Allt som ryms i ett sinne

Jag minns när jag var liten och första gången vi parkerat på uppfarten. Då hade jag stirrat på den lilla röda stugan med vita knutar och enbart känt avsky. Allting hade hänt så plötsligt, föräldrarna hade bara köpt den utan att rådfråga mig vad jag tyckte. Det blev ännu värre när jag inte fått ta med min dator eller xbox, vad skulle jag då göra?! Under hela första veckan hade jag gått och muttrat och surat, tjatat om att åka hem.  De hade bara sagt att det var en bra omväxling för mig att vara ute i solen. Det hade jag inte köpt alls.
   Men allting förändrades när några andra hade flyttat in i grannstugan veckan efter. Jag satt där bakom en av buskarna och såg dem packa upp. Det var då jag sett honom för första gången. En rödtott med fräknar och glugg mellan framtänderna.  De gröna ögonen hade lyst och glimmat som detta var det bästa han visste. Han gick där och bar en håv över axeln och var helt uppspelt över att de äntligen kommit till stugan.  Helt plötsligt hade hans gröna ögon mött mina bruna. Det var under den tiden jag varit så himla blyg. Med en flämtning sprang jag från mitt gömställe mot vår stuga, det var bara trettio meter skogsdunge mellan dem. Jag sprang genom blåbärsriset och hoppade över rötter. Det hela hade slutat med att jag snubblat över en sten och fallit huvudstupa med händerna före. De landade säkert i mossan men jag kved och såg ned på mina knän som blivit uppskrapade av en annan sten. Haltande hade jag fortsatt till vår stuga med tårar i ögonen. Då tyckte jag att den rödhåriga typen var en dum unge som fått mig att springa så fort. En annan sak som jag tyckte var dumt med honom var att han tyckte att det här stället var så bra, vad fanns det för bra med det här?!
Efter att ha klagat och gråtit hos mamma och hon plåstrat och pussat på mina sår hade det knackat på dörren. Jag hade öppnat och då stod den där pojken där med ett brett leende på läpparna och två hovar i händerna. Blyg som jag var gömde jag mig bakom dörren.
   ”Hej, vill du fånga spigg nere vid bryggan?!”, hade han sagt med ett brett leende.
   ”Jag… vet inte om jag får…”, sa jag osäkert och såg in mot en vägg.
   ”Visst får du det, ta bara på er flytvästar, din ligger i fiskeboden vid bryggan”, hojtade mamma inifrån köket. ”Var försiktiga”
   ”JA!”, hade pojken tjutit och tagit min hand och släpat med mig iväg från stugan och mot bryggan.
   Det var första gången vi träffats. Den sommaren hjälpte Patrik mig att inte vara lika blyg för främlingar. Hela den sommaren var vi med varandra. Vi var ett radarpar som folk började känna igen, vi gjorde allting tillsammans. Allt från att bygga kojor till under senare år smyga ut mitt i nätterna och se på djuren som kom fram i skogsgläntan vid våra stugor. Och det var alltid lika jobbigt att säga hej då och bli tvungen att hålla sig till att chatta och mejla med varandra under resten av året. Varför var min bästa vän tvungen att bo längst ned i Sverige medan jag bodde uppe i det snöiga norr?

~*~

I dungen mellan våra stugor hade en skarp stig skapats i dessa tolv år vi känt varandra. Den såg ut som ett stort brunt ärr mellan allt blåbärsris och på ett ställe var man tvungen och akta sig för två stora stenar. Vi växte såklart upp. Den rödhåriga busiga pojken med glugg försvann sakta och plötsligt var vi båda arton. Patrik hade förvandlats till en kille som alla tjejer skulle drömma om att få vara tillsammans med. Han var verkligen den fina ”The boy next door” typen. Det fanns inget ont i honom och hans utseende gjorde honom bara mer felfri. Vissa gånger skämdes jag när vi badade vid sjön och jag såg ut som en ranglig benget till skillnad från honom. De slanka smidiga musklerna och trotts att han inte verkade märka ett skvatt såg jag att tjejerna som solade på stranden spanade in honom. Vi var varandras motsatser, det hade vi alltid varit. Bara våra klädstilar talade sitt tydliga språk. Om Patrik var ”The boy next door” typen så var jag den skumma ungen som ingen ville ha med att göra. Mitt svarta hår med blodröda slingor och mina piercingar gjorde att jag fick konstiga blickar. (gjorde inte mig ett skvatt men ändå).
   Vi var fortfarande oskiljaktiga och jag hade längtat så himla mycket till den här sommaren, Patrik och jag ensamma i stugorna. Jag hade redan börjat planera allting i mitt huvud när jag svängde upp till vår lilla parkering. Redan då insåg jag att min familjs stuga egentligen borde skrapas och målas om. Man kanske skulle kunna höra med Göte om han hade någon falurödfärg man kunde måla med? Fast jag skulle nog aldrig orka det…
   Jag stängde av bilen och klev ur. Solen värmde och fåglarna kvittrade, precis som alla andra somrar vi varit här. Jag log och skrev snabbt ett sms att jag var framme och jag väntade på honom. Medan jag väntade så passade jag på att packa upp allting som jag tagit med mig, och vädra ut stugan. Den här sommaren skulle bli perfekt och mysig…
   Precis när jag öppnat alla fönster så hörde jag Patriks SUV komma körande på grusvägen. Jag skymtade den röda bilen innan jag sprang ut för att möta honom. När jag kommit fram till parkeringen stod han där vid sin bil och satte precis sina pilotglasögon i det eldröda håret innan jag sprang fram och kramade honom. (Jag var fortfarande ett huvud längre än honom, kunde han inte växa på sig?!). Jag struntade i att han inte gillade kramar utan höll honom bara hårdare när han försökte slingra sig.  Han skrattande, kärleksfullt knuffade undan mig. Jag såg in i hans gröna ögon som fortfarande glittrade lika skarpt med ett brett leende.
   ”Hej, Filip”, sa Patrik och skrattade. ”Du hann visst före mig”
   Jag ryckte lite på axlarna. ”Det spelar väl ingen roll?”,  
   Patrik skakade på huvudet och gick fram och öppnade skuffen. ”Vill du hjälpa mig att få in allting i stugan?”
   Vi gjorde det och skrattade och prata under tiden. Skämtade och summerade hur våra skolår varit och vad vi sett på vägen hit när vi kört. Därefter gick vi stigen som alltid till min stuga. Eftersom att jag tagit med mig mat för första veckan så skulle vi äta lunch hos mig innan vi skulle fortsätta vädra ut och städa. Solen värmde och jag sparkade till en sten. Alla bekymmer som tyngt mig var borta, nu när han var här bredvid mig…
”Du, vi måste kanske ta och måla om er stuga i sommar?”, var det första Patrik sa och nickade mot den flagande fasaden. ”Göte kanske har färg?”
   ”Är det verkligen så farligt?”, sa jag och klampade upp på bron. ”Jag orkar ärligt inte, vi spenderade hela förra sommaren att måla om er stuga… det var ett slitgöra”
   ”Äsch, sa inte vi att den här sommaren skulle vi inte ha några sura miner eller tänka pessimistiskt?”, sa Patrik och slängde av sig sin tunna kofta i den lilla hallen.

