Allt som ryms i ett sinne

Förlåt för att ni fått vänta så länge, hoppas jag har några läsare kvar, skicka gärna en söt liten kommentar när ni läst i alla fall xD

Adrian
Efter det där mötet med Mikko visste jag inte alls vad jag skulle tro. Ilskan som jag kände, jag hade verkligen försökt hjälpa honom och så betedde han sig som en stor idiot, gick över till att jag blev extremt ledsen. Det växlade där i mellan. Det låg inte hos mig dock, Mikko var tvungen att bestämma själv hur han ville ha det, ifall  han skulle våga släppa in någon i sitt liv på djupet. Men varje gång han vek ned blicken när jag såg honom i korridorerna. Varje gång jag såg honom sitta där i biblioteket ensam med den där buttra uppsynen och låtsades inte om att jag var där gjorde ont. Hade jag verkligen varit för på? Gjort något fel? Det kändes som det. Fast jag fick väl lyssna på min syster som sagt att Mikko var en stor mes som inte vågade annat. Då hade jag skällt åt henne att inte säga så om honom, det handlade om osäkerhet. Trots det kunde jag inte bli annat än arg på honom för varje gång jag tänkte på det…
Det fortsatte så veckor, det blev varmare och sommaren nalkades, björkarna slog ut och solen värmde. Jag fick till och med flytta in den efterlängtade lägenheten i början av Juni. Inte ens det gjorde mig så glad. Trotts allt förändrade inte det så mycket. Det hade blivit någon konstig överenskommelse om att jag skulle bo hemma under långhelgerna och jag hade gått med på det. Mest för att inte ville lämna mamma ensam. Det borde dock kännas bra, eller i alla fall bättre, jag slapp allting som hade med helvetet hemma att göra. Jag kunde äntligen känna på den frihet som jag saknat. Bara att ha en egen dator och TV var ett stort privilegium. Trots det, kändes inget perfekt… och jag kom inte riktigt på varför…
Helgen före studenten hade jag och mina kompisar beslutat oss för att dra en middag och bio. Det hade varit trevligt och vi började planera allting som vi skulle göra till sommaren innan alla började följa sina drömmar och flyga ut i världen. Jag avundades dem som verkligen hade en plan. Drömmarna jag hade var lite väl stora och de skulle nog aldrig gå igenom... i alla fall var vad jag fick höra av alla så jag behöll dem för mig själv. 
Det hade varit trevligt hur som helst och jag var nu på väg hem i sommarregnet som kommit väldigt plötsligt. Vattendropparna smattrade mot asfalt och tak, skapade små melodier som man kunde nynna till. Jag hade inget emot regn, det var uppfriskande. Speciellt dagen efter då allt gräs var fuktigt och luften var klar och frisk, som att den blivit tvättad ren.  Jag drog min jacka tätare om mig och suckade tungt, tur jag funnit en affär som sålt paraplyer billigt.
   Jag svängde in på min gata och började närma mig mitt hyreshus, min egna lägenhet. Det skulle bli väldigt skönt att komma in och ta en varm dusch efter detta. Muttrande torkade jag bort vattendropparna som droppade ned på min näsa. Att en sådan varm dag kunde bli en sådan hemsk och kall kväll…
   Det var där någonstans jag tappade helt mina tankegångar. Jag hade precis börjat gå genom loftgången till min lägenhet då  jag  såg honom igen, den där blonda hårmanen tog man inte fel på. Jag la huvudet på sned och studerade Mikko. Han satt lutad mot väggen med hängande huvud och benen tätt mot kroppen. När jag kom närmare såg jag att han var dyngsur av vädret, det droppade bara om honom. Det kändes konstigt, vad gjorde han här? En mängd olika känslor svämmade upp. Skulle jag skälla ut honom? Skulle jag bli glad? Men jag kände bara oro, han såg inte ut att må bra alls.
   ”Vad gör du här?”, blev frågan jag ställde, kylan i rösten lät verkligen inte som mig.
   Hans dubbelfärgade blick såg upp på mig.  Jag flämtade till, en mörkviolett ring prydde hans ena öga och hans läpp var sprucken. Vad hade hänt?! Illamåendet började röra på sig i mig när jag såg blodet som sakta rann från såret.
  ”Ingenting, tog bara skydd från regnet…”, mumlade han och drog benen hårdare mot kroppen.
  Jag hukade mig ned på hans nivå, försökte få ögonkontakt med honom men det var lönlöst. Vad jag önskade att han någon gång ville prata med mig. Jag satt där ett bra tag och funderade på vad jag skull göra. Trotts att jag ville skälla ut honom så kunde jag inte göra det nu. I en djup suck tog jag av mig min jacka och la den över hans axlar. Nog för han ryckte till, men jag brydde mig inte. Den irriterande blicken jag fick av honom smärtade dock.
   ”Du kommer bli förkyld”, suckade han efter ett tag
   ”Du med”, svarade jag kort. ”Kom in i min lägenhet…”
   Jag drog upp honom på fötter och började styra honom mot min dörr, om han hade något emot det så visade han det i alla fall inte. Jag ville så gärna veta vad som hänt honom. Det bekymrade mig, och om han nu blivit så illa tilltygad. Varför hade han inte gått hem? Det var något som inte stod rätt till.
   Lägenhet jag fått var inte något att hurra för egentligen. Den var väldigt liten med en kokvrå och två rum. Men eftersom att mitt sovrum alltid var överbelamrat med tygprover, en massa papper och mönster till kläder och faktiskt färdiga kolektioner sov jag mestadels på soffan.  Jag sov i alla fall hellre på soffan än med en massa saxar och nålar i sängen. Jag hade inte tid att städa, så enkelt var det. Inredningen såg ut så därefter. Allting på väggarna var uppsatt lite på måfå och en del möbler gick helt enkelt inte ihop med varandra. Vilket fick mig att vilja spy, jag borde ta tag i att fixa min lägenhet. Detta var så långt ifrån jag man kunde komma egentligen.

