Allt är inte guld och gröna skogar - del5
Leo
En loppa i en rikemanhunds päls, det var så han kände sig när han stod där framför grindarna till Simons herrgård. Vad hade han gett sig in på? Försynt kliade han sig i nacken och synade huset. Nog hade han förstått att Simon var rik när han hade det där hollywoodsmilet på sina läppar. Men att hans morsa och farsa köpt det dyraste huset i omgivingen med havsutsikt och allt, hade han verkligen inte varit beredd på. Leo hade ångrat sig, aldrig att det där skulle gå.
”Kom Assasin, det här är inget ställe för oss”, sa Leo och såg ned på sin hund som viftade oförstående på svansen.
”Hey, Leo!”
Leo vände sig om och där upp på verandan stod den blonda grönögda rikemansgossen och viftade febrilt med sina armar. Leo svalde, egentligen ville han låtsas som ingenting och bara gå. Men den gaphalsen fortsatte att hojta på honom så att ignorera honom var oundvikligt.
”Ska du öppna eller?”, ropade Leo tillbaka.
”Det är öppet”, skrattade Simon. ”Kom in så ska vi fixa till dig, öh, parkera pälsbollen på baksidan mamma och pappa skulle inte uppskatta hår i huset”
Pälsboll minsann? Simon hade talang att reta upp männsikor. Leo fnös och Assasin måste ha snabbat upp hans sinnestillstånd för ett buffande kom ända ned från magen på hunden. De två vännerna tittade på varandra. Ja, det var väl bara att göra som Simon sa då…
”Det kan väl vara roligt att gräva upp rabbater i en rikemanskåk, eller vad säger du själv?”, flinade Leo och Assasin gläfte. ”Du får ge igen för det där med pälsboll, inget mig emot”
~*~
Om Leo hade känt sig som en loppa, så kände han nu sig som en amöba på en loppa, i en rikemanshunds päls. Chockat såg han sig om i hallen. Det var högt till tak, allting var finpolerat och alla prydnader såg ut att tillhöra ett museum. Leo stod där på hallmattan, rädd att röra sig, han kunde lika gärna kunna smutsa ner något med sin blotta närvaro.
”Tänker du stå där hela kvällen som hatthängare eller?”
Leo ruskade på sig och där i trappen, upp till övervåningen hängde Simon med överkroppen över räcket och med armarna i kors. Ännu en gång slogs han av hur fina drag den människan hade. Dagen till ära var dessutom hans blekblonda hår tillfixat med både vax och plattång och gud vet vad. Leo rös, om Simon så mycket som petade med ett vaxdränk finger på honom skulle det inte bli roligt för honom. Inte nog med håret, den där gröna skjortan som satt perfekt på hans kropp och visade upp alla muskler på rätt sätt och de svarta skulpterade jeansen fick honom bara att se ännu bättre ut än vanligt.
”Du sa inte att du bodde i ett mindre slott”, svarade Leo tillslut och kom ur sin trans.
Simon ryckte på axlarna. ”Då skulle du verkligen inte kommit”, flinade Simon och tog trappen två steg i taget. ”Och nu måste du fixas till…”
Leo hann inte göra så mycket som att protestera innan Simon grabbade tag i hans handled och drog med honom upp för trappen igen. Leo hoppades för allt i världen att denna kväll skulle gå snabbt, snabbt och smärtfritt. I morgon kunde han gå upp i bergen igen, känna vinden i ansiktet. Med det i fokus blev han i alla fall lite lugnare i alla fall. Leo kom på sig själv med att se på Simon lite väl länge när han blev medsläpad genom alla korridorer. Den där lystern i de gröna ögonen hade han inte sett förut, men det var något med dem som gjorde att Leo log.
Som väntat var Simons rum lika storslaget som resten av huset. En stor säng tog upp kanske en fjärdedel av rummet och stod i mitten. Därefter stod en stor svart soffa där, riktad mot en gigantisk plasmaTV som var upphängd på väggen. På väggarna var det filmpostrar som var inramade och noggrant upphängda. Leo kände bara igen en av dem, ”Captain America”. Inte nog med det, rikemansgossen hade även den stora balkongen och en fantastisk havsutsikt…
”Du kan inte gå klädd sådär, då kommer alla ta dig för den skogsmullen du är”, sa Simon retsamt och tvingade ned Leo i den svarta lädersoffan.
”Vad är det för fel på”, började Leo men Simon avbröt honom.
”Bara lita på mig, jag vet vad jag gör”, sa Simon avfärdande, sedan fick han en liten elakt flin. ”Sedan ska vi fixa till ditt hår… det ska få bli den frisyr den engång varit”
Leo kunde inte hålla sig från att spärra upp ögonen och Simon skrattade högt. Varför kändes det som att Simon mer eller mindre njöt av det här? Leo kom på sig själv med att ha krupit längre upp i soffan och var nästan nära på att välta den om inte Simon varit snabb och ställt sig bakom för extra stöd.
”Skärp dig!”, skrattade Simon. ”du påminner om ett djur i bur…”
”jag känner mig som en varg i en hundfrisersalong!”, gläfte Leo fram och stirrade bistert på Simon. ”Njuter du av att plåga andra?”
”Jag har aldrig sett att hjälpa en person till en fest att plåga någon”, fortsatte Simon skratta. ”Är du verkligen så feg?”
Leo bet sig i läppen och såg ut genom panoramafönstren. Nu fick han skärpa sig. Skulle Simon få vinna? Nej, dessutom det skulle bli väldigt kul att se honom på djurhärbärget… för det skulle ske.
”Gör det bara…”, suckade Leo och mötte Simons gröna blick igen. ”Det ska bli ett sant nöjt att få hämnas sedan…”
~*~
Vem var det som stirrade tillbaka på honom i spegeln? Det var samma ljusa ögon men allting annat var så annorlunda. Hans annars skatbo till hår låg nu platt över huvudet. Leo insåg hur långt hår han faktiskt hade nu när han var tvungen att stryka luggen bakom ena örat för att överhuvudtaget kunna se. Kläderna han bar kändes konstiga och lite obekväma. Han var inte van att ha något åtsittande över armarna eller liknande. Simon hade dragit fram en av sina gamla svarta skjortor och jeansen påminde mycket om hans egna, bara det att mycket bättre och de hade köpts nötta och hålen vid knäna var ditklippta. På det hela taget kände väl sig Leo som sig själv, bara en uppgraderad och snyggare version. Han kunde inte sluta stirra på sig själv i spegeln, kunde han verkligen se så… br… spinkig ut! Nu fick han skärpa sig! Ingen skulle ändå lägga märket till honom på festen, punkt.
”Du måste vara Leos tvilling, vart har du gömt din naturälskande bror?”, skrattade Simon och la en arm över hans axel och skådade dem båda i spegeln. ”Så farligt var det väl inte?”
”Mardrömmen har inte ens börjat”, mumlade Leo och med en fnysning skakade han av sig Simons axel, men han kunde inte hålla sig från att le, så farligt kanske det inte skulle bli ändå. ”Du kommer ångra allting, jag kommer ge igen tusenfallt”
”Det ser jag fram emot”, skrattade Simon bara men hans skratt klingade av när han såg ned på sitt armbandsur .”Oj shit, är klockan så mycket vi måste skynda oss!”
Återigen blev Leo utsläpad från rummet och de började springa genom korridoren. Undertiden de låste in alla värdesaker och plockade fram allt drick och ätbart kom Leo på sig själv med att tycka att Simon var rätt okej ändå. Det var något roligt över hans sarkastiska attityd och alla spydiga kommentarer. Inte nog med det, Simon var den ända som faktiskt umgicks med honom frivilligt, det hörde inte till vanligheterna. Ett tag glömde Leo till och med bort att om en halvtimme skulle huset vara fullt med människor. Det gjorde å andra sidan inget, så länge Simon var med, skulle det vara lugnt. Var det kanske såhär vänskap kändes? Leo kom på sig själv med att återigen titta på Simon när han försökte balansera två kartor öl ovanpå varandra och samtidigt inte snubbla ned för de fyra trapsetegn som ledde ned till vardagsrummet. Irriterat ruskade Leo på huvudet, nej, det skulle aldrig finnas någon som stod ut med honom, och det fanns inte heller någon människa som Leo skulle stå ut med.
(c) Moa
Mikko x Adrian (del7)
Adrian
Jag hade inte förväntat mig ett svar så snabbt från honom. Snabbt la jag undan boken jag läste och tog upp mobilen. Ja, vad gjorde jag? Jag log ett snett leende och skakade på huvudet. Inget, var väl vad jag gjorde. Låg i mitt rum och tryckte i brist på annat att göra?
Jag har tråkigt xD läget annars?
Jag tryckte på skicka och från nedervåningen kunde jag höra min pappas sluddriga stämma om en till glas med wiskey. Utan att låta mer tid passera så gick jag och stängde dörren. Bäst att inte gå ned på ett tag. Annars skulle väl helvetet bryta lös och det var inget jag hade lust med nu, inte efter middagen. Med en grimas satte jag mig ned på sängen igen och gnuggade min axel och mage. Kunde inte Louise flytta till en annan lägenhet snart? Jag började bli redligt less på att bo hemma. Det enda jag gjorde var att bo på mitt rum och sydde… Mobilen plingade till igen.
Dra någon bra rulle?
Nä, har inte lust att se på film och det är bara dåliga program på TV! xD
Vadårå? NattTV är ju kung! ^-^
Svampbob på MTV eller Jerry Springer när de slår varandra menar du? xD
Dator då? Serier, facebook, msn, skype? OwO
Ingen dator, men vad ser du på TV då?
Du har ingen dator? Näe slötittar bara på någon actionfilm, och nu blev det reklam -.-’’
Ingen egen, annars skulle jag ha tiggt om din MSN xD ooh, all denna störande reklam! D:
aha, otur! >_< Ja, man hinner nästan somna ju
hur är läget annars då? :)
bra, dd?
Det var något med det där korta svaret som störde mig. Jag rynkade pannan och läste det igen. Något sa mig att han inte alls mådde bra. Vilket var helt omöjligt att veta med bara en text som menade något helt annat. Bara grejen med att han undvikit frågan första gången tydde också på det. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga ifall han var säker eller inte men precis då öppnades dörren och mamma kom in. Snabbt la jag undan mobilen och gav henne ett hastigt leende. Vad ville hon nu då?
”Hur mår du?”, frågade hon och tog ännu ett steg in i rummet.
Jag drog ned mungiporna en aning. ”Bra”, sa jag efter ett tag och log. ”Vad annars?”
Hon satte sig ned på sängkanten och strök försiktigt bort min lugg från pannan och tittade lite missmodigt på mig. De där gröna ögonen såg så sorgsna ut, Egentligen var det väldigt ironiskt med tanke på att hon aldrig gjorde någonting för att förhindra det. Vad hade hon för rätt över att vara ångerfull då?
”Säker?”, sa hon och synade mig. ”Du vet att du kan få smärtstillande om det gör ont”
”Jag vet vart de är, tack ändå”, sa jag, jag tog aldrig smärtstillande även om jag knappt kunde gå, gillade inte att ta tabletter.
Jag såg rakt in i Mays ögon. Jag minns att hon varit glad en gång i tiden. Midsommrar med blommiga gräsliga klänningar och ett stort leende på läpparna. Det var så annorlunda nu, hennes bruna hår var alltid uppsatt i en strikt toffs och det var länge sedan jag såg henne i omatchande färglada kläder. Nu för tiden var det enda hon pratade om var jobb, alltid jobb. Allting hade förändrats när vi flyttat in hit, i detta hus. Allting på ytan såg perfekt ut, fläckfritt och en glad välbärgad familj. Tills Adrian kom på sig själv med att gilla sin bästavän, som var kille. Sedan dess, ja. Inget förvånade mig längre…
”Du vet att Arthur bara vill väl”, sa hon och försökte le uppmuntrande. ”Du får sluta göra honom så arg, du vet hur han blir när han blir arg…”
”Kan inte du se till så att Louise flyttar snart?”, frågade jag i en djup suck.
