Mikko x Adrian (del 6)
Efter det där plötsliga mötet med Robin vändes hela hans dag upp och ned. Det var inte förrän Ying ringt honom och frågat vart han höll hus som Mikko överhuvudaget kom ihåg att han och bandet skulle ha filmkväll, de väntade honom. Så det var bara att hoppa ni i bilen och köra iväg, inte för att han egentligen hade så stor lust, ångesten satt i och allting kändes piss. Inte nog med det så hade han inte förmått sig att säga något till Iris. Hon var nog orolig över honom som det var. Om hon fick reda på att personen som gjort högstadiet till ett helvete, mobbare med stort m, hade kommit tillbaka så skulle hon inte låta honom gå ut.
Så satt de där i Yings lägenhet uppdukat med chips, förfriskningar och en värdelös B-rulle de knappt såg på. Som alltid började de snacka musik, nya låtar, nya riff och nytt komp. Tom och Eddie var för tillfället och köpte tre stora pizzor på närmaste pizzeria. Mikko försökte verkligen tänka på annat, inte tänka på Robin. Sluta tänka på allting den killen gjort mot honom, både psykiskt och fysiskt. Den idioten var en av många aspekter till varför Mikkos självkänsla var i botten bland annat. Några av ärren på hans kropp, var tillägnad just den gorillan. I bästa förmåga försökte han hänga med i samtalet Oliver, eller ja Ying som alla kallade honom, och Samuel pratade om. Det slutade ändå med att Mikko såg ned på sin flaska med champis och fortsatte att tänka på Robin. Varför var han tillbaka?
”Här kommer vi med pizza!”, hojtade en bullrig stämma från hallen.
In i vardagsrummet kom en lång, stor kille i 19 års åldern med tre pizzakartonger staplade på varandra. Tom log så att hans spetsiga hörntänder syntes och alla andra hurrade triumferande över maten. Tom påminde till sättet och såg lite ut som en stor björn med sitt bruna kortklippta hår och de bruna ögonen såg alltid sådär lagomt galna ut. Därefter kom Eddie in och jublade tillsammans med de andra och som alltid spärrade han upp ögonen sådär extra mycket så man verkligen skulle lägga märket till hans vitgråa lite obehagliga ögon, egentligen var den blicken ägnad scenen, men nu hade han gjort det till en vana att spärra upp dem till vardags. Det slutade med att Eddie, som också alltid var hög på socker och kaffe, hoppade upp på Toms rygg och roffade åt sig en pizzakartong vilket ledde till att Tom la krokben på honom och den vitögda överspeedade duracellkaninen landade tillsammans med pizzan i soffan. Samuel började skratta ännu mer tillsammans med Tom och Ying började klaga på att ifall det blivit en fläck skulle minsann Eddie vackert få betala för kemtvätten. Eddie i sin tur började klaga och sa att det var tom som skulle få betala den då. Allting var som vanligt med de fyra. Alla skrattade, skämtade och Mikko kunde dra på munnen litegrann åt det som just hänt. Varför kände han sig så konstig och annorlunda gentemot dem? Det hade han alltid gjort....
”Men köpte ni hawaii? Jag avskyr ju annans”, klagade Ying och skakade på huvudet när han öppnade en av pizzakartongerna.
”Just ja, jag glömde att du bara äter sushi, japan!”, sa Tom skämtsamt och satte sig i fåtöljen. ”Lugn, vi köpte andra också…”
”HAHA, du är så himla rolig”, sa Ying ironsikt. ”Jag har inte ens varit i Japan…”
”Så du är halv japan då?”, skrattade Sam och när Ying muttrade fick han en dunk i ryggen av Eddie.
”Vi skämtar ju bara”, log Eddie och roffade åt sig en slice från pizzan.
”Japp, som att vi skämtar om att du är en ekorre på LSD och crack”, flinade Ying och öppnade nästa kartong, leendet försvann. ”Är ni seriösa? Det är räkor på den här...”
”Du får inte vara så kärsen… och helvete Mic vad har du gjort med din handled?!”, utbrast Tom och stirrade på Mikko.
Mikko fick alla ögon rikatdes mot honom när han sträckt sig efter sin dricka och då insåg han att blåmärket som Robin lyckas klämma dit blottades en aning under munjackan. Osäkert satte han sig till rätta igen och svalde. Han ville inte möta deras blickar, då skulle han bara flippa ur. De fyra hade gjort så mycket för honom under högstadiet. Tom hade rent av varit hans livvakt under åttan och nian. De skulle inte behöva göra samma sak igen…
”Det är inget”, sa Mikko i ett försök till vanlig ton. ”Jag har klantat mig bara…”
”Du tror att vi inte märker när något är fel?”, sa Ying och hans annars mandelformade bruna ögon blev ännu smalare. ”Du brukar inte äta så mycket, men när du inte äter så är något allvarligt… och du har suttit tyst hela kvällen, till och med för dig är det att prata lite”
Mikko såg in väggen och bet sig i läppen. Ångesten sköljde över honom, han borde inte ha kommit hit. Varför kunde han inte ha ljugit ihop om att han varit sjuk eller något? Nu var det dock för sent att ändra på det och såklart att de ville ha en vettig förklaring… Lika bra att säga som det var.
”Robin har kommit tillbaka”, mumlade Mikko och lät luggen falla i ögonen.
Det blev knäpp tyst i rummet förutom ett högt skrik som kom från filmen. De fyra utbytte oroliga blickar, vad annat skulle Mikko tro. Därför hade han inte velat säga något. De skulle reagera kraftigt. Ju längre tid de tog för dem att säga något ju jobbigare blev det inombords. Så hade han förstört ett filmkväll, fanns det inget som Mikko kunde göra utan att förstöra något?
Den första som fick liv igen var Tom som muttrade något ohörbart.
”Jag varnade honom, ifall han gick på dig igen skulle jag bryta nacken av honom”, morrade Tom argt. ”Jag önskar att jag gjort det då!”
”Tom, Robin kommer inte våga göra något”, sa Mikko i ett försök till lugn ton, om han berättade att han var skiträdd skulle de väl bli ännu mer oroliga för honom.
”Du kallar det där blåmärket inte för något?” sa Sam och la sitt huvud på sned. ”Så lät det förra gången Robin var i farten…”
”Det slutade med att du bröt en arm om inte jag minns fel, och glöm inte alla smällar i skåpet och sopkorgar du fick över dig”, fortsatte Eddie med orolig min.