   ”Förlåt för röran”, mumlade jag innan jag styrde Mikko och satte honom på en av köksstolarna. ”Sitt här och vänta…”
   Jag gick in på toan och tände lyset, om inte han hade tänkt göra något åt sina skador så tänkte I alla fall jag hjälpa honom. Vart hade jag lagt min necessär med förband och sådant…?
   Efter fem minuter kom jag ut med en handduk och första hjälpen necessär. Till min förvåning satt Mikko inte kvar på stolen som jag platsat honom på. Hjärtat började pumpa fortare, paniken satte sig i halsen medan jag såg mig om i rummet. Fast innan jag hann få riktig panik så såg jag att dörren till mitt sovrum var öppen. Det gjorde mig mer irriterad. Hur kunde Mikko ta sig sådana friheter i ett främmande hem? En djup suck undslapp mig innan jag la ned allting jag hade i famnen på bordet och marscherade fram till dörren och öppnade den.
   Där stod Mikko och såg sig om i röran och mina kinder blev rödare. Ingen hade sett mina tygprover och färdiga kollektioner. Detta var egentligen bara pinsamt.  Jag svalde och harklade mig. Mikko vände sig om och trotts att hans läpp var svullen och sprucken såg jag ett leende på den.
   ”Sover du inte ens i den egen säng?”, sa han och nickade mot sängen där det låg saxar, mönster och en massa annat skräp.
   Jag hytte med fingret. ”Det har inte du med att göra, kom här”
  Jag tog tag i hans handled och släpade i princip ut honom från rummet. Detta kändes inte alls bra, något i mig gnagde. Kunde inte Mikko bara få bort det där dumma leendet på läpparna? Det var inte förrän jag platsat honom på stolen igen och dränkt en tuss med rengöringssprit som leendet bleknade på hans piercing beklädda läppar. Det fick mig att le. Han som alltid försökte vara cool så blev han rädd för en bomullstuss. Stackaren kved när jag pressade den mot såret. Inte så konstigt dock. Det som förvånade mig mest var att han faktiskt satt kvar.
   ”Vad hände?”, frågade jag milt när jag tvättat rent såret, han såg lite konstigt på mig. ”Du ser ut som en slagpåse”, rättade jag
   ”Inget jag vill tala om”, mumlade Mikko och såg ned på sina egna fötter.
  Jag såg lite bekymrat på honom innan jag tog upp handduken och la den på hans huvud. ”Som du vill, men säg vem så bussar jag Timothy på dem!”
  Det fick Mikko faktiskt att skratta. Det var ett klart klingande skratt, inga melodier i värden kunde jämföras med den klingande tonen. Jag hade saknat det så mycket, en värme spred sig i kroppen, gjorde mig varm. Det var en väldigt underligg känsla.
   ”Som att den lilla dammtussen ens skulle kunna bli arg?”, flinade Mikko, tog av sig handduken,  och nickade mot Timothy som nu sov i soffan.
   ”Han kan bli arg”, skrattade jag och började plocka ihop alla saker jag behövt för att leka sjuksköterska. ”Och han är morskare än de flesta, en gång retade han upp en schäfer så den…”
   Jag stannade upp mitt i en mening och stirrade på Mikko som bara satt där och tittade på mig, och faktiskt lyssnade på vad jag sa. Det var inte obehagligt egentligen, men jag kände en hetta sprida sig över mina kinder.  Det hade jag också saknat, någon som verkligen lyssnade på alla mina meningslösa historier.
   ”Förlåt”, sa Mikko från bordet och jag hörde hur han reste sig upp. ”Jag… jag… har betett mig som en idiot”
   Min blick smalnade och jag ville egentligen bara skälla ut honom så han skulle få veta hur mycket han sårat mig efter att i princip bett mig att dra åt helvete. Men när jag såg hans ångerfulla och sorgsna blick kunde jag inte göra annat än att sucka djupt. Den människan hade nog med problem som det var.