”Det är svårt att få lägenheter…”, sa min mamma och såg medlidsamt på mig. ”Blev det illa den här gången?”
Jag skakade på mitt huvud. ”Men det gör ont, vet inte om jag…”
”Tänk på din pappas karriär och ryckte, du får inte svika honom, följ med i morgon, du har som sagt alltid smärtstillande”, sa hon. ”om det är slut så köper jag mer…”
Det var så orättvist ibland. Arthur, han kunde knappt kallas pappa, hade varit snäll. Visst han hade druckit rätt mycket förut men det var värre nu. Allting hade blivit värre sedan jag kommit ut. Han hade blivit omedgörlig. I alla fall mot mig… May och Louise gjorde han inte en fluga förnär. Det enda han gjorde var att klaga, ge mig nedvärderande blickar. Jag var stolt över mig själv att jag inte brytis ned på grund av honom. Det skulle han aldrig få glädjen av.
”Jag gör väl det då…”, sa jag och nickade. ”Det är ändå bäst om man rör på sig…”
May lutade sig fram och gav mig en puss på pannan innan hon rese sig upp från min säng. ”Du gör rätt, kämpa på så ska du se att allting ordnar sig… gör din pappa stolt”
Jag log bara ett kort leende och nickade åt min mamma att hon skulle gå ut från rummet. Inte förrän hon hade stängt dörren efter sig reste jag mig upp från sängen och skulle byta om till en t-shirt att sova i. Försiktigt tog jag av mig min skjorta och tittade ned på min bara överkropp. Ett lilakatigt blåmärke syntes över ett av mina revben, denna gång hade jag kommit lindrigt undan. Bara för att jag varit på bibblan utan någons vetskap. Det hade blivit lindrigt eftersom att jag ljugit ihop att jag studerat, perfekt…
Då kom jag på Mikkos sms, borde svara på det. Snabbt tog jag upp mobilen och skrev.
Vad bra att allt är bra med dig, det gör mig glad! Jo allt är bra här också, men nu ska jag sova, god natt! :)
(c) Moa
Mikko x Adrian (del 6)
Efter det där plötsliga mötet med Robin vändes hela hans dag upp och ned. Det var inte förrän Ying ringt honom och frågat vart han höll hus som Mikko överhuvudaget kom ihåg att han och bandet skulle ha filmkväll, de väntade honom. Så det var bara att hoppa ni i bilen och köra iväg, inte för att han egentligen hade så stor lust, ångesten satt i och allting kändes piss. Inte nog med det så hade han inte förmått sig att säga något till Iris. Hon var nog orolig över honom som det var. Om hon fick reda på att personen som gjort högstadiet till ett helvete, mobbare med stort m, hade kommit tillbaka så skulle hon inte låta honom gå ut.
Så satt de där i Yings lägenhet uppdukat med chips, förfriskningar och en värdelös B-rulle de knappt såg på. Som alltid började de snacka musik, nya låtar, nya riff och nytt komp. Tom och Eddie var för tillfället och köpte tre stora pizzor på närmaste pizzeria. Mikko försökte verkligen tänka på annat, inte tänka på Robin. Sluta tänka på allting den killen gjort mot honom, både psykiskt och fysiskt. Den idioten var en av många aspekter till varför Mikkos självkänsla var i botten bland annat. Några av ärren på hans kropp, var tillägnad just den gorillan. I bästa förmåga försökte han hänga med i samtalet Oliver, eller ja Ying som alla kallade honom, och Samuel pratade om. Det slutade ändå med att Mikko såg ned på sin flaska med champis och fortsatte att tänka på Robin. Varför var han tillbaka?
”Här kommer vi med pizza!”, hojtade en bullrig stämma från hallen.
In i vardagsrummet kom en lång, stor kille i 19 års åldern med tre pizzakartonger staplade på varandra. Tom log så att hans spetsiga hörntänder syntes och alla andra hurrade triumferande över maten. Tom påminde till sättet och såg lite ut som en stor björn med sitt bruna kortklippta hår och de bruna ögonen såg alltid sådär lagomt galna ut. Därefter kom Eddie in och jublade tillsammans med de andra och som alltid spärrade han upp ögonen sådär extra mycket så man verkligen skulle lägga märket till hans vitgråa lite obehagliga ögon, egentligen var den blicken ägnad scenen, men nu hade han gjort det till en vana att spärra upp dem till vardags. Det slutade med att Eddie, som också alltid var hög på socker och kaffe, hoppade upp på Toms rygg och roffade åt sig en pizzakartong vilket ledde till att Tom la krokben på honom och den vitögda överspeedade duracellkaninen landade tillsammans med pizzan i soffan. Samuel började skratta ännu mer tillsammans med Tom och Ying började klaga på att ifall det blivit en fläck skulle minsann Eddie vackert få betala för kemtvätten. Eddie i sin tur började klaga och sa att det var tom som skulle få betala den då. Allting var som vanligt med de fyra. Alla skrattade, skämtade och Mikko kunde dra på munnen litegrann åt det som just hänt. Varför kände han sig så konstig och annorlunda gentemot dem? Det hade han alltid gjort....
”Men köpte ni hawaii? Jag avskyr ju annans”, klagade Ying och skakade på huvudet när han öppnade en av pizzakartongerna.
”Just ja, jag glömde att du bara äter sushi, japan!”, sa Tom skämtsamt och satte sig i fåtöljen. ”Lugn, vi köpte andra också…”
”HAHA, du är så himla rolig”, sa Ying ironsikt. ”Jag har inte ens varit i Japan…”
”Så du är halv japan då?”, skrattade Sam och när Ying muttrade fick han en dunk i ryggen av Eddie.
”Vi skämtar ju bara”, log Eddie och roffade åt sig en slice från pizzan.
”Japp, som att vi skämtar om att du är en ekorre på LSD och crack”, flinade Ying och öppnade nästa kartong, leendet försvann. ”Är ni seriösa? Det är räkor på den här...”
”Du får inte vara så kärsen… och helvete Mic vad har du gjort med din handled?!”, utbrast Tom och stirrade på Mikko.
Mikko fick alla ögon rikatdes mot honom när han sträckt sig efter sin dricka och då insåg han att blåmärket som Robin lyckas klämma dit blottades en aning under munjackan. Osäkert satte han sig till rätta igen och svalde. Han ville inte möta deras blickar, då skulle han bara flippa ur. De fyra hade gjort så mycket för honom under högstadiet. Tom hade rent av varit hans livvakt under åttan och nian. De skulle inte behöva göra samma sak igen…
”Det är inget”, sa Mikko i ett försök till vanlig ton. ”Jag har klantat mig bara…”
”Du tror att vi inte märker när något är fel?”, sa Ying och hans annars mandelformade bruna ögon blev ännu smalare. ”Du brukar inte äta så mycket, men när du inte äter så är något allvarligt… och du har suttit tyst hela kvällen, till och med för dig är det att prata lite”
Mikko såg in väggen och bet sig i läppen. Ångesten sköljde över honom, han borde inte ha kommit hit. Varför kunde han inte ha ljugit ihop om att han varit sjuk eller något? Nu var det dock för sent att ändra på det och såklart att de ville ha en vettig förklaring… Lika bra att säga som det var.
”Robin har kommit tillbaka”, mumlade Mikko och lät luggen falla i ögonen.
Det blev knäpp tyst i rummet förutom ett högt skrik som kom från filmen. De fyra utbytte oroliga blickar, vad annat skulle Mikko tro. Därför hade han inte velat säga något. De skulle reagera kraftigt. Ju längre tid de tog för dem att säga något ju jobbigare blev det inombords. Så hade han förstört ett filmkväll, fanns det inget som Mikko kunde göra utan att förstöra något?
Den första som fick liv igen var Tom som muttrade något ohörbart.
”Jag varnade honom, ifall han gick på dig igen skulle jag bryta nacken av honom”, morrade Tom argt. ”Jag önskar att jag gjort det då!”
”Tom, Robin kommer inte våga göra något”, sa Mikko i ett försök till lugn ton, om han berättade att han var skiträdd skulle de väl bli ännu mer oroliga för honom.
”Du kallar det där blåmärket inte för något?” sa Sam och la sitt huvud på sned. ”Så lät det förra gången Robin var i farten…”
”Det slutade med att du bröt en arm om inte jag minns fel, och glöm inte alla smällar i skåpet och sopkorgar du fick över dig”, fortsatte Eddie med orolig min.
Var de tvungna att ta upp det där?! Precis de minnena var vad som tog upp hela hans hjärna och det hade de gjort hela dagen. Mikko drog upp benen mot kroppen och slog armarna om dem och kom på sig själv med att suga in ena ringen i munnen och bita i den hårt. De kunde inte vara hans bodyguards för jämnan. Robin skulle gå på honom när de inte var med...
”Jag klarar mig”, sa Mikko, han var tvungen att gå eller så skulle han få en panikångest attack utan dess like, det blev bara värre. ”Jag måste verkligen gå…”
”Du tror att vi släpper dig efter det här?!”, utbrast Ying chockat och reste sig upp från soffan. ”Vi vet hur du blir när du mår dåligt…”
”Ni vet också hur jag blir när jag blir pressad och stressad, jag måste hem, kan ni lova att hålla tyst om Robin?”, bad Mikko och såg på dem alla med varlig blick.
”Visst, men du ska veta att vi står bakom dig och stöttar, och om jag ser Robin kommer det inte bli roligt för honom!”, sa Tom och muttrade. ”Vill du ha skjuts hem?”
Mikko skakade på huvudet. ”Jag har ju bil…”
”Om du såg dig själv skulle du inse att du inte kan köra i det tillstånd du är i nu, jag skjutsar dig så får du hämta bilen i morgon, eller så kör jag upp den eller något”, sa Tom skarpt och reste sig upp från soffan
Mikko vågade inget annat att nicka. Ibland skämdes han över sig själv, han hade så fina vänner ändå behandlade han dem som skit ibland, som om han inte brydde sig om dem.
Iris och Isa hade beslutat att ta sig en tjejkväll med middag och bio. Huset var bäcksvart när Mikko kom hem. Med tunga rörelser tog han av sig skorna och hängde av sig jackan. Ifrån hallfönstret såg han Toms bil som försvann i kvällsmörket. Det kändes fel att lämna sina vänner med den där oron, han visste precis vad de skulle prata om efteråt. Hur de skulle kunna bli av med, och hota Robin så att han inte skulle röra honom? Det var inget Mikko behövde höra på precis.
När han kommit in på sitt rum och slagit på TV:n så plingade det till i mobilen igen. Vem kunde det vara såhär på kvällen? Alla hans kompisar var på ett och samma ställe…
mikk
Vad gör du? :)
Mikko kände hur smilbanden spändes, Adrian kunde minsann det där med att höra av sig i bra tider.
Nä, inget, ligger och slöar och ser på TV, dd? ^^
(c) Moa
Tacka att jag har haft sådan frossa på nätterna att jag inte kunnat sova som jag knåpade ihop det här, räkna inte med någon uppdatering i morogn dock, GLAD MIDSOMMAR på er! :3
Mikko och Adrian (del 5)
Mikko
Han lät vattnet skölja över ryggen där han stod i duschen. Vattnets porlande gjorde honom lugnare. Det hade varit en ytterst dålig vecka, de nya såren på hans överarmar och midja talade sitt tydliga språk. Ångesten hade varit för påträngande och de flesta dagar hade han bara legat i sängen, knappt orkat röra sig. Psykologen hade ringt två gånger, Mikko hade inte svarat, han orkade inte. Det skulle inte tjäna något till, det skulle sluta som alltid. Mikko sa att allt var bra och att de inte behövde träffas, psykologen skulle börja med sitt enorma utlägg, ”På vilket sätt känns det bra” och bla, bla, bla. Det var en månad sedan han gått dit, och det kunde gärna förlängas till ett halvår.