Var de tvungna att ta upp det där?! Precis de minnena var vad som tog upp hela hans hjärna och det hade de gjort hela dagen. Mikko drog upp benen mot kroppen och slog armarna om dem och kom på sig själv med att suga in ena ringen i munnen och bita i den hårt. De kunde inte vara hans bodyguards för jämnan. Robin skulle gå på honom när de inte var med...
”Jag klarar mig”, sa Mikko, han var tvungen att gå eller så skulle han få en panikångest attack utan dess like, det blev bara värre. ”Jag måste verkligen gå…”
”Du tror att vi släpper dig efter det här?!”, utbrast Ying chockat och reste sig upp från soffan. ”Vi vet hur du blir när du mår dåligt…”
”Ni vet också hur jag blir när jag blir pressad och stressad, jag måste hem, kan ni lova att hålla tyst om Robin?”, bad Mikko och såg på dem alla med varlig blick.
”Visst, men du ska veta att vi står bakom dig och stöttar, och om jag ser Robin kommer det inte bli roligt för honom!”, sa Tom och muttrade. ”Vill du ha skjuts hem?”
Mikko skakade på huvudet. ”Jag har ju bil…”
”Om du såg dig själv skulle du inse att du inte kan köra i det tillstånd du är i nu, jag skjutsar dig så får du hämta bilen i morgon, eller så kör jag upp den eller något”, sa Tom skarpt och reste sig upp från soffan
Mikko vågade inget annat att nicka. Ibland skämdes han över sig själv, han hade så fina vänner ändå behandlade han dem som skit ibland, som om han inte brydde sig om dem.
Iris och Isa hade beslutat att ta sig en tjejkväll med middag och bio. Huset var bäcksvart när Mikko kom hem. Med tunga rörelser tog han av sig skorna och hängde av sig jackan. Ifrån hallfönstret såg han Toms bil som försvann i kvällsmörket. Det kändes fel att lämna sina vänner med den där oron, han visste precis vad de skulle prata om efteråt. Hur de skulle kunna bli av med, och hota Robin så att han inte skulle röra honom? Det var inget Mikko behövde höra på precis.
När han kommit in på sitt rum och slagit på TV:n så plingade det till i mobilen igen. Vem kunde det vara såhär på kvällen? Alla hans kompisar var på ett och samma ställe…
mikk
Vad gör du? :)
Mikko kände hur smilbanden spändes, Adrian kunde minsann det där med att höra av sig i bra tider.
Nä, inget, ligger och slöar och ser på TV, dd? ^^
(c) Moa
Tacka att jag har haft sådan frossa på nätterna att jag inte kunnat sova som jag knåpade ihop det här, räkna inte med någon uppdatering i morogn dock, GLAD MIDSOMMAR på er! :3
Mikko och Adrian (del 5)
Mikko
Han lät vattnet skölja över ryggen där han stod i duschen. Vattnets porlande gjorde honom lugnare. Det hade varit en ytterst dålig vecka, de nya såren på hans överarmar och midja talade sitt tydliga språk. Ångesten hade varit för påträngande och de flesta dagar hade han bara legat i sängen, knappt orkat röra sig. Psykologen hade ringt två gånger, Mikko hade inte svarat, han orkade inte. Det skulle inte tjäna något till, det skulle sluta som alltid. Mikko sa att allt var bra och att de inte behövde träffas, psykologen skulle börja med sitt enorma utlägg, ”På vilket sätt känns det bra” och bla, bla, bla. Det var en månad sedan han gått dit, och det kunde gärna förlängas till ett halvår.
Mikko suckade och drog handen genom sitt genomblöta hår och vred kranen så vattnet blev iskallt. Han bet ihop och huden drog ihop sig till knotter och han rös. Det var en härlig och uppfriskande känsla. Efter att stått så ett tag så stängde han av duschen och ruskade bort allt överflödigt vatten. Den dagen han faktiskt varit i skolan i veckan hade dock varit helt okej, tack vare den där Adrian. Mikko förstod fortfarande inte hur man kunde vara så oförskämt glad, men Adrian var det. De gånger de träffats hade Mikko lett, haft trevligt och inte varit stressad.
Han klev in i sitt sovrum och av ren vana så låste han dörren efter sig. Han såg sig om och tanken att han borde städa passerade hans sinne. Det låg kläder överallt även över datorn som låg där på golvet påslagen med tyst musik i bakgrunden. Utmattad slängde han sig på sängen och stirrade upp i taket. Det var lördag och om några timmar skulle han till Ying, de skulle se någon rulle och bara slappa. Det kändes bra, de var något som verkligen behövdes. Men innan dess ville Mikko bara sluta ögonen och sova.
Precis då pep det till i mobilen, I en djup suck sträckte han sig efter den. Det var garanterat någon på wordfeud eller något. Men han hade fel. Det var ett helt oväntat sms.
Sugen på att ta en fika? :D // Adrian
Mikko läste igenom det ännu en gång. Adrian, igen? Varför kändes det som att den killen bara ville vara med honom, pratade med honom för att han tyckte synd om honom? Inte hade det blivit bättre i torsdags när Mikko mått piss. Men det kunde väl inte skada? Bara att han kom på sig själv med att le fick honom att inse att det var dumt ifall han sa nej bara för sitt eget huvud sa det.
Visst, tid och plats?
Vad sägs som det vid bibblan klockan två? Billigt och bra!;)
Okey, dit hittar jag! See you there! ^_^
Awesome!8D
Mikko började genast fundera på vad han skulle ha för kläder. Snabbt satte han sig upp och såg sig om i rummet efter något som bara låg och skräpade. Det slutade med att han tog sina favoritjeans och en svart t-shirt med Linkin Park loggan, det var inte förrän han såg sig själv i spegeln som han kom på en sak. Ärren, han stirrade på sina underarmar och bet sig i läppen. Nej, han skulle inte ha sin svarta munkjacka på sig igen! Så det blev ett par röda handledsvärmare som dolde de mesta av ärren. Det gjorde honom säkrare ifall de inte syntes. Nog för att de flesta i hans omgivning visste om det (det var svårt att undgå dem). Vad skulle främmande människor tro ifall han blottade dem? Det ville han inte ens tänka på!
”Förlåt att jag är sen har du väntat länge?”
Mikko vände sig om och där stod Adrian med ett hårt grepp om sin axelväska och håret var lite rufsigt och stod på ända. Troligast hade han sprungit med tanke på de rödrosiga kinderna också. Som alltid försökte Mikko förhindra att hans stora leende på läpparna syntes. Försynt slog han av askan från sin ciggarette och drog ett sista bloss.
