Allt är inte guld och gröna skogar - del 7
Leo
Där i sjöns spegelblanka vattnet såg han honom. I månljuset såg denna varelse blekare ut än vanligt men förutom det så var det han, eller det trodde han i alla fall. En kille med svart tillfixat axellångt hår, snygga kläder… han såg ju faktiskt helt normal ut. Förutom det koagulerande blodet som smetats ut under näsan och runt munnen. Det fick honom att se ut som ett vilt galet djur, ungefär som han kände sig då, vilt galet och sårat djur. Med ett morr tog Leo upp en sten och kastade den så reflektionen i vattnet av honom försvann,suddades ut. Nej, han skulle aldrig kunna vara normal, det var bara ytligt. Hur han än såg ut skulle han alltid känna sig som ett oförstått freak. En varg i fårakläder...
Leo kvävde en snyftning och drog benen upp mot kroppen. Nattkylan började tränga på obehagligt och det kändes ända in på benen. Precis som om Assasin hade läst hans tankar så kom den stora hunden och la sig bredvid honom. Leo grävde ned händerna i den varma pälsen och snart nog hade han borrat ned ansiktet i pälsen på honom. Lukten av hund trängde genom näsan och stickelhåren kittlade. Det som alltid brukade få honom lugn hjälpte inte alls nu.
”Ingen ska få tag på dig… hör du det Assasin? Du gjorde inget fel, det är alla andra som är dumma i huvudet”, mumlade Leo ned i Assasins päls.
Han hade gjort det djuret i honom hade skrikit åt honom, FLY! Det hade han gjort och nu satt han här vid en insjö uppe i bergen. Det kvittade hur länge han hade gått eller vart han var. Så länge han var långt borta från civilisation som möjligt och var omringad av berg. Vad han hatade människor ibland, varför kunde han inte bara fötts som varg?
Leo kurade ihop sig bredvid Assasin som inte verkade ha något emot att dela med sig värme. Leo började hacka tänder och han bannade sig själv över att han inte sprungit hem och hämtat varmare kläder, men djuret i honom hade som sagt inte tänkt så rationellt. Än så länge hade han då inte några planer på att ta sig hemåt, varför skulle han? Han hade inget att hämta där. En morsa som skällde på honom, idioter på skolan… de skulle mörda Assasin om de fick chansen, det visste han. Bara tanken att se sin hund knivhuggen och Assasins snövita päls nedfläckad med blod fick Leos ögon att tåras igen.
Han visste bättre än att somna där mitt ute på en öppen plats utan skydd eller eld. Men för tillfället brydde han sig inte alls. Han såg upp på stjärnorna en sista gång innan han tog ett krampaktigt tag i Assasins päls och försökte slappna av, sluta klappara tänder och vila ett tag, hoppas på det bästa att inte frysa av några tår eller fingrar.
~*~
Solen gick sakta upp över bergstopparna och Leo öppnade sakta ögonen. Han var iskall och avdomnad, men vid liv i alla fall. Stumt kände han hur Assasin kröp ur hans grepp, den underbara hunden hade legat stilla hela natten och skänkt honom värme. Sakta satte sig Leo upp och började röra på sina fingrar som påminde lite grann som rostiga gångjärn. Jaha, nu då? Vad skulle han göra? Med ett leende såg han på Assasin som lapade upp vatten från sjön och svansen påminde mer om en elvisp som han viftade med den. Allting var helt, åt helvete egentligen. Men att titta på Assasin, veta att det fanns en vettig varelse runt honom gjorde honom glad ändå. Såg han rätt eller ryckte det lite i Assains öron som om han hörde någon komma?
”Så det är här du är?”
Ett tag trodde Leo att han hörde fel, för den rösten passade inte in i den här miljön alls. Leo la sitt svarta hår bakom öronen innan han vände sig om. Med vilt uppspärrade ögon såg han honom komma där gående ned för kullen. Det blonda håret var på ända och de mörka ringarna under ögonen passade inte alls han felfria yttre. Leo såg på Simon med huvudet på sned innan han reste sig upp. Ju mindre Leo hade med den där idioten att göra desto bättre. Allt var hans fel…
”Men hallå, Leo, stanna!”, hojtade Simon bakom honom.
Leo vände på huvudet och såg att Simon fortsatte att följa efter. Men snälla förstod han ingenting? Ilskan började koka i ådrorna.
”Gå din väg!”, röt Leo argt och vände sig helt om, av trötthet och nedkylning föll han omkull bland mossan, Leo slöt ögonen och knöt knogarna, tog i ända från tårna när han skrek ”Gå din väg, ha dina fester och lämna mig utanför!”
Simons steg kom närmare och plötsligt kände Leo en hand på sin axel. I en fnysning ruskade han av den och blängde upp på Simon som såg oroligt ned på honom. Kunde han bara ge sig?!
”Du är iskall Leo…”, sa Simon och bet sig i läppen. ”Har du varit här hela natten?”
”Ska du skita i!”, röt Leo argt, grabbade en näve mossa och kastade den på Simon som lyckades undkomma den. ”Bara gå, det är ditt fel allt ihop! Om det inte vore för att du tjatat så skulle inget av det här hänt, jag vill inte ha något med dig att göra, lämna mig ifred!”
Leo spärrade vilt upp ögonen av aggression när han såg hur Simon satte sig ned bredvid honom. Inte nog med det, den idioten slog ut armarna som om han försökte ge honom en kram. Leo knöt nävarna och måttade ett slag men Simon tog bara tag i hans handled. Svärandes försökte Leo ta sig loss men det hade han ingenting för. Rätt som det var så hade Simon dragit in honom i en kram. Inte förrän då insåg Leo själv hur kall och frusen han var, Simon kändes skållandes het i jämförelse. Leo vände blicken mot sin hund som satt där och studerade dem med tungan ute, det såg ut som om han skrattade. Nu passade det minsann att se snäll och vänlig ut!
”Förlåt”, sa Simon kort, han lät riktigt ångerfull på rösten.
”Bara gå”, mumlade Leo argt, pressade handflatorna mot Simons bröstkorg för att trycka sig bort från honom men det gick inte alls.
