Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Mikko tittade sig själv i spegeln och grimaserade illa. Han hade på sig en vit skjorta som han endast tvingade på sig ifall han skulle på finare kalas eller middagar. Istället för sina svarta ringar som han annars hade i läpparna så satt det nu två silverstavar som var i alla fall lite mer diskretare. Han kände sig tom utan eyeliner men det kunde inte direkt hjälpas. Den ogillande blicken han fått av May på studenten räckte mycket väl för att förstå att hans stil inte uppskattades. Egentligen förstod han inte varför han gjorde sig till. Adrian skulle kommentera det, helt klart men…  Å andra sidan, varför skulle Mikko göra sig till? Varför vara Adrians föräldrar till lags? Adrian gillade ju honom för vad han var. I en djup suck sög Mikko in en av stavarna och bet den hårt. Han såg sig själv i spegeln innan han stålsatte sig. Nä han hade satt Robin på plats, allt annat skulle bli lätt hädanefter. Mikko drog på sig sin Nirvana T-shirt över skjortan och tog en svart slips. Det kändes bättre, mer som honom. Han hann precis lägga en smal linje eyeliner innan larmet på mobilen ringde som betydde att han var tvungen att hoppa in i bilen för att hämta Adrian. En snabb titt i spegeln en sista gång innan han tog trappen två steg i taget, sa hej då till Iris och Isa innan han slet med sig skinnjackan.
   När Adrian satte sig i bilen fick Mikko knappt fram ett ord, nervositeten var alldeles för stor. Adrian log och innan han satte sig i passegrarsätet lutade han sig fram mot Mikko och rätade till hans slips.
   ”Vad fin du är”, sa Adrian och gav Mikko en lätt puss på en av silverstavarna och satte sig till rätta.
   Mikko log och studerade sin pojkvän. Kvällen till ära hade han en mörkgrå skjorta och en mossgrön pullover. Det var något med den kombinationen som påminde honom om ett skogsväsen, som bodde ute i skogarna.
   ”Du med”, log Mikko innan han startade bilen igen och körde iväg.
   När Mikko svängde in till uppfarten höll han nästan på att köra rakt in i stenmuren om omringade huset. Jösses hur rik var inte Adrians föräldrar om de bodde på en stor herrgård?! Med öppen mun satt Mikko bara och stirrade på det stora huset med vita fasaden och stora panoramafönstren. Allting såg välskött ut på gården, de anlitade garanterat en trädgårdsmästare. Genast ångrade han sin klädsel. Med ihopdragen min höll han så hårt i ratten att knogarna vitnade. Detta kanske var ett misstag ändå. Adrian måste ju tycka att deras hus var ett ruckel i jämförelse.
   ”Ska vi gå in då?”, sa Adrian och rätade till en skrynkla på sina kläder och la till en hårslinga bakom örat.
   ”Ja, kom nu”, sa Mikko och svalde ljudligt, Adrian var minst lika nervös som han själv, de var tvungna att stötta varandra.
   Innan det nått entrén så hade molnen blivit tjockare på himmelen och det mullrade aggressivt. Det skulle garanterat bli regn. Ringklockan på dörren lät minst lika aggressiv som åskan som närmade sig. Adrian väntade inte på att någon skulle öppna utan steg in på eget bevåg. Mikko följde med honom tätt bakom och såg sig chockat om i hallen.  Det var ljust, högt till tak och kaklet var så rent att det nästan gnistrade. Genast kände Mikko att han valt helt fel klädsel till det här…
   ”Hej, jag är här”, sa Adrian och hukade sig ned för att knyta upp sina skor, anade Mikko att hans händer darrade?
  Han trampade av sina converse innan han la en hand på Adrians axel och kramade om hårt. Detta skulle gå bra, varför skulle de inte gå bra? De hann utbyta ett litet leende mellan varandra innan klapprandet från klackerskor ekade genom huset.  In kom Adrians mamma med rödrosiga kinder och ett brett leende på läpparna.