”Inte alls”, svarade han och därefter slängde han fimpen och stampade på ciggen.
”Ska vi gå in och se vad de har att erbjuda då?”, frågade Adrian och rättade till sitt hår så det låg platt igen.
”Ska du ta studenten i år?”, frågade Adrian körde ned gaffeln i sin bakelse.
Mikko tvekade men efter en stund skakade han på huvudet. ”Nej, jag ska gå ett till år”
På grund av att de nu flyttat och hans betyg låg nästan i botten så var det inte läge för honom att ta studenten. Lika bra det, bara tanken gav honom rysningar. Skönt att sluta skolan men efter det? Nej, det ville han inte tänka på.
”Synd, samhällsklasserna i vår skola har en tradition att ha gemensam champagnefrukost och middag”, sa Adrian och fortsatte att tugga i sig kakan, Mikko hörde tydligt besvikelsen i rösten.
”Jaså?”, var det enda Mikko fick fram och han började tvina en hårslinga mellan tummen och pekfingret.
”Jopp”, mumlade Adrian och såg ut genom fönstret. ”Om du vill får du säkert följa med”
Mikko som precis fört kaffekoppen mot munnen hostade till och var tvungen att ställa ned den igen. Nej tack, inte ens när det var hans student. Vad skulle han säga? Nej jag och fester går inte alls ihop för jag får ångestattacker och vill helst av allt bara försvinna från jordens yta?, nej inte dirket.
”Det är inte ens min student”, sa Mikko och försökte att le. ”Men kul, vad hade du tänkt göra efter plugget då?” Det var väl en vettig fråga?
Adrian såg ned i tallriken och strök pannan ur luggen, som om det var en fråga han inte räknat med att få. Genast kände sig Mikko dum, borde han säga förlåt?
”Vet inte riktigt”, sa han tog ännu en tugga av bakverket, då började han plötsligt skratta. ”Vill du ha kaninen? Jag känner mig så hemsk om jag äter upp den!”
Mikko kunde inte hålla sig från att skratta med. Det var väl därför han redan gillade Adrian. Den killen kunde komma med de mest udda, men roliga kommentarerna och samtalsämnena som man kunde tänka sig. Ingen annan skulle bry sig om en marsipanfigur. Mikko tittade på den lilla bruna kaninen som höll en morot mellan sina tassar med ett stort glatt flin. I ren impuls tog Mikko upp sin mobil och tog ett kort på den.
”Nu finns den förevigad”, log Mikko och såg upp på Adrian som fortsatte att skratta.
”Att jag inte tänkte på det!”, sa han och skakade på huvudet. ”Men du får fortfarande ta den”
”Jag vill inte vara en kaninmördare”, sa Mikko skämtsamt.
Ärligt så ville han inte heller förstöra den. Någon hade stått och gjort denna kanin för hand, ett konstverk i marsipan. Vad hade han för rätt att förstöra den? Inte nog med det, han hade inte ens betalat för den, då kändes det fel. Ja, det gällde en klump bakat socker, ändå fick han sådana skuldkänslor.
De fortsatte att prata ett bra tag. Mikko kom på sig gång på gång med att stirra lite väl ingående på Adrian. Hans ögon riktigit tindrade där han satt och gav ett utlägg om hur hans hund jagat upp en katt i ett träd. Leendet han hade, skrattet som klingade lugnade ned Mikko. De hade träffats tre gånger ändå kände Mikko det lugn han hade med sina riktigt nära vänner. Det var en skum, men behaglig känsla. Tiden gick alldeles för snabbt. Inte förrän Adrians mobil började tjuta insåg de båda två att de suttit lite väl länge. Dock anade Mikko genast oråd när han såg Adrians leende bleknade och hans ögon var inte alls lika tindrande när han tittade på sin display.
”Hej…”, sa Adrian, otroligt försiktigt för att vara honom. ”Jag är… ja, jag kommer hem… men lugn, jag är på bibblan, jag ska skynda mig, ja… hej då”
Han knäppte av mobilen i en djup suck innan han gav Mikko ett ursäktande leende. Vad hade hänt?
”Mammor”, log Adrian och himlade med ögonen. ”Jag måste gå”
Mikko såg att något var fel. Vågade han fråga om något hade hänt eller var det helt galet? Han satt där med knutna nävar under bordet och övervägde. Allting slutade ändå med att han klämde fram ett hej då och såg när Adrian i all hast knäppte sin beigea jacka och rent av sprang ut från fiket. Mikko kunde inte sluta känna den känslan, att något var oerhört fel. Men, men… han kunde inte göra något precis. Han såg ned på kaninen som ensam låg kvar på tallriken och stirrade på honom, varför påminde den lite grann om Adrian?
”Men titta där har vi mitt tvåögda lilla emo, vad länge sedan!”
All värme rann av Mikko på samma sätt som den kalla duschen. Nej, nej nej! Han vägrade att titta upp på den mäniskan som stod framför honom. Rösten gav honom fortfarande rysningar av obehag och ångesten steg. Alla känslor från högstadiet kom tillbaka, så även alla minnen. Det smärtade värre än någonsin och ett tag kunde han knappt andas.
”Har du tappat hörseln, eller har du sluntit med bladet och skurit av dig öronen?”
Mikko svalde och mötte ett par bruna skarpa hånfulla ögon, de hade inte förändrats ett dugg. Det var en mardröm som besannats att Robin stod där framför honom igen. Inte nog med det, det aset var större än någonsin och påminde mer än en gorilla än en köttbulle som under högstadiet. För första gången på länge kände Mikko den där äckliga rädslan igen. Han mindes så väl den gången allting spårat ur. Den gången hade Rob knuffat ned honom för skolans trapp och Mikko hade brutit armen på köpet. Allting hade slutat med att Robin blivit avstängd och han hade flyttat tillsammans med sin familj ända ned till skåne. Den gången hade Mikko känt lättnad, hans plågoande hade försvunnit. Nu var pesten tillbaka. Det var första gången han önskat att hans morsa fått det där jobbet i Stockholm…
”Är du så ohyfsad så du inte ens hälsar?”, fnös Rob med sin bullriga stämma.
Mikko ville inte det här, säg att det är en dröm. Snabbt reste han sig upp från stolen och var beredd på att springa. Som om han kunde må sämre! För sent kved han till när Rob grep tag om hans ena handled. Han bet sig hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna och han såg upp på Rob som fortfarande hade det där hatfulla i blicken.
”Om du tror att jag har glömt att du tjallade så tror du fel, jag är här under sommaren och kommer göra din till ett helvete, vi har så mycket att ta igen, eller hur?”