   ”Du borde känna mig så pass väl att du förstår att jag inte dömer någon”, sa jag och skakade på huvudet. ”Om du har problem, kan du alltid prata med mig…”
   ”Jo”, sa Mikko och såg ned i golvet. ”Men det är inte så lätt…”
   ”Nä, det är det aldrig”, sa jag och la armarna i kors. ”Jag förlåter dig om du inte gör så igen, fattar inte du att jag bryr mig om dig och vill kunna hjälp dig, jag vill inte se dig må dåligt, de senaste veckorna har varit riktigt jobbiga… och inte blir det bättre när jag ser att du blivit nedslagen”
Mikko såg chockat upp på mig. ”Hur visste du?”
   ”Inte svårt att förstå…”, sa jag, nog visste jag hur blåmärken såg ut efter slag, usch.
Det fick Mikko att se sådär skamsen ut igen. Ja, det borde han. Idiot som han var. Trotts att jag tyckte synd om honom var jag fortfarande lite arg på honom, fast inte lika mycket nu.
   ”Tack, för…”, sa Mikko och pekade på sitt öga. "Och förlåt..."
   ”Ingen orsak”, mumlade jag och såg ut genom fönstret, då slog det mig. ”Det har slutat regna”
   Mikko blickade mot fönstret. ”Jag borde börja dra mig, mamma är nog orolig som de är…”
   Mitt hjärta rusade igen när Mikko passerade mig för att ta sig till hallen. Det kändes på något vis snopet att han bara skulle gå sådär, kunde han inte bara stanna några minuter till? Jag sneglade på honom där han tog på sig sin skinnjacka och sina sneakers. Osäkert ställde jag ned necessären på hallbordet och fortsatte att syna honom från topp till tå. Trotts att han såg ut som en panda med svullen läpp för tillfället, var det något väldigt attraktivt med honom….
   ”Ja, hej då… då”, sa Mikko och la handen på dörrhandtaget och var beredd att gå. ”Tack ännu en gång”
   ”Hej då…”, sa jag och log ”Du får gärna komma hit på en bestämd visit någon gång…”
   Mikko skrattade det där skrattet igen, som kändes äkta. ”Vi ses på plugget…”
Så försvann den långa dunblonda pojken ur min lägenhet och stängde dörren efter sig. Jaha… det blev väldigt tyst helt plötsligt, nästan för tyst. Jag sneglade från halldörren till min hund som låg där rak lång i soffan. Då slog en sak mig…
   Snabbt grabbade jag mitt paraply och sprang ut från lägenheten. Spanade snabbt över loftgången och jag skymtade Mikkos hårman som precis svängde ned till tappuppgången.
   ”Vänta!”, hojtade jag och sprang efter. Vad höll jag på med egentligen?
   Tacksamt hade Mikko lyssnat och han stod och höll upp dörren för mig. Jag såg ned i backen, ville verkligen inte möta hans blick. Han måste tro att jag var knäpp eller något. Lite generat sträckte jag fram mitt paraply mot honom.
   ”Ifall det börjar regna igen”, förtydligade jag och tittade upp på honom. ”Så slipper du bli blöt”
   Hans ögon bara lyste, jag hade aldrig sett dem så förut. Med ett leende tog han emot det.  Ett tag såg det ut som att han tänkt ta sin högra hand och lägga den på min axel eller något. Det ryckte lite i hans långa musikfingrar. Men han lät bli, istället knöt han dem.
   ”Du får tillbaka det i skolan”, sa han och himlade med ögonen. ”Gå in till din dammtuss, hej då”
   ”Hej då”
Så såg jag honom ta trappan två steg i taget och försvinna ut ur hyreshuset. Själv stod jag fortfarande vid dörren med ett leende på läpparna. Trotts att Mikko var lite av en idiot, så var han i alla fall en väldigt attraktiv och en omdevetet snäll sådan. Det kändes bra, jag hoppades att han skulle börja bete sig normalt efter det här...