   ”Men hej gubben, välkommen he…”, hennes leende blekande och hon stirrade stint på Mikko. ”Vad gör du här?”
   Mikko kliade sig lite i nacken och såg ned på Adrian som gav honom en ursäktande blick. Den söta jubelidioten hade inte sagt något om att han skulle följa med, just snyggt.
  ”Jag är Mikko, Adrians Pojkv…”, började Mikko men Adrians mamma klippte av.
  ”Det är bäst att du går, Michael…”
  ”Mikko”, rättade Adrian men hans mamma gav honom en allvarlig min.
  ”Sak samma, Mikko, du borde gå”, sa hon och nickade mot utgången.
  Mikko såg från May till Adrian med ett frågande blick. De hundvalpsbruna ögonen såg ångerfulla ut och Adrian mimade ett förlåt. Detta var väl vad Adrian varnat honom för. Att accepteras i det här huset skulle nog bli en omöjlighet. För Adrians skull var Mikko inte angelägen att säga emot eller dra ut på tiden. Han tog på sig sina skor igen, gav sin pojkvän en kram vilket fick hans mamma att fnysa. I ren protest ville Mikko egentligen mer eller mindre pressa Adrian mot väggen och börja grovhångla, men det skulle inte göra något bättre precis.
   ”Vi ses”, sa Mikko och steg ut genom dörren.
   I samma stund började det spöregna och på några minuter var Mikko genomvåt. Men han hade inga planer att gå till bilen och köra iväg. Nu hade han chansen att med egna ögon se hur det egentligen stod till mellan Adrian och hans föräldrar. Tänderna började hacka där han stod drypande våt. Beslutsamt drog han upp skjortkragen en aning för att dämpa lite av blåsten och stampade ut på gräsmattan. Då var det bara att försöka hitta matsalsrummet. Mikko antog att det var en matsal de skulle äta i med tanke på hur stort huset var. Skorna hann bli våta i gräset och det tog en bra stund att ta sig runt på andra sidan huset i den bitande kylan och regnet som smattrade likt vassa iskristaller mot kinderna.
   Det tog ett bra tag att hitta deras matsal trots de stora panoramafönstren. Mesta dels för att de hade dragit för gardinerna så det var svårt att skymta personerna mellan det tunna tyget. Dock när Mikko väl vant sig var det inga svårigheter att se igenom de gråa gardinerna. Där vid ett långbord satt Adrian och såg nervös ut mellan sina föräldrar. Mannen som måste vara Arthur gav Mikko rysningar. Han hade mörkt hår, såg stor ut bara när han satt ner och de mörka ögonen såg vasst på sin son. May däremot pratade nästan konstant av läpprörelserna att döma och hon log, men hennes ögon sa annat, hon verkade orolig. Vad Mikko önskade att han kunde höra vad de sa. Han pressade sig lite närmare glaset och hoppades att de inte skulle se honom. Det var nog inget han egentligen behövde bekymra sig om för dem verkade upptagna med annat.  Adrian hoppade till där han sätt när Arthur började röra sina läppar och hans ögon smalnade. Och Mikko som inte kunde tro att Adrians ögon kunde se mer sorgsna ut, hade så fel. För varje ord hans pappa yttrade verkade Adrian sjunka ned i stolen, hans underläpp darrade. Blodet började koka i Mikkos ådror, hur kunde man bara göra Adrian, den finaste människan i världen, så ledsen? Det fortsatte så ett litet tag, och det slutade med att Adrian verkade ursäkta sig, la ifrån sig sina bestick och tänkte resa sig från bordet. Då hände det som Mikko befarat i sina värsta tankegångar.