~*~

Det blev så, under hela första veckan stod vi och skrapade de infernaliska väggarna. (Så länge det inte regnande då satt vi och spelade kort eller såg på film.) Det var en vanlig sommar och inte ens när jag ännu en gång fick stirra in i en trävägg och stryka över plankorna med röd färg såg jag det som tråkigt. Hur kunde jag vara det när du var bredvid och vi sjöng ikapp med en låt på radion? 
   ”Du sjunger ju falsk”, flinade jag och hytte mot Patrik med min pensel.
   ”Jaså?”, flinade han . ”Du ska få för falskt!”
   Han doppade sin pensel i sin färghink och började vifta med den. Skrattande backade jag bakåt men det hjälpte inte, jag blev nedskvättad av röd färg och han fortsatte gå framåt. Det slutade med att han tog tag i min handled och hade penseln farligt nära mitt ansikte. Något vått och kallt pressades mot min kind.
   ”Snälla, sluta, jag ger mig, du sjunger inte falskt!”, skrattade jag och Patrik släppte mig ett stort flin.
   ”Jag är Phil Collins nummer två, eller något”, sa han och sträckte ut händerna. ”Jag borde ställa upp i IDOL”
   Medan han stod och gapade om sin nya musikkarriär så smög jag fram till min färghink och tog upp den. Nu skulle han minsann få! Oskyldigt gick jag fram mot honom när han fortsatte att sjunga med penseln som mikrofon. Ett tag stod jag bara och synade honom. Han var så charmig på så många sätt, jag förstod varför så många tyckte om honom.
   ”Patrik, kolla där, en havsörn!”, tjöt jag och pekade upp mot skyn.
   Patrik var så dum som trodde på det och tittade upp. Utan att låta mer tid förspillas spände jag musklerna och hällde all färg jag hade i hinken över honom. Ett tjut hördes och chockat såg han på mig till sina kläder som nu blivit vackert faluröda, eller ja hela han var nu täckt med falurödfärg. Skrattande släppte jag hinken och jag vek mig nästan dubbel av synen. Stackaren såg helt förstörd ut när han såg ned på sina slitna shorts och skärpthsirt som ändå skulle slängas. Just då såg det ut om hans dyraste och finaste ägodelar.
   ”Jag tycker minsann att du är fin i rött”, sa jag mellan skrattanfallen. ”en klar förbättring”
   ”Du ska minsann få för rött!”, flinade han och tog upp sin hink.
   I ren panik sprang jag med en rivstart och svängde av mot vår gräsmatta. Jag vände mig om och Patrik var mig i hälarna med hinken höjd över huvudet beredd att kasta färgen över mig. Det hände också. Jag skrek högt när kände något klibbigt över ryggen och min tröja sög åt sig all färg. Skattandes ramlade jag ihop i gräset och då kännde jag något tungt kasta sig över mig och jag rullade över på rygg. Då mötte jag hans gröna leende ögon igen och jag kände hur mitt hjärta började bulta snabbare. Flinades försökte jag ta mig loss men han höll fast mina handleder och tryckte ned dem i gräset. Det var något som fick våra blickar att sugas fast i varnadra, plötsligt märkte jag att våra nästippar möts.
Det var då de första underbara veckorna på sommaren skulle ändras. Vi började höra någon ropa, det kom från Patriks stuga. Jag såg frågande på honom men han tycktes veta vem det var för han fick ett brett leende på läpparna.
   ”Patrik? PATRIK!”
   Vi vände oss båda om det var första gången jag såg henne. Kastanjerött hår, ljusa stora ögon som var inramade med långa mörka ögonfransar. Allting med henne såg helt enkelt perfekt ut. Sättet hon vickade på sina höfter så hennes blommiga klänning vajade. Sättet honon började förvånat flina när hon såg oss två tumla runt där på marken. Patrik kastade sig snabbt upp fötter. Mitt hjärta slutade nästan att slå… vad var det här?
   ”Hej, Daniela”, skrattade Patrik och gick fram till henne. ”Jag antar att du inte vill ha en kram”
   ”Hur du ser ut”, kvittrade hon. ”Nej tack… vad har ni gjort?”
   ”Målat huset…”, sa Patrik innan han vände sig mot mig. ”Du Filip jag vill att du ska träffa Daniela, Daniela det här är Filip”
   Generat ställde jag mig upp på fötter och lommade fram till de två. Jag synade Daniela lite grann i smyg. Vad gjorde hon här? Patrik hade aldrig nämnt om någon Daniela i våra sommarplaner minsann. Och varför brydde jag mig? Det var ju inte klokt nu fick jag skärpa mig. Det kom bara väldigt plötsligt, det var allt.
   ”Jag har hört så mycket om dig”, sa Daniela och sträckte fram en hand, men sedan såg hon ned på mina kläder och tog undan den. ”Har någonting av färgen kommit upp på huset ens?”
   ”Vi har bara en vägg kvar”, sa jag och ryckte lite på axlarna. ”Om du vill kan du ju hjälpa till…”
   ”Haha, det hinner jag nog med, fortsätt ni jag ska bara packa upp mina saker”, sa Daniela och vinkade åt oss innan hon gav sig av mot Patriks stuga igen.
   ”Jaha, hur länge ska hon stanna?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
   ”En månad…”, sa Patrik.
   Något i mig brast då. En månad? En månad på min och Patriks sommar? Vi brukade jämt ha dem ensamma eftersom att vi inte hann umgås tillsammans resten av året. Alla mina sommarplaner krossades totalt. Det som irriterade mig mest var att Patrik inte ens sagt något. Trumpet tog jag upp min pensel och klampade tillbaka bakom huset och tänkte fortsätta måla. Patrik följde efter som ett frågtecken.
   ”Blev du sur?”, sa han och höjde ett ögonbryn.
   ”Du har haft fyra veckor på dig att berätta att hon ska vara här”, muttrade jag och drog tre snabba tag med penseln över brädorna. ”Så ja, lite grann, eller nej, mest bara förvånad… hur känner du henne?”
   ”Genom skolan, hon är en av mina vänner, ge henne en chans hon är sjyst”, sa Patrik med ett leende. ”Eller du har väl inte tjejbaciller?”
Jag fnös och jag var glad att den röda färgen jag hade i ansiktet dolde min rodnad. Nej verkligen inte. Det förvånade mig inte heller att Patrik hade en så kallad tjejkompis. Jag suckade djupt och försökte rensa tankarna. En månad med Daniela skulle väl inte vara så jobbig ändå. Jag var lite väl taskig som inte gav henne ens en chans. Patrik var fortfarande här, och vi skulle antagligen fortsätta göra våra grejer tillsammans i alla fall.