Hej, är hemma nu, Iris blev helt till sig när jag kom hem med blåögat och allt... men tack, och förlåt för de senaste månaderna, jag har varit en idiot! :/

Fick jag som sms av Mikko senare på natten. Då slog det mig att det var det första långa sms:et jag fått av honom. Det innehöll mer än bara praktiska och vardagliga saker i alla all.

Ärsch, glöm dem och så börjar vi om, bra att du är hemma och det är inte så konstigt att Iris blir orolig, jag blev också orolig, önskar att du kunde/ville berätta...

ses i morgon?

Sure, vi kan ta en fika här om du vill ;)

Perfekt! :3 Nä, nu ska jag sova...

Jag med, god natt! :D

God natt, kram!

Adrian
Efter en halvtimme hittade vi Timmo i parken. Han stod och skällde på några ekorrar som satt uppe i ett träd med stora svansar och tjattrade på besten nedanför dem. Hela grejen när jag, som annars var rätt lugn av mig, klampade fram till min hund och ömsom grälade och ömsom var glad måste sett rätt roligt ut. Den dumma hunden, han hade gjort mig så rädd och jag var så tacksam och lättad att vi hittat honom. Timothy var nog världens finaste hund och en sann vän. Irriterande nog var jag tvungen att släpa iväg honom från trädet i kopplet och Timothy stod på bakbenen och skällde på de ludna pällsbollarna uppe i trädet som fortsatte att låta och väsa.
”Ja, Mikko här har vi Timothy, Timothy här är Mikko”, pustade jag ut och tryckte ned min hund i sittande ställning.
De två främlingarna stirrade på varandra intensivt, den ena med större ögon än den andre. Det fick mig att le och jag kom på mig själv med att se rakt in i Mikkos dubbelfärgade ögon alldeles för länge för att det skulle verka normalt. Men den långa gängliga lintotten tycktes inte märka det, han tyckes blivit hypnotiserad av Timothys intensivt ljusblåa ögon.
”Hej på dig rymmare” Ett leende spred sig på Mikkos läppar och han satte sig ned på knä framför hunden som slickade hans händer
”Ska jag lämna er två ensamma en stund?”, skrattade jag och gav Mikko ett skämtsamt leende.
 ”Jätte roligt”, sa han bara och reste sig upp och borstade av sina mjukisbrallor. 
Inte förrän då gick en sak upp för mig, han såg så där blek och glåmig ut igen. Som den gången han varit i skolan, sjuk. Jag bet mig lite i läppen och såg på Timothy. Skulle jag säga något över huvudtaget om det? Han såg inte riktigt kry ut. Och dumma mig som tvingat honom och leta efter Timothy.
”Tack, det uppskattades verkligen”, sa Jag och log ett brett leende mot honom. ”Förlåt om jag var till besvär…”
Mikko skakade bara på huvudet. ”Nä… nää då, det var bara trevligt”
Ja, det hade det… som alltid när vi två spenderade tid tillsammans. På något sätt kändes det naturligt. Jag hoppades bara inte att han tyckte att jag stalkade honom allt för mycket.  De flesta fall var det inte ens meningen att träffa honom, det bara skedde. Ödet kanske? Undra vad han tyckte om det egentligen…

