Mikko x Adrian (del 25)
Undra om jag har några läsare kvar efter detta löjligt långa uppehåll... har varit mycket att göra helt enkelt men håll er till godo med detta ^^
”Det verkar som att samtalet med Adrian igår gick bra…”
Var det första Fredrick sa när Mikko steg in genom dörren till affären den tisdagen. Mikko såg frågande på den rödhårige flinande 23åringen som stod vid kassan. Mikko försökte att inte le alldeles för stort och rodna. Istället lät han luggen falla i ögonen och han såg ned på sina fötter medan han gick till fram till kassan. Var han verkligen så påtagligt glad? Jo, det kändes som att han gick på rosa moln...
”Jag förstår inte vad du snackar om…”, sa Mikko och mötte Freddes ”vad-var-det-jag-sa” min. ”Är det något från lagret som ska monteras?”
Fredde klappade Mikko lätt i bakhuvudet .”Sluta retas! Nu får du berätta det som redan står tydligt i hela ditt ansikte!”
”Ja… Adrian och jag är väl, ihop, antar jag…”, sa Mikko och han kunde inte hålla sig från att le stort så pericngen i läppbandet syntes.
”Jag visste att ni inte kunde hålla händerna borta från varandra så länge till”, skrattade Fredrick och skakade på huvudet.
Mikko log lite generat och ryckte på axlarna. Det kändes lite konstigt på tungan att säga att de var ihop, men på ett bra sätt. Det var fortfarande ofattbart. Ofattbart att Adrian, av alla killar på hela jordklotet som han kunde få, hade valt honom. Den pojken var knäpp helt klart. Allting var lite förvirrande för tillfället, men förvirrat på ett underbart vis…
Ryktet spred sig uppenbarligen fort för redan innan lunch visste tydligen hela Blue Spirit om det. Strax före lunch hade Tom kommit förbi och ogenerat kastat ett paket kondomer till Mikko när han tagit hand om några kunder i kassan. Röd som en tomat hade Mikko snabbt stoppat på sig dem och låtsades som ingenting, mest för att de inte skulle ligga framme vid kassan fullt synliga. Tur nog verkade inte kunderna ta illa upp utan liksom Fredde och Tom så skrattade de ömsom med och ömsom åt Mikkos reaktion på det hela. Efter ett ”äntligen” och någonting angående att man ska skydda sig samt en en dunk i ryggen så hade Tom lämnat butiken igen. Som alltid kändes det som att en storm flugit förbi när den storvuxna björnliknande killen lämnade ett rum. Det var svårt att missa honom…
När den scenen var avklarad och det var dags för lunch så blängde bara Mikko lite grann på Fredde som fortsatte att flina stort. Uppenbarligen hade det varit en för svår uppgift att hålla fingrarna i styr och inte smsat alla vänner.
”Varför förstorar ni upp allt hela tiden?”, sa Mikko och tog på sig sin läderjacka.
”Förstorar? Tom har sagt att ni två trånat efter varandra enda sedan ni började träffas… och äntligen har du skaffat dig en pojkvän”, sa Fredde och log ett milt leende. ”Synd bara att det inte var jag…”
Den kommentaren fick Mikko att spärra upp ögonen vilket i sin tur ledde till att Fredrick skrattade högt. ”Jag skämtade bara!”
Mikko gjorde en löjlig grimas åt Fredrick vilket fick honom att skratta så mycket att han nästan ramlade av stolen som han satt på bakom disken. Rätt åt honom ifall han föll på ändan. Mikko himlade med ögonen innan han gick ut från butiken och styrde fötterna mot Bibliotekscafét. Som alltid skulle han och Adrian äta lunch tillsammans, och nu mer än någonsin längtade han efter sin brunhåriga pojke med hundvalpsögon. Fortfarande helt ofattbart, Adrian tillhörde honom och han tillhörde Adrian… bättre kunde det nog inte bli. Precis då pep det till i mobilen och den fula ovanan att direkt titta på vad det var för något slog till återigen. Men meddelandet på displayen fick honom inte att le som alla andra meddelanden gjort under morgonen…
Titta bakom dig.