Mikko suckade och drog handen genom sitt genomblöta hår och vred kranen så vattnet blev iskallt. Han bet ihop och huden drog ihop sig till knotter och han rös. Det var en härlig och uppfriskande känsla. Efter att stått så ett tag så stängde han av duschen och ruskade bort allt överflödigt vatten. Den dagen han faktiskt varit i skolan i veckan hade dock varit helt okej, tack vare den där Adrian. Mikko förstod fortfarande inte hur man kunde vara så oförskämt glad, men Adrian var det. De gånger de träffats hade Mikko lett, haft trevligt och inte varit stressad.
Han klev in i sitt sovrum och av ren vana så låste han dörren efter sig. Han såg sig om och tanken att han borde städa passerade hans sinne. Det låg kläder överallt även över datorn som låg där på golvet påslagen med tyst musik i bakgrunden. Utmattad slängde han sig på sängen och stirrade upp i taket. Det var lördag och om några timmar skulle han till Ying, de skulle se någon rulle och bara slappa. Det kändes bra, de var något som verkligen behövdes. Men innan dess ville Mikko bara sluta ögonen och sova.
Precis då pep det till i mobilen, I en djup suck sträckte han sig efter den. Det var garanterat någon på wordfeud eller något. Men han hade fel. Det var ett helt oväntat sms.
Sugen på att ta en fika? :D // Adrian
Mikko läste igenom det ännu en gång. Adrian, igen? Varför kändes det som att den killen bara ville vara med honom, pratade med honom för att han tyckte synd om honom? Inte hade det blivit bättre i torsdags när Mikko mått piss. Men det kunde väl inte skada? Bara att han kom på sig själv med att le fick honom att inse att det var dumt ifall han sa nej bara för sitt eget huvud sa det.
Visst, tid och plats?
Vad sägs som det vid bibblan klockan två? Billigt och bra!;)
Okey, dit hittar jag! See you there! ^_^
Awesome!8D
Mikko började genast fundera på vad han skulle ha för kläder. Snabbt satte han sig upp och såg sig om i rummet efter något som bara låg och skräpade. Det slutade med att han tog sina favoritjeans och en svart t-shirt med Linkin Park loggan, det var inte förrän han såg sig själv i spegeln som han kom på en sak. Ärren, han stirrade på sina underarmar och bet sig i läppen. Nej, han skulle inte ha sin svarta munkjacka på sig igen! Så det blev ett par röda handledsvärmare som dolde de mesta av ärren. Det gjorde honom säkrare ifall de inte syntes. Nog för att de flesta i hans omgivning visste om det (det var svårt att undgå dem). Vad skulle främmande människor tro ifall han blottade dem? Det ville han inte ens tänka på!
”Förlåt att jag är sen har du väntat länge?”
Mikko vände sig om och där stod Adrian med ett hårt grepp om sin axelväska och håret var lite rufsigt och stod på ända. Troligast hade han sprungit med tanke på de rödrosiga kinderna också. Som alltid försökte Mikko förhindra att hans stora leende på läpparna syntes. Försynt slog han av askan från sin ciggarette och drog ett sista bloss.
”Inte alls”, svarade han och därefter slängde han fimpen och stampade på ciggen.
”Ska vi gå in och se vad de har att erbjuda då?”, frågade Adrian och rättade till sitt hår så det låg platt igen.
”Ska du ta studenten i år?”, frågade Adrian körde ned gaffeln i sin bakelse.
Mikko tvekade men efter en stund skakade han på huvudet. ”Nej, jag ska gå ett till år”
På grund av att de nu flyttat och hans betyg låg nästan i botten så var det inte läge för honom att ta studenten. Lika bra det, bara tanken gav honom rysningar. Skönt att sluta skolan men efter det? Nej, det ville han inte tänka på.
”Synd, samhällsklasserna i vår skola har en tradition att ha gemensam champagnefrukost och middag”, sa Adrian och fortsatte att tugga i sig kakan, Mikko hörde tydligt besvikelsen i rösten.
”Jaså?”, var det enda Mikko fick fram och han började tvina en hårslinga mellan tummen och pekfingret.
”Jopp”, mumlade Adrian och såg ut genom fönstret. ”Om du vill får du säkert följa med”
Mikko som precis fört kaffekoppen mot munnen hostade till och var tvungen att ställa ned den igen. Nej tack, inte ens när det var hans student. Vad skulle han säga? Nej jag och fester går inte alls ihop för jag får ångestattacker och vill helst av allt bara försvinna från jordens yta?, nej inte dirket.
”Det är inte ens min student”, sa Mikko och försökte att le. ”Men kul, vad hade du tänkt göra efter plugget då?” Det var väl en vettig fråga?
Adrian såg ned i tallriken och strök pannan ur luggen, som om det var en fråga han inte räknat med att få. Genast kände sig Mikko dum, borde han säga förlåt?
”Vet inte riktigt”, sa han tog ännu en tugga av bakverket, då började han plötsligt skratta. ”Vill du ha kaninen? Jag känner mig så hemsk om jag äter upp den!”
Mikko kunde inte hålla sig från att skratta med. Det var väl därför han redan gillade Adrian. Den killen kunde komma med de mest udda, men roliga kommentarerna och samtalsämnena som man kunde tänka sig. Ingen annan skulle bry sig om en marsipanfigur. Mikko tittade på den lilla bruna kaninen som höll en morot mellan sina tassar med ett stort glatt flin. I ren impuls tog Mikko upp sin mobil och tog ett kort på den.
”Nu finns den förevigad”, log Mikko och såg upp på Adrian som fortsatte att skratta.
”Att jag inte tänkte på det!”, sa han och skakade på huvudet. ”Men du får fortfarande ta den”
”Jag vill inte vara en kaninmördare”, sa Mikko skämtsamt.
Ärligt så ville han inte heller förstöra den. Någon hade stått och gjort denna kanin för hand, ett konstverk i marsipan. Vad hade han för rätt att förstöra den? Inte nog med det, han hade inte ens betalat för den, då kändes det fel. Ja, det gällde en klump bakat socker, ändå fick han sådana skuldkänslor.
De fortsatte att prata ett bra tag. Mikko kom på sig gång på gång med att stirra lite väl ingående på Adrian. Hans ögon riktigit tindrade där han satt och gav ett utlägg om hur hans hund jagat upp en katt i ett träd. Leendet han hade, skrattet som klingade lugnade ned Mikko. De hade träffats tre gånger ändå kände Mikko det lugn han hade med sina riktigt nära vänner. Det var en skum, men behaglig känsla. Tiden gick alldeles för snabbt. Inte förrän Adrians mobil började tjuta insåg de båda två att de suttit lite väl länge. Dock anade Mikko genast oråd när han såg Adrians leende bleknade och hans ögon var inte alls lika tindrande när han tittade på sin display.
”Hej…”, sa Adrian, otroligt försiktigt för att vara honom. ”Jag är… ja, jag kommer hem… men lugn, jag är på bibblan, jag ska skynda mig, ja… hej då”
Han knäppte av mobilen i en djup suck innan han gav Mikko ett ursäktande leende. Vad hade hänt?
”Mammor”, log Adrian och himlade med ögonen. ”Jag måste gå”
Mikko såg att något var fel. Vågade han fråga om något hade hänt eller var det helt galet? Han satt där med knutna nävar under bordet och övervägde. Allting slutade ändå med att han klämde fram ett hej då och såg när Adrian i all hast knäppte sin beigea jacka och rent av sprang ut från fiket. Mikko kunde inte sluta känna den känslan, att något var oerhört fel. Men, men… han kunde inte göra något precis. Han såg ned på kaninen som ensam låg kvar på tallriken och stirrade på honom, varför påminde den lite grann om Adrian?
”Men titta där har vi mitt tvåögda lilla emo, vad länge sedan!”
All värme rann av Mikko på samma sätt som den kalla duschen. Nej, nej nej! Han vägrade att titta upp på den mäniskan som stod framför honom. Rösten gav honom fortfarande rysningar av obehag och ångesten steg. Alla känslor från högstadiet kom tillbaka, så även alla minnen. Det smärtade värre än någonsin och ett tag kunde han knappt andas.
”Har du tappat hörseln, eller har du sluntit med bladet och skurit av dig öronen?”
Mikko svalde och mötte ett par bruna skarpa hånfulla ögon, de hade inte förändrats ett dugg. Det var en mardröm som besannats att Robin stod där framför honom igen. Inte nog med det, det aset var större än någonsin och påminde mer än en gorilla än en köttbulle som under högstadiet. För första gången på länge kände Mikko den där äckliga rädslan igen. Han mindes så väl den gången allting spårat ur. Den gången hade Rob knuffat ned honom för skolans trapp och Mikko hade brutit armen på köpet. Allting hade slutat med att Robin blivit avstängd och han hade flyttat tillsammans med sin familj ända ned till skåne. Den gången hade Mikko känt lättnad, hans plågoande hade försvunnit. Nu var pesten tillbaka. Det var första gången han önskat att hans morsa fått det där jobbet i Stockholm…
”Är du så ohyfsad så du inte ens hälsar?”, fnös Rob med sin bullriga stämma.
Mikko ville inte det här, säg att det är en dröm. Snabbt reste han sig upp från stolen och var beredd på att springa. Som om han kunde må sämre! För sent kved han till när Rob grep tag om hans ena handled. Han bet sig hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna och han såg upp på Rob som fortfarande hade det där hatfulla i blicken.
”Om du tror att jag har glömt att du tjallade så tror du fel, jag är här under sommaren och kommer göra din till ett helvete, vi har så mycket att ta igen, eller hur?”
Paniken spred sig i kroppen som ett gift och Mikko spärrade upp ögonen. Nej, nej NEJ! Blodtillförseln ströps till handen och den bultade. Men hur han än försökte lyckades han inte slingra sig ur Robs grepp.
”Snälla…”, pep han, som den ynkliga varelsen han kände sig som.
”Hallå där, om du inte släpper honom slänger jag ut dig”
Räddad av kassören! Så fort greppet lättade så slet Mikko åt sig sin hand och sprang ut från fiket. De hade fått alla blickar på sig vilket varit tur. Vad hade hänt ifall de varit ensamma någonstans? Bara tanken fick Mikko illamående. Synfältet började bli suddigt och håret piskade i ansiktet. Hans värsta mardröm besannades… inte igen!!
Mikko och Adrian (del 4)
Adrian
Jag förstod inte, Mikko var i vår ålder, och det fanns bara ett gymnasium här, så varför såg jag honom inte på rasterna eller lunchen? Det var för mig obegripligt. Ja, jag kanske stalkade honom ändå. Den känslan blev bara mer påtaglig när jag började höra mig runt med de andra eleverna. Mikkos utseende var lite unikt, folk måste ha lagt märket till honom. Efter bilresan var jag fast besluten att träffa honom igen. Jag hade varit idiotisk och inte tagit hans nummer, varför hade jag inte gjort det? Det var lätt att vara efterklok, till mitt eget försvar hade det varit så mycket andra tankar då och jag hade helt glömt bort det. Jag hade fått fokusera på att le och vara mig själv. Trotts att allting hade varit… motsatsen.
Det var på torsdag jag såg honom i skolan. Det var efter matten som jag skymtade honom genom ett fönster. Han satt vid skolans entré och puffade på en cigg. Trotts att jag inte var så glad över hela grejen att han rökte log jag som ett fån. Trägen vinner, tänkte jag lite för mig själv innan jag stoppade in alla böcker i mitt skåp. Snabbt sa jag åt mina klasskamrater att de kunde gå före till matan och att jag skulle komma lite senare. Jag hoppades bara att Mikko inte såg mig som ett häftplåster….
”Hejsan”, sa jag när jag stängde dörren efter mig.