”Det skulle jag”, skrattade Simon nu la han händerna på Leos axlar och sköt honom ifrån sig, enbart för att leta upp en ögonkontakt som han aldrig skulle få. ”Om jag visste vägen tillbaka”
”Skyll dig själv!”, muttrade Leo argt och äntligen lät Simon honom resa sig upp. ”Om du är dum nog att vandra ut bland bergen med älgar, björnar och gud vet vad så skyll dig själv, hoppas en gizzlybjörn äter upp dig eller något!”
Utan att vänta på en respons så började Leo att gå, han hade ingen skyldighet att hjälpa den där dynghögen han fick klara sig själv. Det hade Leo alltid fått göra och här fanns det faktiskt inga björnar, de var närmare floden och högre upp i bergen. Att en av dem gått vilse och lunkat hit kunde man alltid önska ändå...
”Och jag som trodde du kunde det där med vildmarksliv, i de där kläderna kommer du inte överleva ett dygn till!”, hojtade Simon efter honom. ”Speciellt inte när du är dum nog inte gör något skydd”
De orden fick Leo att tvärstanna och argt vända sig om och han möttes av ett hånflin. Med hopsnörpt mun la Leo armarna i kors och himlade med ögonen. Att Simon ägt ut honom, skulle han aldrig erkänna.
”Om inte du kommer hem om tre timmar kommer garanterat din mamma ringa polisen eller något, om hon inte redan gjort det…”, började Simon och han borstade omsorgsfullt av sina kläder när han rest sig upp från marken.
”Varför kom du hit? För att läxa upp mig?!”, fnös Leo argt och vände sig om. ”Spar dig den mödan!”
”Leo för helvete vänta, det var inte meningen att låta så…”, började Simon och ännu en gång vände sig Leo om mot sin stalker, såg han med ens ängslig ut nu också? ”Jag blev orolig okej? Och jag vill ha ett ordentligt svar om vad som hände… och det är ju mitt fel att allt hände så… ville bara veta att du var okej och när du inte var hemma så…”
Leo såg förundrat på Simon. Den Idioten kanske inte var en sådan idiot ändå. Faktiskt att han brytt sig så mycket att han hade börjat söka efter honom mitt ute i ingenstans, värmde faktiskt. Att låta en björn äta på honom kändes mindre lockande nu, än mindre att låta Simon irra runt där utan att veta vart han skulle ta vägen.
”Kom då…”, suckade Leo och började gå åt motsatt håll, mot Simon. ”Så ska jag visa dig vägen hem…”
Allt är inte guld och gröna skogar - del 6
Den utsatta tiden var sex men folk började dyka upp närmare åtta nio. Vid tio var det fullt ös och Simon började känna sig mer som hemma i storstan igen med en massa personer runt sig. Det kändes bra och efter några öl kändes det ännu bättre. Huvudet var sådär lagom bortdomnat och efter kanske tusende tjejen som raggat upp honom så fick det bli nog. Utmattad, men glad damp han ned i en soffa bredvid en svarthårig kutryggad figur.
”Ångrar du fortfarande att du kom?”, flinade Simon och räckte Leo en öl.
Leo hade suttit där i en soffa i över en halvtimme och sett ut som en lite butter varele. Ja, Simon höll koll på honom. Det var väl inget fel med det, eller? Hur som helst, ett tag hade han faktiskt gått runt och minglat och en hel del tjejer hade varit runt honom, hans nervösa rodnad då hade varit oslagbar. Simon kanske var lite an en tyrann som gillade att se andra plågas? Kanske…
Som svar skakade Leo på huvudet och tackade även nej till ölen på samma veva.
”Otroligt, ensamvargen gillar att umgås med människor?”, skrattade Simon och han hals var hes efter att fått överröstat musiken alldeles för många gånger.
”Ja…jag… måste ut och ta luft”, mumlade Leo och reste sig upp från soffan.
Simon skrattade bara och tog en till klunk öl. I ena ögonvrån såg han hur Leo smet ut till verandan, garantera till sin lilla byracka. Vad var det med den pojken egentligen? Stängd som en mussla och det var minsann väldigt svårt att försöka hitta pärlan och låta den skina. Skitsamma… Simon drog handen genom håret och lutade sig bak i soffan och såg sig omkring. Det var verkligen som att hela skolan hade kommit…
”Hej”, kvittrade plötsligt en röst. ”Du är Simon va?”
Simon tittade upp och där stod en brunett med långa ben och stora bröst. Hennes läppar var glansiga och ögonskuggan glittrade. De stora bruna ögonen var inramade med ett tjockt lager maskara och ett par lösögonfransar. Okej, så det fanns tydligen sådana i bushen också. Simon log bara ett bländade leende och hon satte sig bredvid honom. Lite dumt la hon benen i kors och började vira en av sina bruna lockar mellan fingrarna. Blicken han fick var intensiv, han kände igen den.
”Japp, det är mitt namn ja”, skrattade Simon. ”Och ditt är?”
”Therese, men kalla mig Tess, alltså, ditt hus är otroligt!”, fortsatte hon kvittra och masade sig närmare honom. ”Varför sitter du är alldeles ensam?”
Simon höll nästan på att sätta ölen i halsen när en av hennes lösnagelprydda händer lades på innerlår. Okej, det var inte direkt ett problem att förstå vad hon ville. Det skulle inte vara en dum idé att få någon till säng, skulle bli mindre ensamt. Men nej, inte någon tjej som hon. Vem visste vilka könssjukdomar hon bar på. Men å andra sidan… varför skulle han försöka vara ansvarsfull när han egentligen inte ville vara det?
”Det blev visst bara så”, sa han och gav henne ett brett leende la en arm över hennes axlar, började leka lite med hennes hår. ”Men nu är jag ju inte ensam längre”
”Sant”, viskade hon och hennes fingrar började massera hans innerlår. ”Skulle du kunna visa mig runt? Där det är mindre folk”
Plötsligt hade hennes kladdiga läppglansläppar pressats mot hans och hon gav honom en passionerad, eldig kyss. Simon besvarade den, ville känna hur hennes kyss kändes. Det var länge sedan han prövat, se om de gamla takterna satt i. hennes fingrar letade sig upp mot hans nackhår och hans egna händer smekte hennes rygg. Det kanske skulle gå ändå? Hon var bra… bra tidsfördriv, experiment för att se om allting fortfarande funkade som det skulle där nere? Skämt å sido, han visste att allt funkade.