Paniken spred sig i kroppen som ett gift och Mikko spärrade upp ögonen. Nej, nej NEJ! Blodtillförseln ströps till handen och den bultade. Men hur han än försökte lyckades han inte slingra sig ur Robs grepp.
”Snälla…”, pep han, som den ynkliga varelsen han kände sig som.
”Hallå där, om du inte släpper honom slänger jag ut dig”
Räddad av kassören! Så fort greppet lättade så slet Mikko åt sig sin hand och sprang ut från fiket. De hade fått alla blickar på sig vilket varit tur. Vad hade hänt ifall de varit ensamma någonstans? Bara tanken fick Mikko illamående. Synfältet började bli suddigt och håret piskade i ansiktet. Hans värsta mardröm besannades… inte igen!!
Mikko och Adrian (del 4)
Adrian
Jag förstod inte, Mikko var i vår ålder, och det fanns bara ett gymnasium här, så varför såg jag honom inte på rasterna eller lunchen? Det var för mig obegripligt. Ja, jag kanske stalkade honom ändå. Den känslan blev bara mer påtaglig när jag började höra mig runt med de andra eleverna. Mikkos utseende var lite unikt, folk måste ha lagt märket till honom. Efter bilresan var jag fast besluten att träffa honom igen. Jag hade varit idiotisk och inte tagit hans nummer, varför hade jag inte gjort det? Det var lätt att vara efterklok, till mitt eget försvar hade det varit så mycket andra tankar då och jag hade helt glömt bort det. Jag hade fått fokusera på att le och vara mig själv. Trotts att allting hade varit… motsatsen.
Det var på torsdag jag såg honom i skolan. Det var efter matten som jag skymtade honom genom ett fönster. Han satt vid skolans entré och puffade på en cigg. Trotts att jag inte var så glad över hela grejen att han rökte log jag som ett fån. Trägen vinner, tänkte jag lite för mig själv innan jag stoppade in alla böcker i mitt skåp. Snabbt sa jag åt mina klasskamrater att de kunde gå före till matan och att jag skulle komma lite senare. Jag hoppades bara att Mikko inte såg mig som ett häftplåster….
”Hejsan”, sa jag när jag stängde dörren efter mig.
Det var gassande sol och en härlig dag, inte ett moln på himmelen och vinden lekte med trädens grenar. Många andra som pallrat sig till tegelväggen stod eller satt där och pratade med bara armar och njöt av solstrålarna. Mikko stack verkligen ut där han satt med sin munkjacka och hade huvan över huvudet. Han tittade upp och våra blickar möttes. Då insåg jag hur blek han var, mörka ringar skymtades under de där olikfärgade ögonen. Trots det så lös de upp, var han kanske glad att se mig trots allt? Blicken varade dock inte så länge för lika snart tittade han ut mot vägen igen och drog ännu ett bloss, hans händer skakade. Osäkert satte jag mig på huk bredvid honom på asfalten och rätta till min lugg. Något stod inte rätt till…
”Du har inte varit på skolan”, sa jag och gav honom ett milt leende.
”Sjuk”, mumlade han, alldeles för snabbt för att tänka igenom svaret egentligen.
”Vad bra att du mår bättre”, sa jag på försök och synade honom med en bekymrad blick.
”Skulle varit hemma en dag till om jag själv fått bestämma”, sa Mikko och slog av askan från ciggaretten. ”Men mamma tvingade iväg mig… antingen skola eller vårdcentralen…”
”Ja, se mammor”, sa Jag och log smått, jag kunde relatera till det Mikko sa, min mamma gjorde lika dant mot mig… även om jag hade ont tvingade hon iväg mig, ingen skulle märka något... ”Men jag är glad att du tog dig hit, ska vi äta lunch tillsammans?”
Mikko höjde ena ögonbrynet och såg lite förvirrat på mig. ”Vad serverar dem?”
Jag ryckte på axlarna. ”Ingen aning, men det skulle vara trevligt med sällskap, då blir allting så mycket godare, och roligare”
Jag såg ett leende skymtas på Mikkos läppar vilket fick mig att bli varm inombords. Jag reste mig upp och borstade av mina kläder innan jag såg ned på Mikko och sträckte fram en hand för att hjälpa honom upp. Blicken jag fick tillbaka var lite dumförklarande och han reste sig upp på egen hand. Vi stod där ett tag i tystnad, Mikko drog ett sista bloss och tryckte skon över fimpen. Jag suckade och gick före till dörren och öppnade den.
”Kommer du då?”, sa jag och log.
”Stalker”, sa han skämtsamt och tittade på mig med ett flin.
”Du är inte bättre själv, svarttaxichaufför”, log jag och tillsammans började vi gå mot matan.
Som väntat var det fullt med folk i matsalen och jag såg hur Mikko stelnade till när vi närmade oss serveringsdisken. Uppmuntrande gav jag honom en bricka och fortsatte att prata på och le. Han var ny, det var klart att det kändes ovant. Det tycktes hjälpa att jag fortsatte som ingenting, jag pushade bara honom att fortsätta framåt. Slevade upp den lite brända köttfärsåsen och klibbiga spaghettin på tallriken och började gå till ett tomt bord. Det kanske var bäst att börja milt och inte sätta mig med mina klasskamrater som jag annars brukade göra.
”Vilken klass går du i?”, frågade jag och började äta min mat.
”SH02”, sa han och tog upp gaffeln och rynkade lite på näsan.
Jag sken upp. ”Då går du i min parallellklass, jag går i SH01”, varför kände jag hur hjärtat började slå lite hårdare?
Mikko började göra en fin linje mellan sin pasta och köttfärsåsen, jag såg att han log. ”Trevligt…”
”Ja, men jag varnar dig för vår samhällslärare, han är lite snurrig”, skrattade jag och fortsatte att äta.
Lunchen gick och jag fortsatte babbla på medan Mikko inflikade små kommentarer här och var. Trots att han inte sa så mycket så var det något som sa mig att han slappande av i mitt sällskap. Det annars ansträngda leendet han hade på sina läppar såg mer avspänt ut och efter ett tag började han till och med äta lite av maten. Stackaren, han verkade vara väldigt stressad, dock inte så konstigt…
”Hur tycker du att klassen är då?”, fortsatte jag att fråga och drack upp det sista av min mjölk.