Det var gassande sol och en härlig dag, inte ett moln på himmelen och vinden lekte med trädens grenar. Många andra som pallrat sig till tegelväggen stod eller satt där och pratade med bara armar och njöt av solstrålarna. Mikko stack verkligen ut där han satt med sin munkjacka och hade huvan över huvudet. Han tittade upp och våra blickar möttes. Då insåg jag hur blek han var, mörka ringar skymtades under de där olikfärgade ögonen. Trots det så lös de upp, var han kanske glad att se mig trots allt? Blicken varade dock inte så länge för lika snart tittade han ut mot vägen igen och drog ännu ett bloss, hans händer skakade. Osäkert satte jag mig på huk bredvid honom på asfalten och rätta till min lugg. Något stod inte rätt till…
”Du har inte varit på skolan”, sa jag och gav honom ett milt leende.
”Sjuk”, mumlade han, alldeles för snabbt för att tänka igenom svaret egentligen.
”Vad bra att du mår bättre”, sa jag på försök och synade honom med en bekymrad blick.
”Skulle varit hemma en dag till om jag själv fått bestämma”, sa Mikko och slog av askan från ciggaretten. ”Men mamma tvingade iväg mig… antingen skola eller vårdcentralen…”
”Ja, se mammor”, sa Jag och log smått, jag kunde relatera till det Mikko sa, min mamma gjorde lika dant mot mig… även om jag hade ont tvingade hon iväg mig, ingen skulle märka något... ”Men jag är glad att du tog dig hit, ska vi äta lunch tillsammans?”
Mikko höjde ena ögonbrynet och såg lite förvirrat på mig. ”Vad serverar dem?”
Jag ryckte på axlarna. ”Ingen aning, men det skulle vara trevligt med sällskap, då blir allting så mycket godare, och roligare”
Jag såg ett leende skymtas på Mikkos läppar vilket fick mig att bli varm inombords. Jag reste mig upp och borstade av mina kläder innan jag såg ned på Mikko och sträckte fram en hand för att hjälpa honom upp. Blicken jag fick tillbaka var lite dumförklarande och han reste sig upp på egen hand. Vi stod där ett tag i tystnad, Mikko drog ett sista bloss och tryckte skon över fimpen. Jag suckade och gick före till dörren och öppnade den.
”Kommer du då?”, sa jag och log.
”Stalker”, sa han skämtsamt och tittade på mig med ett flin.
”Du är inte bättre själv, svarttaxichaufför”, log jag och tillsammans började vi gå mot matan.
Som väntat var det fullt med folk i matsalen och jag såg hur Mikko stelnade till när vi närmade oss serveringsdisken. Uppmuntrande gav jag honom en bricka och fortsatte att prata på och le. Han var ny, det var klart att det kändes ovant. Det tycktes hjälpa att jag fortsatte som ingenting, jag pushade bara honom att fortsätta framåt. Slevade upp den lite brända köttfärsåsen och klibbiga spaghettin på tallriken och började gå till ett tomt bord. Det kanske var bäst att börja milt och inte sätta mig med mina klasskamrater som jag annars brukade göra.
”Vilken klass går du i?”, frågade jag och började äta min mat.
”SH02”, sa han och tog upp gaffeln och rynkade lite på näsan.
Jag sken upp. ”Då går du i min parallellklass, jag går i SH01”, varför kände jag hur hjärtat började slå lite hårdare?
Mikko började göra en fin linje mellan sin pasta och köttfärsåsen, jag såg att han log. ”Trevligt…”
”Ja, men jag varnar dig för vår samhällslärare, han är lite snurrig”, skrattade jag och fortsatte att äta.
Lunchen gick och jag fortsatte babbla på medan Mikko inflikade små kommentarer här och var. Trots att han inte sa så mycket så var det något som sa mig att han slappande av i mitt sällskap. Det annars ansträngda leendet han hade på sina läppar såg mer avspänt ut och efter ett tag började han till och med äta lite av maten. Stackaren, han verkade vara väldigt stressad, dock inte så konstigt…
”Hur tycker du att klassen är då?”, fortsatte jag att fråga och drack upp det sista av min mjölk.
Mikko ryckte lite på axlarna och la undan sin gaffel. ”Okej, vi har bara haft två lektioner ihop så jag vet inte, men de verkade väl helt okej, antar jag”
”När slutar du idag?”, frågade jag och reste mig upp från bordet. ”Tänkte om vi skulle slå följe till bussen…”
Mikko suckade djupt. ”Jag ska nog hem, jag orkar inte mer idag…”
”Snälla? Vi kan mötas vid skåpen?”, sa jag bedjande, jag visste att folk tyckte jag lät som en hundvalp då.
”Någon annan gång, jag måste verkligen hem”, sa Mikko och tog upp sin bricka. ”Men du kan få mitt nummer…”
Jag kände hur jag började le som ett fån. ”Visst!”
Detta började arta sig
(c) Moa
Allt är inte guld och gröna skogar - del4
Veckorna gick och han fick ingen chans att prata med Leo. Han var inte så mycket i skolan heller för den delen. Det kunde bero på det där jobbet som han nämnt. Men Simon fick alltid en lite konstig känsla när Leo faktiskt satt där i klassrummet med sin utleda min och pennan trummande mot bordet. På något vis tyckte han synd om Leo… den stackaren borde försöka umgås med människor mer än med sin hund. Därför hade Simon bestämt sig för en sak. Han höll på att dö av tristess och eftersom att hans mamma och pappa skulle iväg under helgen var det ett gyllene tillfälle att ha en fest. Man kunde kalla det för inflyttningsfest och alla i klassen var välkomna, så även Leo. Den killen var tvungen att komma även om så Simon skulle tjata ihjäl honom. Det kunde inte vara kul att vara ute i skogarna och rädda djur hela dagarna? Han hade egentligen ingen aning om varför han hade tagit som ett projekt att få den killen mer social. Men det fanns inget vettigare att göra i denna byhåla. Alla andra var dessutom otroligt tråkiga i jämförelse, förutsägbara.
Med ett flin gick han fram till Leo som satt där ensam vid ett kafeteriabord och drämde ned en inbjudan mitt framför honom. Reaktionen var väl som han förväntat sig. Leo tittade bara på honom med outgrundlig min innan han återgick till att titta ut genom fönstret. Vilken omöjlig kille! Trots det behöll Simon sitt leende på läpparna. Inte ge upp!
”Jag tänkte eftersom att du inte har facebook får du en lapp”, sa Simon hurtigt, ingen respons. ”Du kan väl titta på den i alla fall?”
”Jag behöver bara se att det är en inbjudan för att veta att jag inte vill gå”, sa Leo stramt och tog en klunk från sin vattenflaska. ”Nej tack…”
”Vad är du rädd för?”, sa Simon och styrde inbjudan närmare Leo. ”Du som är upp i vilda djur dagarna i ända och så bangar du för en fest?”
En djup suck kom från ensamvargen och han gav Simon en bitsk blick. ”Är du klar med ditt tal? Det biter inte, jag tänker inte gå, och ingen vill ha mig där”
”Vad vet du om det?”, sa Simon och log, han tänkte inte ge upp.
”Sluta, Simon, jag har ingen lust”, sa Leo och därefter reste han sig upp och tog inbjudan och knycklade ihop den.
Simon bet sig i läppen för att inte utbryta i en suck. Nej, han skulle inte ge sig. Leo skulle komma på den där festen. Den killen var nästan som en vildhund som behövde inse att människor gick att lita på. Vad hade hänt som fick honom att dra sig undan så mycket? Snabbt roffade han åt sig den hopknycklade inbjudan och knäppte händerna bakom huvudet och följde efter Leo när han började gå mot skåpen.
”Ska jag behöva kontakta Cesar Millian , hundviskaren för att få dig att komma?”, sa Simon på skämt.
”Ska jag behöva kontakta Dr Phil för att du ska förstå att jag säger, nej?”, fortsatte Leo och gav honom en till kylig blick. ”Ge mig en bra anledning till att komma?”
”För att jag bjuder in dig?”, sa Simon och höjde ett ögonbryn. ”och för att jag vill att du ska komma…”
Det fick Leo att stanna upp och lägga huvudet på sned, likt en hund som inte förstod vad hans husse sa. Bingo! Sista kommententaren hade bara sluppit ur honom men det verkade som att det bet, förhoppnings vis. Det var i alla fall första gången Leo inte gav honom en kylig blick. Den kalla frostiga mur som fanns där började kanske tina? Eller så var det bara Simons önsketänktande. Hur som helst hörde han ett mumlade från hundpojken och han såg ned i marken.
”Vad sa du?”, frågade Simon uppmuntrande till Leo.
”Jag har inte ens kläder att ha på mig”, mumlade Leo tydligare stoppade händerna på fickorna.
”Inga problem, om du kommer tidigare kan vi fixa något”, fortsatte Simon. ”Vi kan göra en deal, om du kommer på festen, så följer jag med dig på ditt jobb”
Leo höjde ett ögonbryn och tittade lite tveksamt på honom. ”Varför gör du det här?”
Simon slöt munnen och var tvungen att välja orden med omsorg innan han kom på det rätta svaret. Då log han och osäkert la han en hand på Leos ena axel. Killen ryckte till men det brydde sig Simon inte alls om.
”Därför, jag vill att du ska inse att människor inte är så dumma som du tror, och jag ville bevisa för de andra att du är normal, tro mig, det är sorgligt att se dig som en skugga i klassrummet”
Leo vek blicken mot väggen och bet sig i läppen, det såg ut som om han övervägde det hela. Det var en början i alla fall. Simon fortsatte att le som ett fån, han började nästan få ont i kinderna. Aldrig hade han behövt trugat någon att gå på en fest förut. Konstigaste av allt var nog att Simon inte alls var frustrerad över det.
”Kanske…”, mumlade Leo och skakade av sig Simons hand. ”Vi får se…”
”Om du säger så kommer du inte”, fortsatte Simon tjata. ”Är det så svårt att säga ja?”
Leo suckade och slöt ögonen. ”Om jag säger ja, lämnar du mig ifred då?”
”Bra, allting börjar klockan sex, kom klockan fyra nyduschad så ska vi fixa kläder”, skrattade Simon och gav honom papperbollen. ”min adress står på lappen”
Tjat gick alltid hem. Leo tycktes dock inte allt för glad, han stod där med bister min och såg ned på pappersbollen. Simon dunkade honom bara i ryggen och med ett brett leende fortsatte han gå längst korridoren. Detta skulle bli väldigt intressant, och han hoppades att det skulle bli trevligt, för alla parters skull.
(c) Moa
Mikko x Adrian (del 3)
Mikko hatade att vara hemma. Med en fnysning petade han lite i maten och grimaserade. Som alltid var det någon konstig oätlig sörja på burk som hans mamma köpt för att slippa stå längre tid vid spisen. Han drog handen genom håret och såg sig som i det lilla ljusa köket. Allting kändes så ovant och allting luktade så konstigt i huset. Det luktade inte hemma. En enda sak som eventuellt kunde kännas som en lättnad var att det inte fanns några minnen kvar av Tom… Mikko råkade styra gaffeln lite fel och den gnisslade öronbedövande mot porslinet.
”Kan du sluta leka med maten och äta?”, frågade Iris och skakade på huvudet.
Mikko rynkade på näsan och styrde tallriken ifrån sig. ”Jag äter något innan bandet repar…”Varför äta när man inte ens var hungrig?
Som vanligt, den där djupa sucken skulle Mikko aldrig sluta känna igen. Han synade sin mamma som la en ljus hårslinga bakom örat och rättade till sina skarpa glasögon. Hon behövde inte direkt säga något, han såg redan nu att hon var irriterad och bekymrad. Om hon trodde att flytten skulle förändra något så trodde hon fel. Såklart att Mikko skulle fortsätta spela, det var en halvtimmes bilresa till replokalen och det var lätt värt. Bandet skulle inte splittras på grund av hans morsas dumma impulser.
”Borde inte du kolla upp vad du måste läsa ikapp i skolan?”, frågade hon skarpt.