Ofrivilligt gjorde han som meddelandet bad honom och som väntat stod det största hatobjektet någonsin med sitt skadegladaflin på läpparna. Mikko svalde och vände sig om och fortsatte att gå. Robin skulle inte försöka sig på något här, inte i centrum, det var för mycket folk. Men hjärtat började bulta mer och mer när han insåg att Robin kom närmare och närmare. Han började ropa Mikkos namn, bad honom att stanna. Men Mikko hade inte direkt planer på att göra detta. Enda tills han kände kräkets hand på sin axel, naglarna krävde in hårt i huden. Precis då när smärtan i axeln brände som mest var det som att något tände till inuti Mikko, en glöd som bara blev större och större. Vad i helvete höll Robin på med?!
”Vad ohyfsad du är!”, skrattade Robin. ”har…"
"Sluta…”, sa Mikko, han kände knappt igen sin röst, den lät arg, nej, förbannad. It’s time for my revenge
"Vad sa du?”, sa Robin, nu en aning osäkert.
”Sluta, SLUTA, SLUTA!!”, gläfste Mikko fram och vände sig om mot Robin som nu inte log ett segerflin längre, han var chockad. ”Jag är så less på dig! Du är så jävla patetisk som fortfarande är på mig efter något som hände för hundra år sedan! Väx upp!”
”Att du vågar…”, började Robin men Mikko avbröt honom.
”Ja, jag vågar! Jag är inte rädd längre, inte för sådana sorgliga varelser som du!”, röt Mikko argt och såg ned på sin före detta mobbare. ”Åk hem till Skåne eller var du nu bor och lämna mig ifred, och om du sms:ar mig en gång till så…”
”Så vadå?”, sa Robin och försökte sig på ett flin.
”Då är det din tur att känna på ditt eget spel… du vet vilka vänner jag har”, sa Mikko med en röst så kylig att han inte kände igen den. It's your turn to run, Run like a rabbit in your own game…
“Vaddå är du för rädd att möta mig ensam?”, sa Robin med förlöjligande skratt.
“Ska du säga! Den gången kommer du inte ha ditt gäng med dig, det kommer bara vara du, ensam… som du alltid har varit”,
Mikko chockade lika mycket sig själv som sin pågoande. Händelsen kändes som en utomkroppslig upplevelse, något som Mikko stod och såg på istället för deltog i. Robin stod där med öppen mun, försökte få fram ett ljud men misslyckades. Mikko rätade till sin jacka och vände sig om, fortsatte gå och denna gång följde inte Robin med utan stirrade bara chockat efter Mikkos ryggtavla. Vad hade hänt där? Mikko visste inte själv, men odjuret i honom hade lugnat ned sig och rev inte längre med sina klor eller bet med sina tänder. Men Mikko hade blivit less och arg. För en gångs skull när allt gick bra skulle inte Robin komma och förstöra, det hade han gjort så många gånger förut. Robin skulle inte få tillfället att dra ned honom i skiten igen, inte nu när Mikko mådde bra, eller bättre…
Det var inte förrän Mikko svängt av bakom ett hörn och skulle tända en cigg han insåg hur mycket hans händer skakade. Om det var av rädsla eller något annat visste han inte. Osäkert förde han filtret mot läpparna och tog ett bloss. Shit vad hade han gjort egentligen? Vad fan hade han gjort? Tänk om… vad hade han ställt till med? Hade han verkligen hotat Robin? Kallat honom patetisk? Han skulle få så mycket skit för detta… det visste han redan… helvete! Men det fick han ta då… Robin skulle inte göra honom illa mer, aldrig någonsin,
”Mikko… hur är det?”, var det första Adrian sa när de möttes upp vid ingången till fiket. Hans bruna ögon såg oroade ut och Mikko tog ett nervöst bloss och visste inte vad han skulle säga. Bekymrat tog Adrian Mikkos hand och la huvudet på sned. Då kändes det som att Mikko skulle falla ihop där på marken. Adrenalinet och chocken hade hållit honom uppe, nu var han helt slut. Benen kändes som spagetti och han fick snabbt luta sig mot närmaste tegelvägg.
”Du kommer aldrig tro på vad som nyss hände…”, sa Mikko innan han fimpade cigaretten och ja, han hade ett litet segerflin i mungipan.
(c) Moa