Mitt i mina egna tankar hördes en stor åskknall och på bara några sekunder började regnet skölja ned över oss. Mikko svor och drog jackan tätare om sig, jag gjorde lika dant, vinden började bita riktigt ordentligt. Snabbt sprang vi båda in under ett stort träd och jag kunde inte hålla mig för skratt. Varför började det alltid regna när vi sågs? Jag slutade dock när Mikko bara stirrade konstigt på mig.
”Vi måste in innan vi blir dyngsura”, flinade jag med en axelryckning.
Mikkos ögonbryn drog ihop sig och jag såg hur han bet tag i den ena ringen i sin läpp. Något fick mig att känna vemod. Vad tänkte han på egentligen? Med huvudet på sned studerade jag honom och försökte lista ut vad som rörde sig i hans huvud, vilket var allt annat än lätt. Av dessa gånger jag mött honom visste jag att det var mycket som fanns under ytan som han inte visade eller sa, ingen idé att försöka tyda hans tankar.
”Jag bor bara några kvarter bort”, mumlade han fram tillslut och gömde sitt ansikte bakom den tjocka blonda luggen.
”Men vad bra, vi kanske kan gå dit? Om Timothy får följa med såklart”, sa jag försiktigt och såg ned på min hund som ledsamt tittade upp på mig, ungefär som om det var jag som bestämde vädret.
En nick fick jag till svar och Mikko började gå. Jag följde hack i häl med en hund slimmad mot mina ben. Jo, nu passade det minsann att lyda. Med himlande ögon log jag för mig själv, den där hunden skulle man aldrig förstå sig på. Bara synd att jag inte fick ha honom hemma hos mig.Tur att jag hade en snäll syster som lät Timothy stanna där tills jag tog över lägenheten, när det skulle bli.

De bodde väldigt enkelt och mysigt, var det första jag kom att tänka på när vi kom in i hallen som tre dyngsura kattungar. Det luktade nybakat från köket och värmen var välkommande med tanke på vädret vi just gått i. Mikko hängde upp sin skinnjacka på närmaste krok och trampade av sig skorna. Per automatik härmade jag honom och tacksamt tog jag av mig den våta jackan som man nästan skulle kunna krama vatten ur. Man hade hunnit bli kall också.
”Mikko, vad har jag sagt om att bara gå sådär jag var så… åh, hejsan”
En kvinna med skaprbågade glasögon, mörkt blåa ögon och blont hår hade kommit in i hallen och studerande frågande på mig. Av förklädet att döma var hon mitt uppe i att baka något. Jag log lite försynt och nickade åt henne, hennes röda läppar log tillbaka mot mig.
”En presentation är på sin plats tror jag”, sa hon och såg uppmuntrande på Mikko.
”Mamma det här är Adrian… och Timothy”, mumlade Mikko lite blygt och stoppade händerna i fickorna. ”Adrian, det här är Iris, min mamma”
”Trevligt att träffas”, sa jag, och sedan kom jag på en annan sak. ”Hoppas det är okej att min hund…”
”Inga problem alls, ingen är allergisk så, jag kan hämta en handduk åt honom… er alla tre föresten, regnet kom verkligen oväntat”, log Iris snällt och gick in i köket innan hon hojtade. ”Vänta där bara…”
Något som slog mig var den värme Mikkos mamma utstrålade, det fick mig att le inombords. Han var lyckligt lottad. Om jag själv skulle komma hem i det här tillståndet skulle nog mamma inte bli så glad, hon skulle bara klaga. Att ta hem Mikko skulle jag nog inte våga på första taget heller. Inget illa mot honom direkt, men mina föräldrar skulle inte uppskatta hans stil. Men jag gillade den, det passade honom. Återigen smög min blick på honom.
”Sådär”, sa Iris och kom ut från köket med tre handdukar. ”Nu ska ni nog bli torra och varma”
Fortsatte Iris säga medan hon gav oss alla varsin handduk. Det var till och med hon som hukade sig ned och började torka Timothy. Vad hon var snäll… Försynt började jag själv torka mitt ansikte och hår vilket var tur så jag kunde dölja mina aneltsdrag. Jag kände hur det hettade om kinderna. Jag var inte van den snällhet Iris utstrålade. Det gjorde mig nästintill blyg.
”Ni kanske vill ha en kopp te också?”, frågade hon när allt torkande var klart. ”jag tog mig också friheten att lämna jobbet åt sidan och baka lite kanelbullar”
Mikko ryckte på axlarna och såg på mig. ”Vill du ha?”
”Ja tack, gärna”, sa jag och gav handuken till Iris. ”Om det inte är för mycket begä…”
”Nej inte alls”, skrattade Iris, sedan gav hon Mikko en försiktig blick. ”Vill du också ha?”
Mikko nickade till svar. ”Te…”
”Ni kan gå upp på ditt rum så kommer jag med Te och bullar”, sedan gav hon mig en blick som jag aldrig någonsin fått av en människa, den var nästan tackande. ”Kul att träffa dig Adrian, trevligt med nya ansikten”