”Om jag måste det så bryr jag mig inte”, sa Mikko och fnös, hon skulle väl gilla att han skolkade idag? ”Det går bra ändå…”Rätt så
”Det säger du?”, sa hans mamma skeptiskt. ”När jag var ung var vi tvungna att studera…”
”Ja, men jag är ett smart huvud”, sa Mikko med ett flin.
”Och när gjorde du den där piercingen i läppbandet?”, sa hon chockat och spärrade upp ögonen.
Genast drog Mikko ned mungiporna. Just ja, det hade han inte berättat för henne. Men hon behövde inte veta allting heller, eller? Nej. Som om han inte hört vad hon sagt reste han sig upp från det runda matbordet och styrde in stolen efter sig. Om han skulle hinna till replokalen var han tvungen att skynda sig.
”Det räckte inte med de där sakerna i underläppen tycker du? Och dina armar…”, fortsatte Iris men där slutade Mikko att lyssna helt.
Automatiskt drog han ned sina tröjärmar så hans underarmar inte blottades. Måste hon jämt påminna honom om det? Om han inte fick ångest över annat skit så behövde han bara se ned på sina ärr, hon behövde inte påminna honom och ge honom mer ångest. Inte nog med det, hon trodde att han lyckats tygla det hela, slutat. Men hon hade fel, alla ställen på kroppen gick att skada.
”Det heter snakebites”, mumlade Mikko efter att ha stått där orörlig som en staty ett tag.
Iris suckade och såg ut genom fönstret. ”Du vet att du kan prata med mig om det är något? Det är bättre att prata än att, skada sin kropp…”
Mikko himlade bara med ögonen. Jo, det sa hans psykolog också, alla sa det men det hjälpte inte ett skit. Inte nog med det, han skulle väl börja pata med henne när hon lyssnade och slutade tjata. Om hon tog sig tid med honom, men det gjorde hon inte. Om det inte var jobbet, var det någon ny karl, om det inte var det… var det väl något annat. Iris var snäll och brydde sig, men hon hade inte tid för honom. Han visste att hon skulle bli flygförbannad om hon fick reda på att han rökte också, därför hade han inte sagt något.
”Jag vet”, sa Mikko bara, det var det svar han visste att hon ville ha. ”Jag måste verkligen börja köra”
”Visst, spela bra”, sa hon och log från matbordet. ”Kom inte för sent hem, tänk på att du då måste hämta upp din syster på dansen”
Mikko vinkade bara ett hej då och gick ut i hallen, tog på sig sina kängor och stängde ytterdörren med en smäll. Kvällsluften var klar och frisk, han drog några djupa andetag. Trots att det var försommar bildades det små vita moln från näsa och mun när han andades. Kunde inte värmen komma snart? Så fort han tagit ett steg ut från huset hade han redan glömt alla spänningar han nyss haft i kroppen. Varför var hans mamma alltid så duktig på att ge honom ångest? Bittert tog han upp bilnycklarna och gick fram till sin röda zusuki. Han längtade redan efter att få plinka på en gitarr. Säkert satte han sig i sin bil, strök händerna över ratten lite grann innan han startade motorn och backade ut från uppfarten.
Två timmar i replokalen var alldeles för kort tid. Han kände hur kallsvetten bildas och det började krypa i kroppen när han närmade sig stadens ljus igen. För tillfället kändes ingenting bra. Än så länge hade han ångest vart han än var. Allting kändes helt fel i deras nya hus. Trots att hans gamla liv i den där lilla byhålan inte varit bättre. Men där hade han åtminstone haft vänner. Smått började han nynna i takt med låten som spelades och trummade med händerna på ratten, försökte tänka på annat än problemen. I de två timmarna de hade repat, hade han kunnat glömma allting. Då hade han bara fokuserat på sången… det han verkligen brann för. The blue spirits början på en karriär…
Då såg han honom igen. Med uppspärrade ögon la han foten på bromsen och saktade in. Där vid en busshållplats stod han, dockan, eller ja, Adrian. Den personen skulle Mikko känna igen vilken dag som helst. Det var något med honom som utstrålade värme. Trots det, verkade han lite vilsen, och sorgsen. Osäkert vevade Mikko ned rutan och sänkte volymen på stereon. Inte förrän då upptäckte Adrian vem det var, och trots att hans ögon såg sorgsna ut, log han när han fick se Mikko.
”Ett tag trodde jag att det var en skummis”, sa Adrian och skrattade.
Mikko hindrade sig själv från att le. ”Vad gör du här ute, ensam?”
Varför sa han det där?! Varför brydde han sig? Men på något vis… Adrian verkade så skör. Ingen ville väl att en sådan person skulle råka illa ut? Nej… Men Adrian såg med ens osäker ut och bet sig lite i läppen.
”Inget, egentligen…”, sa han efter ett tag.
Mikko skulle garanterat ångra det här men…
”Ska jag skjutsa dig någonstans?”, frågade han och höjde ett ögonbryn.
Det fick Adrian spärrade upp sina stora hundvalpsögon. ”Ehh…”
”Jag menade, ifall du såklart inte ska utanför stan och om du vill”, tillade Mikko och han försökte så gott det gick att inte låta osäker på rösten.
”Du skulle kunna skjutsa mig till Louise”, sa han och svalde. ”Det ligger på andra sidan stan men…”
”Inga problem, hoppa in, då slipper du betala för bussen”, sa Mikko, lutade sig fram och öppnade passagerardörren.Vad höll han på med egentligen?
”Var det inte du som sa att jag stalkade dig?”, skrattade Adrian och hoppade in.
Mikko reagerade genast på rörelserna Adrian gjorde. Sättet han tog tag i bilens tak och satte sig i sätet. Leendet som han hade trots att han verkade vilja kvida istället, stelheten i hans lämmar. Något hade hänt, vad? Fast Mikko fick andra saker att tänka på när Adrian tog upp ämnet om det där storköpet. Vad skulle han säga?Jag har problem med övertrevliga och sociala människor för jag tror de bara pratar med mig för att de tycker att de måste? Jag tror att ingen egentligen gillar mig utan de är med mig för att jag klänger på dem?Nej, det kunde han inte precis.
”Du skrämde mig”, sa Mikko som svar när Adrian stänkt dörren och han började gasa upp.
”Ja, jag ser ju väldigt farlig ut”, skrattade Adrian och krökte fingrarna som klor och morrade lite.
Mikko fick hålla sig för att inte väja av vägen eller skratta. Det där hade kommit väldigt oväntat. Vad han önskade att han kunde vara sig själv runt främmande människor. Det hade uppenbarligen inte Adrian problem med. Mikko kunde inte sluta att le…
”Lika farlig som en kattunge”, sa Mikko,lika söt som en också. ”Verkligen så att man måste passa sig…”
”Mjau”, pep Adrian och skakade lite på huvudet. ”Men seriöst…”
Adrian pratade på om att minsann Mikko inte visste om han kunde karate eller inte. Den bilresan var riktigt behaglig. De stora kontorshusen susade förbi dem och regnet började snart smattra mot taket. Det var första gången på länge Mikko kände sig bekväm med en främmande människa bredvid sig. Annars brukade han bli helt sönderstressad, och pulsen började slå i hundratrettio och han började tänka många tankar.Dög han som han var? Tyckte folk att han var konstig? Tänk om han var taskig mot någon, omedvetet?Folk måste se honom som en jubelidiot ibland.
”Får jag fråga en sak”, sa Adrian efter ett tag.
Mikko sneglade på honom. ”Vad?”
”Varför köpte du fondation? Absolut inget fel med det, det får du inte tro”, sa Adrian och försökte le uppmuntrande, sedan vände han huvudet mot bilrutan igen och mumlade. ”Det jag tänkte på var att din hy ser fin ut…”
Mikko skrattade. ”Fräknar… hatar dem”
Inte för att det fanns så mycket han gillade med sitt utseende egentligen (inget). Men just fräknarna som dök upp varje sommar avskydde han. Inget hjälpte, de dök upp som objudna gäster och förpestade hans näsa.
”Äsch”, sa Adrian och ryckte på axlarna. ”Jag har fräknar, inget fel på det…”
”Om man passar i det ja…”, sa Mikko och svängde in på en parkering till ett hyreshus .”Här bodde Louise va?”
Adrian vände blicken mot Mikko och nickade. ”Ja, tack för skjutsen, det uppskattas”
”Ingen orsak”, sa Mikko och log ett snett leende.
”Vi ses”, sa Adrian och klev ur bilen, innan han stängde dörren vände han sig mot Mikko. ”Och du, nästa gång vi ses finns det väl kanske en plats bredvid dig i bussen?”
”Jo”, mumlade Mikko och kände hur kinderna hettade,det också…”Vi ses…”
”Ja”
Inte förrän Adrian gått in i hyreshuset så tog han upp mobilen för att titta på klockan. En flämtning undslapp honom!SHIT LILLSYRRAN!Han trampade gasen i botten och gjorde en u-sväng på parkingen så han kom ut på stora vägen igen. Hans morsa skulle mörda honom!
”Jag fick vänta i en och en halv timme!”, muttrade hans tioåriga syrra och flög upp med näsan i vädret när de gick in i hallen. ”Du är så dum ibland!”
Mikko suckade och stängde dörren efter dem.”Hur många gånger ska jag säga förlåt?”
Isabelle blängde bara på honom och knyckte på nacken så hennes ljusbruna hår piskade henne lite i det runda ansiktet. Den blicken avskydde han. Ångesten blev påträngande,kunde han inte göra något rätt? Han bet sig läppen medan han knöt upp skorna. Vad brukade de säga? Andas in genom näsan och ut genom munnen så skulle stressen gå över? Det hjälpte inte ett dugg. Inte blev det bättre av att hans mamma kom ut från vardagsrummet och kastade en blick på dem båda. Mikko kände sig genomskådad och genomskinlig, som om hans mamma kunde se igenom varje lite nerv. Han knöt händerna för att de inte skulle skaka allt för mycket.
”Mikko, det var en enkel tjänst, hur kunde du...”, började hon men Mikko klippte av.
”Inget hände ju, förlåt, spelningen tog längre tid än väntat”, sa han och slog ut med armarna.
”Så det är viktigare än att hämta upp din egen syster?”, började Iris och la armarna i kors.
”… Jag har sagt förlåt, det ska inte hända igen…”
Hur kunde hon säga så till honom? Hon visste hur hans sinne fungerade. Ibland måste hon göra det medvetet för att få honom att må pyton. Mikko bet sig hårdare i läppen och innan varken Isabelle eller Iris hann fortsätta med sin utskällning så gick han in på sitt rum och låste dörren efter sig.Varför kunde han aldrig någonsin göra någonting rätt?!
© Moa
Mikko x Adrian (del 2)
Detta inlägg har jag även skrivit in på min privata blogg, men man kan alltid läsa det fler gånger :D
Adrian
Jag log smått när han tittade på den blonda spinkiga killen som nu kört ner huvudet i en bok och börjat skriva. Det var något med hans dystra och lite buttra uppsyn som var gulligt. Han var så blyg och man såg hur gärna han gömde sig under sin fluffiga blonda lugg. Hur han fick det så fluffigt var för mig ett mysterium, gulligt var det. Sedan var hans ”coola” klädval något som jag såg som också, ja, gulligt. Folk kallade det scene core, eller det var det rätta namnet på det. Andra skulle kalla det EMO. Adrian log och fortsatte att studera honom. Med tanke på att han hade en gitarr med sig var han troligast inne i musiken. Det han skrev i boken var inte heller så svårt att gissa med tanke på gitarren. Det måste vara låttexter….
Jag kom på mig med att stirra på denna kille alldeles för länge och med en rodnad som spred sig över kinderna så beslöt jag mig för att titta rakt fram i sätet framför mig istället. Jag log för mig själv. Det var när våra ögon hade möts, det hade hänt något. Jag kikade mot den blonda killen igen och kände mig alldeles varm inombords. Men jag hade inte sett honom förut, var han ny inflyttad? Det måste vara hans första dag. Om det var något jag var bra på så var det ansikten. Om jag hade sett det ansiktet förut skulle jag absolut känna igen det.
