Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Såklart att jag skulle bli förkyld av det där fördömda doppet i nydalasjön.  Följande morgon vaknade jag med täppt näsa och huvudet kändes tungt av snor. Inte blev det bättre de följande dagarna och jag kände mig alldeles febrig. Så under hela första veckan på Brothers kände jag mig hängig och när torsdagen kom hade jag garanterat feber. Men vad annat skulle jag göra än att jobba? Jag ville få pengarna så jag kunde börja betala min egen lägenhet någon gång.
   Jag snöt mig för hundrade gången inne på toaletten och gick ut till butiken igen med ett leende på läpparna och jag försökte se så hurtig ut som möjligt.  Det hade varit svårt att övertala dem att låta mig jobba här på Brothers i Up2 gallerian, jag skulle inte ge dem någon aneldning att ångra sig. Snabbt vinkade jag till henne som stod i kassa innan jag gick in på lagret och hämtade några nya kardigans som skulle hängas upp i butiken.  Men toppen, kartongerna med kläder var så pass tunga att jag knappt orkade lyfta dem. Hela min kropp var orkeslös egentligen och inte blev det bättre av att jag nästan inte sov något på nätterna.  Alla tankar som virvlade runt i huvudet var påfrestande ibland. Gång på gång gled tankarna på Mikko. Skulle jag följa Louises råd och faktiskt… fråga? Tänk om jag skrämde bort honom då? Eller om han bara skämtade bort det hela, jag visste inte alls och för varje dag som gick så blev jag mer och mer frustrerad på mig själv. Det kunde inte vara så svårt att bara fråga i alla fall?
   Mitt i alla tankegångar så lyckades jag snava och jag tappade greppet om lådan jag bar. Den åkte i golvet och generad resta jag mig upp och borstade av mina kläder. Jösses, jag hoppades att ingen hade sett det där. Med osäkra steg gick jag fram till lådan och tänkte ta upp den. Men precis när jag skulle sträcka fram händerna mot den var det några andra händer som lyfte upp den från marken.  Förvånat tittade jag upp och mitt hjärta slog ett extraslag när jag såg upp i Mikkos olikfärgade ögon. Han såg lite frågande på mig och jag såg chockat på honom. Vad gjorde han här?
   ”Ska inte du vara på jobbet?”, sa jag med stora ögon.
   Mikko log och ryckte lite på axlarna. ”Har lunch fram till ett, vil du äta med mig?”
   Jag kunde inte sluta att le. ”Gärna, måste bara packa upp allt det här först…”
   ”Då hjälps vi åt”
   Innan jag hann säga något så travade Mikko iväg framför mig med lådan i famnen.  Tacksamt följde jag efter honom och bad honom att stanna där de skulle vara och tillsammans började vi hänga upp dem. Inte förrän då insåg jag vilken tur det varit att Mikko kommit hit. Jag skulle aldrig nått upp till de stänger som var längst upp mot taket, medan Miko klarade det galant.
   ”Jätte”, flinade jag åt honom.
  ”Lilleputt”, skrattade Mikko. ”Vad skulle du ha gjort om inte jag varit här?”
   ”Vi har stegar, du vet, de där sakerna man behöver ifall man inte når någonting”, sa jag och himlade med ögonen.
   ”Jaha… sådana du behöver för att kunna nå upp till mattkanten ungefär då?”
  Jag skrattade och boxade honom lätt i axeln och han flinade bara. Alla sjukkänslor försvann som på ett litet kick när Mikko var i närheten. Han gav så mycket energi så det var ofattbart ibland. Hur hade jag kunnat överleva dagarna utan honom? Då kom de där tankarna tillbaka, skulle jag säga något?
    ”Hur är det… hallå, Adrian?”
   Jag ruskade lite på huvudet och såg på Mikko med ett litet leende. ”Va? Jo, det är väl bra, lite trött bara”
   ”Du har inte repat dig från förkylningen eller hur?”, sa Mikko och suckade tungt. ”Du är ju blekare än mig, och då är det illa…”
   ”Jag klarar mig, antar att jag bara behöver få i mig mat”, sa jag och log igen.
   ”Då går vi nu”, sa Mikko och tog tag i min handled. 

På mindre än fem minuter så satt vi på närmaste lunchställe och jag hade beställt en kycklingtoast medan Mikko köpt någon sallad. Vi satt där vid ett bord och såg ut ned på gatan genom de stora fönstren. Det var verkligen mycket människor ute idag och jag blev sugen på mjukglass när minst hälften av människorna som passerade fönstret bar på en.