Mitt i kelet och hånglet bröts allting när ett hjärtskärande tjut hördes utanför huset. Simon brydde sig inte ens att Tess hade satt sig gränsle över honom utan reste sig upp ur soffan och lyckades tappa flaskan på köpet. Ölen rann ut över den vita mattan och det skulle bli ett helvete att få bort det sedan, men strunt samma. Han visste bara att det var en person där ute, och vad kunde ha hänt honom? Då hördes det ett skall utanför och nu var Simon inte den enda som hörde tumultet utanför. Simon rusade ut på verandan och scenen han såg fick honom att tappa hakan.
Leo stod där med en hand över sin näsa, blod sipprade mellan de slanka pianofingrarna. Där bredvid honom stod Assasin med rynkad näsa, blottat tandkött och skräckinjagande blodiga tänder. Som en skyddande mur så ingen skulle röra hans husse. Inte förrän då såg Simon två andra killar som såg från Assasin till en en annan varlese som låg där hopkurad på altanen i fosterställning. Då insåg Simon att det var den finnige Jonas som kurat ihop sig där och ömsom svor, ömsom grät. Han höll en av sina händer tätt emot kroppen och den såg ut att blöda ymnigt.
”Jag ska se till att den där hunden mördas!”, tjöt han argt oh blängde på Assasin och Leo.
”Du får skylla dig själv när du hoppade på mig utan anledning!”, tjöt Leo fram grötigt, lät nästan som att han var full.
”Du bussade ju jycken på honom!”, tjöt Adam argt och gick fram till sin vän som låg där och kved på altanen. ”Idiot, det monstret ska dö!”
Simon såg på den ena till den andra och kände sig som ett frågetecken. Hans gröna blick föll dock på Leo som torkade gång på gång sin rinnande näsa. Husse och hund såg nästan lika dana ut med blod runt munnen och blodig blick. Det var något som stack till i Simon, detta var hans fel eftersom att han dragit med sig Leo från början. Inte förrän då hörde Simon allt sorl bakom sig. När han vände sig om verkade det som att hela festen hade flyttats ut hit i kvällskylan och alla stirrade på de blödande pojkarna.
”Leo, vad hände?”, sa han tillslut och la huvudet på sned.
Leo gav honom bara en frostig blick. ”Jag visste att det skulle bli såhär…”
Den svarthåriga pojken torkade sig under näsan ännu en gång med skjortärmen innan han smidigt hoppade över broräcket ned på gräsmattan och sprang mot grindarna med sin hund hack i häl. De Simon ände paniken i bröstet. Nej, han fick bara inte försvinna sådär!!
”LEO!”, ropade han ut mot dem när de sprang mot grindarna. ”LEO FÖR HELVETE STANNA OCH FÖRKLARA!”
Det hjälpte inte alls, plötsligt hade killen och hunden försvunnit utom synhåll, uppslukad av mörkret. Simon bet sig i läppen och kramande om träräcket så hårt att knogarna vitnade. Fan, fan, fan helvete vad hade ställt till med?! Plötsligt såg han blåa och röda ljus från en ambulans och straxt efter hörde man även det öronbedövande ljudet. Det var signalen på att festen var avstyrd och folk började gå hem. Vart man än vände sig om och lyssnade hade alla samma samtalsämnet på sina läppar. ”psykpojken med rabieshunden”. Finn Jonas fortsatte svära och kasta förbannelser över Leo och Assasin när ambulanspersonalen tog med honom till sin bil och skulle köra honom till akuten. Allting gick så fort att Simon inte ens märkte att han var alldeles ensam i huset när ambulansens tjut enbart hördes som ekanden genom kvarteret. Själv stirrade han ut i mörkret. Leo, vad hade hänt med Leo? Hur hade allting gått till? Vad hade egentligen nyss hänt?
YAAY ett kort inlägg... hoppas det dög haha! :3
Allt är inte guld och gröna skogar - del5
Leo
En loppa i en rikemanhunds päls, det var så han kände sig när han stod där framför grindarna till Simons herrgård. Vad hade han gett sig in på? Försynt kliade han sig i nacken och synade huset. Nog hade han förstått att Simon var rik när han hade det där hollywoodsmilet på sina läppar. Men att hans morsa och farsa köpt det dyraste huset i omgivingen med havsutsikt och allt, hade han verkligen inte varit beredd på. Leo hade ångrat sig, aldrig att det där skulle gå.
”Kom Assasin, det här är inget ställe för oss”, sa Leo och såg ned på sin hund som viftade oförstående på svansen.
”Hey, Leo!”
Leo vände sig om och där upp på verandan stod den blonda grönögda rikemansgossen och viftade febrilt med sina armar. Leo svalde, egentligen ville han låtsas som ingenting och bara gå. Men den gaphalsen fortsatte att hojta på honom så att ignorera honom var oundvikligt.
”Ska du öppna eller?”, ropade Leo tillbaka.
”Det är öppet”, skrattade Simon. ”Kom in så ska vi fixa till dig, öh, parkera pälsbollen på baksidan mamma och pappa skulle inte uppskatta hår i huset”
Pälsboll minsann? Simon hade talang att reta upp männsikor. Leo fnös och Assasin måste ha snabbat upp hans sinnestillstånd för ett buffande kom ända ned från magen på hunden. De två vännerna tittade på varandra. Ja, det var väl bara att göra som Simon sa då…
”Det kan väl vara roligt att gräva upp rabbater i en rikemanskåk, eller vad säger du själv?”, flinade Leo och Assasin gläfte. ”Du får ge igen för det där med pälsboll, inget mig emot”
~*~
Om Leo hade känt sig som en loppa, så kände han nu sig som en amöba på en loppa, i en rikemanshunds päls. Chockat såg han sig om i hallen. Det var högt till tak, allting var finpolerat och alla prydnader såg ut att tillhöra ett museum. Leo stod där på hallmattan, rädd att röra sig, han kunde lika gärna kunna smutsa ner något med sin blotta närvaro.
”Tänker du stå där hela kvällen som hatthängare eller?”