Mikko ryckte lite på axlarna och la undan sin gaffel. ”Okej, vi har bara haft två lektioner ihop så jag vet inte, men de verkade väl helt okej, antar jag”
”När slutar du idag?”, frågade jag och reste mig upp från bordet. ”Tänkte om vi skulle slå följe till bussen…”
Mikko suckade djupt. ”Jag ska nog hem, jag orkar inte mer idag…”
”Snälla? Vi kan mötas vid skåpen?”, sa jag bedjande, jag visste att folk tyckte jag lät som en hundvalp då.
”Någon annan gång, jag måste verkligen hem”, sa Mikko och tog upp sin bricka. ”Men du kan få mitt nummer…”
Jag kände hur jag började le som ett fån. ”Visst!”
Detta började arta sig
(c) Moa
Mikko x Adrian (del 3)
Mikko hatade att vara hemma. Med en fnysning petade han lite i maten och grimaserade. Som alltid var det någon konstig oätlig sörja på burk som hans mamma köpt för att slippa stå längre tid vid spisen. Han drog handen genom håret och såg sig som i det lilla ljusa köket. Allting kändes så ovant och allting luktade så konstigt i huset. Det luktade inte hemma. En enda sak som eventuellt kunde kännas som en lättnad var att det inte fanns några minnen kvar av Tom… Mikko råkade styra gaffeln lite fel och den gnisslade öronbedövande mot porslinet.
”Kan du sluta leka med maten och äta?”, frågade Iris och skakade på huvudet.
Mikko rynkade på näsan och styrde tallriken ifrån sig. ”Jag äter något innan bandet repar…”Varför äta när man inte ens var hungrig?
Som vanligt, den där djupa sucken skulle Mikko aldrig sluta känna igen. Han synade sin mamma som la en ljus hårslinga bakom örat och rättade till sina skarpa glasögon. Hon behövde inte direkt säga något, han såg redan nu att hon var irriterad och bekymrad. Om hon trodde att flytten skulle förändra något så trodde hon fel. Såklart att Mikko skulle fortsätta spela, det var en halvtimmes bilresa till replokalen och det var lätt värt. Bandet skulle inte splittras på grund av hans morsas dumma impulser.
”Borde inte du kolla upp vad du måste läsa ikapp i skolan?”, frågade hon skarpt.
”Om jag måste det så bryr jag mig inte”, sa Mikko och fnös, hon skulle väl gilla att han skolkade idag? ”Det går bra ändå…”Rätt så
”Det säger du?”, sa hans mamma skeptiskt. ”När jag var ung var vi tvungna att studera…”
”Ja, men jag är ett smart huvud”, sa Mikko med ett flin.
”Och när gjorde du den där piercingen i läppbandet?”, sa hon chockat och spärrade upp ögonen.
Genast drog Mikko ned mungiporna. Just ja, det hade han inte berättat för henne. Men hon behövde inte veta allting heller, eller? Nej. Som om han inte hört vad hon sagt reste han sig upp från det runda matbordet och styrde in stolen efter sig. Om han skulle hinna till replokalen var han tvungen att skynda sig.
”Det räckte inte med de där sakerna i underläppen tycker du? Och dina armar…”, fortsatte Iris men där slutade Mikko att lyssna helt.
Automatiskt drog han ned sina tröjärmar så hans underarmar inte blottades. Måste hon jämt påminna honom om det? Om han inte fick ångest över annat skit så behövde han bara se ned på sina ärr, hon behövde inte påminna honom och ge honom mer ångest. Inte nog med det, hon trodde att han lyckats tygla det hela, slutat. Men hon hade fel, alla ställen på kroppen gick att skada.
”Det heter snakebites”, mumlade Mikko efter att ha stått där orörlig som en staty ett tag.
Iris suckade och såg ut genom fönstret. ”Du vet att du kan prata med mig om det är något? Det är bättre att prata än att, skada sin kropp…”
Mikko himlade bara med ögonen. Jo, det sa hans psykolog också, alla sa det men det hjälpte inte ett skit. Inte nog med det, han skulle väl börja pata med henne när hon lyssnade och slutade tjata. Om hon tog sig tid med honom, men det gjorde hon inte. Om det inte var jobbet, var det någon ny karl, om det inte var det… var det väl något annat. Iris var snäll och brydde sig, men hon hade inte tid för honom. Han visste att hon skulle bli flygförbannad om hon fick reda på att han rökte också, därför hade han inte sagt något.
”Jag vet”, sa Mikko bara, det var det svar han visste att hon ville ha. ”Jag måste verkligen börja köra”
”Visst, spela bra”, sa hon och log från matbordet. ”Kom inte för sent hem, tänk på att du då måste hämta upp din syster på dansen”
Mikko vinkade bara ett hej då och gick ut i hallen, tog på sig sina kängor och stängde ytterdörren med en smäll. Kvällsluften var klar och frisk, han drog några djupa andetag. Trots att det var försommar bildades det små vita moln från näsa och mun när han andades. Kunde inte värmen komma snart? Så fort han tagit ett steg ut från huset hade han redan glömt alla spänningar han nyss haft i kroppen. Varför var hans mamma alltid så duktig på att ge honom ångest? Bittert tog han upp bilnycklarna och gick fram till sin röda zusuki. Han längtade redan efter att få plinka på en gitarr. Säkert satte han sig i sin bil, strök händerna över ratten lite grann innan han startade motorn och backade ut från uppfarten.
Två timmar i replokalen var alldeles för kort tid. Han kände hur kallsvetten bildas och det började krypa i kroppen när han närmade sig stadens ljus igen. För tillfället kändes ingenting bra. Än så länge hade han ångest vart han än var. Allting kändes helt fel i deras nya hus. Trots att hans gamla liv i den där lilla byhålan inte varit bättre. Men där hade han åtminstone haft vänner. Smått började han nynna i takt med låten som spelades och trummade med händerna på ratten, försökte tänka på annat än problemen. I de två timmarna de hade repat, hade han kunnat glömma allting. Då hade han bara fokuserat på sången… det han verkligen brann för. The blue spirits början på en karriär…
Då såg han honom igen. Med uppspärrade ögon la han foten på bromsen och saktade in. Där vid en busshållplats stod han, dockan, eller ja, Adrian. Den personen skulle Mikko känna igen vilken dag som helst. Det var något med honom som utstrålade värme. Trots det, verkade han lite vilsen, och sorgsen. Osäkert vevade Mikko ned rutan och sänkte volymen på stereon. Inte förrän då upptäckte Adrian vem det var, och trots att hans ögon såg sorgsna ut, log han när han fick se Mikko.
”Ett tag trodde jag att det var en skummis”, sa Adrian och skrattade.
Mikko hindrade sig själv från att le. ”Vad gör du här ute, ensam?”
