Mikko x Adrian (del 25)

Undra om jag har några läsare kvar efter detta löjligt långa uppehåll... har varit mycket att göra helt enkelt men håll er till godo med detta ^^
  

 ”Det verkar som att samtalet med Adrian igår gick bra…”
Var det första Fredrick sa när Mikko steg in genom dörren till affären den tisdagen. Mikko såg frågande på den rödhårige flinande 23åringen som stod vid kassan. Mikko försökte att inte le alldeles för stort och rodna. Istället lät han luggen falla i ögonen och han såg ned på sina fötter medan han gick till fram till kassan. Var han verkligen så påtagligt glad? Jo, det kändes som att han gick på rosa moln...
   ”Jag förstår inte vad du snackar om…”, sa Mikko och mötte Freddes ”vad-var-det-jag-sa” min.  ”Är det något från lagret som ska monteras?”
Fredde klappade Mikko lätt i bakhuvudet .”Sluta retas! Nu får du berätta det som redan står tydligt i hela ditt ansikte!”
   ”Ja… Adrian och jag är väl, ihop, antar jag…”, sa Mikko och han kunde inte hålla sig från att le stort så pericngen i läppbandet syntes.
   ”Jag visste att ni inte kunde hålla händerna borta från varandra så länge till”, skrattade Fredrick och skakade på huvudet.
   Mikko log lite generat och ryckte på axlarna. Det kändes lite konstigt på tungan att säga att de var ihop, men på ett bra sätt. Det var fortfarande ofattbart. Ofattbart att Adrian, av alla killar på hela jordklotet som han kunde få, hade valt honom. Den pojken var knäpp helt klart. Allting var lite förvirrande för tillfället, men förvirrat på ett underbart vis…

Ryktet spred sig uppenbarligen fort för redan innan lunch visste tydligen hela Blue Spirit om det. Strax före lunch hade Tom kommit förbi och ogenerat kastat ett paket kondomer till Mikko när han tagit hand om några kunder i kassan.  Röd som en tomat hade Mikko snabbt stoppat på sig dem och låtsades som ingenting, mest för att de inte skulle ligga framme vid kassan fullt synliga. Tur nog verkade inte kunderna ta illa upp utan liksom Fredde och Tom så skrattade de ömsom med och ömsom åt Mikkos reaktion på det hela. Efter ett ”äntligen” och någonting angående att man ska skydda sig samt en en dunk i ryggen så hade Tom lämnat butiken igen. Som alltid kändes det som att en storm flugit förbi när den storvuxna björnliknande killen lämnade ett rum. Det var svårt att missa honom…
   När den scenen var avklarad och det var dags för lunch så blängde bara Mikko lite grann på Fredde som fortsatte att flina stort. Uppenbarligen hade det varit en för svår uppgift att hålla fingrarna i styr och inte smsat alla vänner.
   ”Varför förstorar ni upp allt hela tiden?”, sa Mikko och tog på sig sin läderjacka.
   ”Förstorar? Tom har sagt att ni två trånat efter varandra enda sedan ni började träffas… och äntligen har du skaffat dig en pojkvän”, sa Fredde och log ett milt leende. ”Synd bara att det inte var jag…”
   Den kommentaren fick Mikko att spärra upp ögonen vilket i sin tur ledde till att Fredrick skrattade högt. ”Jag skämtade bara!”
   Mikko gjorde en löjlig grimas åt Fredrick vilket fick honom att skratta så mycket att han nästan ramlade av stolen som han satt på bakom disken. Rätt åt honom ifall han föll på ändan. Mikko himlade med ögonen innan han gick ut från butiken och styrde fötterna mot Bibliotekscafét. Som alltid skulle han och Adrian äta lunch tillsammans, och nu mer än någonsin längtade han efter sin brunhåriga pojke med hundvalpsögon. Fortfarande helt ofattbart, Adrian tillhörde honom och han tillhörde Adrian… bättre kunde det nog inte bli. Precis då pep det till i mobilen och den fula ovanan att direkt titta på vad det var för något slog till återigen. Men meddelandet på displayen fick honom inte att le som alla andra meddelanden gjort under morgonen…

Titta bakom dig.

Ofrivilligt gjorde han som meddelandet bad honom och som väntat stod det största hatobjektet någonsin med sitt skadegladaflin på läpparna. Mikko svalde och vände sig om och fortsatte att gå. Robin skulle inte försöka sig på något här, inte i centrum, det var för mycket folk. Men hjärtat började bulta mer och mer när han insåg att Robin kom närmare och närmare.  Han började ropa Mikkos namn, bad honom att stanna. Men Mikko hade inte direkt planer på att göra detta. Enda tills han kände kräkets hand på sin axel, naglarna krävde in hårt i huden. Precis då när smärtan i axeln brände som mest var det som att något tände till inuti Mikko, en glöd som bara blev större och större. Vad i helvete höll Robin på med?!  
   ”Vad ohyfsad du är!”, skrattade Robin. ”har…"
   "Sluta…”, sa Mikko, han kände knappt igen sin röst, den lät arg, nej, förbannad. It’s time for my revenge
   "Vad sa du?”, sa Robin, nu en aning osäkert.
   ”Sluta, SLUTA, SLUTA!!”, gläfste Mikko fram och vände sig om mot Robin som nu inte log ett segerflin längre, han var chockad. ”Jag är så less på dig! Du är så jävla patetisk som fortfarande är på mig efter något som hände för hundra år sedan! Väx upp!”
   ”Att du vågar…”, började Robin men Mikko avbröt honom.
   ”Ja, jag vågar! Jag är inte rädd längre, inte för sådana sorgliga varelser som du!”, röt Mikko argt och såg ned på sin före detta mobbare. ”Åk hem till Skåne eller var du nu bor och lämna mig ifred,  och om du sms:ar mig en gång till så…”
   ”Så vadå?”, sa Robin och försökte sig på ett flin.
   ”Då är det din tur att känna på ditt eget spel… du vet vilka vänner jag har”, sa Mikko med en röst så kylig att han inte kände igen den.  It's your turn to run, Run like a rabbit in your own game…
   “Vaddå är du för rädd att möta mig ensam?”, sa Robin med förlöjligande skratt.
   “Ska du säga! Den gången kommer du inte ha ditt gäng med dig, det kommer bara vara du, ensam… som du alltid har varit”,
   Mikko chockade lika mycket sig själv som sin pågoande. Händelsen kändes som en utomkroppslig upplevelse, något som Mikko stod och såg på istället för deltog i. Robin stod där med öppen mun, försökte få fram ett ljud men misslyckades. Mikko rätade till sin jacka och vände sig om, fortsatte gå och denna gång följde inte Robin med utan stirrade bara chockat efter Mikkos ryggtavla. Vad hade hänt där? Mikko visste inte själv, men odjuret i honom hade lugnat ned sig och rev inte längre med sina klor eller bet med sina tänder.  Men Mikko hade blivit less och arg. För en gångs skull när allt gick bra skulle inte Robin komma och förstöra, det hade han gjort så många gånger förut. Robin skulle inte få tillfället att dra ned honom i skiten igen, inte nu när Mikko mådde bra, eller bättre…
   Det var inte förrän Mikko svängt av bakom ett hörn och skulle tända en cigg han insåg hur mycket hans händer skakade. Om det var av rädsla eller något annat visste han inte. Osäkert förde han filtret mot läpparna och tog ett bloss. Shit vad hade han gjort egentligen? Vad fan hade han gjort? Tänk om… vad hade han ställt till med? Hade han verkligen hotat Robin? Kallat honom patetisk? Han skulle få så mycket skit för detta… det visste han redan… helvete! Men det fick han ta då… Robin skulle inte göra honom illa mer, aldrig någonsin,
   ”Mikko… hur är det?”, var det första Adrian sa när de möttes upp vid ingången till fiket. Hans bruna ögon såg oroade ut och Mikko tog ett nervöst bloss och visste inte vad han skulle säga. Bekymrat tog Adrian Mikkos hand och la huvudet på sned. Då kändes det som att Mikko skulle falla ihop där på marken. Adrenalinet och chocken hade hållit honom uppe, nu var han helt slut. Benen kändes som spagetti och han fick snabbt luta sig mot närmaste tegelvägg.
”Du kommer aldrig tro på vad som nyss hände…”, sa Mikko innan han fimpade cigaretten och ja, han hade ett litet segerflin i mungipan.

(c) Moa


Mikko x Adrian (del 24)

Adrian
Resten av dagen var jag väldigt förvirrad. Hjärtat hamrade hårt mot bröstet och så fort jag slöt ögonen såg jag Mikko framför mig. Gång på gång hettade det i kinderna och jag kunde inte sluta att le när jag tänkte på kyssen. Det hade bara hänt, men det var kanske det bästa som jag kunde ha gjort. Friskt vågat hälften vunnet, nu visste Mikko och det kändes bra istället för den nervositet som gnagde i kroppen. Längtan efter att få kura ihop sig bredvid honom i soffan fast det inte var ”tillåtet” mellan vänner. Alla känslor hade fallit på plats efter lördagen och det kändes bra att äntligen vara säker på sin sak. Nu var bara frågan vad Mikko tyckte om det hela… det var det enda som gjorde mig nervös nu.