~*~

Trodde jag ja. Nej det var inte alls så. Vi gick inte ut på skogspromenader för Daniela hade tydligen inte med sig vettiga skor och var känslig mot mygg. Hon badade inte för att hon var rädd för vattenloppor så de dagarna vi var vid sjön satt vi bara där och pratade. Det gjorde såklart inget. Men lite då och då kände jag mig som tredje hjulet och den gången Patrik sa att jag nog fick äta middag ensam för de skulle in i samhället höll jag nästan på att brinna av och kasta boken jag hade i händerna rakt i ansiktet på honom. Patrik höll på att förstöra hela sommaren!
   ”Det är väl okej? Jag menar det är bara en middag? Eller vill du följa med?”, frågade Patrik när vi satt där i min stuga i soffan.
   ”Nej, nej jag vill inte vara i vägen, stick ni!”, muttrade jag där satt låtsades läsa Locke Lamora. ”Ha så kul”
   ”Sluta vara så sur det passar inte dig”, suckade Patrik uppgivet.
   ”Förlåt?”, sa jag och såg upp från min bok. ”Det är bara det, alla våra planer…”
   ”Vi har en hel till månad att hinna ikapp det blir intensivt men det fixar sig”, skrattade Patrik ”Hej då vi syns i kväll”
   Jag vinkade bara och så stängde Patrik ytterdörren och fotstegen i trappan avlägsnade sig. Jag förstod inte varför jag reagerade såhär. Jag fick skärpa mig, de var bara vänner. Varför brydde jag om de var något annat? Det skulle inte vara så konstigt. Daniela var den perfekta flickvännen till Patrik egentligen. Hon var snäll och trevlig och de var rätt fina tillsammans. Han förtjänade någon som henne. Såklart att han inte skulle stå ut med sådan konstig mes som jag under en hel sommar. Jag var en svag, ointelligent, dagdrömmande freak som skrev egna berättelser och historier och inte nog med det hade jag varit självdestruktiv. Det beteendet att klösa och riva upp sår var tack och lov inte kvar. Det var väl ännu en sak på listan man kunde kalla freak. 
   De tankarna fortsatte jag ha i mitt huvud tills jag hörde att SUV:en kom tillbaka. Tacksamt gick jag ut för att möta dem. Men när jag kommit halvvägs över stigen stannade jag. Där stod de två vid bilen och mitt hjärta nästan skrumpnade ihop när jag såg kyssen de gav varandra. Såklart, vad annars?! Jag svalde ljudligt innan jag vände mig om och sprang.  Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara försvinna!!

~*~

   Det slutade med att jag satt på bryggan vid sjön. Vattnet låg spegelblank, några svanar låg och betade i en vass längre bort och jag kunde höra en gök eka i skogen. I en djup suck kikade jag ut över bryggans kant och såg ned på min spegelbild som hånfullt stirrade tillbaka på mig. Mitt svarta hår var ruffisgt och otjämt, urblekt var det nu också. Jag var nästan överdrivet lång och mina armar och ben var som tandpetare, räka kunde jag lika gärna kallas. Blek hy som aldrig kunde bli solbränd och under de där bruna ögonen låg ett par mörka skuggor. Såklart att ingen skulle ens vilja se åt mitt håll. Nu fick jag väl skärpa mig! Surt skakade jag på huvudet och kastade en sten i vattnet så min spegelbild förstördes. Jag brydde mig väl för tusan inte om ifall Patrik tyckte jag var snygg eller inte, eller? Varför skulle jag? Vi var vänner… enbart vänner. Det kunde i alla fall inte bli något mer… Patrik var inte lagd åt det hållet… det gjorde självklart ingenting heller… eller? Nej såklart inte!! Han fick väl ha tjej om han ville, men varför gjorde det så ont ändå?! Jag hade aldrig känt de här känslorna förut. Och hur tusan kunde det vara Patrik som triggade upp dem?!
   Det var när solen höll på att gå ned under granaras toppar och himmelen började bli farligt blodröd som jag hörde ett par dundrande steg ned på bryggan. Jag vände mig om och såg att det var Patrik. Han stannade upp någon meter framför mig, varför såg han så äckligt lättad ut? Lika snabbt vände jag mig och såg ut mot vattnet igen. 
   ”Tja”, sa jag kyligt. ”Trevligt med Daniela?”
   Då hände något jag inte alls förväntat mig. Patrik slog armarna och kramade om mig så hårt att jag knappt kunde andas. Jag blev chockad, vad var allt detta om nu då? Blicken han gav mig när jag vände mig om gick knappt att beskriva. Det såg ut som om jag hade sagt något eller gjort något otroligt elakt åt honom.
   ”Gör aldrig om det där!”, sa han och kramade mig en till gång.
   ”Göra vad?”, sa jag och slingrade mig ur kramen. ”Släpp mig…”
   Då fick jag en lätt klapp i bakhuvudet. Nej nu fick det vara nog. Argt reste jag mig upp och blängde på honom med armarna i kors. Nu gick han väl över gränsen? Men varför såg han fortfarande så seriös ut? Som om jag verkligen sårat honom rejält?
   ”Jag gick till din stuga men du var inte där, jag ringde dig på mobilen men du svarade inte! Fattar inte du hur jävla orolig jag blev?!”, gastade Patrik, det såg nästan ut att han var på vippen till tårar.
   ”Får jag inte ens gå till sjön själv?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
   ”Jo, men varför sa du inget?”, sa Patrik och slog ut med armarna. ”Vi är ju bästa vänner och är här tillsammans för sjutton!”
   ”Jag ville inte störa dig och Daniela…”, sa jag blekt och såg ned på bryggan. ”Efter att ni kommit tillbaka…”
   ”Vänta du menar vid min SUV, när Daniela kysste mig?”, sa Patrik lågt. ”Du såg?” 
   Jag bet mig hårt i läppen. JA, såklart vad annars? Allting var så förvirrande. Jag kände mig rent av illamående. Det hade jag alltid gjort så fort Patrik hade börjat snacka om tjejer Men jag kände att han förtjänade någon vid sin sida... Mina axlar började skaka och jag kunde inte göra annat än att nicka. Jag förstod knappt på mina egna känslor för tillfället.
   ”Ni förtjänar varandra, hon är snäll och jag är såklart glad för din skull”, sa jag och bet mig hårdare i läppen.
   ”Filip…”, suckade Patrik och bryggan knakade lite när han tog ett steg fram till mig och la en hand på min axel och drog mig till sig. ”Du fattar visst ingenting?”
   Jag skulle precis öppna munnen för att säga något men Patrik pressade sina läppar mot mina och kysste mig. Mitt hjärta fladdrade till och jag kände mig löjligt varm inombords. Patriks läppar smakade precis som jag hade tänkt mig, om inte ännu bättre. Allt för snabbt försvann den känslan när våra läppar separerades. Jag la min hand för munnen och stirrade bara förvånat på honom medan han hade ett av sina charmiga och breda leenden på läpparna.
   ”Nu är jag förvirrad…”, mumlade jag fram och jag kände hur en rodnad spred sig över kinderna.
   ”Jag ville att Daniela skulle få träffa dig så att hon kunde hjälpa mig”, sa Patrik lite osäkert och kliade sig i nacken. ”Under hela året är det dig som jag har tänkt på… haha… när Danilea såg mitt rum första gången antog hon att vi två var ihop när hon såg alla bilder… kompisarna i skolan blir tokig på mig för jag pratar om dig så mycket, jag har tokgillat dig hur länge som helst men har inte vetat hur jag ska visa eller säga det, jag har varit rädd att sabba vår vänskap… ”
   Jag stirrade chockat på Patrik när han berättade alltihop. Var det verkligen så? Jag lät mina fingrar följa min läppkontur, den där kyssen var fortfarande i mina tankar så det var svårt att förstå vad Patrik sa. Men jag var löjligt glad inombords, det kändes som om jag höll på att spricka.
   ”Daniela erbjöd sig att ’sparka mig i baken’ som hon sa…”, mumlade Patrik. ”Kyssen du såg var bara hennes sätt att visa… vad hon tyckte att jag skulle göra, inga känslor inblandade... förlåt o…”
   Patrik hann inte längre för jag slog armarna om honom och gav honom en kyss. Jag var så glad, på så många sätt. Jag hade trott helt fel om allt, det kändes fruktansvärt att jag tänkt elaka tankar om Patrik. Den killen var den mest underbara i hela världen. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom.
   ”Jag antar… att du förlåtit mig?”, sa Patrik när våra läppar separerades ännu en gång.
   Jag log och nickade. ”Såklart!”, sedan gav jag honom en till kyss.