Leo ruskade på sig och där i trappen, upp till övervåningen hängde Simon med överkroppen över räcket och med armarna i kors. Ännu en gång slogs han av hur fina drag den människan hade. Dagen till ära var dessutom hans blekblonda hår tillfixat med både vax och plattång och gud vet vad. Leo rös, om Simon så mycket som petade med ett vaxdränk finger på honom skulle det inte bli roligt för honom. Inte nog med håret, den där gröna skjortan som satt perfekt på hans kropp och visade upp alla muskler på rätt sätt och de svarta skulpterade jeansen fick honom bara att se ännu bättre ut än vanligt.
”Du sa inte att du bodde i ett mindre slott”, svarade Leo tillslut och kom ur sin trans.
Simon ryckte på axlarna. ”Då skulle du verkligen inte kommit”, flinade Simon och tog trappen två steg i taget. ”Och nu måste du fixas till…”
Leo hann inte göra så mycket som att protestera innan Simon grabbade tag i hans handled och drog med honom upp för trappen igen. Leo hoppades för allt i världen att denna kväll skulle gå snabbt, snabbt och smärtfritt. I morgon kunde han gå upp i bergen igen, känna vinden i ansiktet. Med det i fokus blev han i alla fall lite lugnare i alla fall. Leo kom på sig själv med att se på Simon lite väl länge när han blev medsläpad genom alla korridorer. Den där lystern i de gröna ögonen hade han inte sett förut, men det var något med dem som gjorde att Leo log.
Som väntat var Simons rum lika storslaget som resten av huset. En stor säng tog upp kanske en fjärdedel av rummet och stod i mitten. Därefter stod en stor svart soffa där, riktad mot en gigantisk plasmaTV som var upphängd på väggen. På väggarna var det filmpostrar som var inramade och noggrant upphängda. Leo kände bara igen en av dem, ”Captain America”. Inte nog med det, rikemansgossen hade även den stora balkongen och en fantastisk havsutsikt…
”Du kan inte gå klädd sådär, då kommer alla ta dig för den skogsmullen du är”, sa Simon retsamt och tvingade ned Leo i den svarta lädersoffan.
”Vad är det för fel på”, började Leo men Simon avbröt honom.
”Bara lita på mig, jag vet vad jag gör”, sa Simon avfärdande, sedan fick han en liten elakt flin. ”Sedan ska vi fixa till ditt hår… det ska få bli den frisyr den engång varit”
Leo kunde inte hålla sig från att spärra upp ögonen och Simon skrattade högt. Varför kändes det som att Simon mer eller mindre njöt av det här? Leo kom på sig själv med att ha krupit längre upp i soffan och var nästan nära på att välta den om inte Simon varit snabb och ställt sig bakom för extra stöd.
”Skärp dig!”, skrattade Simon. ”du påminner om ett djur i bur…”
”jag känner mig som en varg i en hundfrisersalong!”, gläfte Leo fram och stirrade bistert på Simon. ”Njuter du av att plåga andra?”
”Jag har aldrig sett att hjälpa en person till en fest att plåga någon”, fortsatte Simon skratta. ”Är du verkligen så feg?”
Leo bet sig i läppen och såg ut genom panoramafönstren. Nu fick han skärpa sig. Skulle Simon få vinna? Nej, dessutom det skulle bli väldigt kul att se honom på djurhärbärget… för det skulle ske.
”Gör det bara…”, suckade Leo och mötte Simons gröna blick igen. ”Det ska bli ett sant nöjt att få hämnas sedan…”
~*~
Vem var det som stirrade tillbaka på honom i spegeln? Det var samma ljusa ögon men allting annat var så annorlunda. Hans annars skatbo till hår låg nu platt över huvudet. Leo insåg hur långt hår han faktiskt hade nu när han var tvungen att stryka luggen bakom ena örat för att överhuvudtaget kunna se. Kläderna han bar kändes konstiga och lite obekväma. Han var inte van att ha något åtsittande över armarna eller liknande. Simon hade dragit fram en av sina gamla svarta skjortor och jeansen påminde mycket om hans egna, bara det att mycket bättre och de hade köpts nötta och hålen vid knäna var ditklippta. På det hela taget kände väl sig Leo som sig själv, bara en uppgraderad och snyggare version. Han kunde inte sluta stirra på sig själv i spegeln, kunde han verkligen se så… br… spinkig ut! Nu fick han skärpa sig! Ingen skulle ändå lägga märket till honom på festen, punkt.
”Du måste vara Leos tvilling, vart har du gömt din naturälskande bror?”, skrattade Simon och la en arm över hans axel och skådade dem båda i spegeln. ”Så farligt var det väl inte?”
”Mardrömmen har inte ens börjat”, mumlade Leo och med en fnysning skakade han av sig Simons axel, men han kunde inte hålla sig från att le, så farligt kanske det inte skulle bli ändå. ”Du kommer ångra allting, jag kommer ge igen tusenfallt”
”Det ser jag fram emot”, skrattade Simon bara men hans skratt klingade av när han såg ned på sitt armbandsur .”Oj shit, är klockan så mycket vi måste skynda oss!”
Återigen blev Leo utsläpad från rummet och de började springa genom korridoren. Undertiden de låste in alla värdesaker och plockade fram allt drick och ätbart kom Leo på sig själv med att tycka att Simon var rätt okej ändå. Det var något roligt över hans sarkastiska attityd och alla spydiga kommentarer. Inte nog med det, Simon var den ända som faktiskt umgicks med honom frivilligt, det hörde inte till vanligheterna. Ett tag glömde Leo till och med bort att om en halvtimme skulle huset vara fullt med människor. Det gjorde å andra sidan inget, så länge Simon var med, skulle det vara lugnt. Var det kanske såhär vänskap kändes? Leo kom på sig själv med att återigen titta på Simon när han försökte balansera två kartor öl ovanpå varandra och samtidigt inte snubbla ned för de fyra trapsetegn som ledde ned till vardagsrummet. Irriterat ruskade Leo på huvudet, nej, det skulle aldrig finnas någon som stod ut med honom, och det fanns inte heller någon människa som Leo skulle stå ut med.