   ”Tom kom förbi mig på jobbet”, sa Mikko plötsligt och drog handen genom håret. ”Eller ja, hela bandet, Tom ska tydligen ha en fest nu på lördag hemma hos sig”
   Jag såg upp från min toast och tittade lite snett på Mikko som gav mig ett av sina osäkra leenden. Vad ville han komma med allt detta? Stumt tuggade jag vidare och tittade ut genom fönstret.
   ”Det jag undrar är väl om du vill följa med”, sa Mikko efter ett tag och log. ”Om du vill alltså…”
   Jag sken upp som en sol. ”Såklart jag vill, vad annars?!”, sa jag med ett brett leende.
Att Mikko frågade gjorde mig alldeles varm inombords. Det skulle bli intressant att umgås mer med Mikkos kompisar. De verkade intressanta på mer än ett sett. Bara ett exempel var att både Tom och Eddie var experter på att sno varandras mobiler och skicka skumma SMS till varandras kontakter. (Första gången jag fick ett sådant skulle jag aldrig glömma).  Samtidigt gjorde det mig nervös, vilka skulle vara där? Jag antog ju att det inte skulle vara så… många som mig där. Det skulle väl bli att jag svassade runt Mikko som en och annan toffel…
   ”Och om du orkar, jösses, du ser inte pigg ut”, sa Mikko allvarligt.
   ”Vem är det nu som är nojig”, log jag och tog en stor klunk cola. ”Känner mig redan mycket bättre med mat i magen, ta det lugnt”
   Mikko såg på mig men nickade smått, helt övertygad såg han ändå inte ut att vara. Jag suckade och tog sista biten på min toast och reste mig upp. Såklart att man inte hade så mycket tid för småprat när vi båda jobbade. Det var dock alltid kul att träffa Mikko sådär på luncherna.
   ”Jag måste tillbaka, när slutar du idag?”, frågade jag innan jag tog upp min bricka.
   ”Fyra, om det inte kommer en massa kunder”, sa Mikko och suckade.
   ”Okej, skicka ett sms”, sa jag och log brett mot honom. ”Ha så trevligt… och peppa upp dig lite till lördag!”
   ”Ja, nu när du följer med vet jag vem som jag kan vara häftplåster på”, flinade Mikko och skakade på huvudet.
   ”Det blir bra, vi ses”, sa jag och lämnade Mikko där vid bordet och han kastade en sista blick på mig innan han såg ut genom det stora panoramafönstret igen.

Lördagen kom och äntligen hade febern gett med sig. Jag vaknade med ett leende på läpparna och dagen fortsatte bra. Efter en uppfriskande promenad med Timothy så började jag göra mig i ordning till festen. Jag skulle möta upp Mikko och tillsammans skulle vi ta oss till bussen utanför som förde oss utan för stan. Det som gjorde mig mest orolig var att alla klasskompisar hade berättat om hur festerna kunde se ut i bushen. Nu litade jag självklart på att Tom hade bjudit vettiga människor men man visste ju inte.  Tänk om?
    ”Ser det här bra ut?”, frågade jag Timothy som låg där i soffan och såg sådär extra ledsen ut med sina stora vackra ögon, försynt viftade han på svansen och gnällde lite. ”Men sluta jag ska ju bara vara borta till tolv, det klarar du… jag har ju köpt ett stort ben som du kan gnaga på, men vad säger du om mina kläder?”
Timothy fnös och vred på sig och vände baken mot mig. Jahaja, svårcharmad minsann. I en djup suck så såg jag ned på mina kläder. Det såg väl helt okej ut. Ett par svarta trekvartbyxor och en grön lite längre skjorta som jag kavlat upp i ärmarna. Det fick duga helt enkelt. På vägen ut från lägenheten så drog jag med mig jackan, man viste aldrig om det skulle bli kallt eller inte…
    När Mikko öppnade dörren slogs jag av hur fin han var. Där stod han i en svart skjorta och ett par tajtare slitna och trasiga jeans. Dagen till ära hade han försökt att platta sitt hår någorlunda, det hade lyckats till en viss del, men jag visste att det skulle bli fluffigt igen. Hur som helst så var han fin, det var alltid trevligt att se honom i annat än sina munkjackor och samma svarta jeans.
   ”Fint”, sa jag med ett leende. ”Så ska vi gå?”
  ”Äsch, ser ju inte så märkvärdig ut precis”, skrattade han och innan han stängde och låste dörren. ”Redo för ikväll?”
   ”såklart, det ska bli kul!”, log jag medan vi började gå mot busshållplatsen som skulle ta oss tvä mil utanför stan.