~*~

Efter den dagen var allting underbart. Den sommaren kändes det som att jag svävade på små rosa moln. Allting kändes så pirrigt och roligt. Inte ens myggorna på kvällen kunde göra mig irriterad eller sur. Patrik var ju med, då var allting bra.
   Men sommaren varade tyvärr inte för evigt. Snart nog skulle vi bli tvungna att packa ihop och sedan blev det vackert att ringa, smsa och chatta med varandra igen. Jag drog en djup suck en kväll när vi låg på en filt på tomten och inväntade på att få se några stjärnor. Vi låg tätt ihopkurade med armarna om varandra. Jag hade mitt huvud på Patriks bröstkorg och jag hörde hur hans hjärta slog fortare varje gång jag strök mina fingrar över hans handrygg. Det var sista kvällen innan det var dags att åka hem igen…
   ”Så dröjer det ett till långt år”, suckade jag och flätade ihop mina fingrar med hans.
   ”Jo… men vi kan försöka träffas på loven i alla fall…”, sa Patrik och strök mig lätt med ena tummen över överarmen. ”Sedan så nästa höst kommer vi kunna ses mer…”
   Jag vred på huvudet och såg på honom. Det var ett stort leende han hade på läpparna, vad hade han nu kokat ihop? Jag la huvudet på sned och försökte fånga hans blick men den var långt bort i fjärran.
   ”Vad har du nu tänkt ut?”, log jag och la mig till rätta på hans bröstkorg igen.
   ”Det verkar som att det program jag vill gå på universitetet finns endast på en ort långt ifrån mitt eget hem, det ligger uppe i norrland, det finns bara i en stad, de har ett litet centrum och en person jag känner där brukar kalla det för byhåla även om det är en stad… jag känner förövrigt bara den personen där…”
   Jag höjde ett ögonbryn. ”Vad menar du nu det är ju jag som…”, plötsligt slog det mig och jag satte mig upp. ”Du driver med mig!”
   ”Ja jag driver med dig”, suckade Patrik och himlade sarkastiskt med ögonen.
   ”Nej sluta, vad elak du är! Du skämtar inte?”, sa jag och började dra honom lite i hans tröja. ”Allvarligt, du är elak om du bara skojar, har du tänkt flytta upp nästa år?! MEN SÄÄG!!”
   ”Ja det har jag”, skrattade han och slog armarna om mig och drog mig till en kyss. ”Kan du vara lite tystare innan du väcker upp alla stugor i närheten?”
   Jag flinade bara mot honom och besvarade hans kyss. ”Du är helt otrolig…”
   ”Nej…”, sa han och strök mig över håret. ”Du är…”

Hoppas ni gillade denna oneshot, och ni får gärna lämna en söt liten kommentar! :3

Dagen efter sammanbrottet hos Adrian så vaknade Mikko upp med huvudet tungt och tjockt. Men det kändes bättre i magen, bättre än på länge. Ångesten som annars brukade gnaga och sluka honom hel vissa gånger var endast som något grått surr i bakhuvudet. Det kändes bra att någon visste. Mikko strök två fingrar över sitt ömma öga. Mikko hade ljugit ihop till Iris att det var något som hänt när han passerat en fotbollsplan och fått en boll på sig och därefter gått till Adrian för att få hjälp. Iris hade varit svårövertalad men det hade gått. Det svåra skulle bli med bandmedlemmarna, shit. Hur skulle han kunna visa sig för dem egentligen? Han ville inte att de skulle behöva beskydda honom. Dessutom, hur skulle de göra det med tanke på att de bodde en halvtimme bort och var nästan aldrig i stan? Nej, han skulle inte belasta dem med något sådant…
Det pep i telefonen och Mikko kändes genast att det bet till i magen. Han hoppades verkligen att det inte var ett av Robins sms. Så ville han verkligen inte börja dagen! Motvilligt tog han upp mobilen och väntade på det absolut värsta. Men det var inte från Robin. Istället fick Mikko ett leende på läpparna.