   Arthur reste sig upp och grabbade tag i sin sons handled. Av Adrians grimas gjorde bara det ont och när han vände huvudet mot sin far måttades ett knytnävsslag över hans kind och Adrian stapplade in i närmaste vägg för att finna stöd. Mikkos ögon vidgades och tog sig chockat för munnen. Den stora mannen gick fram till Adrian, tog tag om hans överarmar och drämde in honom i väggen. Mikko kunde skymta lite blod rinna ned för Adrians haka innan ett till slag måttades mot honom och Arthurs rygg var i vägen för sikten. Förtvivlat började Mikko slå på rutan med det tycktes inte höras över regnets smattrande och åskans mullrande. Han skrek, försökte få dem att sluta. Något brast hos honom och han kände sig så värdelös när den person han älskade mest kom till sådan skada och han kunde inte göra något. Hur kunde man bara tänka på att skada Adrian?! HANS Adrian! Mikko vågade inte gå in, det skulle bara göra saken värre. Istället fick han äntligen fattningen igen och hans hjärna började fungera igen. Snabbt fiskade han upp sin mobil. Med skakiga fingrar slog han alarmnumret.
   ”SOS 1-1-2, vad har inträffat?”, sa en lugn kvinnoröst.
   ”De… de… min pojkvän... misshandlas av sin egn jävla farsa!”, tjöt Mikko fram mellan klapprande tänder och med panik i rösten.

Adrian
Vi satt där på uteserveringen och jag lät Mikko prata till punkt. Allt han berättade om vad som nyss hänt mellan honom och Robin kändes otroligt. Stoltheten över min pojkvän (kändes fortfarande underligt att vi var tillsammans) gjorde att jag log brett.  Det var starkt av Mikko att sätta dit den tönten, att ta tag i demonerna som omringade honom. Jag tog en tugga från vår humustallrik som vi beställt in innan jag tog till orda.
   ”Det är ju fantastiskt!”, sa jag entusiastiskt och såg stolt på honom.
   ”Han kommer väl döda mig”, sa Mikko skämtsamt men jag kunde ana oro i hans röst.
   Nervöst började Mikko trumma med fingrarna på bordet och innan han hann ta upp sitt ciggarettepaket tog jag hans hand och kramade om den hårt. Förvånat såg han upp på mig och jag anade en rodnad på hans kinder.
   ”Jag är så stolt över dig, att du sa till honom”, sa jag och mina kinder gjorde ont av att le så stort.
   ”Du menar hota honom?”, mumlade Mikko och lät luggen falla i ögonen, garanterat för att dölja sina röda kinder.
   ”Ja, det var på tiden”, sa jag peppande.
   Mikko skrattade ett glädjelöst skratt och skakade på huvudet. En djup suck undslapp mig och jag tänkte precis säga åt honom men jag hann bara öppna min mun så stängde jag den igen. Blicken Mikko gav mig när han såg upp från bordet fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort. Den var så innerlig, så sann, han hade haft den blicken när han börjat spela den där låten för mig… jag skulle aldrig lessna på den blicken. Han kramade om min hand lite hårdare och strök tummen över min handrygg.
   ”Tack”, sa Mikko och ett av hans sneda leenden drog i mungiporna.
   ”För vad”, harklade jag fram och kände hur det började hetta i kinderna.
   ”För att du finns bara”, sa han och jag kände hur min hand kramades om lite till. ”Du gav mig styrkan, skulle aldrig ha gjort det om du inte stått bakom mig”
   Det fick mig att rodna ändå mer och jag var tvungen att se ned i bordet. Hjärtat hamrade i hundra åttio och jag försökte få fram några ord men lyckades inte alls. Mikkos bekännelse fick mig att framstå som en stor skurk. Här satt Mikko och berättade om sina demoner och han försökte bekämpa dem. Medan jag teg om mina problem och släppte inte in honom för att dela på bördan eller råda mig till saker. Det var uppenbarligen tvunget att få ett slut på det, förr eller senare.
   ”Du… vad gör du ikväll?”, frågade Mikko efter en stunds tystnat och tog en soltorkad tomat från tallriken.