   ”Jag hoppas du kommer tycka det… Toms kamrater kan vara lite…”, började Mikko och det verkade som att han övervägde rätt ord, vilket gjorde mig ännu mer nervös.
   ”Kan vara lite vadå?”, frågade jag och jag likande garanterat ett frågetecken.
   ”Du får se”, log Mikko och ryckte på axlarna.

Det fösta jag kom att tänka på när vi stod i Toms lägenhet var den smått skräniga musiken och lukten av ungkarl. Det var den lilla doften av Axe och helt enkelt lukten av flottig mat som avgjorde saken. Annars var det svårt att avgöra om hans lägenhet var fin eller ej eftersom att den var överbelamrad av folk. Varenda sittyta var upptagen och jag kände hur både jag och Mikko fick många blickar på oss när Tom släpat in dem i vardagsrummet. Musiken var på högvarv och rätt som det var hade jag fått en öl i handen, jag som inte ens drack öl…
   ”Ja välkomna då och ta vad ni vill ha, jag bjuder er i bandet på dricka”, sa Tom och blinkade med ena ögat och plötsligt var han borta igen bland allt folk.
   Jag tittade på Mikko som såg på mig, han flinade smått och höjde sin öl innan han tog en klunk. Jag log lite tillbaka och jag höjde burken för att ta en klunk men hindrades av lukten, fy! Mikko skrattade och skakade lite på huvudet.
   ”Gå in i köket och se om du hittar något annat att dricka, du hittar mig ute på balkongen jag behöver en cigg, jag väntar på dig där…”, sa Mikko, la en hand på min axel innan han försvann bland folkvimlet.
   Det var intressant att han verkade så lugn på utsidan, var han verkligen så lugn? Det kanske var eftersom han visste vilka som var där, antagligen. Han var inte alls lika osäker ellerhängde med huvudet så luggen föll i ögonen. Eller var det helt enkelt så att han var lite gladare nu än på länge. I en djup suck försökte jag bana väg till köket mellan en mängd människor. Egentligen kände jag mig väldigt malplacerad och alla blickar jag fick, de var jobbigt.
   ”Men hej på dig!”
   Förvånat vände jag mig och om det var Eddies frostgråa ögon jag mötte. Av de rosiga kinderna och leendet att döma hade han redan fått i sig en del.  Men han såg bra ut ikväll han med, sådär lagomt snygg med sitt rufsiga hår och gårdagens skäggstubb. Jag log bara smått och såg ned på min öl, innan jag sakta räckte honom dem.
   ”Vill du ha den?”, frågade jag lite fåraktigt.
   ”Haha, tack du Adrian”, skrattade Eddie och skakade på huvudet. ”Antar att öl inte är något för en sådan söt lite pojke som du…”
   Vad skulle jag svara på det? Skulle jag bli sur? Men egentligen inte för på leendet att döma så verkade han bara skämta och han skrattade innan en av hans händer rufsade mig i håret.
   ”Jag fixar en rom och cola till dig”, sa Eddie och drog med mig längre in i köket.
   Där vid köksbordet satt några personer och ett enormt jubel kom därifrån.  Nyfiket tassade jag fram som om jag närmade mig en flock lejon, jag ville se vad de höll på med. Tydligen hade de tequila tävling och det var Ying som vara clownen och den som ledde det hela. Det syntes på hans enorma självbelåtna leende och lite dimmiga blick.
   ”Vill du vara med?”
   Jag vände blicken mot den som hade talat till mig och ett par gröna ögon log åt mig. Det var en kille jag inte träffat förut. Han hade eldrött hår och det enda jag kunde fokusera på var hans stora töjningar i öronen.  Min skärrade blick verkade få honom att skratta.
   ”Haha, men jösses skrämde jag dig? Jag är inte farlig”, sa han med ett brett leende.
   ”Ingen fara Fredrick, han ser alltid ut sådär, visst är han söt som en hundvalp?”
   Plötsligt hade jag ett glas i handen med något som likande Coca cola och ett par isbitar i och en arm över axeln. Jag tittade upp och Eddie stod där med ett brett leende på läpparna innan han rufsade mig i håret igen.
”Hundvalp va?”, fnös jag och slingrade ur hans grepp, men sedan log jag. ”Tack!”
”Vad heter du?”, frågade denna Fredrick och jag blev lika förvånad när det tydligen var mig han pratade med.
   ”Han heter Adrian”, sa Eddie när jag inte kunde få fram något ord. ”En av Mikkos kompisar från sin nya skola”
   ”Jaha Mikkos Adrian”, skrattade Fredrick och reste sig upp från bordet och jag fram mot mig, shit vad lång han var också. Minst lika lång som Miko ”Mikko har berättat mycket om dig…”
   Jag höjde ett ögonbryn. ”Jaha…” Jag önskade att jag kunde säga detsamma till honom.