Mikkos rum var väldigt fint och på något vis passade det honom på pricken. Mörka väggar med ljusa inslag av möbler. Sängen stod i ena hörnet, vid fönstret. På andra sidan stod en lite luggsliten beige soffa  med ett lågt bord bredvid sig där en laptop låg med några ditklistrade bandloggor. En annan sak som slog mig var att han gillade manga.  Inte nog med att han hade posters uppe med olika serier som jag inte ens visste vilja det var. I bokhyllan stod det små söta mangafigurer med lite för stora huvuden. Jag kunde endast urskilja några av de kändaste figurerna, som de från Naruto.  Jag visste att jag sett den där svarthåriga typen med utlett ansikte som satt ihopkuren i en liten plastfåtölj också, kom dock inte på namnet. Den brunhåriga killen som stod bredvid och höll i ett svart häfte ingick också i samma serie. Skrattretande nog påminde det lite grann om mig, om man bortsåg det elaka leendet.
”Ehh ja”, sa Mikko tveksamt och kliade sig i bakhuvudet. ”Det här är då mitt rum”
”Fint”, sa jag och satte mig ned i soffan, Timothy la sig vid mina fötter under bordet. ”Mysigt”
Han kunde inte dölja sin förvåning, de där ögonen spärrades upp större än vad jag någonsin sett dem göra förut. Jag gav en axelryckning som gensvar och fortsatte att se mig om. Det var fint… och det slog mig att det luktade väldigt mycket Mikko där. Och vad satt jag och tänkte på? Snabbt skakade jag på huvudet.
”Det är väl inte så märkvärdigt…”, sa Mikko lite osäkert och såg sig om också, som om han försökte se det med andra ögon.
”Jag har aldrig sett sådana där”, skrattade jag och pekade på de där små mangafigurerna. ”Söta”
En lite rodnad spred sig på Mikkos kinder igen och han såg ut genom fönstret. ”Bara en samling jag har, började köpa dem och sedan kunde jag inte sluta, men svindyra, direktimporterade från Japan”
”Oj, samlarvärde?”,
Mikko nickade till var. ”mmm…”
”Du får berätta vilka alla är sedan, har inte så bra koll på manga och anime”, skrattade jag och la benen i kors, kunde Mikko sluta vara så försynt och… och… blyg? Det var charmigt, men han var värre än mig vissa gånger…
Innan det hann bli en för lång tystnad så öppnades dörren och Iris kom in med en bricka. Det rök om både muggarna och bullarna som var upplagda på ett fat. Det slog mig hur hungrig jag var när jag drog in doften av nybakat och sött te. Snabbt ställde hon brickan på det låga bordet bredvid soffan och sa något i stil med hoppas det smakar innan hon gick och stängde dörren efter sig.
”Vilken snäll mamma du har”, sa jag och tog en av de mintgröna kopparna och förde den mot munnen.
”Jo”, sa han och satte sig bredvid mig. ”Lite tjatig…”
”Det är många mammor, går inte att komma ifrån”, sa jag och tog för mig av en bulle, hungern började gnaga i mig som ett djur.
Vi satt där ett tag med varsin kopp och bara försökte återfå värmen. Tystnaden var aldrig riktigt jobbig när man var med Mikko. Det blev aldrig en pinsam tystnad, jag tyckte den var behaglig. Att sitta där i hans rum medan man hörde hans mamma som dolade på i köket var bara msysigt. Jag skulle uppskatta om det hände i mitt hem någon gång. Dock började jag snart märka att Mikko blev en smula obekväm, han fick den där blicken som sällan var ett gott tecken. Det gjorde även mig lite nervös. Gjorde jag något fel? Tveksamt ställde jag ned koppen på bordet och då fick jag syn på den. En svart gitarr som stod där i ena hörnet av rummet.
”Vad spelar du för musik?”, frågade jag nyfiket och nickade mot gitarren.
”Blandat, jag och mitt band spelar mest covers”, sa Mikko som även han ställde ned sin kopp. ”Linkin Park, Yellowcard, lostprophets och sånt…”
Det ante mig att han spelade i ett band, jag log. ”Vad heter ni”
”Blue spirits, lite småtöntigt”, la Mikko snabbt till och såg på ned i soffan.
”Inte alls, jag gillar det”, svarade jag och kunde inte sluta le. ”Antar att du är gitarristen”
Ännu en gång fick jag en nickning som svar. ”Sjunger också, men det var länge sedan vi repade”
Det var lite förvånande, jag tog en till tugga på min bulle. Kunde denna blyga människa ställa sig på en scen och sjunga? Det kunde jag inte riktigt ta mig till, men var inte helt omöjligt heller. Den killen måste ha bra sångröst om han blivit tvingad till att sjunga. Jag tvivlade på att han gått med på det frivilligt, det var bara en intuition.
”Får man höra något?”, frågade jag förisktigt.
Stackaren höll på att sätta teet i halsen. ”Här, nu?”
”Bara om du vill förstås”, tillade jag snabbt. ”Om det inte för mycket begärt!”
Han kliade sig osäkert i nacken och bet sig i läppen igen. Ännu en gång fick han den där velande blicken. Jag kände mig lite dum som rent av tvingade honom. Kunde inte hjälpas tyvärr, nu hade jag blivit nyfiken. Inte mitt fel att Mikko var en sådan mystisk person så man fick lirka ur honom svar. Men det var det som var lite charmigt med honom. Man kunde aldrig riktigt veta något om honom eller ta något för givet.
Det slutade med att Mikko ändå gick fram och tog upp sin gitarr. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare och jag hade ont i kinderna för att jag log så mycket. Det syntes tydligt att han var van att sitta och klinka på den. Alla rörelser han gjorde när han gick fram, tog upp den och satte sig i soffan igen med stadiga händer och förde tummen över strängarna för att höra om var och en av stämd. Hur länge hade han övat mån tro?
”Ehh ja”, sa han tveksamt och drog sina svartmålade naglar över strängarna. ”Vad vill du höra?”
”Vad som helst”, sa jag uppmuntrande.
”Då blir det Lostprophets, det är det senaste vi övade på”, sa han och drog över strängarna igen och harklade. 