   ”Just ja, vi kan tyvärr inte ses ikväll”, sa jag i en djup suck. ”Ska på middag till mina föräldrar”
   ”Kan… inte jag få följa med?”, frågade  Mikko försiktigt, som om han själv var tveksam om det var ett så bra förslag.
   Det gjorde ont att behöva säga nej. Jag tuggade det jag hade i munnen noggrant för att slippa svara honom. Men snart nog var jag ju tvungen att svälja och sakta förde glaset mot munnen istället. Hur skulle jag kunna säga detta på ett fint sätt?
   ”Ledsen, men jag har ju sagt att det är komplicerat”, sa jag väldigt besvärat och jag lättade greppet om Mikkos hand och la den tillrätta i mitt knä istället.
   Mikkos tveksamma leende blekande och han såg nästan lite förolämpad ut när han fiskade upp sitt ciggarettepaket. Jag kunde inte förebrå honom heller. Så många gånger han frågat ut mig om mina föräldrar och alla de gånger jag nekat hans inviter till det samtalet och svaren.
   ”Och?”, sa Mikko lite kyligt, det gjorde ont i hjärtat.
    Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Med tanke på att jag egentligen inte fick umgås med Mikko för May. Jag skulle aldrig någonsin kunna säga det rakt ut till honom. Mikko var så pass känslig och skulle garanterat ta det på  fel sätt. (vem skulle inte det?)
   ”Adrian, hur är det mellan dig och dina föräldrar egentligen?”, frågade Mikko efter att jag suttit tyst alldeles för länge.
   ”Det är väl…”, jag pressade hårt ihop mina läppar, oförmögen att ljuga. ”Följ med då om du så gärna vill”
   Jag skulle ångra det, men kunde inte sluta le när jag såg Mikkos flin. Det skulle bli en kaosartad middag. Vad hade jag gett mig in på egentligen? Varför hade jag sagt det där sista?
   ”Om du säger det så”, sa Mikko och drog ett bloss på sin ciggarette, mest för att dölja sitt segerfiln.
   ”Bara för att du för en gångs skull satte Robin på plats behöver du inte börja köra med mig och bli odräglig”, sa jag med ett skämtsamt flin.
   ”Är jag ju inte, och dig får jag köra med”, skrattade Mikko och knäppte av lite aska från ciggen. ”Jag är större än dig”
   ”Längre, inte större”, suckade jag och himlade med ögonen. ”Lille pojk”
   ”Ska du säga, Hob”, skrattade Mikko och drämde ned fimpen i askkoppen. .
   ”Alv”, kontrade jag med och det fick Mikko att stirra på mig.
   ”Alv?”, skrattade Mikko. ”Av alla varelser så kontrar du med alv?”
   ”Ja, varför inte?”, sa jag och ryckte tafatt på axlarna.
   ”För jag är en orch?”, sa Mikko och gjorde en ful grimas och grymtade, vilket fick mig att fnissa. ”Jag måste tillbaka till jobbet”
   ”Jo, jag med”, suckade jag och reste mig upp från stolen, tiden flög alltid förbi med Mikko, det var olidligt ibland framförallt när man ville spendera mer tid med honom.
   ”Då ses vi ikväll”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Ska jag vara nervös? För det är jag”, sa han när han tog på sig sin jacka.