Kommer du till skolan idag? :)

Just ja, skolan. Mikko såg på klockan, ja han var väl tvungen att pallra sig dit. Det skulle nog inte bli för jobbigt direkt, det enda klassen gjorde var att snacka om studenten. En sak var i alla fall säker, Mikko kanske inte var stolt över mycket men tanke på att han mått piss de senaste veckorna så hade han lyckats göra de sista proven och inlämningarna och alla hade blivit godkända. Att det inte räckte till att få godkänt på själva kursen var ju en helt annan sak. Sommarlovet fick verkligen komma.

Jodå, vi ses där, ska inte glömma paraplyet!  xD

Det var ett under att Adrian faktiskt förlåtit och bett dem att dra ett streck över det hela. Den killen var för snäll för sitt eget bästa. Fast den ångesten var i alla fall helt borta, över vad Adrian tyckte. Oron fanns såklart kvar att Adrian skulle lessna och säga upp bekantskapen. Men med tanke på att Mikko betett sig så rent ut av elakt och Adrian fortfarande ville vara vänner betydde det väl någonting i alla fall…

Hur hade Mikko överlevt en dag utan Adrian? Det kändes omöjligt på så många sätt. Bara att någon stod och väntade vid skåpet när det var dags för lunch och tvingade med honom till matan. Bara att det fanns någon där som hade ett vänligt leende gjorde mycket. Mikko fick också träffa Adrians kompisar och de var väldigt trevliga. Mikko hoppades bara att de inte hade något emot att han följde efter Adrian som en liten toffel under lunchrasten.  Till och med att ha någon att gå hem med efter skolan var något ovanligt.
Solen värmde där de gick runt i kvarteren på väg mot Adrians lägenhet. Barn lekte och skrattade på gårdarna och Mikko kunde inte sluta tänka på att han avundades dem.  De hade hela livet framför sig och än så länge var deras största bekymmer att de inte fick sin favoritmat till middag eller att de inte fick sova hos en kompis.

 ”Det var väl inte alls så farligt?”, skämtade Adrian och såg upp på mig när vi var på väg hem.
   ”Vad menar du?”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Att umgås med mig i skolan, tro det eller ej, men jag bits inte!”, skrattade Adrian och skakade på huvudet. ”bara om jag är hungrig…”
   ”Åh, sådan tur att vi åt lunch, jag vill inte bli uppäten”, fnissade Mikko och fiskade upp en ciggarette.
   ”Haha, jag skulle aldrig äta upp dig”, skrattade Adrian. ”Kanske bara en arm…”
   ”Åh… men vad generöst”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Du kan få ett ben också…”
   ”Vad snällt, men det räcker med en arm”, flinade Adrian och sparkade på en sten.
Det var något väldigt mysigt att gå såhär. Mikko drog ett bloss och tittade på Adrian som såg sådär oskyldigt oskuldsfull ut.  Det bruna håret glimmade nästans om guld i solljuset och de bruna ögonen utstrålade lycka och glädje. Det påminde så mycket om barnen de nyss gått förbi. När man såg på honom verkade det som att han var helt bekymmerslös. Den killen var något extra. Bara att han stod ut med Mikko och alla hans konstiga problem var ju bara ett bevis på det hela…
   Motvilligt sa Mikko hej då till Adrian där vid grusvägen genom en skogsdunge. Han hade tydligen saker att göra (som att städa upp lägenheten så han kunde sova i sin säng). Mikko tände ännu en cigg och fortsatte att gå och tog en genväg över ett öppet fält. Lite längre bort var det några killar som spelade fotboll och Mikko gick i en båge runt dem. För första gången på länge kändes det bra. Ingen dag med Robins sms, äsch, vem brydde sig om dem. Adrians röst ekade i huvudet: ”han är inte värd att du ska må dåligt och skada dig själv”. Det hade Adrian helt rätt i. Många hade sagt det, men det var något speciellt när Adrian sagt det. Han hade sagt det så ärligt, så sant…
   Det var allt han hann tänka innan han kände något hårt mot bakhuvudet så han landade på alla fyra  i gräset .På köpet tappade han ciggen rakt på handen. Med ett kvidande skakade han bort fimpen som låg på handryggen och började gnugga sig i bakhuvudet. Han tittade upp och såg en fotboll ligga lite längre bort.  Hade de verkligen siktat mot honom?
   ”Oj trodde nästan han tuppat av"”
   ”Äsch det där Emot är van vid smärta så det spelar ingen roll”, skrattade en röst.
Mikkos humör sjönk som en sten. Detta hände inte! Med en lite sorgsen blick vände han sig om och där stod Robin med armarna i kors och ett stort skadeglatt flin på läpparna. Hans gäng stod lydigt bakom honom, likt hundar som väntade på husses order att gå till attack. Kvidande tog sig Mikko upp på benen igen och började gå i rask takt. Inte den här gången… verkligen inte!
   ”EY, vart ska du? Hem till dina rakblad va?”, hojtade Robin åt honom.
   Mikko svalde och ökade takten på sina steg. När han hörde att de började springa efter honom så gjorde han lika dant Nej, nej inte nu… VARFÖR?!  Adrenalinet pumpade i ådrorna och paniken steg. Trotts att han hade haft ett försprång och långa ben hjälpte det inte ett skvatt. Först fick de tag på hans ryggsäck, utan att tveka krängde han av sig den och fortsatte springa. En hand grep tag om hans munkjacka, Mikko drog ned dragkedjan och lät dem få den också. Han sprang så snabbt benen bar honom. Hoppet om att kunna fly försvann helt när någon tog tag i hans överarm och kramade om hårt. Gråten satte sig i halsen när de slet ner honom på marken. Mikko blundande hårt, hoppades bara att det skulle gå över fort. Han kände hur en tår sakta rann ned över tinningarna, ned på gräset. Det var inte heller lönt att skrika eller åla sig, det skulle bara trigga dem mer.
   ”Jag ser minsann att vår lilla emoprinsessa jobbat på sina ärr, uppmärkasmhetshora!”, spottade Robin rakt i ansiktet på honom. ”Titta på mig när jag pratar med dig ohyfsade bögjävel!”
Mikko svalde och öppnade ögonen. Där över honom stod han. Killen som förföljde honom i drömmarna. Killen som förstört, brutit ned Mikko så totalt att han slutat fungera socialt. Med ett kvidande kände Mikko hur Robin tryckte hårt på ett av de öppna såren på underarmen.  Alla började skratta och Mikko kämpade tillbaka tårarna.
   ”Snälla”, kved han fram och såg bedjande upp på Robin som inte tycktes lyssna.
   ”Vad säger du? Jag fattar inte, du förstår, jag kan inte cuttandriadiska”, flinade Robin och släppte greppet om Mikkos arm. ”Har du börjat röka också? Tänkt dö på förtid? Gör det vettja”
Robin tog upp ciggpaketet som legat i Mikkos munkjacka och slet sönder det och ciggen i småbitar. Mikko öppnade munnen för att protestera men visste att han inte skulle få någonting för det, så han stängde munnen igen. Ciggen fick de väl ta, ingen större kris. Men med fasa insåg Mikko att Robin sparat en och nu tände han den. Mikko svalde klumpen i halsen och slöt ögonen. Snälla, snälla, bara gå…
”Du är inte lika tuff när du inte har dina kompisar här”, skrattade Robin och hukade sig ned mot Mikko med ett rått flin. ”Fega skit…  oups dags att fimpa, vart vill du ha ett till ärr? I ansiktet kanske?”
När Mikko kände cigaretteröken sticka näsan och såg Robin som förde cigaretten närmare och närmare ena kinden kunde han inte hålla sig längre. Mikko försökte åla sig loss, fäkta med händerna och sparka med benen med det gick inte.
   ”Robin, snälla”, fick han fram med skakig stämma. ”Jag ber dig… ”
   ”Okej, inte ansiktet då”, flinade Robin och tog bort ciggen.
Mikko pustade dock ut i förtid. Han skrek när en brännande smärta löpte från armvecket ner till fingertopparna och den irriterande doften av bränd hud som skavde i näsan. Det fanns ingen hejd på hur mycket han sparkade och försökte att komma loss från de händer som höll honom hårt. Det var som att komma tillbaka till högstadiet, om inte värre! Alla känslor kom tillbaka och han höll på att få en ångestattack. Mikko kunde inte hålla tillbaka tårarna när han kände hur det smärtade ännu mer. 
   ”Jag sa ju att du kommer få en minnesvärld sommar, du gör oss båda en tjänst om du faktiskt försvinner före den”, skrattade Robin och kastade undan fimpen. ”Bögjävel…”
Det blev en spark i sidan och äntligen släppte de honom. Skamsen, rädd och helt försvarlös kurade Mikko ihop sig till en boll där i gräset med händerna för huvudet. Han ville bara att det skulle vara en mardröm. Så varför värkte armen så? Varför vaknade han inte ur detta helvete?!  Han var nu nästan två huvuden högre än den idioten så varför gjorde han inte motstånd?
   ”Du kommer ångra dig att du fick mig utkastad”, morrade Robin och knöt nävarna. ”Vi fortsätter där vi slutade i lördags, eller hur?”
     Mikko svalde ljudligt och bad en liten bön. Därefter slöt han ögonen när Robin höjde sin hand och måttade första slaget.