Varför sa han det där?! Varför brydde han sig? Men på något vis… Adrian verkade så skör. Ingen ville väl att en sådan person skulle råka illa ut? Nej… Men Adrian såg med ens osäker ut och bet sig lite i läppen.
”Inget, egentligen…”, sa han efter ett tag.
Mikko skulle garanterat ångra det här men…
”Ska jag skjutsa dig någonstans?”, frågade han och höjde ett ögonbryn.
Det fick Adrian spärrade upp sina stora hundvalpsögon. ”Ehh…”
”Jag menade, ifall du såklart inte ska utanför stan och om du vill”, tillade Mikko och han försökte så gott det gick att inte låta osäker på rösten.
”Du skulle kunna skjutsa mig till Louise”, sa han och svalde. ”Det ligger på andra sidan stan men…”
”Inga problem, hoppa in, då slipper du betala för bussen”, sa Mikko, lutade sig fram och öppnade passagerardörren.Vad höll han på med egentligen?
”Var det inte du som sa att jag stalkade dig?”, skrattade Adrian och hoppade in.
Mikko reagerade genast på rörelserna Adrian gjorde. Sättet han tog tag i bilens tak och satte sig i sätet. Leendet som han hade trots att han verkade vilja kvida istället, stelheten i hans lämmar. Något hade hänt, vad? Fast Mikko fick andra saker att tänka på när Adrian tog upp ämnet om det där storköpet. Vad skulle han säga?Jag har problem med övertrevliga och sociala människor för jag tror de bara pratar med mig för att de tycker att de måste? Jag tror att ingen egentligen gillar mig utan de är med mig för att jag klänger på dem?Nej, det kunde han inte precis.
”Du skrämde mig”, sa Mikko som svar när Adrian stänkt dörren och han började gasa upp.
”Ja, jag ser ju väldigt farlig ut”, skrattade Adrian och krökte fingrarna som klor och morrade lite.
Mikko fick hålla sig för att inte väja av vägen eller skratta. Det där hade kommit väldigt oväntat. Vad han önskade att han kunde vara sig själv runt främmande människor. Det hade uppenbarligen inte Adrian problem med. Mikko kunde inte sluta att le…
”Lika farlig som en kattunge”, sa Mikko,lika söt som en också. ”Verkligen så att man måste passa sig…”
”Mjau”, pep Adrian och skakade lite på huvudet. ”Men seriöst…”
Adrian pratade på om att minsann Mikko inte visste om han kunde karate eller inte. Den bilresan var riktigt behaglig. De stora kontorshusen susade förbi dem och regnet började snart smattra mot taket. Det var första gången på länge Mikko kände sig bekväm med en främmande människa bredvid sig. Annars brukade han bli helt sönderstressad, och pulsen började slå i hundratrettio och han började tänka många tankar.Dög han som han var? Tyckte folk att han var konstig? Tänk om han var taskig mot någon, omedvetet?Folk måste se honom som en jubelidiot ibland.
”Får jag fråga en sak”, sa Adrian efter ett tag.
Mikko sneglade på honom. ”Vad?”
”Varför köpte du fondation? Absolut inget fel med det, det får du inte tro”, sa Adrian och försökte le uppmuntrande, sedan vände han huvudet mot bilrutan igen och mumlade. ”Det jag tänkte på var att din hy ser fin ut…”
Mikko skrattade. ”Fräknar… hatar dem”
Inte för att det fanns så mycket han gillade med sitt utseende egentligen (inget). Men just fräknarna som dök upp varje sommar avskydde han. Inget hjälpte, de dök upp som objudna gäster och förpestade hans näsa.
”Äsch”, sa Adrian och ryckte på axlarna. ”Jag har fräknar, inget fel på det…”
”Om man passar i det ja…”, sa Mikko och svängde in på en parkering till ett hyreshus .”Här bodde Louise va?”
Adrian vände blicken mot Mikko och nickade. ”Ja, tack för skjutsen, det uppskattas”
”Ingen orsak”, sa Mikko och log ett snett leende.
”Vi ses”, sa Adrian och klev ur bilen, innan han stängde dörren vände han sig mot Mikko. ”Och du, nästa gång vi ses finns det väl kanske en plats bredvid dig i bussen?”
”Jo”, mumlade Mikko och kände hur kinderna hettade,det också…”Vi ses…”
”Ja”
Inte förrän Adrian gått in i hyreshuset så tog han upp mobilen för att titta på klockan. En flämtning undslapp honom!SHIT LILLSYRRAN!Han trampade gasen i botten och gjorde en u-sväng på parkingen så han kom ut på stora vägen igen. Hans morsa skulle mörda honom!
”Jag fick vänta i en och en halv timme!”, muttrade hans tioåriga syrra och flög upp med näsan i vädret när de gick in i hallen. ”Du är så dum ibland!”
Mikko suckade och stängde dörren efter dem.”Hur många gånger ska jag säga förlåt?”
Isabelle blängde bara på honom och knyckte på nacken så hennes ljusbruna hår piskade henne lite i det runda ansiktet. Den blicken avskydde han. Ångesten blev påträngande,kunde han inte göra något rätt? Han bet sig läppen medan han knöt upp skorna. Vad brukade de säga? Andas in genom näsan och ut genom munnen så skulle stressen gå över? Det hjälpte inte ett dugg. Inte blev det bättre av att hans mamma kom ut från vardagsrummet och kastade en blick på dem båda. Mikko kände sig genomskådad och genomskinlig, som om hans mamma kunde se igenom varje lite nerv. Han knöt händerna för att de inte skulle skaka allt för mycket.
”Mikko, det var en enkel tjänst, hur kunde du...”, började hon men Mikko klippte av.
”Inget hände ju, förlåt, spelningen tog längre tid än väntat”, sa han och slog ut med armarna.
”Så det är viktigare än att hämta upp din egen syster?”, började Iris och la armarna i kors.
”… Jag har sagt förlåt, det ska inte hända igen…”
Hur kunde hon säga så till honom? Hon visste hur hans sinne fungerade. Ibland måste hon göra det medvetet för att få honom att må pyton. Mikko bet sig hårdare i läppen och innan varken Isabelle eller Iris hann fortsätta med sin utskällning så gick han in på sitt rum och låste dörren efter sig.Varför kunde han aldrig någonsin göra någonting rätt?!