   Jag kunde inget säga, för vad jag än sa skulle det göra honom ännu mer nervös. Jag log bara, ryckte på axlarna och tog min väska som hängde på ryggstödet. Mitt hjärta slog i hundraåttio och min hjärna gick på högvarv, hur skulle kvällen sluta? Jag märkte att mina händer darrade en aning när jag rätade till mina kläder och tänkte gå. Men innan jag hann ta ett steg kände jag ett par smala fingrar sluta sig om min handled och när jag vände mig om drog Mikko mig till sig. Jag borrade in min näsa i Mikkos bröstkorg och drog in alla hans betryggande dofter. Det var bara tvunget att fungera ikväll, jag ville att det skulle fungera ikväll. Jag tittade upp på Mikko innan jag ställde mig på tå och stal en kyss. Innan Mikko hann säga något mer så sa jag hej då och började gå mot jobbet igen.  Under den lilla promenaden bad jag till någon högre makt att tiden skulle stanna och att det aldrig blev kväll. När jag väl fått Mikko skulle garanterat mina föräldrar skrämma bort honom igen…

Mikko
Den vita kyrkan tornade upp sig bakom dem likt ett stort berg. Iris, Isabelle och Mikko stod där längst ned på begravningsplatsen, vid älvens mynning och tittade ned på den grå stenen med sorgsna uttryck. Sakta hukade sig Iris ned, strök fingertopparna över namnet som stod inristat på den, ”Tom  Hedlund”. Det blev nästan lite för mycket för Mikko, han bet sig läppen så hårt att ringarna pressades bak mot tänderna…
   ”Ja, ha det äran då, Tom”, suckade Iris ledsamt och la sin bukett med röda rosor på graven. ”Att det gått sex år, allt har gått så fort”
   ”Grattis, pappa”, mumlade Mikko och såg ut mot vattnet.
   Ja allt hade gått fort, allting var bara så fel, det var inte Toms fel att allt blivit som det blivit direkt och han och Mikko hade inte alltid dragit jämt. Men nu mer än någonsin saknade Mikko sin pappa.  Då hörde han ett snyftande och Isa tog Mikkos hand och tryckte den hårt. Medlidande såg han ned på sin syster och strök henne lätt över håret. Att Tom inte fanns med i bilden längre hade Mikko accepterat. Det var bara jobbigt när man började tänka på vad man önskade att han hade fått se och uppleva tillsammans med dem. Som skolavslutningar, studenten skulle bli en sådan grej, ledsam men ändå glad tillställning.
  ”Men Isa då”, suckade Mikko ledsamt åt sin syster och hukade sig ned och gav henne en stor kram.
   Mikko önskade att han kunde gråta sådär som bara barn kunde göra ibland. Men det kunde han inte, han höll det inne tills det inte gick mer, han vågade inte. Då kände han en hand på in axel och redan då förstod han att det var mamma. De två syskonen såg upp på Iris som log smått…
   ”Han skulle vara stolta över er”, sa hon med lite sorgsna ögon. ”Bara synd att han inte får se hur fina barn vi har”
   Mikko hatade när Iris blev sådär jobbigt sentimental. Det var som om hon inte riktigt förstod att det gjorde allting mycket värre. Ångesten steg och Mikko svalde det jobbiga som satte sig i halsen. Istället såg han upp på sin mor med ett litet leende innan han tog hennes hand också.
   ”Nä kom vi går, detta är en så dyster plats”, sa hans mamma och skakade på huvudet. ”Vi åker hem, Isabella vi måste fixa dina kläder till skolavslutingen i morgon så allting är klart, och jag kan bjuda på en glass när vi ändå passerar Statoil”
   Mikko tog Isas hand igen och tillsammans började de gå upp för grusgången under ljudet av måsarnas skri och den lite salta havslukten som trängde i näsan. På skoj började Mikko svänga med sin arm fram och tillbaka så snabbt att Isa nästan lyfte från marken med ett fnissande.  Det fick även Mikko på bättre humör och han tog en titt på Toms grav  en sista gång innan den försvunnit bortom den lilla slänten och alla andra gravar. Det var som det var och det gick inte att göra något åt, det enda man kunde göra av att acceptera, sakna och försöka se det positiva i livet och klara sig ändå. Med Adrian i bilden kändes det mycket lättare än vad han kunnat tro. Det enda som han gruvade sig var inför i morgon, Isas avslutning… en mängd barn såg han inte fram emot precis.