Adrian
Mikko vill du göra något efter maten nu när det är läxfritt? 8D
16.00
Vi kan se någon bra film :D
17.00
Mikko, har något hänt? Börjar bli orolig, snälla, svara?
19.27
Mikko? Ska jag komma över?
20.02
Nu kommer jag över, vänta mig om 15


Thom
Mikko, kommer du till repningen ikväll eller inte? svar snabbt tack  ;D
17.15
Hallå, det är andra veckan i rad, måste vi släpa hit dig?
18.00
men svara på mina sms åtminstone!!

1 missat samtal av mamma 18.00
2 missade samtal av mamma 18.30
1 missat samtal av Ying 19.00
3 missade samtal av mamma. 19.13
2 missade samtal av Ying 19.28
4 missade samtal av mamma 19.44
1 missat samtal av Thom 19.55
5 missade samtal av mamma 20.00
2 missade samtal av Thom 20.30
6 missade samta av mamma 20.35
1 missat samtal av Adrian 21.16
3 missade samtal av Ying 21.20
7 missade samtal av mamma 21.29
2 missade samtal av Adrian 21.55
3 missade samtal av Thom 21.59
8 missade samtal av mamma: 22.20
3 missade samtal av Adrian 22.45
4 missade samtal av Adrian 22.55
5 missade samtal av Adrian: 22.57
9 missade samtal av mamma 23.00
6 missade samtal av Adrian: 23.04
7 missade samtal av Adrian: 23.15
4 missade samtal av Thom: 23.26
10 missade samtal av mamma: 23.45
7 missade samtal av Adrian: 00.03
8 missade samtal av Adrian:00.06
9 missade samtal av Adrian: 00.15

Adrian
Mikko, vart i helvete är du?! Svara!!! Du kan inte bara göra så här!!
00.30