© Moa
Mikko x Adrian (del 2)
Detta inlägg har jag även skrivit in på min privata blogg, men man kan alltid läsa det fler gånger :D
Adrian
Jag log smått när han tittade på den blonda spinkiga killen som nu kört ner huvudet i en bok och börjat skriva. Det var något med hans dystra och lite buttra uppsyn som var gulligt. Han var så blyg och man såg hur gärna han gömde sig under sin fluffiga blonda lugg. Hur han fick det så fluffigt var för mig ett mysterium, gulligt var det. Sedan var hans ”coola” klädval något som jag såg som också, ja, gulligt. Folk kallade det scene core, eller det var det rätta namnet på det. Andra skulle kalla det EMO. Adrian log och fortsatte att studera honom. Med tanke på att han hade en gitarr med sig var han troligast inne i musiken. Det han skrev i boken var inte heller så svårt att gissa med tanke på gitarren. Det måste vara låttexter….
Jag kom på mig med att stirra på denna kille alldeles för länge och med en rodnad som spred sig över kinderna så beslöt jag mig för att titta rakt fram i sätet framför mig istället. Jag log för mig själv. Det var när våra ögon hade möts, det hade hänt något. Jag kikade mot den blonda killen igen och kände mig alldeles varm inombords. Men jag hade inte sett honom förut, var han ny inflyttad? Det måste vara hans första dag. Om det var något jag var bra på så var det ansikten. Om jag hade sett det ansiktet förut skulle jag absolut känna igen det.
Alldeles för tidigt så stannade bussen och den blonda pojken smällde snabbt igen sin bok, greppade gitarren och hoppade av. Precis då hördes ett högt muller som ekade över himmelen. På bara några sekunder så började det smattra på bussens tak och fönstren blev omöjliga att se igenom av allt regn. Jag hann uppfatta att denna blonda killen började kila fast papper från häftet mellan gittarfodralets båda halvor så gitarren inte skulle bli blöt. Som väntat brydde sig musikern mer om sitt instrument än om sig själv.
Det var allt jag hann uppfatta innan bussen med ett gnissel fortsat rteöra på sig. En sak var säker. Om nu denna kille var nyinflyttad, så skulle han börja på min skola. Jag log, kunde inte måndagen komma snabbare?!
Han kom inte under följande dagen till skolan. Det gjorde mig besviken, riktigt besviken. Om han inte skulle gå här, vart skulle han gå då? Dagen masade sig fram med matte, spanska och andra tråkiga ämnen. Allting var tråkigt och jag kunde inte släppa tanken på den där nya killen. Jag ville se honom igen. Alla hade klagat på att jag varit uppe i det blå och helt okontaktbar under dagen. Så hade det antagligen varit. Det ända jag hade fokuserat på hade varit att skymta en blond hårman i korridorerna, vilket såklart inte inträffat. Tänk om han inte gick i skola? Nä, det kunde inte vara så, eller?
”Adrian vet du vad mamma vill ha för schampo? Adrian… Adrian?”Jag ruskade lite på huvudet och stirrade upp på min storasyster som stod där med hopsnörpt mun och såg frågande på mig. Jag såg lite förvirrat på henne och hon skakade dumförklarande på huvudet.
”Jag tror hon använder det där”, sa jag och pekade på ett dyrare schampo. ”Det är bra i alla fall…”
Egentligen gillade inte jag storköp så mycket. Fullt med folk, bullrigt, stökigt och ologiska placeringar av produkter i min mening. Vem köpte en damsugare eller TV i samma affär som man köpte sin mat? Eller vem köpte kläder i samma butik som trädgårdsprylar? Nej, mataffärer skulle innehålla mat, och klädbutiker kläder. Lousie suckade och stoppade ned schampot i vagnen.
”Ärligt Adrian, vad står du och tänker på?”, frågade hon irriterat. ”Det är hopplöst att handla med dig”
”Förlåt då…”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Men snabbköp är inte min grej”
”Det är något annat, hänt något speciellt i skolan?”, frågade hon och vi fortsatte vandra runt vid skönhetsavdelningen, mot sminket.
”Nej, inget speciellt”, mumlade jag avvärjande. ”Men…”
Jag stannade upp mitt i gången och stirrade storögt på hyllan med sminkprodukter. Där var han ju! Den där hårmanen gick inte att ta miste på! Den nya killen stod och tittade på olika fondations. Återigen så kände jag den där varma känslan i kroppen. Hans stod där med munkjackans huva över huvudet. Det var något väldigt roligt med hela hans uppenbarelse när han förde ett av sina långa smidiga fingrar över fondationflaskorna. Det var som om han inte ville att någon skulle se honom där han stod och omsorgsfullt tittade på etiketterna
”Adrian vad är det?”, frågade min syster som såg underligt på mig. ”Du beter dig väldigt konstigt!”
Jag ruskade lite på huvudet och vände blicken mot min syster. Nej, hon skulle inte få förstöra något nu. Jag log smått och la huvudet på sned, som jag brukade göra när jag verkade oskyldig.
”Gå före du”, sa jag och log.
Ett ögonbryn sköts nästan upp i hårfästet. ”Vad nu då?”
”Bara gör det!”, suckade jag och himlade med ögonen pekade åt henne att hon skulle gå.
Tacksamt nog gjorde min syster som hon blev tillsagd. Med en fnysning sköt hon vagnen framför sig och försvann bakom hörnet. Så fort jag inte såg henne så tog jag modet till mig. Med ett leende så gick jag fram, greppade en fondation och knackade honom på axeln. Jag hoppade till när han chockat vände sig om med uppspärrade ögon. Men när våra ögon möttes pressade han samman läpparna och ögonen smalnade. Själv fortsatte jag att le, och innan jag hann överväga om detta var en helt idiotisk idé eller inte sträckte jag fram produkten jag hade i handen.
”Den är bra”, sa jag och log uppmuntrande.
Den blonda killen muttrade något men tog emot den. ”Förföljer du mig eller?”
Den frågan fick mig att rodna och inse hur dum jag var. Ja, vad skulle han tro egentligen? Jag såg ned i backen och skrapade lite med foten. Här stod jag och kände mig som en stor jubelidiot. Nu hade jag verkligen gjort bort mig…
”Nej, såklart inte”, sa jag och såg upp på killen igen. ”Du såg bara ut som att vela otroligt mycket…”
Killen fnös och skakade på huvudet. ”Har du ingen annan att stalka än mig?”, fortsatte han, men sedan tvekade han . ”Vad heter du?”
”Adrian”, skrattade jag. ”och du?”
Killen himlade med ögonen. ”Okej, Adrian, jag heter Mikko, och förfölj inte mig mer”
Mikko, minsann? Passande namn. Jag log när hans ryggtavla försvann bland allt folk. Mikko var blyg, helt klart. Trotts att jag kände mig som ett fån, var det okej. Det var nog inget i jämförelse med hur Mikko hade känts sig där han hade stått för någon minut sedan.