När ja stod utanför dörren till Mikkos hus var det ingen mindre än Iris som öppnade. Hon hade ett brett leende på läpparna och jag kunde inte hjälpa att le tillbaka trots att handsvetten spred sig i händerna på mig. Fjärilarna i  magen var inte lugna en sekund.
   ”Är Mikko hemma?”, frågade jag och klev innanför dörren och började knyta upp mina skor.
   ”Självklart, han är på sitt rum”, sa Iris och tog på sig en tunn jacka. ”Jag ska precis gå, men ni ser väl till Isa medan jag är borta va?”
   ”Vart ska du?”, frågade jag nyfiket
   Det fick Iris att smått le och blinka med ena ögat. ”Match.com säger jag bara, säg till Mikko att ni kan ta pengar i köksburken om ni ska handla något, hej då…”
   Så stängdes dörren och det enda som hördes i huset var Mikkos skräniga J-rock musik från övervåningen med dunkande bas. I en djup suck tog jag av mig jackan och hängde den på en krok. För första gången kände jag mig riktigt nervös att gå upp till Mikkos rum. Det var som så mycket som stod på spel. Ifall han inte ville… skulle jag såklart bli ledsen men vara tvungen att acceptera det. Jag menar, jag ville ju fortfarande vara en god vän med honom, han VAR en god vän till mig. Tyst tassade jag upp för trappen och gick snabbt till den dörr musiken kom ifrån.
  
När jag öppnade dörren så hoppade Mikko högt upp i luften och tappade kläderna han höll i famnen så de singlade ned på golvet igen i den smutshög som den klassats som under hela veckan. Han såg chockat på mig och jag log lite försynt mot honom.
   ”Är du så rädd för mig!”, skrattade jag och skakade på huvudet.
   ”Du skrämde mig”, sa Mikko lite generat. ”Förlåt att det är så stökigt, höll på att städa”
   Jag ät blicken syna rummet. På bordet stod två urdruckna tekoppar tillsammans med några nedkluddade notblad som hade kaffefärgade koppringar i ena hörnet. Resten av rummet var bombaderat av kläder och en obäddad säng. Som vanligt stod datorn på golvet med inkopplade högtalare istället för att stå på skrivbordet som också var överöst av fler notblad. Det fick mig att le, så detta var hur en kreativ själ bodde egentligen? hur länge hade han varit tuvngen att städa varje gång jag kommit på besök? 
   ”Ingen fara alls”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Tycker ditt rum är så mysigt ändå”
   Jag satte mig ned i soffan och först tänkte jag fråga om Mikko ville ha hjälp med ständadet. Fast  han sparkade bara in kläderna under sängen och satte sig bredvid mig istället. Ännu en gång blev det tyst mellan oss, endast musiken fyllde rummet. Jag rättade till mina kläder och jag såg hur Mikko bet på en av sina snakebites, sög in den i munnen och knäppte händerna i knäet. Fundersamt synade jag honom där han satt och såg lite olycklig ut, det smärtade. I brist på annat att göra så plockade jag upp ett av notbladen och började studera det.
   ”Ehh den är inte riktigt klar”, sa Mikko hastigt och tog det ifrån mig innan jag hunnit läsa ordentligt.
   ”Okej”, sa jag lugnt och ryckte på axlarna. ”Men får jag höra något nytt, det är så mysigt när du sjunger och spelar”
    Mikko kunde inte dölja sitt leende och mitt hjärta trummade av lycka när jag märkte hur han reste sig upp, slog igen locket till datorn med foten så musiken tystnade innan han greppade sina smala fingrar om gitarrhalsen.  Det slutade oftast så när jag var här att jag tjatade fram några låtar från Mikko, men det var alltid mysigt att höra honom spela. Fast denna gång var det något annorlunda. än de andra. Det var inga rappa hårda ackord till någon rocklåt som han spelade. De var lugna och fina... ja glada.
  

”Everytime I see your smile 
It makes my heart beat fast
And though it's much too soon to tell
I'm hoping this will last

Cuz I just always wanna have you right here by my side
The future's near but never certain
At least stay here for just tonight

I must have done something right 
To deserve you in my life
I musta done something right 
Along the way

And even if the moon fell down tonight
There'd be nothing to worry about at all Because you make the whole world shine
As long as you're here everything will be alright

I must have done something right 
To deserve you in my life
I must have done something right 
Along the way

Jag satt där med bultande hjärta och bara stirrade på honom. Menade han vad jag trodde? Snart nog log jag, han var helt underbar. Mikko hann knappt lägga undan sin gitarr innan jag slog armarna om honom drog in alla hans underbara dofter. Till min stora glädje kände jag hans händer om min midja och han drog mig tätt intill sig. Försiktigt la jag mina händer mot hans bröstkorg, hans hjärta dunkade nästan i samma tempo som mitt eget. Med rosiga kinder tittade jag upp på Mikko som hade ett snett leende på sina tunna läppar. Vi sa ingenting till varandra, vi behövde inte säga något allting var så självklart ändå. Jag märkte hur våra ansikten sakta närmade sig varandra och snart nog pressade Mikko sina läppar mot mina. Precis som under lördagen, och under förmiddagen sveptes jag in i någon extas. Det enda jag kunde fokusera på var hur Mikkos läppar smakade, hur hans snakebites trycktes mot mina läppar.
   ”Du är knäpp”, mumlade han och skrattade dovt och la en hand bakom min nacke. ”Hur kan du se något hos mig som…”
   ”Du är snäll, underbar och världens bästa kille som går i ett par slitna converse!”, sa jag och kramade om honom hårt.
   ”En förstörd emokille med noll självförtroeende? Fin syn du har på underbar”, skrattade han och skakade på huvudet innan han rufsade mig i håret .
   ”Den bästa…”, sa jag och borrade in huvudet i hans hals. ”jag glömde jätte… den underbaraste jätten...”
   Det fick Mikko att skratta ändå mer, lät mer som en vibrerande ras där jag havlåg med örat tryckt mot hans hals. Jag hade alltid älskat att få honom att skratta, för hans skratt var det bästa som fanns att lyssna på.  Det var som att båda två hade bara väntat på att få röra varandra på detta sätt. Gosa ihop i soffan som en stor hög och bara njuta av varandras sällskap, värma upp varandra och bara… vara.
   ”Du är för söt…”, sa han och det kändes otroligt men han lyckades dra mig närmare till sig.
   ”Jag älskar dig”, mumlade jag in i hans nyckelben och kramade om honom hårdare.
   Mikko tog ett lätt tag om min haka och våra ögon möttes igen. Den lite dystra blicken som alltid låg över honom var som bortblåst, för en gångs skulle hade  de en brinnande klar och glad gnista som om han skulle kunna ta sig över alla hinder som ställdes framför honom.
   ”Och jag älskar dig…”, viskade han och gav mig en till kyss.
   Då gick det upp för mig att jag var hans, och Mikko var min. Två vilsna själar hade blivit nu till enhet och inget skulle kunna förstöra det. Just precis där i soffan kändes våra band starkare än någonsin och att varken någon eller något skulle kunna bryta dem.
   

låten är från Chase Coy "If the moon fell down" ^^


Mikko x Adrian (del 23)

Mikko
Mikko vaknade följande morgon med sprängande huvudvärk. Ett tag trodde han att han låg i sin egen säng tills han borrade in huvudet i kudden och insåg att den luktade alldeles för mycket Adrian, det fick honom ändå att le. Lukte var trevlig, söt och välkommande... kände Mikko rätt eller låg det inte varm kropp bredvid honom!? Paniken spred sig och Mikko satte sig käpprakt upp i sängen. Där bredvid honom sov han ju! Det bruna håret var rufsigt där han låg på rygg med huvudet nedtryckt i kudden. Solen som sken in genom fönstret gjorde hans ljusa hy lite ljusare. Som om hettan i kinderna redan var påtaglig spred den sig mot halsen när han insåg att ingen av dem hade på sig underkläder. Vad hade hänt kvällen innan?! Mikko tog sig för pannan och försökte verkligen minnas... sakta började ha komma ihåg och han kände ångest. Åh han borde inte ha druckit så mycket. Fredrick och hans livsfarligt goda drinkar, man gick inte säker när han och Eddie var på samma fest. Mikko svalde och visste inte vad han skulle göra. Ännu en gång fästes hans blick på Adrian som sov. Inte förrän då upptäckte han de mörklila fläckarna Adrian hade på ryggen.  Mikko rynkade pannan i djupa veck och bet sig i läppen. Hur kunde Adrian ha så många blåmärken?...
Det hann inte Mikko fundera på så länge för rätt som det var började Adrians andetag bli mer ytliga och plötsligt slog han upp sina stora bruna ögon. De tittade på varandra, den ena mer röd i ansiktet än den andre.
   ”Ehh….”, började Adrian med Mikko kastade sig upp från sängen och fann sina kallingar och lika snabbt norpade han åt sig sina andra kläder och tog på sig dem. ”Mikko… vänta…”
   ”Förlåt, hej då”, mumlade Mikko och han passerade Timothy på vägen ut och han stängde dörren med en smäll.
   Med skakiga händer tände han en cigg och försökte rensa tankarna. Vad i helvete hade han gjort och vad i helvete skulle hända nu?!