Mikko stod där längst bak i klassrummet bland de färgglada teckningarna som smyckade väggen. På den gröna griffeltavlan längst fram hade Isas lärare skrivit ”Glad sommar” med färgglada kritor och hon hade även ritat en blomsterkrans runt orden. Lite nervöst stod Mikko där med händerna i fickorna och kände sig helt bortkommen med sina mörka kläder och kajalsminkade ögon. De andra barnens föräldrar gav honom lite konstiga blickar och Mikko höll hårt i sin munkjackas muddar så att ärmarna inte skulle glida upp. Trots det kändes det som att alla kunde se igenom, förstå… till och med småbarnen. Nog för att de stirrade på andra saker, som hans piercingar.   Inte nog med att de stirrade, alla deras frågor. Gjorde piercingarna ont om man petade på dem? Var det inte varmt med munkjacka?
   ”Vill du ha tårta?”
   Mikko såg ned på sin syster som nästan pressade upp en tårtbit i ansiktet på honom. Illamåendet slog emot och Mikko skakade vänligt på huvudet. Det var svårt att hålla alla känslor och ångest i schack. Alla barn, vuxna, så mycket människor. Inte nog med det, vart han än vände sig om gick folk runt med tallrikar med stora gräddbomber till tårtbitar. Hur kunde folk äta så mycket, mycket, äcklig tjock osmakligt fluff? Bara den tanken tillsammans med alla barn som kletat det runt munnarna räckte för att Mikko inte skulle kunna tänka sig att äta.
   ”Nej tack”, sa Mikko pressade fram ett leende.
   Genast kände han Iris blick i nacken. Mikko visste mycket väl vad hon trodde och det gav honom dåligt samvete. Men hon hade ju pratat med Bengt. Det var inga ätstörningar inblandade han hade bara väldigt svårt att äta när han mådde lite sämre. Just precis nu var det en sådan gång.
   ”Men den är god”, uppmuntrade Iris och smuttade på sitt kaffe.
   ”Jag sa nej”, mumlade Mikko och såg underlugg på sin mamma.
   Tack och lov så behövde inte diskussionen fortgå för rätt som det var skulle de till Aulan där klassen skulle sjunga. Mikko pustade lättat ut och trots att han fortfarande hade sin mammas blick på sig hela vägen genom korridoren så var det skönt att de inte fortsatte den där jobbiga diskussionen.

   ”Jag förstår inte, hon tror att jag har anorexia”, mumlade Mikko och suckade tungt.
   Han och Adrian hade tagit sig till Nydalasjön efter skolavslutningen. De satt där på en av de allmänna bryggorna och hade doppat fötterna i det kalla svala försommarvattnet.  Mikko skådade Adrian lite i smyg där han satt med ett medlidsamt leende på läpparna. Han var extra söt idag med gräddvit kortärmad skjorta och ett par kakishorts, sådär lagomt sommarvacker. Mikko skämdes nästan där han satt i sina svarta jeans uppkavlade jeans och hoodtröja. Skämdes över tankarna han hade om Adrian, fick man ha det om sin bästa vän? Tydligen... eller var det något mer än vara vänskap de hade? Nej, inte de tankarna igen!
   ”Du vet att det inte är så, spelar det någon roll?”, log Adrian och ryckte lite på axlarna. ”Du har ju berättat hur det ligger till, mer kan du inte göra”
   Mikko kände hur mungiporna drogs upp och han nickade till svar. ”Sant”
   ”Men hur var skolavslutningen?”, frågade Adrian för att byta samtalsämne.
   ”Jo, det var fint, om man gillar falsk osammanhängande körsång”, skrattade Mikko och skakade på huvudet. ”Jöses…”
   ”Vad sött, lär upp dem vetjá”, skrattade Adrian och plaskade lite med benen. ”Skapa en barnkör, du kan ju få pengar om de lyckas slå igenom!”
    Mikko skrattade bara och himlade med ögonen. ”Jo det är ju så jag att leda en barnkör också, det är något du skulle kunna göra”
   ”På tal om slå…”, sa Adrian och blev medens mer allvarlig. ”Blev det någon anmälan efter hamnmagasinet?”