(c) Moa
Allt är inte guld och gröna skogar - del4
Veckorna gick och han fick ingen chans att prata med Leo. Han var inte så mycket i skolan heller för den delen. Det kunde bero på det där jobbet som han nämnt. Men Simon fick alltid en lite konstig känsla när Leo faktiskt satt där i klassrummet med sin utleda min och pennan trummande mot bordet. På något vis tyckte han synd om Leo… den stackaren borde försöka umgås med människor mer än med sin hund. Därför hade Simon bestämt sig för en sak. Han höll på att dö av tristess och eftersom att hans mamma och pappa skulle iväg under helgen var det ett gyllene tillfälle att ha en fest. Man kunde kalla det för inflyttningsfest och alla i klassen var välkomna, så även Leo. Den killen var tvungen att komma även om så Simon skulle tjata ihjäl honom. Det kunde inte vara kul att vara ute i skogarna och rädda djur hela dagarna? Han hade egentligen ingen aning om varför han hade tagit som ett projekt att få den killen mer social. Men det fanns inget vettigare att göra i denna byhåla. Alla andra var dessutom otroligt tråkiga i jämförelse, förutsägbara.
Med ett flin gick han fram till Leo som satt där ensam vid ett kafeteriabord och drämde ned en inbjudan mitt framför honom. Reaktionen var väl som han förväntat sig. Leo tittade bara på honom med outgrundlig min innan han återgick till att titta ut genom fönstret. Vilken omöjlig kille! Trots det behöll Simon sitt leende på läpparna. Inte ge upp!
”Jag tänkte eftersom att du inte har facebook får du en lapp”, sa Simon hurtigt, ingen respons. ”Du kan väl titta på den i alla fall?”
”Jag behöver bara se att det är en inbjudan för att veta att jag inte vill gå”, sa Leo stramt och tog en klunk från sin vattenflaska. ”Nej tack…”
”Vad är du rädd för?”, sa Simon och styrde inbjudan närmare Leo. ”Du som är upp i vilda djur dagarna i ända och så bangar du för en fest?”
En djup suck kom från ensamvargen och han gav Simon en bitsk blick. ”Är du klar med ditt tal? Det biter inte, jag tänker inte gå, och ingen vill ha mig där”
”Vad vet du om det?”, sa Simon och log, han tänkte inte ge upp.
”Sluta, Simon, jag har ingen lust”, sa Leo och därefter reste han sig upp och tog inbjudan och knycklade ihop den.
Simon bet sig i läppen för att inte utbryta i en suck. Nej, han skulle inte ge sig. Leo skulle komma på den där festen. Den killen var nästan som en vildhund som behövde inse att människor gick att lita på. Vad hade hänt som fick honom att dra sig undan så mycket? Snabbt roffade han åt sig den hopknycklade inbjudan och knäppte händerna bakom huvudet och följde efter Leo när han började gå mot skåpen.
”Ska jag behöva kontakta Cesar Millian , hundviskaren för att få dig att komma?”, sa Simon på skämt.
”Ska jag behöva kontakta Dr Phil för att du ska förstå att jag säger, nej?”, fortsatte Leo och gav honom en till kylig blick. ”Ge mig en bra anledning till att komma?”
”För att jag bjuder in dig?”, sa Simon och höjde ett ögonbryn. ”och för att jag vill att du ska komma…”
Det fick Leo att stanna upp och lägga huvudet på sned, likt en hund som inte förstod vad hans husse sa. Bingo! Sista kommententaren hade bara sluppit ur honom men det verkade som att det bet, förhoppnings vis. Det var i alla fall första gången Leo inte gav honom en kylig blick. Den kalla frostiga mur som fanns där började kanske tina? Eller så var det bara Simons önsketänktande. Hur som helst hörde han ett mumlade från hundpojken och han såg ned i marken.
”Vad sa du?”, frågade Simon uppmuntrande till Leo.
”Jag har inte ens kläder att ha på mig”, mumlade Leo tydligare stoppade händerna på fickorna.
”Inga problem, om du kommer tidigare kan vi fixa något”, fortsatte Simon. ”Vi kan göra en deal, om du kommer på festen, så följer jag med dig på ditt jobb”
Leo höjde ett ögonbryn och tittade lite tveksamt på honom. ”Varför gör du det här?”
Simon slöt munnen och var tvungen att välja orden med omsorg innan han kom på det rätta svaret. Då log han och osäkert la han en hand på Leos ena axel. Killen ryckte till men det brydde sig Simon inte alls om.
”Därför, jag vill att du ska inse att människor inte är så dumma som du tror, och jag ville bevisa för de andra att du är normal, tro mig, det är sorgligt att se dig som en skugga i klassrummet”
Leo vek blicken mot väggen och bet sig i läppen, det såg ut som om han övervägde det hela. Det var en början i alla fall. Simon fortsatte att le som ett fån, han började nästan få ont i kinderna. Aldrig hade han behövt trugat någon att gå på en fest förut. Konstigaste av allt var nog att Simon inte alls var frustrerad över det.
”Kanske…”, mumlade Leo och skakade av sig Simons hand. ”Vi får se…”
”Om du säger så kommer du inte”, fortsatte Simon tjata. ”Är det så svårt att säga ja?”
Leo suckade och slöt ögonen. ”Om jag säger ja, lämnar du mig ifred då?”
”Bra, allting börjar klockan sex, kom klockan fyra nyduschad så ska vi fixa kläder”, skrattade Simon och gav honom papperbollen. ”min adress står på lappen”
Tjat gick alltid hem. Leo tycktes dock inte allt för glad, han stod där med bister min och såg ned på pappersbollen. Simon dunkade honom bara i ryggen och med ett brett leende fortsatte han gå längst korridoren. Detta skulle bli väldigt intressant, och han hoppades att det skulle bli trevligt, för alla parters skull.
(c) Moa
Allt är inte guld och gröna skogar - del3
Leo
Där framför honom stod en kille med mörkt gröna ögon, de påminde honom om skogen. Leendet han hade på läpparna var osäkert. Liksom hela hans kroppshållning. Han försökte se cool ut där han lutade sig med armarna i kors mot en pelare, egentligen såg det bara patetiskt ut. Så även hans blekta blonda hår. På hela taget påminde han lite om en hollewoodstjärna, det fanns inte ett enda snett drag i det där ansiktet och inte ett ända ärr på de där vältränade armarna. Han kom inte härifrån, verkligen inte. Det var uppskattat…
”Assasin…” sa Leo och drog lugnande fingrarna genom Assasins päls, låga buffanden hördes från hunden, han började bli stressad. ”Vart kommer du ifrån?”
killen log och en perfekt rad med vita tänder blottades. ”Är jag verkligen så missplacerad?”
