Allt som ryms i ett sinne

Mikko

Hur dum i huvudet fick man bli?! Mikko la sig i sängen och borrade ned huvudet i kudden efter att han sett Adrian svängt över till en annan gata. Helt idiotisk och puckad. Vad skulle Adrian tro om honom? Hej, här är jag Mikko men helvetes massa problem. Jag äter inte för jag har så mycket ångest att jag är konstant illamående och vågar inte äta, men jag anser inte mig själv ha ätstörningar! Bengt hade då sagt det… att Mikko inte hade ätstörningar. Så länge inte illamåendet var där så gick det att äta, någorlunda i alla fall. Mikko gillade mat, men kunde inte få i sig det. Rätt som det var kom det bara upp igen.  Adrian antog väl något helt annat. Blicken hade inte gått att ta miste på. Och hur helvete dum hade han varit att sätta sig och spela gitarr? Han hade knappt kunnat hålla fingrarna i styr för att han varit så nervös. Spelat fel gång på gång…
Det knackade på dörren och Mikko satte sig snabbt upp. Som väntat kom Iris in i rummet med ett brett leende på läpparna. Mikko gav ett halvhjärtat tillbaka innan han drog upp benen mot kroppen och slog armarna om dem. Han förstod att hon var glad, det var sällan han tog hem folk. Oftast var det för att det kändes så personligt och därigenom blev det jobbigt.
”Han var väldigt, fin”, sa Iris och satte sig i soffan. ”En söt och charmerande ung man, du är förlåten för att du bara gick ut sådär, bara du inte gör det till en vana”
Mikko fnös smått och såg ned i sitt täcke. ”Jo… han är snäll” sedan mumlade han ett: ”förlåt”
”Lova mig att jag får träffa honom fler gånger”, sa Iris och reste sig upp från soffan igen, det var då hon såg den, den ouppätna bullen, den som fröstört hela grejen,  en djup suck undslapp henne. ”Mikko, det hjälper inte att sluta äta…”
”Jag vet, men det går bara inte”, mumlade Mikko till svar. ”Förlåt…”
Iris tog ett par långa kliv och slog armarna om honom. Första tanken var att slingra sig ur hennes kram. Fast det var på något sätt betryggande så han lät hennes famn värma upp honom. Det kändes bra, det kändes som att hon tryckte ihop alla trasiga bitar som höll på att falla från honom, alla djupa sår som satt i hans själ slutade att blöda för ett ögonblick. Han kände sig som en löjlig liten sexåring, och för en gångskull kändes det bra. Mikko besvarade kramen och han hindrade sig själv från att gråta och snyfta. Det kändes bra att umgås med Adrian trotts att det kändes så jobbigt på samma gång. Ja,  Mikko var störd och konstig. Allting var så stört i hans liv nu så han visste knappt ut eller in.
”Snälla Mikko, prata med Bengt, du kan inte ha det såhär, det förstår du väl själv?”, sa Iris milt och tittade på honom med en öm mammablick.
Mikko bet sig i läppen för att inte säga något som han skulle ångra. ”mmmm…”, fick han bara fram och släppte taget om sin mamma.
Jo, hon hade rätt om en sak. Han kunde inte fortsätta såhär, han ville inte fortsätta såhär. Men allting var så tilltrasslat och så pissigt. Det var tur att Adrian kom i alla fall, och fick honom att skratta lite, det kändes skönt. Mikko log för sig själv och Iris strök honom lätt över pannan. Dock hade han väl sabbat alltihop efter det här… Adrian skulle väl aldrig se honom ens en gång…
”Vill du hjälpa mig att fixa resten av allt bakande till Isas kalas? Jag skulle behöva en ung mans starka hjälp med att vispa ihop allting”, sa Iris och reste sig upp från sängen. ”Eller har du andra planer?”
Mikko skakade på huvudet, det hade han väl inte, och det skadade inte att göra sin mamma glad. Det hjälpte trotsallt inte att sitta inne på sitt rum. Livet skulle fortfarande vara lika piss, andra behövde inte lida av det.  Isas kalas skulle bli ännu ett tappert försök att få livet att gå ihop. Bara att en massa släktningar skulle komma ge honom ångest, snabbt sköt den tanken åt sidan. Alla de jobbiga tankarna fick han ta en annan gång, en dag i taget. Nu gällde det att hjälpa mamma att baka. Vad som skulle hända sedan i hans annars meningslösa liv, fick vänta tills senare.