Adrian
Morgondagen kom och det enda jag hade i huvudet var att Mikko skulle komma efter lunch. Egentligen gick jag upp onödigt tidigt men jag kunde inte somna om efter att jag vaknat klockan åtta på soffan med fjärrkontrollen i handen. Trots det gick morgonen otroligt fort. Den gick åt att städa upp lite i lägenheten så den inte såg allt för taskig ut. Därefter stack jag iväg till närmaste livsmedelbutik för att köpa något att fika. Drack inte Mikko kaffe? Jag som inte hade någon bryggare. Hur bryggde man kaffe om man inte hade någon bryggare? Det slutade med att jag kom ut från butiken med något skumt kaffepulver som man bara spädde ut med varmt vatten, och en vetelängd med kanel och vanilj.
Efter besöket i affären fortsatte jag att städa lite. Timothy tyckte jag var väldigt irriterande när jag sprang omkring och plockade och torkade av möbler och levde om. Han hoppade ned från sin plats i soffan och tassade in i mitt rum och förblev där enda tills det ringde på dörren och hans skall ekade i hela lägenheten.
   ”Kom in!”, hojtade jag från badrummet och tog sista taget med borsten igenom håret.
   Jag synade mig själv i spegeln där jag stod. Det kändes bra. Det var inte för uppklätt med en lite slappare skjorta och ett par jeans. Irriterat fixade jag till luggen och kavlade upp ärmarna till armbågarna innan jag gick ut från badrummet. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa över ett slag när jag såg Mikko stå där i hallen och hänga upp sin skinnjacka på en galge. Nervositeten slog emot mig, och nu då?
   ”Hej”, sa jag och jag kom på mig själv med min fula ovana att klia mig i nacken. ”Förlåt om det tog lite tid…”
   ”Ingen fara”, sa Mikko och snörade upp sina kängor.
   ”Ehh…. Ja, jag ska sätta igång vattenkokaren, vill du ha te eller kaffe?”, sa jag och gick in i köket.
   ”Jag tar det du tar”, sa Mikko och följde med mig in. ”Ska jag hjälpa till med något?”
   ”Behövs inte…”, jag vände mig mot honom och log.
   Lite förvirrat satte han sig vid det lilla köksbordet medan jag sprang runt som en virrhöna och började leta kniv för att skära upp vetelängden. Det hela slutade med att Mikko fick lov att hjälpa mig i alla fall och ta ned koppar och fixa med teet. Det hade inte direkt varit meningen att han skulle behöva göra något. Genast kände jag mig som en dålig värd, men Mikko såg inte ut att ha något problem med det tur nog.
   Efter några förvirrade minuter satt vi där i alla fall med varsin kopp och en bulle att tugga på. Det kändes fortfarande konstigt att ha Mikko här i lägenheten. Jag hade aldrig trott att det någonsin skulle ske. Hjärtat började slå fortare och fortare.
   ”Hur har du haft det under veckorna vi inte setts?”, sa jag och sneglade på Mikko som satt och såg ut genom fönstret.
   ”Bra…”, sa han kort och förde sin kopp mot munnen. ”Tack vare dina anteckningar så har inte skolan varit sådär jättejobbig”
   Jag log. ”Vad bra att vi fick ut något av den gången vi träffades i alla fall”, sa jag skämtsamt och log.
   ”Jo…”, sa Mikko och såg ned i bordet. ”Det du sa och gjorde igår, var väldigt snällt av dig”
   ”Äsch, men jag menade vad jag sa…”, sa jag och försökte dölja min rodnad. ”Jag är glad att du vill umgås med mig igen... jag trodde att jag gjort något fel…”
   ”Nej, det är jag som har sjuhelvetes många problem på mer än ett sätt, vill inte att du ska bli indragna i dem”, sa Mikko tyst.
   ”Om jag kan hjälpa dig med något av dem så är jag glad”, sa jag och försökte fånga upp hans blick.    ”Som jag sa igår, jag dömer ingen…”
Det blev tyst och Mikko tuggade på sin bulle. ”Väldigt fin lägenhet föresten, när flyttade du in hit?”
   ”Det var min systers, eller föräldrarna betalar den så vi har någonstans att bo närmare stan, men nu hittade min syster en annan och då flyttade jag in nu i början av juni”, sa jag lite osäkert och ställde ned min kopp. ”Det är långt ifrån fint…”
   ”Det är det visst”, sa Mikko och la huvudet på sned. ”Snälla föräldrar som betalar en lägenhet åt er båda…”
   Det var snarare så att mamma krävt det, och min så kallade pappa hade ingenting emot det. Fast inget av det var läge att säga nu. Istället nickade jag och log…
   Precis då plingade till det i Mikkos mobil och han fiskade reflexmässigt upp den. Chocken när jag såg hur snabbt han ändrade sinneställning gjorde mig nästan rädd. På mindre än en sekund byttes hans lilla leende och glasaktiga blick  ut mot att han fick glansiga ögon och han blinkade bort en tår. Jag såg att han verkligen kämpade emot tårarna och han bet sig i underläppen. Vad var det som pågick?
   ”Mikko, vem var det?”, frågade jag och såg skarpt på honom.
   ”Ingen ingenting alls…”, mumlade han och ruskade på huvudet. ”Förlåt, jag måste gå…”
   Nej, jag kunde sitta och se på längre. Utan att fråga om lov så sträckte jag mig över bordet och norpade hans telefon. Jag hörde protester från honom men det struntade jag i, jag struntade i allt som hade med vett och etikett att göra, nu ville jag veta vad som verkligen höll på att hända. Jag tryckte pekfingret på skärmen och jag flämtade till när jag läste sms:et.

”Om inte jag får tag på dig hoppas jag att rakbladen du har gör jobbet åt mig!”

Jag scrollade uppåt. Men herregud han hade fått flera sms:s av en och samma person. Det ena värre än de andra.

Gårdagen var bara början, fjolla!
Sådana som du borde avlivas
Bögjävel!