”Ingen här bleker håret”, sa Leo och ryckte på axlarana. Ingen annan här ser så bra ut heller för den delen… ”Vad heter du?”
”Simon, Simon Stark”, sa killen i ett flin.
”Leo Wallstone”, sa Leo och fortsatte syna killen framför sig.
”Leo, är det ett smeknamn eller något?”, frågade Simon och la huvudet på sned.
Leo fnös och Assasin gläfte till. Vad var det för fråga till en främling?!
”Det behöver du inte veta”, sa Leo och reste sig upp, han kände hur kinderna blev en aning rödare.
Då insåg han hur mycket längre han var än Simon, kanske trettio centimeter eller något. Längre och tanigare. Att vara ute och vandra gav honom inte så mycket muskler precis. Hans armar kunde förväxlas med tandpetare i närvaron av Simons deffade.
Leo såg hur Simon förberedde sig att säga något men precis då började det vibrera i jeansfickan. Det måste vara dem! Med snabba rörelser tog Leo upp sin mobil och han synade inte ens numret innan han tryckte på grön lur.
”Hej Leo, du hade ringt”, sa en kvinnoröst på andra ändan, Ginger.
”Jo det var… angående räven som jag hittade i morse”, sa Leo och han kastade en osäker blick på Simon som stod där med höjt ögonbryn.
”Jaha rävungen som Clark hämtade upp på vägen menar du? Ja, det ska nog gå bra för den, såklart att hon är stressad, men benet kommer läka fint”, fortsatte hon med mild ton. ”Du behöver inte oroa dig”
”Får jag komma och titta till den senare?”, fortsatte Leo, en lättnad lämnade hans axlar, så bra att den skulle klara sig, benet hade inte sett allt för trevligt ut.
”Vilken fråga, du jobbar väl ändå ikväll?”, skrattade Ginger. ”Clark behöver din hjälp ute på fält…”
Leo kunde inte hålla sig från att le, om han ändå kunde. ”Nej, vi har snart prov, börjar jobba igen nästa vecka…”
”Synd, men vi ses i eftermiddag ändå”, sa Ginger glatt. ”Hej då…”
”Hej…”, sa Leo och tryckte på röd lur.
Varför hade Simon fått höra allt det där? Vad skulle han tro egentligen? Kinderna blev ännu rödare när han såg hans ansiktsuttryck. Där stod han med ett oförstående flin på läpparna. Leo visste det, ännu en person som skulle skratta åt honom och förlöjliga honom. Det kände han redan på sig…
”Du är minsann en riktig djurätts aktivist, Green peace och hela köret”, skrattade Simon. ”Du bryr dig verkligen…”
”Ja?”, sa Leo och höjde ett ögonbryn.
”Spelar det så stor roll om en räv hit eller dit dör?”, frågade han sedan och la huvudet på sned.
Leo fnös och spände ögonen i honom, vad kunde man förvänta sig av en storstadsbo egentligen. ”Om alla tänkte som du skulle jorden vara död för länge sedan, rävarna behövs lika mycket som vilken annan djurart som helst, om någon art skulle dö skulle hela ekosystemet kollapsa på ett eller annat sätt… äsch, varför försöker jag ens…”
För en sekund hade han trott att denna Simon var annorlunda. Men såklart inte. Som alla andra människor såg han inte vad Leo såg. Han förstod helt enkelt inte… ingen annan gjorde det heller. Utan att ödsla mer tid så började han gå. Med ett flin hörde han hur Assasin buffade en sista gång på den där Simon innan han började följa efter Leo. Den olyckan behövde komma hem innan lektionerna började igen. Kunde inte hans morsa hålla koll på den hunden ens en dag?
”Ey, Leo”, hojtade Simon efter honom.
Leo stannade upp och sakta vred han huvudet. Där i skuggan av entréporten stod Simon med en höjd arm. Han såg sådär osäker ut igen, som om han inte visste vad han skulle säga. Leo himlade lite med ögonen, just snyggt.
”Jag menade det inte på något dåligt sätt”, sa han sedan och log ett brett leende.
Leo gav honom bara ett varggrin innan han vände på klacken och fortsatte gå med Assasin tätt slimmad mot benet och med solen brännande i nacken. Visst, det kunde den där killen försöka tutta i någon annan. En termin av konstiga blickar och nedvärderande kommentaren talade om en helt annan sak för honom. Simon var som alla andra, om han inte var det nu skulle han antagligen bli. Så fungerade det. Ingen ville vara med freaken, Leo klandrade dem inte precis.
© Moa
Allt är inte guld och gröna skogar - del2
Måndagar. Simon gäspade stort och lutade hakan i handflatan. I bakgrunden hörde han hur läraren malde på om viktorianska England medan han själv tittade på klockan som masade sig fram, som alla andra dagar. Varför hade hans familj beslutat sig för att flytta hit? En liten byhåla mitt ute i ingenstans. Det gick fler älgar och hjortar på vägen än bilar. De hade bara varit här en helg men det kändes som evigheter, som halva hans liv. Den här skolan var inte mycket bättre. Få elever, slitna möbler, gamla äckliga överanvända böcker. Allting var äckligt och smutsigt, så var deras hus också. Okej, det var stort och fint, han kunde inte klaga. Men det var lantligt och utanför var det bara skog, man skulle kunna höra en knappnål falla. Tystnaden gjorde honom vansinnig! Varför hade de flyttat från den stora lägenheten mitt i city? Han saknade redan sina vänner, det fanns knappt täckning i telefonerna här. Allting hade blivit en mardröm!!
Mitt i all tristess öppnades klassrumsdörren och Simon hann bara skymta en mörk hårman innan folk började skratta. Svart otämjt hår, skitiga jeans och de där frostiga, nästan vita ögonen påminde honom en Sibiran huskeys. Vem var han då? De hade redan haft en lektion och då hade han inte varit närvarande...
”Förlåt att jag är sen”, mumlade killen och nickade kort till läraren.