Adrian ringde, Mikko svarade inte, Adrian smsade "svara?" sms som inte Mikko brydde sig om. Han vågade inte. Rädd för vad Adrian skulle säga och skriva. Tänk om allt var förstört?  Under hela dagen kunde inte Mikko släppa vad som hänt och inte blev det bättre av den irriterande bakfyllan som låg som ett dammigt och luddigt moln över honom.
Så kom Måndagen igen…
   ”Men du måste ju prata med honom, snälla Mikko”, skrattade Fredrick .
   ”Lätt för dig att säga…”, muttrade Mikko som satt där på en stol bakom kassan med armarna i kors.
   Det var tur att det inte öppnat butiken riktigt än. För annars skulle inte Mikko våga sig på att prata om det. Han såg på Fredrick som ställde till några gitarrer och började skruva ihop ett nytt elektroniskt trumsett de hade fått in som skulle stå i butikens ena hörn. Trots att det var länge sedan han och Fredrick träffats kändes det som igår. Den rödhåriga tönten hade rest iväg till London och jobbat där i fyra år. Endast mejlkontakt  hade gällt och det var inte många gånger Mikko hade tiden att skirva. Men nog hade han skrivit långa harranger till Fredrick ibland. Där i mellan var det tyvärr lätt att glömma bort honom. Vilket fick Mikko att skämmas, speciellt när Fredrick var en sådan bra vän. (Det var tack vare Fredrick som Mikko fått jobb här, hans pappa ägde musikbutiken)
   ”Han är minst lika förvirrad som du är nu”, sa Fredrick när han fixat trumsetet. ”Om inte du svarar nästa gång han ringer, så gör jag det”
   Mikko duckade undan Fredricks hand som garanterat skulle ha rufsat hans hår. Det fick Fredrick bara att skratta men han slog ut med armarna i en avvärjande gest. 
   ”Sedan när har du blivit en sådan tuffing då?”, flinade Fredde brett.
   Mikko bet sig i läppen igen, men fick fram ett leende. ”Förlåt då”
   ”Äsch, jag får väl inse att du inte är den där lilla rädda grabben som behövde skydd… det var ändå fyra år sedan vi sågs, såhär”, sa Fredde och satte sig uppe på disken och hans gröna ögon utstrålade värme.
   Om bara Fredrick själv visste hur fel han egentligen hade. Vissa gånger kände sig Mikko säker medan andra  gången kröp han in i sitt skal och gömde sig. Idag var en sådan dag han krupit in i sitt skal och ville inte öppna upp sig, inuti darrade han och det han egentligen ville var att krama om Fredrick som han gjort igår och bara vara glad. Men det var svårt nu, svårt att vara glad när det var så många frågor i huvudet…
   ”Mikko vad är det?”, frågade Fredrick efter ett tag och höjde ögonbrynet. ”Du ser väldigt bekymrad ut”
    ”Tänk om han avskyr mig nu?”, suckade Mikko och bet sig hårt i läppen. ”Jag brukar aldrig göra något sånt!”
   ”Varför skulle han göra det?”, skrattade Fredde och skakade på huvudet. ”Du är söt…”
   Det fick Mikko att haja till. ”Va?”
   ”Ja du är gullig så bekymrad du är över det där och Adrian”, flinade Fredrick. ”Nästan så man blir lite sotis”
   Fredrick drog Mikko till sig och borrade ned knogarna i hans hårbotten. Fnissandes försökte Mikko ta sig loss och plötsligt kändes det omöjligt att vara sur längre. Han log mot Fredrick som verkade vara glad att äntligen fått se ett leende på hans läppar. Om Mikko kunde stanna just denna minut skulle han vara glad, för sekunderna efter skulle han aldrig glömma.
   Entrédörren plingade till och när Mikko vände sig om stod Adrian där med öppen mun och vilt uppspärrade ögon. Mikko visste inte hur han skulle reagera eller vad han skulle säga. Snabbt hoppade han undan Fredrick och det slutade med att han bara stod där och såg chockat på Adrian. En klump bilades i magen och automatiskt såg han ned i golvet igen. Nu då?
   ”Jag ska nog gå… och… köpa… kaffe till fikarummet”, sa Fredde snabbt och smet ut från butiken.
   Tystnaden blev pinsamt påtaglig. Det enda som hördes var klockan vid disken som tickade högt. Det var en av de första gångerna som det kändes konstigt att vara i samma rum som Adrian.
   ”Du lovade…”, vad det första Adrian sa med darrig stämma. ”Du lovade att inte göra sådär igen!”
   Mikko tittade upp på Adrians glansiga ögon, det gjorde ont att se honom ledsen.  ”Förlåt…”
   ”Varför stack du bara?”, fortsatte Adrian. ”Vi är för fasiken nästan vuxna och borde kunna prata om sådant där! Lovade inte vi varandra det? Att vi skulle prata om allt?”
   Mikko stod där tyst med luggen som ett draperi för att slippa möta Adrians blick. Hjärtat pumpade fortare i snabb takt och han visste varken ut eller in. Vad skulle han säga? Varför kände han sådan skamm över något han egentligen inte borde behöva skämmas över?
   ”Okej, säg inget då!”, utbrast Adrian argt och slog ut med armarna. ”Ha så kul med den där Fredrick, ni verkar ju ha väldigt fin kontakt, du behöver inte mig längre, allt var väl bara ett stort misstag som du ångrar och det var en fyllegrej… jag ska gå så du kan fortsätta ignorera mina samtal och SMS och låtsas som att du inte betyder något för mig och vise versa”
   Mikko tittade upp och stirrade på Adrians ryggtavla, han höll på att lämna butiken. Vad skulle Mikko göra? Han ville ju inte att de skulle skiljas så här, ovänner. Utan att riktigt agera på egen vilja lutade han handflatorna mot disken och hoppade över den. Vad höll han på med? Det visste han inte knappt själv. Det enda han visste var att han ville ha Adrian i sitt liv, och den killen höll på att försvinna honom ur händerna på grund av hans idiotiska rädsla att tala och reda ut jobbiga saker med människor. Det fick inte ske.
   Utan att han riktigt veta  när det skett så stod han nu med ett ena handen sluten om Adrians handled, hindrade honom från att gå. Den brunhåriga pojken suckade och fräste något om att Mikko skulle släppa. Adrian vred på huvudet och deras blickar möttes. Hjärtat fladdrade till så intensivt och plötsligt att Mikko släppte Adrians hand av chock. Nu då?
   ”Förlåt… jag bara…”, började Mikko men kunde inte komma längre på meningen, visste inte hur han skulle fortsätta.
   ”Hur vill du ha det?”, sa Adrian i en djup suck och la armarna i kors. ”Jag vet inte vad jag ska tro längre…”
   Mikko ryckte på axlarna och såg ned i golvet. ”Vet inte… det jag vet att du betyder mycket för mig…”
   ”Du visar det dåligt…”, muttrade Adrian och stampade lite med ena foten.
   Mikko log ett snett leende och stoppade händerna i fickorna. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade Adrian väldigt rätt om. Mikko visade det fruktansvärt dåligt, otroligt dåligt, vansinnigt dåligt. Återigen ryckte han på axlarna innan han sakta gick tillbaka till kassan och satte sig på stolen som han suttit på bara någon minut tidigare. Adrians hade fortsatt en stålsatt blick på honom…
   ”Jag vet bara inte… klarar inte av drama och har inte svarat för att jag visste inte vad du skulle säga om allt”, sa Mikko tillslut. ”Och jag vet inte vart jag står alls kring oss två heller, allting igår blev helt upp och ned…”
   Ännu en djup suck kom från Adrians håll och han skakade på huvudet. Mikko kikade på honom i ögonvrån, såg han rätt eller hade Adrian ett leende på läpparna. Allting blev ännu mer förvirrande när den förut så arga pojken tog några snabba steg och rätt som det var så stod han rakt framför Mikko och deras ögon möttes. Adrian hade definitivt ett leende på läpparna. Men innan Mikko hann fundera på varför lutade sig Adrian mot honom och deras läppar pressades mot varandra och han gav honom en kyss. Alla minnen från gårdagen passerade revy och det var väldigt trevliga minnen insåg Mikko. Han kände hur hettan i kinderna blev påtaglig och när han slog upp ögonen var Adrians kinder minst lika röda som hans själv. Ett tag där hade Adrian slukat honom hel, alla sinnen hade bara fokuserats på honom, precis som under gårdagen. Pulsen slog lika snabbt som om han hade sprungit ett maratonlopp. I brist på annat att göra så fingrade Adrian lite på sin axelväska, halade upp den lite och strök några hårslingor bakom örat.
   ”Nu vet du vart jag står”, sa han med ett litet leende. ”Jag tycker verkligen om dig…”
   Mikko stirrade bara på honom med ett förvirrat leende, drog ena handen genom håret. Den där kyssen hade kommit en aning oväntat. Den pojken hade kommit in med en blick som kunde ha dödat någon och allt slutar med en kyss, det gick inte ihop.
   ”Och när ska du förstå att jag fortfarande vill träffa dig och jag tycker du är en helt underbar kille och en bra vän?”, sa Adrian och la en hand på Mikkos axel. ”Jag måste gå… och jag kommer till dig efter jobbet, inga undantag”
   Mikko lät luggen falla i ögonen, som ett draperi för att slippa se verkligheten. Det han hörde sen var att dörren öppnades och stängdes. Mikko satt där själv nu med den tickande klockan som ekade mellan väggarna. Ensam och bitande i läppen försökte han få ordning på alla sina tankar. Vad hade hänt där?m

(c) Moa


Mikko x Adrian (del 22)