   Jag stirrade chockat på sms:en med öppen mun innan jag tittade upp på Mikko som satt där på andra sidan bordet och såg ut att kunna gå itu när som helst.  Stackarn satt där med händerna hårt knutna och jag såg hur tårarna rann ned för hans kinder. Det såg nästan ut som att han skämdes över allting.
   ”Mikko, vem skickar sådana här sms till dig? Vet du det?”, frågade jag och la undan mobilen och sköt den ifrån mig, som om den vore pestsmittad. ”Jag antar att det var samma person som…”
   ”Det är Robin!”, sa Mikko och han reste sig upp från köksbordet. ”Jag måste verkligen gå…”
   Jag såg upp på Mikko och mötte hans tårfyllda blick, dock vände han snabbt undan den och rusade mot hallen. Nej, den här gången fick han inte bara gå sådär. Jag reste mig upp och innan Mikko fått på sig skorna så tog jag ett stadigt tag om hans axlar. Han vände sig om för att troligast fräsa något åt mig.  Då slöt jag armarna om honom och gav honom en hård kram. Plötsligt var det som att alla bitar föll på plats, eller några i alla fall. Mikko var så ledsen så han skakade i hela kroppen.
   ”Du darrar ju! Kom, vi sätter oss i soffan så får du berätta för mig…”, sa jag lugnt och stilla innan jag med ett milt leende tittade upp på Mikko och styrde honom till soffan.  ”Vad det än är, nu är det dags att du försöker prata om det…”
   Det jag fick höra hade jag aldrig någonsin kunnat ana. Mikko berättade om sin högstadieperiod. Om hur han kommit ut som homosexuell och allt efter det hade gått åt helvete. Robin och hans gäng hade börjat reta honom. I början hade det varit fysiskt med knuffar i skåp och armbågar i magen. Därefter hade det blivit psykologiskt, en mängd hatmejl och konstiga rykten.  Då hade sms:en börjat komma också, och allt mer fysiskt våld. Mikko, den knäppgöken sa aldrig något till Iris utan teg för att inte göra henne mer orolig och sårad än vad hon redan var efter sin makes död. Istället för att berätta som det var skyllde Mikko sina skador som Robin gjort på klumpighet. Det var inte förrän i nian allting gick över styr och Robin knuffat ned honom för en stentrapp och Mikko brutit en arm och fått en hjärnskakning sanningen kommit fram. Jag mådde illa av bara tanken att någon kunde ha gjort något sådant mot Mikko, han gjorde inte alls mycket väsen ifrån sig och var vänligt och snäll, gjorde inte en fluga förnär ens. Den gången hade inte hans vänner hållit tyst utan de hade stått upp och sagt som det varit. Mikko  hade fått lov att bekräfta det för rektorn, att Robin hade psykat och mobbat honom under alla år. Robin blev avstängd och ingen vågade lägga hand på Mikko igen efter att hans kompisar i princip hotat folk att vrida nacken av dem.
   ”De skulle ha klått upp hela skolan om de bara behövt, detta hände som sagt i nian och jag skulle ändå snart gå ut skolan så det fixade sig”, snyftade Mikko och försökte torka sina tårar. ”Men nu har han börjat igen… det här”, han pekade på sin blåtira med ett skakigt finger. ”Fick jag igår när jag var ute på en promenad, då kom han och hans gäng… och jag kunde inte göra något åt dem… nu är han här under hela sommaren...”
   Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var minst sagt mycket problem som Mikko fått utstå och inte blev det bättre av att hans demon skulle komma tillbaka under sommaren. Jag svalde illamåendet och tittade på Mikko som satt där i min soffa och såg så liten och ynklig ut. Jag kände igen det så väl. Hur många gånger hade inte jag själv suttit sådär med armarna om kroppen och känt mig liten och värdelös? Jag la en hand på Mikkos knä och försökte återigen fånga hans blick.
   ”Jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig, ingen människa borde få utsättas för det som hänt och händer dig”, sa jag och makade mig närmare och gav honom en kram, han besvarade den.
   ”Men en sak ska du veta… jag finns här och jag vill hjälpa dig”
   ”Tack… det värmer men jag undrar om någon kan göra det…”, snyftade Mikko och jag kände hur hans axlar började skaka. ”Allt är åt helvete!”
   ”Det ordnar sig på ett eller annat sätt”, sa jag milt, men det var en annan sak som oroade mig också. ”Det Robin skrev i sitt sms, om, rakblad…”
   Mikko tog tag i mina axlar och sköt mig ifrån sig. Jag stirrade oroligt på honom och han fick den där tveksamma blicken igen.  Det slutade ändå med att han tog tag i dragkedjan till sin munkjacka. När han tagit av sig den och satt där i enbart T-shirt försökte jag att inte flämta, men det var svårt. Jag stirrade på Mikkos armar som hade vita ärr kors och tvärs ända upp till axeln, där fanns det även ett par nya djupa röda öppna sår. Jag slog armarna om honom igen och bet mig hårt i läppen för att inte bli för skakig på rösten, det skulle inte direkt hjälpa.
   ”Mikko, lova mig att inte låta Robin vinna så över dig!” sa jag och kramade honom hårdare. ”Han är inte värd det, ingen är värd att du ska skada dig själv, INGEN!”
   Jag visste inte hur länge vi satt som vi satt där i soffan. Minuter, timmar? Det började i alla fall skymma när Mikko hämtat och lugnat ned sig och jag fixade oss varsin kopp te. Vi satt där och drack det i tystnad uppkrupna tillsammans i soffan, och den nedåtgående solen färgade hela lägenheten orange.. Som alltid var det en skön tystnad, en tystnad som inte behövde fyllas. Allt detta var så otroligt, det var som om jag såg på Mikko med nya ögon, och inte på ett dåligt sätt. 
   ”Jag frågar dig igen, ska jag bussa Timothy på den där idoten Robin?”, sa jag efter ett tag och ställde ned koppen på bordet.
   Till min lättnad skrattade Mikko, det var ett matt men glatt skratt. ”Det skulle vara en fröjd att se…”
   ”Vet du vad jag brukar göra när allting känns som tyngst?”, sa jag med ett leende på läpparna. ”Jag brukar blunda och tänka på allting bra som jag har att se fram emot”
   ”Hjälper det?”, frågade Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Ge det en chans”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Om du vill kan jag hjälpa dig någon gång…”
   Mikko drog på munnen. ”Det skulle jag behöva, men just nu vill jag hem, jag är helt slut…”
   Eftersom att det bara var drygt två kilometer mellan hans hus och lägenheten så hade han gått så jag följde med honom en bit med Timothy. På den promenaden pratade vi om allt mellan himmel och jord, inga jobbiga samtals ämnen kom upp. Det var en väldigt trevlig och uppfriskande promenad egentligen och det tog emot när vi gått halvvägs och jag skulle vända om och börja gå tillbaka. Det tycktes ta emot för Mikko också, han hade hade en missmodig min.
   ”Tack…”, sa han och blåste luggen ur ögonen. ”För att du orkade stå ut med mitt sammanbrott...”
   ”Säg inte så, vänner ställer upp, eller hur?”, sa jag och log. ”Ångest är jobbigt och man ska inte bära på den helt själv…”
   ”Jo…”, sa han och sparkade ena foten i gruset. ”Hoppas att du vet att du alltid kan prata med mig också?”
   ”Så denna gång är det inte ´du kan inte komma och göra allting bra´?”, skämtade jag och skrattade.   ”Tack, det uppskattas…”
   Mikko stoppade händerna i fickorna. ”Jag hade panik då… och jag är fortfarande rädd att du…”
   ”Jag är ett irriterande häftplåster, eller toffel kalla det vad du vill, när man väl fått mig på kroken så är det svårt att få bort mig, lika gärna att vänja dig att ha mig omkring dig”, skrattade jag och la en hand på hans axel. ”Du vet vart jag bor det är bara att komma, smsa, ringa, eller vad som helst om du vill något… dörren står alltid öppen för dig”
   Med det sagt skiljdes vi åt och jag vände mig om och såg Mikkos ryggtavla försvinna i mörkret. Trotts att detta blivit en helt galen dag kändes det bättre i mitt hjärta och jag hoppades att Mikko kände likadant. Nu visste jag vad som hänt, och hur det låg till. Jag bet mig i läppen och såg ned på Timothy som lunkade bredvid mig.
   ”Hur ska jag kunna berätta allting som jag varit med om? Jag måste ju”, sa jag och sparkade till en sten. ”Det är jag skyldig honom…”

Hemma, tack för idag!  :) skrev jag till Mikko så fort jag kommit hem.

Hemma också, och det är jag som ska tacka! Vi ses ^_^


Det går lite halvsegt med "Allt är inte guld och gröna skogar", men jag lovar er att det kommer en uppdatering snart till er som är interesserade C:Mi