Siv som deras lärare hette, styrde upp sina glasögon med pekfingret och harklade sig, troligast hade hon blivit förnärmad över att blivit avbruten. ”Sätt dig bara ned Leo”
”Jag såg en räv som blivit skadad av en bil och…”
Tjejerna i klassen började fnittra och resten såg bara roade på varandra. Simon studerade den där konstiga typen med huvudet på sned. Vad var det med honom? Hade han kommit försent för en räv? Det hade bara varit en räv, det kryllade av dem i skogarna. En mer eller mindre spelade väl ingen roll? Leo som han visst hette gav upp sina försök att förklara sig och satte sig ned på en fönsterplats och började titta ut genom fönstret. Utan att han tycktes märka det själv så började han slå med pennan mot bordet. Ett vilt djur i en bur var något som Simon började tänka på. Det där var nog den största trädkramaren han någonsin stött på. Simon rynkade ögonbrynen, vem var det där?!
”Leo… skulle du kunna dra ned persiennerna det är så varmt…”, började en blond tjej klaga, om han minns rätt hette hon Jasmine. ”Leo, hörde du vad jag sa?”
De där isblåa ögonen gav honom rysningar igen när han vred på huvudet från fönstret. ”Om du vill stänga ute solen och låta lamporna gå, gärna för mig, var en energitjuv”
Jasmine och hennes tjejkompis utbytte blickar och himlade lite med ögonen. Leo gjorde i alla fall som han blev tillsagd trotdås att verkade vara ytterst emot det. Simon fortsatte studera killen… det var något visst med honom än.
”Du gör rätt i att hålla dig borta från vår egna hippie”
I ögonvrån upptäckte Simon en killen, Jonas hette han, som yttrat sig. Han var en typisk lantis. Luktade skog och kläderna var garanterat köpta på något billigt lågprisställe. Den dåliga hyn och det bakåtslickade håret talade också sitt tydliga språk. Trots det, så tycktes han ha någon form av status. En sak var säker, Simon ville inte få dåligt ryckte eller bli klassad som en loser. Det var bäst att hålla sig till dem som hade status. Även fast han höll med sina egna tankar kände Simon hur hans blick gled mot Leo. Det var något med honom, Simon ville få reda på mer.
~*~
Resten av lektionen kunde inte Simon riktigt koncentrera sig. Ständigt gled blicken mot den där skumma killen som satt där i hörnet. En mängd olika tankar vispade runt i hans sinne. Tack och lov ringde det ganska snart ut för lunch. Den som packade ihop sina saker först och var snabbast på att lämna klassrummet var som väntat Leo. Simon såg honom fiska upp mobilen i förbifarten också.
”Kom Simon, följ med mig och grabbarna till kafeterian”, sa Jonas och Simon kände en dunk i ryggen och någon som drog i hans tröja.
Kafeterian hade inte alls mycket att bjuda på, och Simon kände sig riktigt malplacerad där Jonas och hans vänner satt och pratade om jakt, och Tv-spel. Det var så långt bort från Simon som möjligt. Brydde de sig inte om annat? Var det verkligen det ända de höll på med? Simon suckade smått och till sin lättnad såg han att hans smartphone visade på signal. Då passade han på
”Rädda mig från detta helevte!”. Knappade han in och skickade till Philip, den lyckosten som fortfarande bodde i stan. Undra vad de gjorde nu? De satt väl säkert och tog en kaffe på Starbucks och levde loppan. Simon blev på sämre humör när han väl började tänka på det. Han skulle kunna göra vad som helst för en kaffe på Starbucks...
”Titta vad han gör”, sa Jonas och pekade mot ett bord. ”Varför stoppar han skinkan på fickan?”
Leo satt där ensam vid ett bord och rätt och riktigt, han satt där och petade bort köttet. Simon la huvudet på sned. Denna kille blev underligare och underligare.
”Kanske vegetarian?”, sa Simon på försök.
”Verkligen inte! Han käkar kött”, sa Tim med ett flin så hans smått gulnade tänder syntes. ”Slår vad om att de inte har råd med mat…”
”Skulle inte förvåna mig, är inte hans mamma psykiskt sjuk? Det är vad jag hört”, fortsatte Adam och började klia sig i sitt fjun till skägg.
”Är det någon av er som pratat med honom?”, den frågan hade bara sluppit ur honom och Simon ångrade sig när han fick så konstiga blickar av de andra killarna.
”Haha, visst, fråga om du vill men du kommer bara få ett morrande tillbaka”, skrattade Jonas och såg dumförklarande på honom. ”Du kommer bara göra det än gång och sedan kommer du inse att det är hopplöst… och nu går han”
Utan att tänka sig för reste sig Simon snabbt upp och med rappa fötter följde han efter Leo som började gå med bestämda steg mot skolans utgång. Vart skulle han nu då?
Den frågan fick han snabbt svar på när han tagit ett steg utanför entrédörren. Solen bländade honom en aning och det blåste varmt, Simon var tvungen att medge att det var en härlig dag. Men när hans pupiller reglerat ljuset så såg han det. Där statt Leo på huk och klappade en stor svartvit huskey som viftade oavbrutet på svansen. Ett leende spred sig på Simons läppar, på något vis var de där två väldigt lika varandra…
”Dumma hund, du får inte vara på skolans område, det vet du”, suckade han och tog fram skinkan som hunden slukade i ett nafs.
Plötsligt kände sig Simon nervös. Vad skulle han säga nu då? Det kändes som vad han än skulle fråga blev utgången att han kände sig idiotisk. Han skrapade i backen med foten innan han harklade sig. Det var ju bara att säga något.
”Fin hund, vad heter den?”, Simon hoppade nästan till när han fick fyra ljusblåa ögon som stirrade intensivt på honom.
Allt är inte guld och gröna skogar - del1
Leo
Solen värmde ryggen, och håret piskade i anskitet av vinden. Leo tog några djupa andetag och blickade ut över den storslagna vyn. Han stod på toppen av en avsatts, och i dalen nedanför låg en spegelblank insjö och en stor älgtjur drack från det klara vattnet. Han lutade sin vandringsstav mot en ungbjörk och drog tillbaka sin mörka lugg med en läderrem. Den svala vinden smekte hans kinder och Leo kände hur andning blev lugnare för varje minut. Detta var livet, han var aldrig så lugn som under de helger han kunde packa en väska och bara gå, utan egentligt mål. Det var något riktigt fridsamt med det… slippa allting, och alla. Alla tankar avbröts när ett skall började eka mellan bergen och älgen lyfte sitt stora huvud och sprang iväg på starka ben.