Adrian
Såklart att jag skulle bli förkyld av det där fördömda doppet i nydalasjön.  Följande morgon vaknade jag med täppt näsa och huvudet kändes tungt av snor. Inte blev det bättre de följande dagarna och jag kände mig alldeles febrig. Så under hela första veckan på Brothers kände jag mig hängig och när torsdagen kom hade jag garanterat feber. Men vad annat skulle jag göra än att jobba? Jag ville få pengarna så jag kunde börja betala min egen lägenhet någon gång.
   Jag snöt mig för hundrade gången inne på toaletten och gick ut till butiken igen med ett leende på läpparna och jag försökte se så hurtig ut som möjligt.  Det hade varit svårt att övertala dem att låta mig jobba här på Brothers i Up2 gallerian, jag skulle inte ge dem någon aneldning att ångra sig. Snabbt vinkade jag till henne som stod i kassa innan jag gick in på lagret och hämtade några nya kardigans som skulle hängas upp i butiken.  Men toppen, kartongerna med kläder var så pass tunga att jag knappt orkade lyfta dem. Hela min kropp var orkeslös egentligen och inte blev det bättre av att jag nästan inte sov något på nätterna.  Alla tankar som virvlade runt i huvudet var påfrestande ibland. Gång på gång gled tankarna på Mikko. Skulle jag följa Louises råd och faktiskt… fråga? Tänk om jag skrämde bort honom då? Eller om han bara skämtade bort det hela, jag visste inte alls och för varje dag som gick så blev jag mer och mer frustrerad på mig själv. Det kunde inte vara så svårt att bara fråga i alla fall?
   Mitt i alla tankegångar så lyckades jag snava och jag tappade greppet om lådan jag bar. Den åkte i golvet och generad resta jag mig upp och borstade av mina kläder. Jösses, jag hoppades att ingen hade sett det där. Med osäkra steg gick jag fram till lådan och tänkte ta upp den. Men precis när jag skulle sträcka fram händerna mot den var det några andra händer som lyfte upp den från marken.  Förvånat tittade jag upp och mitt hjärta slog ett extraslag när jag såg upp i Mikkos olikfärgade ögon. Han såg lite frågande på mig och jag såg chockat på honom. Vad gjorde han här?
   ”Ska inte du vara på jobbet?”, sa jag med stora ögon.
   Mikko log och ryckte lite på axlarna. ”Har lunch fram till ett, vil du äta med mig?”
   Jag kunde inte sluta att le. ”Gärna, måste bara packa upp allt det här först…”
   ”Då hjälps vi åt”
   Innan jag hann säga något så travade Mikko iväg framför mig med lådan i famnen.  Tacksamt följde jag efter honom och bad honom att stanna där de skulle vara och tillsammans började vi hänga upp dem. Inte förrän då insåg jag vilken tur det varit att Mikko kommit hit. Jag skulle aldrig nått upp till de stänger som var längst upp mot taket, medan Miko klarade det galant.
   ”Jätte”, flinade jag åt honom.
  ”Lilleputt”, skrattade Mikko. ”Vad skulle du ha gjort om inte jag varit här?”
   ”Vi har stegar, du vet, de där sakerna man behöver ifall man inte når någonting”, sa jag och himlade med ögonen.
   ”Jaha… sådana du behöver för att kunna nå upp till mattkanten ungefär då?”
  Jag skrattade och boxade honom lätt i axeln och han flinade bara. Alla sjukkänslor försvann som på ett litet kick när Mikko var i närheten. Han gav så mycket energi så det var ofattbart ibland. Hur hade jag kunnat överleva dagarna utan honom? Då kom de där tankarna tillbaka, skulle jag säga något?
    ”Hur är det… hallå, Adrian?”
   Jag ruskade lite på huvudet och såg på Mikko med ett litet leende. ”Va? Jo, det är väl bra, lite trött bara”
   ”Du har inte repat dig från förkylningen eller hur?”, sa Mikko och suckade tungt. ”Du är ju blekare än mig, och då är det illa…”
   ”Jag klarar mig, antar att jag bara behöver få i mig mat”, sa jag och log igen.
   ”Då går vi nu”, sa Mikko och tog tag i min handled. 

På mindre än fem minuter så satt vi på närmaste lunchställe och jag hade beställt en kycklingtoast medan Mikko köpt någon sallad. Vi satt där vid ett bord och såg ut ned på gatan genom de stora fönstren. Det var verkligen mycket människor ute idag och jag blev sugen på mjukglass när minst hälften av människorna som passerade fönstret bar på en.
   ”Tom kom förbi mig på jobbet”, sa Mikko plötsligt och drog handen genom håret. ”Eller ja, hela bandet, Tom ska tydligen ha en fest nu på lördag hemma hos sig”
   Jag såg upp från min toast och tittade lite snett på Mikko som gav mig ett av sina osäkra leenden. Vad ville han komma med allt detta? Stumt tuggade jag vidare och tittade ut genom fönstret.
   ”Det jag undrar är väl om du vill följa med”, sa Mikko efter ett tag och log. ”Om du vill alltså…”
   Jag sken upp som en sol. ”Såklart jag vill, vad annars?!”, sa jag med ett brett leende.
Att Mikko frågade gjorde mig alldeles varm inombords. Det skulle bli intressant att umgås mer med Mikkos kompisar. De verkade intressanta på mer än ett sett. Bara ett exempel var att både Tom och Eddie var experter på att sno varandras mobiler och skicka skumma SMS till varandras kontakter. (Första gången jag fick ett sådant skulle jag aldrig glömma).  Samtidigt gjorde det mig nervös, vilka skulle vara där? Jag antog ju att det inte skulle vara så… många som mig där. Det skulle väl bli att jag svassade runt Mikko som en och annan toffel…
   ”Och om du orkar, jösses, du ser inte pigg ut”, sa Mikko allvarligt.
   ”Vem är det nu som är nojig”, log jag och tog en stor klunk cola. ”Känner mig redan mycket bättre med mat i magen, ta det lugnt”
   Mikko såg på mig men nickade smått, helt övertygad såg han ändå inte ut att vara. Jag suckade och tog sista biten på min toast och reste mig upp. Såklart att man inte hade så mycket tid för småprat när vi båda jobbade. Det var dock alltid kul att träffa Mikko sådär på luncherna.
   ”Jag måste tillbaka, när slutar du idag?”, frågade jag innan jag tog upp min bricka.
   ”Fyra, om det inte kommer en massa kunder”, sa Mikko och suckade.
   ”Okej, skicka ett sms”, sa jag och log brett mot honom. ”Ha så trevligt… och peppa upp dig lite till lördag!”
   ”Ja, nu när du följer med vet jag vem som jag kan vara häftplåster på”, flinade Mikko och skakade på huvudet.
   ”Det blir bra, vi ses”, sa jag och lämnade Mikko där vid bordet och han kastade en sista blick på mig innan han såg ut genom det stora panoramafönstret igen.

Lördagen kom och äntligen hade febern gett med sig. Jag vaknade med ett leende på läpparna och dagen fortsatte bra. Efter en uppfriskande promenad med Timothy så började jag göra mig i ordning till festen. Jag skulle möta upp Mikko och tillsammans skulle vi ta oss till bussen utanför som förde oss utan för stan. Det som gjorde mig mest orolig var att alla klasskompisar hade berättat om hur festerna kunde se ut i bushen. Nu litade jag självklart på att Tom hade bjudit vettiga människor men man visste ju inte.  Tänk om?
    ”Ser det här bra ut?”, frågade jag Timothy som låg där i soffan och såg sådär extra ledsen ut med sina stora vackra ögon, försynt viftade han på svansen och gnällde lite. ”Men sluta jag ska ju bara vara borta till tolv, det klarar du… jag har ju köpt ett stort ben som du kan gnaga på, men vad säger du om mina kläder?”
Timothy fnös och vred på sig och vände baken mot mig. Jahaja, svårcharmad minsann. I en djup suck så såg jag ned på mina kläder. Det såg väl helt okej ut. Ett par svarta trekvartbyxor och en grön lite längre skjorta som jag kavlat upp i ärmarna. Det fick duga helt enkelt. På vägen ut från lägenheten så drog jag med mig jackan, man viste aldrig om det skulle bli kallt eller inte…
    När Mikko öppnade dörren slogs jag av hur fin han var. Där stod han i en svart skjorta och ett par tajtare slitna och trasiga jeans. Dagen till ära hade han försökt att platta sitt hår någorlunda, det hade lyckats till en viss del, men jag visste att det skulle bli fluffigt igen. Hur som helst så var han fin, det var alltid trevligt att se honom i annat än sina munkjackor och samma svarta jeans.
   ”Fint”, sa jag med ett leende. ”Så ska vi gå?”
  ”Äsch, ser ju inte så märkvärdig ut precis”, skrattade han och innan han stängde och låste dörren. ”Redo för ikväll?”
   ”såklart, det ska bli kul!”, log jag medan vi började gå mot busshållplatsen som skulle ta oss tvä mil utanför stan.
   ”Jag hoppas du kommer tycka det… Toms kamrater kan vara lite…”, började Mikko och det verkade som att han övervägde rätt ord, vilket gjorde mig ännu mer nervös.
   ”Kan vara lite vadå?”, frågade jag och jag likande garanterat ett frågetecken.
   ”Du får se”, log Mikko och ryckte på axlarna.