   ”Jag är Fredrick och var med i The blue spirits innan jag flyttade”, log Fredrick och räckte fram handen så jag skulle kunna skaka den. ”trevligt att träffas”
   Jag skakade Fredricks hand och kände mig snopen. Varför hade inte Mikko sagt något om honom? Jag tittade åter igen upp på denna Fredrick som såg otroligt snygg ut, det kunde jag inte neka honom. Och varför började jag känna mig bitter?
   ”Detsamma”, sa jag och pressade fram ett leende.
   ”Nä nu ska jag hälsa på Mikko om han äntligen kommit, vi ses”
   Så gick Fredrick från mig och hans röda hår försvann in mot vardagsrummet. I brist på annat att göra tog jag en klunk av den där drinken som Eddie gjort och kunde inte hålla mig från att grimasera. Fy vad stark den var, god, men stark. Varför kände jag mig plötsligt så sur?
   ”Äsch Adrian, Fredde är en sjyst kille, inget annat”, sa Eddie tröstande.
   ”Vad menar du?”, sa jag i obrydd stämma och såg upp på honom.
   ”När ska du och Mikko göra det officiellt på facebook?”, retades han och la en hand på min axel.
   ”Jag vet inte vad du pratar om”, sa jag lite generat och av ren egentlig tristess så svepte jag drinken i fyra djupa klunkar och gav Eddie glaset. ”Är jag jobbig om jag ber om en till?”

Kvällen fortsatte så och mitt sinne blev allt mer luddigt. Det var kul såklart och jag pratade med många nya människor. Dock kände jag ett litet sting i magen gång på gång Fredrick och Mikko pratade avskilt. Jag förstod inte alls vad det egentligen var med mig, men varje gång så försökte jag dränka den känslan med alkohol, och snart brydde jag mig inte om vad jag drack. Och mitt huvud blev mer och mer tungt och segt. Jag minns inte ens vilken buss jag och Mikko tog hem. Det jag minns var att han hade fått i sig ungefär lika mycket som mig och att vi gick hem skrattandes och sjungandes på någon skränigsång när solen hade börjat gå upp igen. Den varma vinden fläktade när vi gick över Maxibron på väg upp mot Carlshem där jag hade min lägenhet. Den där avundsjuk känslan var som bortblåst när jag såg upp på hans underfina ansikte. Ja, jag visste att jag var helt tokkär i honom men hur skulle jag kunna säga det? 

   ”Iris kommer bli förbannad om jag kommer hem såhär”, skrattade Mikko med ett brett leende på läpparna, han var alldeles rödrosig om kinderna av alkoholen. Vad söt han var när han fått lite färg i ansiktet.
   ”Du kan alltid sova hos mig, min soffa är din soffa”, flinade jag och viftade dramatiskt med händerna och skrattade.
   ”Vad snällt, att jag inte behöver sova på golvet”, sa Mikko och skratted ekade över hela området och det blev värre när jag försökte hyscha ned honom.
   ”Nä inte om du vill det såklart”, skrattade jag.
   Vägen hem kändes ovanligt lång där vi gick och pratade som alltid. Denna gång inte om några problem, utan om saker som gjorde oss glada. Mitt hjärta hamrade i allt snabbare tempo ju närmare vi kom min lägenhet och lyckan spred sig i kroppen. Plötsligt stod vi där och jag började fumla med nycklarna för att låsa upp. En lurvig virvelvind hälsade på oss i hallen och det var när jag började ta av mig jackan som saker och ting började hända, saker som inte brukade hända.  Mikko slog armarna om min midja och mitt hjärta fladdrade till. Jag kom på mig själv med att stå där med vilt uppspärrade ögon och vidöppen mun. Vad höll han på med? Han la sakta sin kind mot min och jag kunde känna hans heta smått alkoholpåverkade andeträckt mot min hals.
   ”Jag tycker att vi borde röja bort allt bråte, och använda din säng…”, viskade Mikko i mitt öra och jag flämtade till när jag kände hans ringbeklädda läppar pressas mot min hals.
   Det skickades en stöt genom hela min kropp och den skrek av lycka. Inte förrän nu insåg jag hur länge jag väntat på det här egentligen. Utan minsta tveksamhet vände jag mig och om slog armarna runt om hans hals, pressade mina läppar mot hans. Spelade ingen roll om mitt sinne var dränk av alkohol och jag bara gick på impuls. Detta var vad jag ville och det spelade ingen roll, ingen kunde hindra mig nu… ingen.