Allt som ryms i ett sinne

Leo
Där framför honom stod en kille med mörkt gröna ögon, de påminde honom om skogen. Leendet han hade på läpparna var osäkert. Liksom hela hans kroppshållning. Han försökte se cool ut där han lutade sig med armarna i kors mot en pelare, egentligen såg det bara patetiskt ut. Så även hans blekta blonda hår. På hela taget påminde han lite om en hollewoodstjärna, det fanns inte ett enda snett drag i det där ansiktet och inte ett ända ärr på de där vältränade armarna. Han kom inte härifrån, verkligen inte. Det var uppskattat…
”Assasin…” sa Leo och drog lugnande fingrarna genom Assasins päls, låga buffanden hördes från hunden, han började bli stressad. ”Vart kommer du ifrån?”
killen log och en perfekt rad med vita tänder blottades. ”Är jag verkligen så missplacerad?”
”Ingen här bleker håret”, sa Leo och ryckte på axlarana. Ingen annan här ser så bra ut heller för den delen… ”Vad heter du?”
”Simon, Simon Stark”, sa killen i ett flin.
”Leo Wallstone”, sa Leo och fortsatte syna killen framför sig.
”Leo, är det ett smeknamn eller något?”, frågade Simon och la huvudet på sned.
Leo fnös och Assasin gläfte till. Vad var det för fråga till en främling?!
”Det behöver du inte veta”, sa Leo och reste sig upp, han kände hur kinderna blev en aning rödare.
Då insåg han hur mycket längre han var än Simon, kanske trettio centimeter eller något. Längre och tanigare. Att vara ute och vandra gav honom inte så mycket muskler precis. Hans armar kunde förväxlas med tandpetare i närvaron av Simons deffade. 
Leo såg hur Simon förberedde sig att säga något men precis då började det vibrera i jeansfickan. Det måste vara dem! Med snabba rörelser tog Leo upp sin mobil och han synade inte ens numret innan han tryckte på grön lur. 
”Hej Leo, du hade ringt”, sa en kvinnoröst  på andra ändan, Ginger.
”Jo det var… angående räven som jag hittade i morse”,  sa Leo och han kastade en osäker blick på Simon som stod där med höjt ögonbryn. 
”Jaha rävungen som Clark hämtade upp på vägen menar du? Ja, det ska nog gå bra för den, såklart att hon är stressad, men benet kommer läka fint”, fortsatte hon med mild ton. ”Du behöver inte oroa dig” 
”Får jag komma och titta till den senare?”, fortsatte Leo, en lättnad lämnade hans axlar, så bra att den skulle klara sig, benet hade inte sett allt för trevligt ut.
”Vilken fråga, du jobbar väl ändå ikväll?”, skrattade  Ginger. ”Clark behöver din hjälp ute på fält…”
Leo kunde inte hålla sig från att le, om han ändå kunde. ”Nej, vi har snart prov, börjar jobba igen nästa vecka…”
”Synd, men vi ses i eftermiddag ändå”, sa Ginger glatt. ”Hej då…”
”Hej…”, sa Leo och tryckte på röd lur. 
Varför hade Simon fått höra allt det där? Vad skulle han tro egentligen? Kinderna blev ännu rödare när han såg hans ansiktsuttryck. Där stod han med ett oförstående flin på läpparna. Leo visste det, ännu en person som skulle skratta åt honom och förlöjliga honom.  Det kände han redan på sig…
”Du är minsann en riktig djurätts aktivist, Green peace och hela köret”, skrattade Simon. ”Du bryr dig verkligen…”
”Ja?”, sa Leo och höjde ett ögonbryn.
”Spelar det så stor roll om en räv hit eller dit dör?”, frågade han sedan och la huvudet på sned.
Leo fnös och spände ögonen i honom, vad kunde man förvänta sig av en storstadsbo egentligen. ”Om alla tänkte som du skulle jorden vara död för länge sedan, rävarna behövs lika mycket som vilken annan djurart som helst, om någon art skulle dö skulle hela ekosystemet kollapsa på ett eller annat sätt… äsch, varför försöker jag ens…”
För en sekund hade han trott att denna Simon var annorlunda. Men såklart inte. Som alla andra människor såg han inte vad Leo såg. Han förstod helt enkelt inte… ingen annan gjorde det heller.  Utan att ödsla mer tid så började han gå. Med ett flin hörde han hur Assasin buffade en sista gång på den där Simon innan han började följa efter Leo. Den olyckan behövde komma hem innan lektionerna började igen. Kunde inte hans morsa hålla koll på den hunden ens en dag?
”Ey, Leo”, hojtade Simon efter honom. 
Leo stannade upp och sakta vred han huvudet. Där i skuggan av entréporten stod Simon med en höjd arm. Han såg sådär osäker ut igen, som om han inte visste vad han skulle säga. Leo himlade lite med ögonen, just snyggt. 
”Jag menade det inte på något dåligt sätt”, sa han sedan och log ett brett leende.
Leo gav honom bara ett varggrin innan han vände på klacken och fortsatte gå med Assasin tätt slimmad mot benet och med solen brännande i nacken. Visst, det kunde den där killen försöka tutta i någon annan.  En termin av konstiga blickar och nedvärderande kommentaren talade om en helt annan sak för honom. Simon var som alla andra, om han inte var det nu skulle han antagligen bli. Så fungerade det. Ingen ville vara med freaken, Leo klandrade dem inte precis.
© Moa