Det fösta jag kom att tänka på när vi stod i Toms lägenhet var den smått skräniga musiken och lukten av ungkarl. Det var den lilla doften av Axe och helt enkelt lukten av flottig mat som avgjorde saken. Annars var det svårt att avgöra om hans lägenhet var fin eller ej eftersom att den var överbelamrad av folk. Varenda sittyta var upptagen och jag kände hur både jag och Mikko fick många blickar på oss när Tom släpat in dem i vardagsrummet. Musiken var på högvarv och rätt som det var hade jag fått en öl i handen, jag som inte ens drack öl…
   ”Ja välkomna då och ta vad ni vill ha, jag bjuder er i bandet på dricka”, sa Tom och blinkade med ena ögat och plötsligt var han borta igen bland allt folk.
   Jag tittade på Mikko som såg på mig, han flinade smått och höjde sin öl innan han tog en klunk. Jag log lite tillbaka och jag höjde burken för att ta en klunk men hindrades av lukten, fy! Mikko skrattade och skakade lite på huvudet.
   ”Gå in i köket och se om du hittar något annat att dricka, du hittar mig ute på balkongen jag behöver en cigg, jag väntar på dig där…”, sa Mikko, la en hand på min axel innan han försvann bland folkvimlet.
   Det var intressant att han verkade så lugn på utsidan, var han verkligen så lugn? Det kanske var eftersom han visste vilka som var där, antagligen. Han var inte alls lika osäker ellerhängde med huvudet så luggen föll i ögonen. Eller var det helt enkelt så att han var lite gladare nu än på länge. I en djup suck försökte jag bana väg till köket mellan en mängd människor. Egentligen kände jag mig väldigt malplacerad och alla blickar jag fick, de var jobbigt.
   ”Men hej på dig!”
   Förvånat vände jag mig och om det var Eddies frostgråa ögon jag mötte. Av de rosiga kinderna och leendet att döma hade han redan fått i sig en del.  Men han såg bra ut ikväll han med, sådär lagomt snygg med sitt rufsiga hår och gårdagens skäggstubb. Jag log bara smått och såg ned på min öl, innan jag sakta räckte honom dem.
   ”Vill du ha den?”, frågade jag lite fåraktigt.
   ”Haha, tack du Adrian”, skrattade Eddie och skakade på huvudet. ”Antar att öl inte är något för en sådan söt lite pojke som du…”
   Vad skulle jag svara på det? Skulle jag bli sur? Men egentligen inte för på leendet att döma så verkade han bara skämta och han skrattade innan en av hans händer rufsade mig i håret.
   ”Jag fixar en rom och cola till dig”, sa Eddie och drog med mig längre in i köket.
   Där vid köksbordet satt några personer och ett enormt jubel kom därifrån.  Nyfiket tassade jag fram som om jag närmade mig en flock lejon, jag ville se vad de höll på med. Tydligen hade de tequila tävling och det var Ying som vara clownen och den som ledde det hela. Det syntes på hans enorma självbelåtna leende och lite dimmiga blick.
   ”Vill du vara med?”
   Jag vände blicken mot den som hade talat till mig och ett par gröna ögon log åt mig. Det var en kille jag inte träffat förut. Han hade eldrött hår och det enda jag kunde fokusera på var hans stora töjningar i öronen.  Min skärrade blick verkade få honom att skratta.
   ”Haha, men jösses skrämde jag dig? Jag är inte farlig”, sa han med ett brett leende.
   ”Ingen fara Fredrick, han ser alltid ut sådär, visst är han söt som en hundvalp?”
   Plötsligt hade jag ett glas i handen med något som likande Coca cola och ett par isbitar i och en arm över axeln. Jag tittade upp och Eddie stod där med ett brett leende på läpparna innan han rufsade mig i håret igen.
”Hundvalp va?”, fnös jag och slingrade ur hans grepp, men sedan log jag. ”Tack!”
”Vad heter du?”, frågade denna Fredrick och jag blev lika förvånad när det tydligen var mig han pratade med.
   ”Han heter Adrian”, sa Eddie när jag inte kunde få fram något ord. ”En av Mikkos kompisar från sin nya skola”
   ”Jaha Mikkos Adrian”, skrattade Fredrick och reste sig upp från bordet och jag fram mot mig, shit vad lång han var också. Minst lika lång som Miko ”Mikko har berättat mycket om dig…”
   Jag höjde ett ögonbryn. ”Jaha…” Jag önskade att jag kunde säga detsamma till honom.
   ”Jag är Fredrick och var med i The blue spirits innan jag flyttade”, log Fredrick och räckte fram handen så jag skulle kunna skaka den. ”trevligt att träffas”
   Jag skakade Fredricks hand och kände mig snopen. Varför hade inte Mikko sagt något om honom? Jag tittade åter igen upp på denna Fredrick som såg otroligt snygg ut, det kunde jag inte neka honom. Och varför började jag känna mig bitter?
   ”Detsamma”, sa jag och pressade fram ett leende.
   ”Nä nu ska jag hälsa på Mikko om han äntligen kommit, vi ses”
   Så gick Fredrick från mig och hans röda hår försvann in mot vardagsrummet. I brist på annat att göra tog jag en klunk av den där drinken som Eddie gjort och kunde inte hålla mig från att grimasera. Fy vad stark den var, god, men stark. Varför kände jag mig plötsligt så sur?
   ”Äsch Adrian, Fredde är en sjyst kille, inget annat”, sa Eddie tröstande.
   ”Vad menar du?”, sa jag i obrydd stämma och såg upp på honom.
   ”När ska du och Mikko göra det officiellt på facebook?”, retades han och la en hand på min axel.
   ”Jag vet inte vad du pratar om”, sa jag lite generat och av ren egentlig tristess så svepte jag drinken i fyra djupa klunkar och gav Eddie glaset. ”Är jag jobbig om jag ber om en till?”

Kvällen fortsatte så och mitt sinne blev allt mer luddigt. Det var kul såklart och jag pratade med många nya människor. Dock kände jag ett litet sting i magen gång på gång Fredrick och Mikko pratade avskilt. Jag förstod inte alls vad det egentligen var med mig, men varje gång så försökte jag dränka den känslan med alkohol, och snart brydde jag mig inte om vad jag drack. Och mitt huvud blev mer och mer tungt och segt. Jag minns inte ens vilken buss jag och Mikko tog hem. Det jag minns var att han hade fått i sig ungefär lika mycket som mig och att vi gick hem skrattandes och sjungandes på någon skränigsång när solen hade börjat gå upp igen. Den varma vinden fläktade när vi gick över Maxibron på väg upp mot Carlshem där jag hade min lägenhet. Den där avundsjuk känslan var som bortblåst när jag såg upp på hans underfina ansikte. Ja, jag visste att jag var helt tokkär i honom men hur skulle jag kunna säga det? 

   ”Iris kommer bli förbannad om jag kommer hem såhär”, skrattade Mikko med ett brett leende på läpparna, han var alldeles rödrosig om kinderna av alkoholen. Vad söt han var när han fått lite färg i ansiktet.
   ”Du kan alltid sova hos mig, min soffa är din soffa”, flinade jag och viftade dramatiskt med händerna och skrattade.
   ”Vad snällt, att jag inte behöver sova på golvet”, sa Mikko och skratted ekade över hela området och det blev värre när jag försökte hyscha ned honom.
   ”Nä inte om du vill det såklart”, skrattade jag.
   Vägen hem kändes ovanligt lång där vi gick och pratade som alltid. Denna gång inte om några problem, utan om saker som gjorde oss glada. Mitt hjärta hamrade i allt snabbare tempo ju närmare vi kom min lägenhet och lyckan spred sig i kroppen. Plötsligt stod vi där och jag började fumla med nycklarna för att låsa upp. En lurvig virvelvind hälsade på oss i hallen och det var när jag började ta av mig jackan som saker och ting började hända, saker som inte brukade hända.  Mikko slog armarna om min midja och mitt hjärta fladdrade till. Jag kom på mig själv med att stå där med vilt uppspärrade ögon och vidöppen mun. Vad höll han på med? Han la sakta sin kind mot min och jag kunde känna hans heta smått alkoholpåverkade andeträckt mot min hals.
   ”Jag tycker att vi borde röja bort allt bråte, och använda din säng…”, viskade Mikko i mitt öra och jag flämtade till när jag kände hans ringbeklädda läppar pressas mot min hals.
   Det skickades en stöt genom hela min kropp och den skrek av lycka. Inte förrän nu insåg jag hur länge jag väntat på det här egentligen. Utan minsta tveksamhet vände jag mig och om slog armarna runt om hans hals, pressade mina läppar mot hans. Spelade ingen roll om mitt sinne var dränk av alkohol och jag bara gick på impuls. Detta var vad jag ville och det spelade ingen roll, ingen kunde hindra mig nu… ingen. 

Mikko x Adrian (del20)