” When our time is up
When our lives are done
Will we say we've had our fun?”

 
Det kändes som att min haka föll till marken. Det ante mig att han sjöng bra, men att hans stämma var så behaglig så den gav mig rysningar hade jag aldrig trott. De smala fingrarna dansade över strängarna och bytte position som om de var födda till det. Mikko var en sann naturbegåvning och han visste knappt om det själv. Jag knöt händerna hårt och försökte hålla mig från att säga något utan bara lyssna. 

“Will we make a mark this time?
Will we always say we tried?

Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
This is all we got now
Everybody scream your heart out.”

Låten fortsatte och jag satt där med gåshud och resande nackhår. Han var duktig så det nästan var äckligt. Jag kom på mig själv med att nästan sluta att andas. När han slutade att spela kände jag hur jag bara hade lust att skrika ut att jag ville höra mer. Försynt la han sig ifrån gitarren och såg nästan ursäktande på mig. Hur kunde han tro att det där var dåligt?
”Du spelar och sjunger jättebra”, sa jag chockat och log. ”jag menar det verkligen!”
”Äsch…”, mumlade Mikko som gömde sig bakom sin lugg igen. ”Det blev ju fel…”
”Hur kan du säga så?”, sa jag, nästan förolämpat. ”Jag vill inte höra att du säger så, innerst inne vet du att du är bra, punkt!”
Ett klingade skratt hördes från honom när han ställt tillbaka gitarren. Jag mös, även hans skratt gav mig gåshud. Jag åt upp det sista av min bulle och drack upp resten av mitt te. Jag frös verkligen inte längre. Tack vara Iris och Mikko var jag alldeles varm inombords. De båda var snälla utan att de själv riktigt visste om det. Tankarna avbröts av min mage som knorrade till igen, jag var fortfarande hungrig.
”Ta min bulle”, skrattade Mikko och tog sin kopp igen. Hade han verkligen hört min kurrande mage?
”Vill du inte ha?”, frågade jag och såg snett på honom.
Det störde mig lite. De gånger vi träffats så hade han inte ätit, lunchen räknades knappt för då hade han bara tagit max tre tuggor. Först hade jag trott att det  enbart var av nervositet. Men det måste vara något annat, jag ville knappt tänka på det men jag anade det värsta. Speciellt när han skakade på huvudet och log smått, som om det inte var något. Men hans ögon sa något annat, de var bekymrade och sorgsna. Den där bleka och glåmiga uppsynen kanske inte bara var för att han var, sjuk, i den bemärkelsen som jag trott förut.
”Jag klarar mig, inte hungrig”, sa han och drog upp benen emot kroppen.
”Säker?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
Han nickade kort och bet sig i läppen. ”Positiv, är ärligt rätt illamående”
Jag ville säga något till honom, men visste inte vad. Jag hade förstått att den killen hade lite bristande självförtroende och var blyg. Men detta var nog mer allvarligare än vad jag först trott. Mer hann jag inte fundera över för precis då började min mobil ringa och när jag läste på displayen fick jag smått panik, mamma!. Vad skulle jag göra? Kunde inte trycka bort henne men ville inte svara här inne. Mikko hade sett så bekymrad ut sist jag pratat med henne. Syntes det så tydligt på mig att allting var fel när det gällde vår relation?