Nästan dag upptäckte Mikko till sin förfäran och samtidigt till sin lättnad att han lyckas försova sig, klockan närmade sig tolv. Skönt, då slapp han ha dåligt samvete för att strunta i skolan. Gäspande och med sega lemmar masade han sig upp ur sängen och gnuggade bort sömngruset från ögonen. Han drog upp persiennerna och kisade när solen slogs emot honom, som en bitter påminnelse om att andra människor i detta nu satt ute och gladde sig åt solen medan han själv hade ett tungt moln hängande över sig. Mobilen plingade till och i en djup suck tog Mikko upp den. Ett sms från Adrian, igen? Han bet sig hårt i läppen och slängde mobilen på sängen.  Han ville inte veta vad den glada, övertrevliga killen hade att skriva, allting var ändå förstört… Mikko hade förstört det.
Mikko fortsatte i de tankebanorna under hela dagen. Det var inte förrän han tjuvrökt under fläkten och gömt undan ciggarettepaketet som de bröts. Det knackade på dörren. Vem kunde det vara? Det knackade ännu en gång och Mikko gick osäkert till ytterdörren och öppnade. Där framför honom stod Adrian med ett brett leende på läpparna och han viftade med några papper. Nervositeten bet tag i Mikko, slet och rev i honom. Första impulsen var att bara stänga igen dörren men han hejdade sig, så kunde man väl inte göra? Osäkert drog Mikko ned mudden på munkjackan en extra gång, inte förrän nu insåg han att han fortfarande hade sina lilarutiga pyamasbyxor på sig som var helt utnötta och skitiga… fint… han såg ut som han kände sig! En risig skrothög.
”Får jag komma in?”, frågade Adrian och log smått. ”Jag tänkte, jag har tagit reda på vad du missat i skolan och så… om du är interesserad”
Mikko tog emot papperen som Adrian höll i. ”Mmm… tack”, kunde han inte bara gå? Mikko ville inte att någon skulle se honom såhär.
”Jag tänkte… efter igår och så… om allting var okej?”, fortsatte Adrian och såg osäkert på honom.
Mikko slöt ögonen och suckade tungt, paniken fortsatte att forsa. ”Jo, det är väl okej”
”Säker?”, sa Adrian och såg lite snett på honom.
”Adrian”, suckade han och såg ned på papperen, ångesten höll på att bli för stor, Adrian var tvungen att försvinna. ”Kan inte du bara… gå?”
De stora nötbruna ögonen spärrades upp i chock. ”Vad menar du?”
”Jag har varken bett om eller vill ha din hjälp…”
Mikko hörde att han hade den där hårda rösten igen. Den han hade när han stötte på främlingar och inte ville ha med dem att göra. Han ångrade sig redan men kunde inte kontrollera sig på samma gång. Han hade panik, han visste inte vad han skulle göra! Just nu ville han inte ha Adrian i närheten av sig.
”Men…”
”Hörde inte du vad jag sa?”, fortsatte Mikko med samma hårda ton. ”Jag vill att du lämnar mig ifred och sluta skicka sms…”
Mikko kunde lika gärna ha kastat en kniv mot Adrian. Den blicken fick Mikko genast att få mer dåligt samvete, men det var bäst såhär. Adrian skulle förr eller senare ge upp hoppet, som alla andra. Mikko kunde inte möta dockans blick, istället sträckte han ut papperen åt Adrian igen. Fan… vad höll han på med?
”Mikko, vad håller du på med?”, sa Adrian frågande. ”Du beter dig konstigt..."
”Vad vet du om det? Du vet inget om mig för vi har bara setts några gånger, du… du kan inte bara klampa in i mitt liv och tro att du kan vända upp och ned på allt och göra allting bra, det funkar inte så!”, hörde Mikko sig själv säga, det kändes som att någon talade för honom, en helt främmande människa. ”Vad vill du komma med det här? Jag klarar mig jag behöver inte någons hjälp, framförallt inte från någon främling, hitta någon annan som du kan överösa med ditt pladder!”
”Visst, om det är så du vill ha det”, viskade Adrian fram och såg ned på sina välputsade kängor.
”Äntligen tycks du förstå”, suckade Mikko barskt, Vad håller jag på med!?. ”hej då”
Mikko behövde inte ens stänga dörren det gjorde Adrian självmant.  Men den där blicken han haft, fick Mikkos samvete att banka och skrika åt honom. Den killen förtjänade inte en sådan här behandling! Efter det var det äckligt tyst i hallen, Mikko vågade knappt andas. Där stod han nu och såg ned på bunten med papper. Det var skrivet med en nätt skrivstil, Adrian hade suttit och skrivit ned allting för hand. Nej, Mikko förtjänade inte den vänligheten Adrian gav honom. Det var bäst såhär för båda parter. Det skulle ändå sluta med att Mikko förstörde allting förr eller senare. Lika bra att det blev nu. Varför hade Adrian tvunget komma idag? Det hade inte varit en bra dag. Det där var en dum försvarsmekanism som gick igång så fort han var pressad och tressad. Mikko slog ihop käkarna hårt och kramade papperen så att knogarna vitnade. Vilken idiot han var…