Adrian
Följande förmiddag vaknade jag av att det knackade på dörren till hallen. Förbryllat satt jag mig upp i soffan och gnuggade bort allt sömngrus ur ögonen. Vem kunde det vara? Det knackade på ännu en gång ochdå hörde hörde jag även att låsanordningen vreds om. Redan då visste jag vem det var, Lousie.
   ”Hej Adrian, antar att du vill ha tillbaka Timothy”, hojtade Lousie från hallen. ”Jag tog med mig lunch”
   Klapprandet av klor hördes på linoleumgolvet och inspringande kom min bruna pälsboll. Med ett brett flin körde jag in huvudet i hans päls när han var nära nog och la upp tassarna på mina knän. Lousie var så snäll som tog hand om honom när jag var borta, i och för sig hade hon fått ta hand om honom så länge jag bott hemma så det var nästan lika mycket hennes hund.
   ”Åh det hade du inte behövt”, sa jag och såg upp på min syster mellan Timothys öron, men hon såg inte på mig, hon hade fokusen på något längre bort i soffan… blicken på...
Förvirrat vred jag blicken och till min förvåning upptäckte jag att Mikko låg i andra änden av soffan, hopkurad och sov med ena armen som huvudkudde. Kajalen hade smetats ut en aning så nu påminde han om de pandor jag skämtade om att han liknade ibland, han var så chamrig. Chocken att han sovit här hela natten var överväldigande. Jösses somnade vi verkligen så hårt? Vi som hade gått hit och sett på film efter bion som slutat vid tolv. Uppenbarligen hade han blivit kvar, till min glädje.
   ”Jag hade kanske behövt köpa mer mat”, flinade Louise och la armarna i kors.
   Då tycktes den dunblonda killen vakan. Hans dubbelfärgade ögon slogs upp och blicken var förvånad och en smula skärrad. Han såg från mig till Lousie som vinkade till honom. Bekymrat rynkade jag pannan och la huvudet på sned när Mikko generat drog på sig sin munkjacka och satte sig upp i soffan. Genast anade jag vad han täntke...
   ”Hur mycket är klockan?”, frågade han och tittade på mig.
   ”Halv ett”, svarade Louise och log. ”Du måste vara Mikko, hejsan, grattis till studenten du med!”
    ”Louise jag har ju sagt…”, började jag men Mikko avbröt henne.
   ”Tack…”, mumlade han innan han vände blicken mot mig igen. ”Jag måste hem…”
   ”Det, behöver du verkligen inte…”, sa jag och såg med lite panik i blicken på Louise, hoppas det inte var för att hon sett hans ärr som han blev bortskrämd.
   ”Jo, det är min pappas födelsedag”, sa han och reste sig upp från soffan.
    Han behövde inte säga mer, jag förstod.
   ”Vii ses…”, sa han och han gav min syster ett ursäktande leende när han passerade henne till utgången till hallen. ”Trevligt att träffa dig också…”
   Jag reste mig upp men innan jag hunnit till hallen så hade dörren stängts och Mikko var inte längre i lägenheten. I en djup suck skakade jag på huvudet. jag visste så mycket om honom medan han knappt visste något om mig. Kunde i och för sig bero på att jag inte alls hade lust att prata om min. Då skulle jag bli tvungen att berätta för honom om hemligheten, hemligheten som jag inte var redo att han skulle få veta. Hur skulle han reagera? Och han skulle tycka jag var idiotisk som höll tyst om allt. Han skulle kanske inte förstå?

   ”Antar att  det där var Mikko som mamma kastade svordomar över igår när hon ringde mig”, log Louise och skrattade. ”Han verkar väldigt harmlös, du kan då spåra upp fina killar varför har aldrig jag sådan tur?”
   ”Äsch…”, sa jag och hettan i kinderna blev intensivare. ”Du hade lunch med dig? Jag är hungrig!”
   Louise och jag gick in i köket och började förbereda lunchen hon tagit med sig och vi pratade om vardagliga saker och skämtade. Allting var som det brukade och jag kände en enorm lättnad att Louise var här. Äntligen kunde jag prata med någon om allt som hänt under min examen, vilket jag verkligen kände behövdes.
   Det jobbiga och tunga ämnet hamnade på bordet när vi satt oss till rätta för att äta. Jag satt där och styrde maten fram och tillbaka och Louise suckade tungt.
   ”Mamma ringde igår… som jag sa hon var inte glad, inte glad alls”, sa hon och såg medlidande på mig. ”Du vet att…”
   ”I hela mitt liv har jag gjort saker för att göra andra glada, mamma, dig, Arthur”, sa jag plötsligt. ”Varför har mamma så mycket emot när jag för en gångs skull har en vän utanför skolan och faktiskt har ett liv?”
   Louise log. ”Stå på dig…”, Hon tog en klunk av sin dricka. ”Hon ser oss bryta upp med dem, och hon är så rädd att vi ska lämna henne ensam med honom… hon vill inte mista oss”
   Jag fnös. ”Då tycker jag att hon kan visa det på andra sätt, det är inte lätt när hon alltid står på hans sida, spelar ingen roll om hon är rädd”
   ”Vet Mikko, allt?”, sa Louise och la huvudet på sned.
   Mitt hjärta stannade upp och jag tittade på min syster med sorgsna ögon innan jag skakade på huvudet. Nej, han visste inte vilket helvete vi gått igenom, min syster och jag. Jag visste en av hans jobbigaste hemligheter, medan han inte visste min och det kändes dumt men jag visste inte hur jag skulle säga det till honom.
   ”Det kommer... jag tror du vågar lita på honom”, sa Louise. ”Med tanke på att han litar på dig”
   ”Hur menar du nu?”
   Louise suckade. ”Personer vars armar liknar mer skärbrädor än egentlig hud brukar inte visa det för någon de inte litar på och som de vet kan ta det bra… vad? Jag såg hans ärr om det är vad du är chockad över, svårt att inte märka hans ärr"
Jag bet mig lite i läppen. ”Han har det inte lätt…”
   ”Låt inte hans bekymmer ta över dina egna bara, men jag tror att ni håller det på bra nivå, kom bara ihåg att du nog ska försöka berätta… för hans och din skull”, sa Louise och hon såg bekymrat på mig när hon märkte att jag vände bort blicken. ”Hoppas ni skyddar er”
   Jag spärrade upp ögonen och såg förolämpat på henne. ”Vi är inte ens ihop!”*
   Hon skrattade och då förstod jag att hon enbart sagt så för att få mig på andra tankar och för att lätta upp stämnigen. Då började jag också skratta, suckade smått och himlade med ögonen. Kunde hon sluta göra sådär? Men det kändes skönt, skönt att ha ett syskon man kunde anförtro allt för. Var det verkligen så uppenbart att jag gillade honom? Såklart, vi gillade varandra annars skulle vi inte umgås, men fanns det något mer där? Skulle det någonsin bli något? Var vi för måna om vår vänskap? Lutade nog åt det. Jag suckade djupt och lutade min kind i ena handflatan. En sak var säker, det hade varit riktigt trevligt igår, bara han och jag…
   ”Vet du om, han spelar för ditt team om jag säger så?”, sa Louise, som om hon kunde läsa mina tankar.
   ”Va? Jo”, mumlade jag och såg ned i bordet, hettan om kinderna kom tillbaka.
   ”Bara fråga honom då”, sa Louise med en ton som tydde på att det var det självklaraste man kunde göra. ”Han gillar ju dig också”
   ”Mm…”, mumlade jag och stoppade munnen full av sallad som slut på diskussionen,
 Någon gång skulle jag kanske säga det, någon gång kanske om jag vågade. För tillfället ville jag bara leva i min lilla bubbla och må bra utan så mycket kaos. Nu när kaoset just lämnat mig. Plötsligt kände jag en våt nos på mitt knä och med ett brett flin såg jag ned på Timothy som tittade upp på mig med förväntansfulla hungriga ögon. Jag kastade ned en kycklingbit till honom som han snabbt glufsade upp under bordet. Vad jag önskade att känslor inte var så komplicerat ibland.


Mikko x Adrian (del 19)

Mikko
 
Ett tag kändes det som att han skulle dö där i strålakstarljuset som bländade honom. Det var så pass skarpt att han enbart såg publiken som mörka siluetter. De hördes helt klart mer än vad de syntes. Mikko tog tag i mickstativet för att inte fall omkull där på scenen av rampfeber. Då slöt han ögonen och tog ett djupt andetag.
Detta skulle gå bra.
Precis när han intalade sig själv det så hörde han rösten som gjorde honom alldeles varm innombords. Den var lite nasal, precis som när personen i fråga pratade, fast nu tjoade han i kör med resten av alla ungdomar, Adrian. Hjärtat slog i allt snabbare takt så Mikko trodde att det nästan skulle höras ut i högtalarna. Illamåendeet kändes plötsligt mindre påtagligt. Adrian var där, detta skulle gå. Bättre blev det när musiken började att spela och de välkända tonerna och ackorden till deras musik fyllde rummet.