Alldeles för tidigt så stannade bussen och den blonda pojken smällde snabbt igen sin bok, greppade gitarren och hoppade av. Precis då hördes ett högt muller som ekade över himmelen. På bara några sekunder så började det smattra på bussens tak och fönstren blev omöjliga att se igenom av allt regn. Jag hann uppfatta att denna blonda killen började kila fast papper från häftet mellan gittarfodralets båda halvor så gitarren inte skulle bli blöt. Som väntat brydde sig musikern mer om sitt instrument än om sig själv.
Det var allt jag hann uppfatta innan bussen med ett gnissel fortsat rteöra på sig. En sak var säker. Om nu denna kille var nyinflyttad, så skulle han börja på min skola. Jag log, kunde inte måndagen komma snabbare?!
Han kom inte under följande dagen till skolan. Det gjorde mig besviken, riktigt besviken. Om han inte skulle gå här, vart skulle han gå då? Dagen masade sig fram med matte, spanska och andra tråkiga ämnen. Allting var tråkigt och jag kunde inte släppa tanken på den där nya killen. Jag ville se honom igen. Alla hade klagat på att jag varit uppe i det blå och helt okontaktbar under dagen. Så hade det antagligen varit. Det ända jag hade fokuserat på hade varit att skymta en blond hårman i korridorerna, vilket såklart inte inträffat. Tänk om han inte gick i skola? Nä, det kunde inte vara så, eller?
”Adrian vet du vad mamma vill ha för schampo? Adrian… Adrian?”Jag ruskade lite på huvudet och stirrade upp på min storasyster som stod där med hopsnörpt mun och såg frågande på mig. Jag såg lite förvirrat på henne och hon skakade dumförklarande på huvudet.
”Jag tror hon använder det där”, sa jag och pekade på ett dyrare schampo. ”Det är bra i alla fall…”
Egentligen gillade inte jag storköp så mycket. Fullt med folk, bullrigt, stökigt och ologiska placeringar av produkter i min mening. Vem köpte en damsugare eller TV i samma affär som man köpte sin mat? Eller vem köpte kläder i samma butik som trädgårdsprylar? Nej, mataffärer skulle innehålla mat, och klädbutiker kläder. Lousie suckade och stoppade ned schampot i vagnen.
”Ärligt Adrian, vad står du och tänker på?”, frågade hon irriterat. ”Det är hopplöst att handla med dig”
”Förlåt då…”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Men snabbköp är inte min grej”
”Det är något annat, hänt något speciellt i skolan?”, frågade hon och vi fortsatte vandra runt vid skönhetsavdelningen, mot sminket.
”Nej, inget speciellt”, mumlade jag avvärjande. ”Men…”
Jag stannade upp mitt i gången och stirrade storögt på hyllan med sminkprodukter. Där var han ju! Den där hårmanen gick inte att ta miste på! Den nya killen stod och tittade på olika fondations. Återigen så kände jag den där varma känslan i kroppen. Hans stod där med munkjackans huva över huvudet. Det var något väldigt roligt med hela hans uppenbarelse när han förde ett av sina långa smidiga fingrar över fondationflaskorna. Det var som om han inte ville att någon skulle se honom där han stod och omsorgsfullt tittade på etiketterna
”Adrian vad är det?”, frågade min syster som såg underligt på mig. ”Du beter dig väldigt konstigt!”
Jag ruskade lite på huvudet och vände blicken mot min syster. Nej, hon skulle inte få förstöra något nu. Jag log smått och la huvudet på sned, som jag brukade göra när jag verkade oskyldig.
”Gå före du”, sa jag och log.
Ett ögonbryn sköts nästan upp i hårfästet. ”Vad nu då?”
”Bara gör det!”, suckade jag och himlade med ögonen pekade åt henne att hon skulle gå.
Tacksamt nog gjorde min syster som hon blev tillsagd. Med en fnysning sköt hon vagnen framför sig och försvann bakom hörnet. Så fort jag inte såg henne så tog jag modet till mig. Med ett leende så gick jag fram, greppade en fondation och knackade honom på axeln. Jag hoppade till när han chockat vände sig om med uppspärrade ögon. Men när våra ögon möttes pressade han samman läpparna och ögonen smalnade. Själv fortsatte jag att le, och innan jag hann överväga om detta var en helt idiotisk idé eller inte sträckte jag fram produkten jag hade i handen.
”Den är bra”, sa jag och log uppmuntrande.
Den blonda killen muttrade något men tog emot den. ”Förföljer du mig eller?”
Den frågan fick mig att rodna och inse hur dum jag var. Ja, vad skulle han tro egentligen? Jag såg ned i backen och skrapade lite med foten. Här stod jag och kände mig som en stor jubelidiot. Nu hade jag verkligen gjort bort mig…
”Nej, såklart inte”, sa jag och såg upp på killen igen. ”Du såg bara ut som att vela otroligt mycket…”
Killen fnös och skakade på huvudet. ”Har du ingen annan att stalka än mig?”, fortsatte han, men sedan tvekade han . ”Vad heter du?”
”Adrian”, skrattade jag. ”och du?”
Killen himlade med ögonen. ”Okej, Adrian, jag heter Mikko, och förfölj inte mig mer”
Mikko, minsann? Passande namn. Jag log när hans ryggtavla försvann bland allt folk. Mikko var blyg, helt klart. Trotts att jag kände mig som ett fån, var det okej. Det var nog inget i jämförelse med hur Mikko hade känts sig där han hade stått för någon minut sedan.
”Jag såg dig!”
Snabbt vred jag på klacken och där stod min syster med ett stort leende på läpparna. Rodnaden på mina kinder blev intensivare och jag kliade mig lite i bakhuvudet. Skit också! Hur skulle jag komma undan med det här? Det visste jag inte…
”Det, var väl inget”, sa jag och la armarna i kors.
”Tss, det kan du tutta i någon annan!”, skrattade min syster. ”Du gillar honom, vad heter han?”
”Mikko…”, sa jag och såg på hyllan schampoflaskor. ” Och resten har inte du med att göra!”
”Jaja”, sa hon och himlade med ögonen. ”Men om det blir något mellan er, måste du säga till!”
”Haha”, jag var så ironisk som jag bara kunde. ”Men visst… vad är nästa sak på listan?”
Jag roffade åt mig papperslappen och försökte urskilja min systers oläsliga handstil, det var absurt, hon var äldre än mig men skrev som en kratta. Det stod i vilket fall frukt och jag skyndande mig vidare i hopp om att slippa hennes fortsatta jobbiga förhör.
© Moa
Olyckan
Nu stod jag här och såg ut över alla personer som kommit. Alla som satt vid bänkarna hade röda svullna ögon och hälften av dem hade rinnande näsor. Det var en tryckande känsla att stå här, en högst motbjudande sådan. Att allting hade slutat på det här viset var vansinne. Jag torkade även mina egna ögon. Till vänster om mig låg du, där i den där träkistan låg. Personen jag älskat och tyckt så mycket om, den person jag alltid skulle älska.
”Han sa alltid att ingen brydde sig… han sa alltid att ifall han dog skulle inte någon sakna honom, han var inte värd det”, sa jag och jag fick lov att harkla mig. ”Jag önskade att du kunde se hur många som kommit nu…”
Snyftningarna kom som på beställning och jag bet mig hårt i läppen. Jag tittade på kortet som de ställt upp framför kistan. Du log, du var glad, precis som människor alltid skulle se dig… som alla ville minnas dig.
”Du var öppensinad för allt och hade ett så stort hjärta, om alla kunde tänka som du skulle vi inte ha några problem alls i världen”, jag harklade mig ännu en gång, såg ned i golvet. ”Det jag kommer sakna mest är nog ditt skratt, och hur du fick alla i din närvaro att skratta”
Om det fanns en gud, skulle han inte ha låtit dig falla. Jag minns det så väl. Med en snyftning så knöt jag mina händer så hårt att knogarna vitnade. Jag kommer aldrig glömma den dagen…
”Titta på mig!”, skrattade du och gjorde en ollie, som alltid lika smidig och elegant, likt en puma i en djungel, betongen var dina träd, och skateboarden dina smidiga tassar.
Jag bara log och tog ännu en klunk av mitt kaffe jag nyss köpt. Jag hade aldrig förstått grejen med skateboard, jag kunde inte ens åka framåt utan att trilla. Men du, du var så skicklig och man såg hur du riktigt njöt så fort du stod på brädan. Helst av allt önskade jag att du kunde sluta med det. Men du var som lyckligast då, så hur skulle jag kunna neka dig den lyckan när allting annat i ditt liv var så jobbigt? En suck undslapp mig innan jag skakade på huvudet. Du var så underbar på så många viss…
Jag tittade bort för minst en sekund, då hörde jag det. Ett skrik från dig och sedan äcklig tystnad. Med fasan i min blick vände jag mig mot dig igen och jag tappade mitt kaffe. Nej…
Där i stentrappen låg du, orörlig, och en pöl av mörkrött blod började sprida sig som en gloria kring ditt huvud. Hjärtat åkte upp i halsgropen och att springa till dig kändes som en slowmotion scen i en film.
”NEJ NEJ!”, skrek jag och sjönk ihop bredvid dig.
Dina ögon var slutna, och du andades otroligt ytligt, knappt märkbart. Min näthinna blev suddig av alla tårar som jag ruskade bort medan jag skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! Jag grep tag i dina axlar och ruskade dig, ingen respons. Jag skrek, skrek så högt jag aldrig skrikigt förut innan jag slog armarna om dig. Det fick inte vara sant! Det fick inte!
Jag minns så väl hur Ambulansen kom och hämtade dig, det fanns en chans, en liten chans till din överlevnad. Jag bad till gud där jag satt på sjukhuset, till moderjord, till alla levande väsen att du skulle klara dig. Det fanns inget liv utan dig, det gick inte…
Ändå stod jag här nu, och såg på bilden som återskapade ditt leende. Men det var en dålig avbild i min mening, för du hade varit så mycket vackrare i verkligheten. Tårarna började strömma igen och jag var oförmögen till ord. En av guds finaste människor hade lämnat denna jord, en av guds finaste skapelser hade gått ifrån oss. IDIOT varför skulle du grinda utan hjälm?! Du kunde det så väl att det var ironiskt att du inte lyckats med det denna gång. Lika ironiskt som att det var en stingrocka som dödat Steve Irwin.
”Det är så orättvist, att gud skapade dig och gav oss glädje, så fick du bara leva i 19 år!”, snyftade jag och la en hand på din kista. ”Hoppas du är på ett bättre ställe… och hoppas du finner frid, och vi ses snart igen, kan knappt vänta på att få höra ditt skratt igen”
(c) Moa
Denna onsehot gjorde jag för rätt länge sedan och den är mer eller mindre sann. Men jag kände för att läggaupp den här nu också, i ett enda syfte. Var rädd om erat liv, ni har bara ett...
Allt är inte guld och gröna skogar - del3
Leo
Där framför honom stod en kille med mörkt gröna ögon, de påminde honom om skogen. Leendet han hade på läpparna var osäkert. Liksom hela hans kroppshållning. Han försökte se cool ut där han lutade sig med armarna i kors mot en pelare, egentligen såg det bara patetiskt ut. Så även hans blekta blonda hår. På hela taget påminde han lite om en hollewoodstjärna, det fanns inte ett enda snett drag i det där ansiktet och inte ett ända ärr på de där vältränade armarna. Han kom inte härifrån, verkligen inte. Det var uppskattat…
”Assasin…” sa Leo och drog lugnande fingrarna genom Assasins päls, låga buffanden hördes från hunden, han började bli stressad. ”Vart kommer du ifrån?”
killen log och en perfekt rad med vita tänder blottades. ”Är jag verkligen så missplacerad?”