   Mikko skakade bistert på huvudet. ”Varför? De vet vad jag tycker om det där med att anmäla till polisen, de vet vad jag tycker om att de lägger sig i över huvudtaget…”
   Det skulle bara bli värre, de skulle få mer skit än vad de behövde ta. Det gjorde ont att se andra i hans närhet skada sig för hans skull, det skulle de inte behöva göra. Hur många förlåt sms hade han skickat till sina bandmedlemmar efter det där slagsmålet? För många…
   ”Nåja…”, suckade Adrian och såg men ens lite dystrare ut, men snart log han igen. ”Ska vi ta en glass?”
   ”Visst jag betalar”, sa Mikko och tillsammans reste de sig upp från bryggan.
   Sekunderna efter kändes som en filmscen i slowmotion. Adrian lyckades halka på den hala våta träytan och innan han ens hunnit slå ut med armarna för att hitta balansen hördes ett enormt plask och han hamnade i vattnet. I ren panik slängde sig Mikko på mage och började fiska efter Adrians händer från bryggkanten. Tur nog gick det snabbt att sluta fingrarna om hans handleder och med all sin kraft drog Mikko upp den plaskvåta huttrande pojken på land. Adrian liknade en blöt kattunge som hackade tänder när han låg där på bryggan och försökte hämta andan och hosta upp allt vatten han svalt.
   ”Tack”, flämtade han fram innan han satte sig upp på bryggan. ”Så klantigt!”
   Det var då Mikko såg det. Adrian drog upp sin skjorta en aning och skulle krama ur vattnet från den. Ett stort lila blåmärke blottades på hans understa revben. Genast började Mikko ana oråd, det där måste göra riktigt ont. Vad hade hänt? Att se Adrians annars släta hud så skadad gjorde ont i hjärtat. Men vad som hänt var tvunget att komma fram självmant. Mikko var inte den som tvingade någon att berätta något. Adrian visste mycket väl att han alltid kunde prata med honom. Det var det minsta Mikko kunde göra med tanke på vad Adrian gjort för honom.
   ”Du får vara mer försiktig”, suckade Mikko innan han en aning tveksamt tog av sig sin munkjacka och la den över Adrians darrande axlar. ”Du gav mig nästan en hjärtattack”
   Snopet såg Adrian från jackan upp på Mikko. ”Tack men…”
   Det kändes nervöst, Mikko hade aldrig blottat sina ärr och sår i solljuset förut, men det var något han skulle bli tvungen att komma över… ingen skulle ändå bry sig, hoppades han. Trots det kändes han sig lite blottad och naken, han saknade sina handledsvärmare. Han hade väntat sig ångest, den kom en aning men med Adrian bredvid sig kändes det inte alls lika mycket. Adrian var som en skyddande kupol, alla dumma tankar som Mikko annars brukade ha kom inte nära honom.
   ”Jag tror vi skippar glassen”, skrattade Mikko innan Adrian han säga något. ”Fryser du?”
   ”Några minuter i solen och jag blir varm”, log Adrian och drog Mikkos munkjacka tätare om sig.
   Mikko strök honom lite över ryggen innan hand drog upp honom på fötter. Bäst att gå litegrann för att få upp värmen. Adrian såg fortfarande osäkert på Mikko som kände sig säkrare än på länge. Tillsammans började de sakta men säkert ta sig bort från bryggan och upp mot grön området runt dem.
   ”Vill du ha tillbaka din munkjacka?”, sa Adrian efter ett tag, men blicken han fick efteråt var skamsen, som om han sagt något olämpligt. ”Inte för att du… jag menar om… du brukar ju inte vilja…”
   ”Den är blöt, så nej tack”, skrattade bara Mikko lite nervöst. ”Jag måste ändå träna på det…”
   Adrian nickade bara och log tacksamt tillbaka. Det leende fick Mikko att glömma alla eventuella blickar han skulle få över sina armar, all ångest. Det där söta leendet kunde få vem som helst att smälta ihop och dö. Kunde Adrian aldrig sluta vara så söt?