”Ta det”, sa Mikko och reste sig upp från soffan. ”Det börjar bli sent…”
 Snabbt tryckte jag på grön lur och mamma han inte ens säga något. ”Jag är på väg,  ni kan börja äta…”
Så tryckte jag bort henne, jag visste att det skulle bli ett helvete hemma sedan. Men jag brydde mig inte riktigt. Osäkert såg jag på Mikko som tittade ut genom fönstret med armarna i kors. Det var så fel att lämna honom sådär.
”Jag…”, började jag men Mikko avbröt.
”Det är nog bäst att du går så inte dina föräldrar blir oroliga”, sa han och tittade på mig med en blick jag inte kunde tyda.
”Jo… tack för att du bjöd in mig, ja, tack för allt”, sa jag vänligt och nickade kort. ”Vi ses någon gång, ta hand om dig, jag hittar ut”
”Detsamma”, sa Mikko och bet sig i läppen igen. ”Syns i skolan”
Jag stannade upp precis när jag skulle trycka ned handtaget. ” Gör det, jag saknar dig där”, fick jag fram. ”Hej då, kom Timothy”
Utan att ödsla mer tid så gick jag ned och tog trappen två steg i taget med Timothy i hälarna. Jag hoppades verkligen att Mikko var okej, han hade inte sett så okej ut när jag lämnat honom där i sitt rum. Jag borde ringa honom när jag kommit hem, eller skulle jag kanske skicka ett sms? Det var otroligt vad jag börjat bry mig om honom på så kort tid. Om det var något jag avskydde var att se människor fara illa. Mikko verkade som om han hamnat i en ond cirkel på något vis....
”Ska du gå?”, hörde jag en röst från köket när börjat ta på mig ytterkläderna. ”Du får gärna stanna på middag också…”
Iris kom ut från köket igen och jag kunde inte göra annat än att le vänligt mot henne. Vad jag önskade att jag hade en sådan mor. Tyvärr så var det andra saker som väntade när jag kom hem. Mitt hjärta stretade emot när jag skakade på huvudet. Det var illa nog som det var.
” Tyvärr, jag måste hem”, sa jag och knäppte sista knappen på jackan och tänkte öppna ytterdörren.
”Adrian”, sa Iris lite tvekande, jag vred mig om och hon gav mig den där tacksamma blicken igen. ”Detta kanske låter väldigt konstigt eftersom att det är första gången vi ses, men jag är glad att Mikko börjat umgås med dig, han brukar mest umgås med bandet knappt det, jag tror du är bra för honom"
Jo, det kändes lite konstigt när hon sa så, men på ett bra sätt. Jag hoppades bara att hon hade rätt. Ett leende spred sig på mina läppar och jag nickade kort åt henne. Det blev på något vis bekräftat då, Mikko hade mer i bagaget än vad jag trott. Frågan var hur mycket det var och vad som skulle hända. En sak var då säker, jag skulle inte sluta umgås med Mikko oavsätt vad problemen var. Det lovade jag mig själv där och då.
”Tack, vad glad jag blir av att höra det”, sa jag och tryckte ned handtaget. ”Jag måste gå, tack för de goda bullarna”
Regnet hade upphört och det låg något fräscht i luften när jag började gå mot Louise lägenhet för att lämna av Timothy. När jag gått några meter vände jag mig om och tittade upp mot Mikkos sovrumsfönster, han stod fortfarande kvar och tittade ut på mig. Jag log det bredaste leendet jag kunde frammana och vinkade åt honom, det värmde när han log och vinkade tillbaka. Snabbt fiskade jag upp min mobil och knappade in ett sms.