Själva uppträdandet kom Mikko knappt ihåg. Allt var en suddig och luddig dimma så om han gjorde bra ifrån sig visste han knappt. Det kändes dock bättre när han vände sig och om fick gillande blickar av sina bandmedlemmar och publiken slutade inte att jubla. Då måste det med andra ord gått bra. Lättnaden att de spelat klart giget var en otrolig obeskrivlig känsla. Ett leende lekte på hans läppar när han lyckligt tackade publiken som fortfarande jublade och skrek. Jösses var det verkligen så mycket människor som hade lyssnat? I vanliga fall skulle väl det fått Mikko att känna sig sämre till mods av allt folk men inte denna gång. Tankarna var i andra banor, han försökte söka upp en specifik människa. Leendet som den storögda hundvalpssöta killen hade på sina läppar smittade av sig. Där omringad av sina klasskamrater stod han med rosiga kinder och var en av dem som fortfarande klappade händerna och busvisslade. Åh vad det skulle bli kul att höra vad ha tyckte om allting sedan.
   Allting hade gått helt enkelt perfekt. När Mikko satte tillbaka micken i stativet så kändes det nästan som att gå på rosamoln, eller att en tung ryggsäck med sten lättade från hans axlar och det inte blev lika tungt att gå. För första gången på länge kände han sig stolt över sig själv. Stunder som denna kom han på varför han tvingade sig upp på scenen. Kicken efteråt var oslagbar, bättre än någon annan drog i hans ögon.
   ”Hey Mikko, det måste vara varmt med den där långärmade tröjan, varför tar du inte av den?!”
   Nej ryggsäcken hade inte försvunnit, någon hade bara lyft lite på den för att retas med honom. Det var inte ens värt att vända sig om. Idioten hade ett brett flin på läpparna och det kunde Mikko veta utan att se hans uppenbarelse.
   ”Du som är en sådan uppmärksamhetshora, du borde visa alla hur patetisk du är!”, hånskrattade Robin och applåderna började avta.
   Varför lyckades alltid den idioten och förstöra allting? Detta var vad Mikko befarat. Ja, varför skulle någonting gå smidigt och som han försökt tänka? Det gick aldrig att tänka positivt, man blev bara besviken. Mikko sneglade på sina bandmedlemmar som såg allt annat än roade ut. Bland annat Tom stod där med vilt uppspärrade ögon och såg mer ut som en mordisk björnhona som ertappat någon med att skada hennes björnunge.
   ”Tom, det är inte värt det…”, sa Mikko och försökte fånga upp sin väns blick men det var omöjligt.
    Den uppretade björnen lyssnade inte. Hatiskt hoppade den bastanta killen ned från scenen och klampade sig fram mellan folkhopen till Robin. De andra bandmedlemmarna följde efter Tom likt ett pärlband. Ensam stod Mikko kvar där på scenen… handfallen.
   ”Vad sa du nyss?”, morrade Tom varnande åt Robin och innan kräket hann torka bort sitt hånflin hade han blivit upptryck mot väggen. ”Är du helt dum i huvudet som inte fattar att du ska låta bli Mikko?!”
   Åh han gjorde det ju bara värre!
    Robin bara flinade. ”Inte visste jag att du fortfarande skyddade er sjungande lilla fjolla, är ni tillsammans eller?!”
  Mikko vände bort blicken när den första smällen utdelades mot Robins ansikte. De två biffiga killarna drabbades samman likt två stora kolosser och snart nog låg de båda på golvet och en ring av människor hade bildats runt dem och Mikko såg dem knappt. Inte blev det bättre av att Robins vänner hoppade in i det hela och försökte övermanna Tom. Vilket slutade med att Ying, Eddie och Sam hoppade in och envigen blev plötsligt en äkta strid och människohögen som bildades blev större. Magen vred sig på Mikko och han förmådde sig knappt att titta… varför? Varför? Allting hade börjat så bra och sedan måste det förstöras på grund av ett provocerande dumhuvud.
   ”Sluta!”
   Var det verkligen han som skrek ut det där? Ja tydligen, men ingen tycktes höra. Mikko knöt knogarna hårt så att de vitnade och blängde på dem. Han ville få ett stopp på det hela. Allting skulle bara bli värre. Det var kaos, precis som i hans egen hjärna. Nej slagsmålet fick inte fortsätta!
   Snabbt greppade han micken. ”MEN SLUTA FATTAR NI TRÖGT ELLER?!”
   Hans egen röst sprängdes ut i högtalarna och tack och lov fick det slagskämparna att sluta slåss. Istället såg alla fåraktigt på honom. Smärtan att se Tom med ett blåöga och Sam med en sprucken läpp gick inte att beskriva. Mikko bet sig i läppen och slängde micken på scenen så det tjöt i högtalarna. Allting var förstört, precis allt… 
 Då märkte han hur Adrian tittade sorgset på honom. Toppen, så hade han också sett allting. Mikko som hade hoppats på en bra kväll. Nej, känslorna inom honom blev för stora och ångesten kom krypande. Snabbt hoppade han av scenen och sprang ut från hamnmagasinet, lämnade alla sina vänner där i tegelbyggnaden, han orkade inte. Snabbade på sina steg och sprang upp mot filmstaden, genade över vägen till parken på andra sidan den stora röda "SF" skylten. Handfallet satte han sig på en av de vita bänkarna vid fontänen. Bittert drog han huvtröjan tätare mot kroppen och tittade in det sprutande vattnet, vinden låg på så han blev lite blöt av de vattendroppar som slet sig från fontänen. Varför, varför hade det hänt?! I all stress fiskade han upp en ciggarette och försökte tända den med skakiga händer.
   ”Mikko?
Han vände sig om och där i motljuset av den nedåtgående solen så såg han Adrians siluett komma gåendes mot honom.  Toppen, så hade han kommit också istället för att vara med sina vänner och ha en trevlig student. Vilken glädjedödare Mikko kunde vara, han och alla hans problem kunde ta sig på valfritt ställe.
   ”Gå tillbaka till dina kompisar och ha en trevlig kväll på studenten”, sa Mikko och drog ett halsbloss. ”jag klarar mig…”
   Adrian suckade tungt och satte sig bredvid honom. ”Du fattar ingenting, hur skulle jag kunna ha kul om en av mina bästa vänner mår dåligt?”
   Mikko såg frågande på Adrian som log ett milt leende, kunde den killen sluta säga så sanna och perfekta saker vid sådana rätta tillfällen? Mikko log och himlade lite med ögonen. Nej, det gick inte att vara sur när Adrian var i närheten.
   ”Hoppas Tom fick in en bra smäll på Robin, det förtjänar han”, sa Adrian och skrattade smått. ”Nu fick jag se honom i alla fall…”
   ”Önskar att du inte behövt det”, sa Mikko och suckade tungt. ”Förlåt, jag ville inte att han, eller något av mina problem skulle komma i vägen ikväll, du måste vara less”
   Adrian skakade på huvudet. ”Var inte dum, inte ditt fel att Robin är ett sådant dumhuvud som väljer strider vid konstiga opassande tillfällen”
   ”När är strider passande?”, skrattade Mikko plötsligt och log mot Adrian.
   ”Kärlek, tillexempel”, sa Adrian lite fundersamt och han fick en blick som tydde på att han var långt bort i fjärran. ”Då får man gå hur långt som helst”
   ”Så det säger du”, sa Mikko med ett bredare leende. ”hur långt då?”
   ”Jag sa ju det, man kan inte gå långt nog”, skrattade Adrian och reste sig upp från bänken. ”Nä, jag fryser, ska vi gå någonstans?”
   Mikko såg frågande på sin vän. Grabben som klätt upp sig för studentskiva och allt, skulle han bara strunta i den? Det kunde inte Mikko vara boven för.
   ”Äsch, ta dina klasskamrater och gå till er studentskiva”, sa Mikko och knäppte av lite aska från ciggaretten. ”Jag klarar mig…”
   ”Det tror jag säkert, men nu är det så att jag vill vara med dig”, sa Adrian och tog Mikkos hand, drog upp honom på fötter. ”Vi går till hemmakväll och köper godis och dricka, sedan får vi se…”
   Adrian kunde nog inte förstå själv hur mycket de där orden värmde egentligen. Mikko kunde inte sluta le. Men det var en sak de var tvungna att göra först dock. Mikko suckade djupt.
   ”Vi borde gå tillbaka och se hur allting gick efter slagsmålet”, sa Mikko och bet sig i läppen.
   ”Vi går dit tillsammans, visar att vi lever och ser till att dina kompisar lever, sedan gör vi något, bara du och jag”, sa Adrian med ett brett leende. ”Robin har fått sitt lilla roliga ikväll och om något händer så…”
   ”Så?”, frågade Mikko och höjde roat ett ögonbryn.
   ”Så stöter han på mig och då blir det inte roligt!”, skrattade Adrian och Mikko hängde på. ”Kom, nu fixar vi allting och sedan så ser vi till att fira min student som jag själv vill, med dig”
   Tillsammans gick de tillbaka längst grusgången i parken, mot hamnmagasinet. Älven lös som guld i sommarvärmen och vinden blåste varmt när de gick där senare längst kajen. Mikko sneglade på den brunögda killen som gick där bredvid honom och babblade på om vardagliga saker med studentmössan gulligt på sniskan. Ryggsäcken på Mikkos axlar lyftes lite ännu en gång, och det var ingen annan än Adrian som hjälpte honom släpa på den annars tunga bördan. Vad skulle hänt ifall inte träffat Adrian där på bussen? Det ville Mikko inte ens tänka på.


Mikko x Adrian (del 18)