”Ingen här bleker håret”, sa Leo och ryckte på axlarana. Ingen annan här ser så bra ut heller för den delen… ”Vad heter du?”
”Simon, Simon Stark”, sa killen i ett flin.
”Leo Wallstone”, sa Leo och fortsatte syna killen framför sig.
”Leo, är det ett smeknamn eller något?”, frågade Simon och la huvudet på sned.
Leo fnös och Assasin gläfte till. Vad var det för fråga till en främling?!
”Det behöver du inte veta”, sa Leo och reste sig upp, han kände hur kinderna blev en aning rödare.
Då insåg han hur mycket längre han var än Simon, kanske trettio centimeter eller något. Längre och tanigare. Att vara ute och vandra gav honom inte så mycket muskler precis. Hans armar kunde förväxlas med tandpetare i närvaron av Simons deffade.
Leo såg hur Simon förberedde sig att säga något men precis då började det vibrera i jeansfickan. Det måste vara dem! Med snabba rörelser tog Leo upp sin mobil och han synade inte ens numret innan han tryckte på grön lur.
”Hej Leo, du hade ringt”, sa en kvinnoröst på andra ändan, Ginger.
”Jo det var… angående räven som jag hittade i morse”, sa Leo och han kastade en osäker blick på Simon som stod där med höjt ögonbryn.
”Jaha rävungen som Clark hämtade upp på vägen menar du? Ja, det ska nog gå bra för den, såklart att hon är stressad, men benet kommer läka fint”, fortsatte hon med mild ton. ”Du behöver inte oroa dig”
”Får jag komma och titta till den senare?”, fortsatte Leo, en lättnad lämnade hans axlar, så bra att den skulle klara sig, benet hade inte sett allt för trevligt ut.
”Vilken fråga, du jobbar väl ändå ikväll?”, skrattade Ginger. ”Clark behöver din hjälp ute på fält…”
Leo kunde inte hålla sig från att le, om han ändå kunde. ”Nej, vi har snart prov, börjar jobba igen nästa vecka…”
”Synd, men vi ses i eftermiddag ändå”, sa Ginger glatt. ”Hej då…”
”Hej…”, sa Leo och tryckte på röd lur.
Varför hade Simon fått höra allt det där? Vad skulle han tro egentligen? Kinderna blev ännu rödare när han såg hans ansiktsuttryck. Där stod han med ett oförstående flin på läpparna. Leo visste det, ännu en person som skulle skratta åt honom och förlöjliga honom. Det kände han redan på sig…
”Du är minsann en riktig djurätts aktivist, Green peace och hela köret”, skrattade Simon. ”Du bryr dig verkligen…”
”Ja?”, sa Leo och höjde ett ögonbryn.
”Spelar det så stor roll om en räv hit eller dit dör?”, frågade han sedan och la huvudet på sned.
Leo fnös och spände ögonen i honom, vad kunde man förvänta sig av en storstadsbo egentligen. ”Om alla tänkte som du skulle jorden vara död för länge sedan, rävarna behövs lika mycket som vilken annan djurart som helst, om någon art skulle dö skulle hela ekosystemet kollapsa på ett eller annat sätt… äsch, varför försöker jag ens…”
För en sekund hade han trott att denna Simon var annorlunda. Men såklart inte. Som alla andra människor såg han inte vad Leo såg. Han förstod helt enkelt inte… ingen annan gjorde det heller. Utan att ödsla mer tid så började han gå. Med ett flin hörde han hur Assasin buffade en sista gång på den där Simon innan han började följa efter Leo. Den olyckan behövde komma hem innan lektionerna började igen. Kunde inte hans morsa hålla koll på den hunden ens en dag?
”Ey, Leo”, hojtade Simon efter honom.
Leo stannade upp och sakta vred han huvudet. Där i skuggan av entréporten stod Simon med en höjd arm. Han såg sådär osäker ut igen, som om han inte visste vad han skulle säga. Leo himlade lite med ögonen, just snyggt.
”Jag menade det inte på något dåligt sätt”, sa han sedan och log ett brett leende.
Leo gav honom bara ett varggrin innan han vände på klacken och fortsatte gå med Assasin tätt slimmad mot benet och med solen brännande i nacken. Visst, det kunde den där killen försöka tutta i någon annan. En termin av konstiga blickar och nedvärderande kommentaren talade om en helt annan sak för honom. Simon var som alla andra, om han inte var det nu skulle han antagligen bli. Så fungerade det. Ingen ville vara med freaken, Leo klandrade dem inte precis.
© Moa
Mikko x Adrian (del 1)
Det gnisslade när bussen stannade upp på ännu en hållplats. Fler skrattande och stojande ungdomar hoppade på bussen och Mikko kunde inte hålla sig från att himla en aning med ögonen när de passerade honom. Det var den värsta sorten, de som skrattade och rent av skrek samtidigt som de lyssnade musik på mobilen. Det spelade ingen roll vart man satt bussen, man hörde deras falska skratt och skräniga fjortisdunkmusik ända fram. Att chauffören inte förbjöd dem att hoppa på var en fråga som Mikko alltid funderat på. Var det verkligen lagligt att föra så mycket oväsen? Var inte det, typ, störande av ordning på allmänplats? Kanske, kanske inte. Hur som helst så ökade han volymen på sin I-pod så att Linkin Park dånade i hörlurarna.
Med en suck lutade Mikko sig mot glaset och hans genomskinliga spegelbild blickade tillbaka på honom. En artonårig kille med utled min. Blont, fluffigt hår som aldrig gick att tämja. Hans konstiga ögon med två olika färger som blev ännu mer markerade av eyelinern. De ögonen såg lika utleda ut som hans smala bittra min. Mikko vred lite på sig så att han slapp se sina konstiga ögon, och fula otämjda hår. Istället la han armarna i kors, la upp fötterna på sitt gitarrfodral som låg på sätet bredvid honom och stirrade ut mot mittgången.
Varför hade de varit tvungna att flytta för? Han hade inte ens velat det. Men hans mamma tjatade om miljöombyte, det kanske hon hade rätt i ändå. Fast nog var det drygt att packa ihop alla saker och sticka igen. Inget, absolut inget hade blivit som förut efter att Tom, Mikkos pappa gått bort. Mikkos mamma hade blivit som förbytt. Överaktiv, påträngande och jobbig, det var tre ledord som man kunde beskriva henne med. Det var säkert därför de flyttade, ingen klarade av henne på jobbet. Så brukade det vara…
Alla Mikkos tankar försvann och han kom tillbaka till verkligheten när bussen stannade ännu en gång. Rent automatiskt så vände han blicken mot ingången. Vem var det som kom nu, då? En flämtning undslapp honom och han stirrade storögt på personen som klev på bussen. Det var en kille i hans ålder, det måste det vara. Hans medvetna stil, och kläder sa det. Han hade på sig en vit skjorta, slips och en tajt svart väst. Svarta jeans och ett par röda converse som matchade slipsen. Trots att han såg några år yngre ut kunde inte Mikko tro att han var under sjutton i alla fall. Hans stora runda ögon var nötbruna och det mörkbruna håret låg perfekt och blankt. Snedluggen var precis så pass kort så att den inte hamnade i ögonen på honom. Det var någonting med den killen, något som Mikko inte kunde sätta fingret på. Men han såg ut som en skör docka, en docka som behövde beskyddas. Dockan hade ett smalt men gulligt leende på läpparna där han gick och svängde med sin axelväska. Fick man egentligen var så söt? Så rosiga kinder? Varför log han så där mycket?
Då, möttes deras blickar och Mikko vände bort den snabbt, han ville väldigt gärna vara kvinnan som satt med boken i handen lite längre fram i bussen. Då kunde han gömma sig bakom den. Nej, istället kände han hur det hettade i kinderna och han såg ut genom fönstret igen. Han hoppades att dockan inte sett att han stirrat så ingående på honom. Det skulle bara vara pinsamt. Varför hade Mikko stirrat så?! Det var ju inte normalt alls!
”Får man sitta här?”, sa en ljus, men ändå behaglig röst.
Mikko slöt ögonen och tänkte först bara ignorera den och höja volymen på I-poden . Men när någon petade på hans smalben och harklade sig en aning så var han tvungen att titta upp. Hjärtat hoppade över ett slag när han märkte att det var dockan som stod där med ett brett leende på läpparna och huvudet lite på sned. Vad var det med honom då? Fick man vara så oförskämt glad? Mikko kom på sig att titta irriterat på honom och han ruskade lite på huvudet. Det var taskigt, förutom dockans oförskämda glädje så hade han inte gjort något.
”Det finns andra platser i bussen”, mumlade Mikko och såg ut genom fönstret igen.
Han kom på sig själv med att stirra på dockans spegelbild genom glaset. Nu stod han där med händerna på höfterna och hade ett litet finurligt leende på läpparna. Mikko kände hur hans egna mungipor drogs upp en aning. Vilken omöjlig pojke…
Dockan stod där tills bussen började röra på sig. Sedan gav han tydligen upp för utan att säga något så satte han sig vid sätet på andra sidan mittgången. Mikko kunde inte hålla sig från att titta på honom. Allting dockan gjorde var så, vad skulle man säga? Rent, oskuldsfullt? Sättet han la benen i kors och började vicka en aning med foten. Sättet han öppnade sin axelväska och började treva i den med sina slinka, smala fingrar. Bara att ta upp ett tuggummipaket och föra ett tuggummi mot munnen såg oskuldsfullt ut.
Men nu fick väl Mikko ändå skärpa sig!? Med en suck så sträckte han sig fram och tog upp sitt anteckningsblock. Om det var något som kunde distrahera honom så var det väl ändå att börja skriva på någon ny låt?
© Moa
Allt är inte guld och gröna skogar - del2
Måndagar. Simon gäspade stort och lutade hakan i handflatan. I bakgrunden hörde han hur läraren malde på om viktorianska England medan han själv tittade på klockan som masade sig fram, som alla andra dagar. Varför hade hans familj beslutat sig för att flytta hit? En liten byhåla mitt ute i ingenstans. Det gick fler älgar och hjortar på vägen än bilar. De hade bara varit här en helg men det kändes som evigheter, som halva hans liv. Den här skolan var inte mycket bättre. Få elever, slitna möbler, gamla äckliga överanvända böcker. Allting var äckligt och smutsigt, så var deras hus också. Okej, det var stort och fint, han kunde inte klaga. Men det var lantligt och utanför var det bara skog, man skulle kunna höra en knappnål falla. Tystnaden gjorde honom vansinnig! Varför hade de flyttat från den stora lägenheten mitt i city? Han saknade redan sina vänner, det fanns knappt täckning i telefonerna här. Allting hade blivit en mardröm!!
Mitt i all tristess öppnades klassrumsdörren och Simon hann bara skymta en mörk hårman innan folk började skratta. Svart otämjt hår, skitiga jeans och de där frostiga, nästan vita ögonen påminde honom en Sibiran huskeys. Vem var han då? De hade redan haft en lektion och då hade han inte varit närvarande...
”Förlåt att jag är sen”, mumlade killen och nickade kort till läraren.
Siv som deras lärare hette, styrde upp sina glasögon med pekfingret och harklade sig, troligast hade hon blivit förnärmad över att blivit avbruten. ”Sätt dig bara ned Leo”
”Jag såg en räv som blivit skadad av en bil och…”
Tjejerna i klassen började fnittra och resten såg bara roade på varandra. Simon studerade den där konstiga typen med huvudet på sned. Vad var det med honom? Hade han kommit försent för en räv? Det hade bara varit en räv, det kryllade av dem i skogarna. En mer eller mindre spelade väl ingen roll? Leo som han visst hette gav upp sina försök att förklara sig och satte sig ned på en fönsterplats och började titta ut genom fönstret. Utan att han tycktes märka det själv så började han slå med pennan mot bordet. Ett vilt djur i en bur var något som Simon började tänka på. Det där var nog den största trädkramaren han någonsin stött på. Simon rynkade ögonbrynen, vem var det där?!