”Jag såg dig!”
Snabbt vred jag på klacken och där stod min syster med ett stort leende på läpparna. Rodnaden på mina kinder blev intensivare och jag kliade mig lite i bakhuvudet. Skit också! Hur skulle jag komma undan med det här? Det visste jag inte…
”Det, var väl inget”, sa jag och la armarna i kors.
”Tss, det kan du tutta i någon annan!”, skrattade min syster. ”Du gillar honom, vad heter han?”
”Mikko…”, sa jag och såg på hyllan schampoflaskor. ” Och resten har inte du med att göra!”
”Jaja”, sa hon och himlade med ögonen. ”Men om det blir något mellan er, måste du säga till!”
”Haha”, jag var så ironisk som jag bara kunde. ”Men visst… vad är nästa sak på listan?”
Jag roffade åt mig papperslappen och försökte urskilja min systers oläsliga handstil, det var absurt, hon var äldre än mig men skrev som en kratta. Det stod i vilket fall frukt och jag skyndande mig vidare i hopp om att slippa hennes fortsatta jobbiga förhör.
© Moa
Mikko x Adrian (del 1)
Det gnisslade när bussen stannade upp på ännu en hållplats. Fler skrattande och stojande ungdomar hoppade på bussen och Mikko kunde inte hålla sig från att himla en aning med ögonen när de passerade honom. Det var den värsta sorten, de som skrattade och rent av skrek samtidigt som de lyssnade musik på mobilen. Det spelade ingen roll vart man satt bussen, man hörde deras falska skratt och skräniga fjortisdunkmusik ända fram. Att chauffören inte förbjöd dem att hoppa på var en fråga som Mikko alltid funderat på. Var det verkligen lagligt att föra så mycket oväsen? Var inte det, typ, störande av ordning på allmänplats? Kanske, kanske inte. Hur som helst så ökade han volymen på sin I-pod så att Linkin Park dånade i hörlurarna.
Med en suck lutade Mikko sig mot glaset och hans genomskinliga spegelbild blickade tillbaka på honom. En artonårig kille med utled min. Blont, fluffigt hår som aldrig gick att tämja. Hans konstiga ögon med två olika färger som blev ännu mer markerade av eyelinern. De ögonen såg lika utleda ut som hans smala bittra min. Mikko vred lite på sig så att han slapp se sina konstiga ögon, och fula otämjda hår. Istället la han armarna i kors, la upp fötterna på sitt gitarrfodral som låg på sätet bredvid honom och stirrade ut mot mittgången.
Varför hade de varit tvungna att flytta för? Han hade inte ens velat det. Men hans mamma tjatade om miljöombyte, det kanske hon hade rätt i ändå. Fast nog var det drygt att packa ihop alla saker och sticka igen. Inget, absolut inget hade blivit som förut efter att Tom, Mikkos pappa gått bort. Mikkos mamma hade blivit som förbytt. Överaktiv, påträngande och jobbig, det var tre ledord som man kunde beskriva henne med. Det var säkert därför de flyttade, ingen klarade av henne på jobbet. Så brukade det vara…
Alla Mikkos tankar försvann och han kom tillbaka till verkligheten när bussen stannade ännu en gång. Rent automatiskt så vände han blicken mot ingången. Vem var det som kom nu, då? En flämtning undslapp honom och han stirrade storögt på personen som klev på bussen. Det var en kille i hans ålder, det måste det vara. Hans medvetna stil, och kläder sa det. Han hade på sig en vit skjorta, slips och en tajt svart väst. Svarta jeans och ett par röda converse som matchade slipsen. Trots att han såg några år yngre ut kunde inte Mikko tro att han var under sjutton i alla fall. Hans stora runda ögon var nötbruna och det mörkbruna håret låg perfekt och blankt. Snedluggen var precis så pass kort så att den inte hamnade i ögonen på honom. Det var någonting med den killen, något som Mikko inte kunde sätta fingret på. Men han såg ut som en skör docka, en docka som behövde beskyddas. Dockan hade ett smalt men gulligt leende på läpparna där han gick och svängde med sin axelväska. Fick man egentligen var så söt? Så rosiga kinder? Varför log han så där mycket?
Då, möttes deras blickar och Mikko vände bort den snabbt, han ville väldigt gärna vara kvinnan som satt med boken i handen lite längre fram i bussen. Då kunde han gömma sig bakom den. Nej, istället kände han hur det hettade i kinderna och han såg ut genom fönstret igen. Han hoppades att dockan inte sett att han stirrat så ingående på honom. Det skulle bara vara pinsamt. Varför hade Mikko stirrat så?! Det var ju inte normalt alls!
”Får man sitta här?”, sa en ljus, men ändå behaglig röst.
Mikko slöt ögonen och tänkte först bara ignorera den och höja volymen på I-poden . Men när någon petade på hans smalben och harklade sig en aning så var han tvungen att titta upp. Hjärtat hoppade över ett slag när han märkte att det var dockan som stod där med ett brett leende på läpparna och huvudet lite på sned. Vad var det med honom då? Fick man vara så oförskämt glad? Mikko kom på sig att titta irriterat på honom och han ruskade lite på huvudet. Det var taskigt, förutom dockans oförskämda glädje så hade han inte gjort något.
”Det finns andra platser i bussen”, mumlade Mikko och såg ut genom fönstret igen.
Han kom på sig själv med att stirra på dockans spegelbild genom glaset. Nu stod han där med händerna på höfterna och hade ett litet finurligt leende på läpparna. Mikko kände hur hans egna mungipor drogs upp en aning. Vilken omöjlig pojke…
Dockan stod där tills bussen började röra på sig. Sedan gav han tydligen upp för utan att säga något så satte han sig vid sätet på andra sidan mittgången. Mikko kunde inte hålla sig från att titta på honom. Allting dockan gjorde var så, vad skulle man säga? Rent, oskuldsfullt? Sättet han la benen i kors och började vicka en aning med foten. Sättet han öppnade sin axelväska och började treva i den med sina slinka, smala fingrar. Bara att ta upp ett tuggummipaket och föra ett tuggummi mot munnen såg oskuldsfullt ut.
Men nu fick väl Mikko ändå skärpa sig!? Med en suck så sträckte han sig fram och tog upp sitt anteckningsblock. Om det var något som kunde distrahera honom så var det väl ändå att börja skriva på någon ny låt?
© Moa