”Assasin!”, hojtade Leo och vred på huvudet.
Där bakom honom stod en stor, kraftig lurvig huskey och vispade snabbt med svansen så den liknade ett streck. De intensiva ljusa blå ögonen stirrade på honom hunden hukade sig ned och gläfste i en lekinvit. Leo log, böjde på knäna och sträckte ut armarna. Assasin gav ifrån sig ett skall och skuttade fram och i ett hopp la han sina stora tassar på Leos bröstkorg. Tyngden av hunden gjorde så att benen gav vika. Allting slutade med att Leo låg där i den mjuka mossan och överöstes av stora blöta pussar över hela ansiktet.
”Assasin!”, skrattade Leo och försökte knuffa undan den stora hunden. ”Sluta!”
Egentligen hade Leos mamma köpt Assasin som ett försök att börja motionera mer. Men det hade inte gått så lång tid innan den lilla rultiga valpen börjat följa efter Leo vart han än gick. Valpen hade till och med somnat bredvid honom i sängen under första veckan och gnällt så fort en dörr var mellan dem. Sedan dess hade Assasin varit hans bästa vän, det fanns ingen annan som förstod honom så bra… ingen.
”Vi måste hem gubben”, sa Leo och satte sig upp och torkade sig i ansiktet med ärmen, han hörde ett gnäll från sin vän. ”Jag vet, det suger, men jag har trots allt skola…”
I en djup suck la han sig ned igen och såg upp på molnen som seglade förbi honom. Skolan sög, ingen förstod honom. Han hade härdat ut snart en termin, hur länge skulle han plåga sig själv? Alla såg honom som den där konstiga typen. Nej, han var inte ute och söp på helgerna, han var ute och vandrade i bergen. Dator, facebook, skype, var onödigt och vem behövde en smartphone när det fanns vanliga hederliga mobiler? Alla såg honom som ett freak, alla blickar var outhärdliga ibland.
”Tänk om vi skulle bosätta oss här?”, skrattade Leo en aning sorgset. ”Och slippa alla andra…”
En blöt nos pressades mot hans kind och han flinade. De som påstod att hundar inte förstod vad man sa, hade väldigt fel. Ingen mänsklig varelse kunde ersätta den finaste och sannaste känslorna från en hund. Deras ögon sa allting, de var så sanna, de kunde inte ljuga. Som människans…
”Nä, ska vi börja gå hemåt? Annars blir morsan orolig”, suckade Leo och drog fingrarna genom Assasins päls.
En hel vecka skulle det dröja innan han kunde vandra igen. En hel vecka skulle han behöva stå ut mellan fyra väggar och tak. I en vecka skulle han behöva stå ut med en mängd människor. Varför kände han sig så ensam, när han var omringad av humant sällskap?
~*~
Lukten av nybakat slog emot honom när han öppnade dörren och klev in i hallen. Trots att han föredrog skogen så var deras hus inte så illa. Det var ett gammalt hus med knarrande träplankor och fönsterluckor som slog när vinden ven. Trots att det var ett gammalt hus hade hans morsa försökt att inreda det i en modern tappning. Vilket hade misslyckats totalt. De tjocka träväggarna skulle aldrig lukta eller se ut som de gipsväggar man byggde med nu för tiden. Tillskillnad från gips, var trä ett levande materiell som rörde på sig. Den vita färgen på väggarna skulle alltid spricka i kanterna. Alla hade sina skönhetsfläckar, vilket Leo inte hade något problem med. Det som roande honom mest var väl när hans mamma stod och klagade på allting och var tvungen att flytta sina stilrena svarta och vita möbler om vartannat för att försöka dölja de där sprickorna. Vilket var lika effektivt som att sminka över ett stort ärr. På tal hans mamma….
”Vart har du varit?”
Leo slängde av sig sina leriga vandringskängor i hallen och krånglade av sig sin jacka. De rappa stegen från köket närmarede sig och plötsligt stod hon där. De bruna skarpa ögonen synade honom och hennes armar låg i kors. Hon kunde aldrig se så sträng ut som när hon enbart var orolig. Alla minnen han hade av när hon hade den där stränga blicken var i samband med att han gjort något som oroat henne.
”Supit, rökt på och betalat för sex?”, sa Leo ironiskt och himlade med ögonen. ”Vattnet har stigit i myren så jag fick lov att ta en omväg…”
Tina snörpte på munnen. ”Och ta med dig mobilen! Jag gillar inte att du är ute där uppe själv och jag inte kan få tag på dig, vi köpte den av ett syfte! Tänk om du brutit benet eller något!”
”Jaja”, sa Leo och i samma veva buffade Assasin som att förstärka det hela. Det var därför det hade varit så lugnt och tyst denna helg…
”Jag menar det! Vet du hur orolig jag blev när jag inte fick något svar och senare när jag klampade upp på ditt rum så hör jag ringsignalen?”, fortsatte hans mamma och strök fingrarna genom sitt gråsprängda hår.
”Förlåt…”, mumlade Leo och började gå upp för trappen, Assasin var några steg bakom honom. ”Om du ursäktar så ska jag ta en dusch”
”Jag menar allvar, om du glömmer den en till gång så får du inte…”, hojtade Tina uppför trappen men där klippte Leo av.
Hans blick mötte hennes där hon stod på nedersta trappsteget, ilskan steg. ”Jag är arton och gör precis som jag vill!”
Resten av trappan tog han två steg i taget och därefter stängde han badrumsdörren med en smäll. Varför kunde ingen förstå honom?! Han drog handen över ansiktet innan han skådade sin egen spegelbild. De isblå ögonen stod i skarp konstrast mot hans solbrända hud och mörka otämjda och nu toviga hår. För tillfället såg han ut som något katten släpat in. De vita tänderna nästan lyste när han log, detta var prefekt. Ensamvargen såg ut som en varg.
”Ensamvarg, lever ensam, dör ensam”, mumlade han för sig själv innan han drog av sig sina kläder och klev in i duschen.
Vattnet började smattra mot hans hud och när han började nynna på en låt hörde han hur Assasin började krafsa på dörren och gnällde. Denna vecka skulle bli en otrolig dryg och lång vecka. Redan nu saknade han skogens ljud och lukter. Varför hade han helt enkelt inte bara fötts som en varg eller något?
© Moa