”Leo… skulle du kunna dra ned persiennerna det är så varmt…”, började en blond tjej klaga, om han minns rätt hette hon Jasmine. ”Leo, hörde du vad jag sa?”
De där isblåa ögonen gav honom rysningar igen när han vred på huvudet från fönstret. ”Om du vill stänga ute solen och låta lamporna gå, gärna för mig, var en energitjuv”
Jasmine och hennes tjejkompis utbytte blickar och himlade lite med ögonen. Leo gjorde i alla fall som han blev tillsagd trotdås att verkade vara ytterst emot det. Simon fortsatte studera killen… det var något visst med honom än.
”Du gör rätt i att hålla dig borta från vår egna hippie”
I ögonvrån upptäckte Simon en killen, Jonas hette han, som yttrat sig. Han var en typisk lantis. Luktade skog och kläderna var garanterat köpta på något billigt lågprisställe. Den dåliga hyn och det bakåtslickade håret talade också sitt tydliga språk. Trots det, så tycktes han ha någon form av status. En sak var säker, Simon ville inte få dåligt ryckte eller bli klassad som en loser. Det var bäst att hålla sig till dem som hade status. Även fast han höll med sina egna tankar kände Simon hur hans blick gled mot Leo. Det var något med honom, Simon ville få reda på mer.
~*~
Resten av lektionen kunde inte Simon riktigt koncentrera sig. Ständigt gled blicken mot den där skumma killen som satt där i hörnet. En mängd olika tankar vispade runt i hans sinne. Tack och lov ringde det ganska snart ut för lunch. Den som packade ihop sina saker först och var snabbast på att lämna klassrummet var som väntat Leo. Simon såg honom fiska upp mobilen i förbifarten också.
”Kom Simon, följ med mig och grabbarna till kafeterian”, sa Jonas och Simon kände en dunk i ryggen och någon som drog i hans tröja.
Kafeterian hade inte alls mycket att bjuda på, och Simon kände sig riktigt malplacerad där Jonas och hans vänner satt och pratade om jakt, och Tv-spel. Det var så långt bort från Simon som möjligt. Brydde de sig inte om annat? Var det verkligen det ända de höll på med? Simon suckade smått och till sin lättnad såg han att hans smartphone visade på signal. Då passade han på
”Rädda mig från detta helevte!”. Knappade han in och skickade till Philip, den lyckosten som fortfarande bodde i stan. Undra vad de gjorde nu? De satt väl säkert och tog en kaffe på Starbucks och levde loppan. Simon blev på sämre humör när han väl började tänka på det. Han skulle kunna göra vad som helst för en kaffe på Starbucks...
”Titta vad han gör”, sa Jonas och pekade mot ett bord. ”Varför stoppar han skinkan på fickan?”
Leo satt där ensam vid ett bord och rätt och riktigt, han satt där och petade bort köttet. Simon la huvudet på sned. Denna kille blev underligare och underligare.
”Kanske vegetarian?”, sa Simon på försök.
”Verkligen inte! Han käkar kött”, sa Tim med ett flin så hans smått gulnade tänder syntes. ”Slår vad om att de inte har råd med mat…”
”Skulle inte förvåna mig, är inte hans mamma psykiskt sjuk? Det är vad jag hört”, fortsatte Adam och började klia sig i sitt fjun till skägg.
”Är det någon av er som pratat med honom?”, den frågan hade bara sluppit ur honom och Simon ångrade sig när han fick så konstiga blickar av de andra killarna.
”Haha, visst, fråga om du vill men du kommer bara få ett morrande tillbaka”, skrattade Jonas och såg dumförklarande på honom. ”Du kommer bara göra det än gång och sedan kommer du inse att det är hopplöst… och nu går han”
Utan att tänka sig för reste sig Simon snabbt upp och med rappa fötter följde han efter Leo som började gå med bestämda steg mot skolans utgång. Vart skulle han nu då?
Den frågan fick han snabbt svar på när han tagit ett steg utanför entrédörren. Solen bländade honom en aning och det blåste varmt, Simon var tvungen att medge att det var en härlig dag. Men när hans pupiller reglerat ljuset så såg han det. Där statt Leo på huk och klappade en stor svartvit huskey som viftade oavbrutet på svansen. Ett leende spred sig på Simons läppar, på något vis var de där två väldigt lika varandra…
”Dumma hund, du får inte vara på skolans område, det vet du”, suckade han och tog fram skinkan som hunden slukade i ett nafs.
Plötsligt kände sig Simon nervös. Vad skulle han säga nu då? Det kändes som vad han än skulle fråga blev utgången att han kände sig idiotisk. Han skrapade i backen med foten innan han harklade sig. Det var ju bara att säga något.
”Fin hund, vad heter den?”, Simon hoppade nästan till när han fick fyra ljusblåa ögon som stirrade intensivt på honom.
Allt är inte guld och gröna skogar - del1
Leo
Solen värmde ryggen, och håret piskade i anskitet av vinden. Leo tog några djupa andetag och blickade ut över den storslagna vyn. Han stod på toppen av en avsatts, och i dalen nedanför låg en spegelblank insjö och en stor älgtjur drack från det klara vattnet. Han lutade sin vandringsstav mot en ungbjörk och drog tillbaka sin mörka lugg med en läderrem. Den svala vinden smekte hans kinder och Leo kände hur andning blev lugnare för varje minut. Detta var livet, han var aldrig så lugn som under de helger han kunde packa en väska och bara gå, utan egentligt mål. Det var något riktigt fridsamt med det… slippa allting, och alla. Alla tankar avbröts när ett skall började eka mellan bergen och älgen lyfte sitt stora huvud och sprang iväg på starka ben.
”Assasin!”, hojtade Leo och vred på huvudet.
Där bakom honom stod en stor, kraftig lurvig huskey och vispade snabbt med svansen så den liknade ett streck. De intensiva ljusa blå ögonen stirrade på honom hunden hukade sig ned och gläfste i en lekinvit. Leo log, böjde på knäna och sträckte ut armarna. Assasin gav ifrån sig ett skall och skuttade fram och i ett hopp la han sina stora tassar på Leos bröstkorg. Tyngden av hunden gjorde så att benen gav vika. Allting slutade med att Leo låg där i den mjuka mossan och överöstes av stora blöta pussar över hela ansiktet.
”Assasin!”, skrattade Leo och försökte knuffa undan den stora hunden. ”Sluta!”
Egentligen hade Leos mamma köpt Assasin som ett försök att börja motionera mer. Men det hade inte gått så lång tid innan den lilla rultiga valpen börjat följa efter Leo vart han än gick. Valpen hade till och med somnat bredvid honom i sängen under första veckan och gnällt så fort en dörr var mellan dem. Sedan dess hade Assasin varit hans bästa vän, det fanns ingen annan som förstod honom så bra… ingen.
”Vi måste hem gubben”, sa Leo och satte sig upp och torkade sig i ansiktet med ärmen, han hörde ett gnäll från sin vän. ”Jag vet, det suger, men jag har trots allt skola…”
I en djup suck la han sig ned igen och såg upp på molnen som seglade förbi honom. Skolan sög, ingen förstod honom. Han hade härdat ut snart en termin, hur länge skulle han plåga sig själv? Alla såg honom som den där konstiga typen. Nej, han var inte ute och söp på helgerna, han var ute och vandrade i bergen. Dator, facebook, skype, var onödigt och vem behövde en smartphone när det fanns vanliga hederliga mobiler? Alla såg honom som ett freak, alla blickar var outhärdliga ibland.
”Tänk om vi skulle bosätta oss här?”, skrattade Leo en aning sorgset. ”Och slippa alla andra…”
En blöt nos pressades mot hans kind och han flinade. De som påstod att hundar inte förstod vad man sa, hade väldigt fel. Ingen mänsklig varelse kunde ersätta den finaste och sannaste känslorna från en hund. Deras ögon sa allting, de var så sanna, de kunde inte ljuga. Som människans…
”Nä, ska vi börja gå hemåt? Annars blir morsan orolig”, suckade Leo och drog fingrarna genom Assasins päls.
En hel vecka skulle det dröja innan han kunde vandra igen. En hel vecka skulle han behöva stå ut mellan fyra väggar och tak. I en vecka skulle han behöva stå ut med en mängd människor. Varför kände han sig så ensam, när han var omringad av humant sällskap?
~*~
Lukten av nybakat slog emot honom när han öppnade dörren och klev in i hallen. Trots att han föredrog skogen så var deras hus inte så illa. Det var ett gammalt hus med knarrande träplankor och fönsterluckor som slog när vinden ven. Trots att det var ett gammalt hus hade hans morsa försökt att inreda det i en modern tappning. Vilket hade misslyckats totalt. De tjocka träväggarna skulle aldrig lukta eller se ut som de gipsväggar man byggde med nu för tiden. Tillskillnad från gips, var trä ett levande materiell som rörde på sig. Den vita färgen på väggarna skulle alltid spricka i kanterna. Alla hade sina skönhetsfläckar, vilket Leo inte hade något problem med. Det som roande honom mest var väl när hans mamma stod och klagade på allting och var tvungen att flytta sina stilrena svarta och vita möbler om vartannat för att försöka dölja de där sprickorna. Vilket var lika effektivt som att sminka över ett stort ärr. På tal hans mamma….
”Vart har du varit?”
Leo slängde av sig sina leriga vandringskängor i hallen och krånglade av sig sin jacka. De rappa stegen från köket närmarede sig och plötsligt stod hon där. De bruna skarpa ögonen synade honom och hennes armar låg i kors. Hon kunde aldrig se så sträng ut som när hon enbart var orolig. Alla minnen han hade av när hon hade den där stränga blicken var i samband med att han gjort något som oroat henne.
”Supit, rökt på och betalat för sex?”, sa Leo ironiskt och himlade med ögonen. ”Vattnet har stigit i myren så jag fick lov att ta en omväg…”
Tina snörpte på munnen. ”Och ta med dig mobilen! Jag gillar inte att du är ute där uppe själv och jag inte kan få tag på dig, vi köpte den av ett syfte! Tänk om du brutit benet eller något!”
”Jaja”, sa Leo och i samma veva buffade Assasin som att förstärka det hela. Det var därför det hade varit så lugnt och tyst denna helg…
”Jag menar det! Vet du hur orolig jag blev när jag inte fick något svar och senare när jag klampade upp på ditt rum så hör jag ringsignalen?”, fortsatte hans mamma och strök fingrarna genom sitt gråsprängda hår.
”Förlåt…”, mumlade Leo och började gå upp för trappen, Assasin var några steg bakom honom. ”Om du ursäktar så ska jag ta en dusch”
”Jag menar allvar, om du glömmer den en till gång så får du inte…”, hojtade Tina uppför trappen men där klippte Leo av.
Hans blick mötte hennes där hon stod på nedersta trappsteget, ilskan steg. ”Jag är arton och gör precis som jag vill!”
Resten av trappan tog han två steg i taget och därefter stängde han badrumsdörren med en smäll. Varför kunde ingen förstå honom?! Han drog handen över ansiktet innan han skådade sin egen spegelbild. De isblå ögonen stod i skarp konstrast mot hans solbrända hud och mörka otämjda och nu toviga hår. För tillfället såg han ut som något katten släpat in. De vita tänderna nästan lyste när han log, detta var prefekt. Ensamvargen såg ut som en varg.
”Ensamvarg, lever ensam, dör ensam”, mumlade han för sig själv innan han drog av sig sina kläder och klev in i duschen.
Vattnet började smattra mot hans hud och när han började nynna på en låt hörde han hur Assasin började krafsa på dörren och gnällde. Denna vecka skulle bli en otrolig dryg och lång vecka. Redan nu saknade han skogens ljud och lukter. Varför hade han helt enkelt inte bara fötts som en varg eller något?
© Moa