Adrian
Ändra kläder till studentskivan var ett måste. Väl där skulle väl någon full människa spilla någon klibbig drink eller rött vin som aldrig skulle gå bort. Jag såg mig i spegeln, såg till att alla blåmärken var täckta. Då sog det mig att jag och Mikko hade uppenbarligen mer gemensamt med varandra än vad ögat kunde se.  Vi försökte dölja våra djupaste hemligheter för omvärlden med hjälp av kläder.
   Knarrandet av dörren vittnade om att någon kom in i mitt rum. Jag behövde inte ens se mig om för att  veta vem det var, mamma. Hennes gröna ögon såg på mig genom spegeln och jag log tillbaka och knäppte sista knappen på västen. Mottagningen hade ändå gått bra, så länge en mängd släktningar var i huset kunde jag känna mig trygg. Arthur var inte så dum att komma med nedlåtande kommentarer eller slag då. Kommenterarna fick jag så vackert av mina mor och far föräldrar. Jag hade blivit van att vara släktens felande länk och hackkyckling så jag lät dem hållas…
   ”Jag vill inte att du ska umgås med den där Mikko”, sa plötsligt min mamma och hon satte sig ned på min säng, hennes gröna ögon var gravalvarliga. ”Han är konstig…”
   Varför var jag inte förvånad över att hon skulle säga något sådant? Enda sedan hon träffat Mikko hade hon haft den där blicken. Blicken som bad mig att sluta upp med det jag höll på med och bara vara ”normal”.
   Jag vände mig om och höjde ett ögonbryn åt henne. ”På vilket sätt då?”
   ”Allt omsakligt krimskrams runt munnen, han sminkar sig, kläderna, ja allt!”, sa min mamma och rynkade lite på näsan. ”Påminner mig om alla de där hemska punkarna på 70-talet… och vad skulle Arthur säga?”
   Jag höll nästan på att tappa hakan när jag hörde May yttra alla de där hemska påståendena om Mikko. Hur kunde hon döma någon utan att ens lärt känna personen i fråga? I min värld skulle man kunna acceptera alla oavsett hur man såg ut eller vad man gjorde, framförallt inte döma någon innan man lärt känna dem. Tydligen var det bara i min värld. Ett liv utan Mikko… nej det fanns inte ens!
   ”Det som är osmakligt är ditt sätt att döma människor”, sa jag, vart pondusen kom ifrån visste jag inte, men när folk talade illa om Mikko så började det bara koka inom mig. ”Jag bryr mig verkligen inte om Arthur eller vad han tycker, det ända han skulle kunna göra är att hacka och sparka mer på mig än vad han redan gör, så det spelar ingen roll!”
May såg chockat på mig och hon höll nästan på att vippa ut vinglaset som hon höll i handen, den röda vätskan var farligt nära glasets kant. Inte förrän några sekunder efter insåg jag vad jag egentligen sagt och chockat slog jag händerna för munnen. Hade jag verkligen höjt rösten åt min egen mamma?
  ”Förlåt jag…”, började jag svamla och jag såg ned i det välpolerade golvet.
   ”Du gillar honom verkligen”, sa min mamma plötsligt, hon lät sval på rösten, chockad. ”Adrian… snälla”
   ”Som vän, ja”, sa jag och kliade mig i nacken, hettan spred sig på mina kinder och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. ”Jag måste verkligen röra mig…”
   ”Adrian, snälla gör inget dumt, och Mikko är inte bra för dig lova mig att sluta umgås med honom”, sa May och reste sig upp från min säng, gick fram till mig och la en hand på min axel.
   Jag skakade bara av hennes axel, den bubblande ilskan kom tillbaka. ”Lita på mitt omdöme och på att jag vet vad jag gör… jag vet att du vill mitt bästa men ibland vet du inte vad som är bäst för mig, det har bevisats många gånger, hej då, jag sover i lägenheten i natt”
    'chocken över att jag vågat höja rösten sådär till min egen mamma satt kvar i mig. Förvirrad och med lite dåligt samvete lämnade jag May där i mitt rum och tog trappen två steg i taget. Det skulle vara skönt att slippa se den här byggnaden på ett tag. Nu ville jag bara fokusera på positiva saker, det skulle bli trevligt ikväll och Mikkos band skulle spela. Att få höra dem skulle bli kul.
   När jag stängde dörren efter mig och började gå mott busshållplatsen försökte jag fortfarande få grepp om vad som hänt. För bara någon månad sedan skulle jag skakat som ett asplöv, gråtit mig till söms av beslutsångest över ifall jag skulle umgås med Mikko eller inte ifall min mamma sagt sådär. Nu spelade det ingen som helst roll vad hon eller någon annan ansåg.  Jag ville umgås med Mikko så enkelt var det, han gjorde mig glad och uppenbarligen gjorde jag honom glad också. Så simpelt var det och inget annat verkade vara mer självklart för mig än att jag ville umgås med honom.
   Där och då, vid den blåa busskuren den försommar kvällen. Då solen höll på att smyga sig ned bakom husen och vinden som lekte i mitt hår bestämde jag mig. I takt med mitt bultande hjärta tog jag några djupa andetag. Drog in alla dofter av pollen, blommor, löv och asfalt. Mina föräldrar skulle inte styra mitt liv… kosta vad det kosta ville.
   Knastrandet av bildäck och lukten av avgaser fick mig att komma ur mina tankebanor. Jag gick på bussen och kände mig mer säkrare än någonsin. Snabbt smsedade jag mina klasskompisar och Mikko att jag var på väg med ett stort leende på mina läppar. Inget speciellt hade egentligen hänt, ändå kände jag mig så annorlunda inuti. Iris hade sagt hur bra det var att jag umgicks med Mikko, det var också tvärtom. Den blonda, långa, lite osäkra men snälla killen var uppenbarligen bra för mig med.

   När jag kom till lokalen, hamnmagasinet som låg vid älven, så var det redan fullpackat med folk. Man fick riktigt boxa sig fram mellan människor.  Den lokalen var mysig, luktade gott och de brukade alltid sälja gott fika. De röda sofforna som stod utplacerade lite varstans i fikalokalen var dock alltid upptagna. Lika dant de blåa vid den lilla scenen som det brukade vara diktuppläsning på ibland. Som väntat var det inget som inträffade  på den lilla scenen nu.  Istället satt det några ungdomar där och drack cola, man fick inte "förtära alkohol" här inne men jag slog vad om att alla fått i sig tillräckligt innan  de kom hit och skulle få i sig ännu mer efter att de varit här. Jag skakade lite på huvudet innan jag med snabba steg passerade trappen som ledde upp till loftet och fortsatte in till spelningsrummet.  Ett stort rum med en scen på ena långisdan och stora högtalara i taket. Det var blandat med folk, några satt på golvet, andra stod, men det var en massa folk där i alla fall. Jag log när jag såg hur många som kommit för att se Blue Spirits spela. Inte förrän då insåg även jag hur uppslet jag var över detta.  Hjärtat slog hårt emot bröstkorgen och jag kände hur min mun formades till ett brett flin.  Snart skulle detta öronbedövande sorl översötas av musik. Musik av Blue Spirits, och sångaren var ingen mindre mindre än Mikko vars sångröst gett mig gåshud förut.

Det tog några minuter innan bandet tog sig upp på scenen.  Och mitt leende blev om det ens var möjligt ännu bredare. Frontmannens blonda hål lös nästan som guld på grund av strålkastarna, hans ögon var välmarkerade med eyeliner vilket fick hans ögon att gnistra likt safir och smaragd.  Hettan i mina kinder spred sig till halsen och hjärtat slog omänskligt fort. Vad höll egentligen på att hända? Så fort jag såg på Mikko hände något inuti mig, jag blev varm, glad, och ett leende kröp alltid fram. Snabbt skakade jag på huvudet, försökte skärpa mina sinnen. Istället började jag fundera på hur de var klädda. Inte förrän då gick det upp för mig att Mikko hade sin svartgrå randiga munkjacka som han alltid använde. Jag himlade lite med ögonen och log, skulle han någonsin ta av sig den? Troligast inte, lika lite som att jag skulle ta av mig skjortan. Ett sting av dåligt samvete slog mig, jag hade inte berättat för honom… skulle jag någonsin göra det? Kanske…
Ett tag såg Mikko ut som ett rådjur som blivit bländad av strålakstar ljuset av en bil. Han såg bara ut på allt folk som stirrade tillbaka på honom. Men snart nog ruskade han på sin blonda hårman och greppade mikrofånen.
   Därefter nickad han åt resten av bandet och därefter började Tom att slå in resten av medlemmarna och då började musiken spela. Varje liten del av min kropp njöt av denna händelse.  Publiken började jubla och så även jag. Att höra Mikkos röst sjunga texterna till hans egna sånger gav mig gåshud igen. Jag hade lust att stanna tiden, just detta ögonblick och supa in känslan ändå mer. Mikko var helt otrolig och han visste inte ens om det. Hur kunde en människa med så mycket talang inte veta om det själv?

Mikko x Adrian (del 17)

Mikko
Mikko höll hårt i sin väska och såg sig om i folkvimlet. Än så länge såg han inget annat en mängd av bakhuvuden och skyltar med bäbisansikten och personers namn och klass. Han skulle påminna sig själv att göra en minnes anteckning att sitta tillsammans med sin mamma och välja ut bild när han gick ut. Att ha en bild när man satt på pottan eller var nedkladdad med glass eller oidentifierbara matrester var inget som Mikko skulle vilja. Snabbt tittade han ned på sin klocka och bet sig i läppen, snart skulle alla springa ut, han hoppades att han skulle hitta Adrian bland allt folk, jo det skulle han nog.  Det var en annan sak som han kände sig lite nervös över och det var  just allt folk. Helst av allt ville han bara gå där ifrån, folksamlingar hade aldrig varit hans starka sida. Men han höll paniken i schack…
   Ljudet från dunkande baser kom allt närmare och skrålandet av elever lika så, ljudet av visselpipor och gastutor blev nästan öronbedövande när dörrarna öppnades. Ett hav av vita hattar strömmade ut från skolans portar. Mikkos hjärta fladdrade till och snabbt började han söka efter ansiktet med de stora runda nötbruna ögonen. Men vart han en såg så var det enbart andra ansikten han såg av hesa, rödrosiga ungdomar som glatt kramade om sina föräldrar. Det slutade med att det var Adrian som fann honom. Innan han ens hann reagera fick han ett par armar runt sig. Mikko såg ned och möttes med ett rödflammigt ansikte och ett stort leende.
   ”Jag visste att du skulle komma!”, sa Adrian och kramade honom ännu en gång.
  Hans andedräkt luktade lite champagne och jordgubbar, blandat med något annat sötare, som godis. Mikko kunde inte göra annat än att le. Hur söt fick en kille bli?
   ”Grattis till studenten, förlåt att jag har varit helt frånvarande den senaste veckan…”
   ”Tyst, det är okej”, log bara Adrian.
   ”Men jag vill gottgöra dig lite”, sa Mikko och tog av sig sin väska och började rota i den.
Lite osäkert tog han fram en brun fluffig gosedjurskanin som höll i en morot. Egentligen hade han köpt gosedjuret på en barnaffär och sytt dit studentmössa och ett blågult band som han gladeligen hängde över Adrians hals. Leendet på den brunhåriga killens läppar var oslagbart när han såg från Mikko till kaninen och up på Mikko igen. Det värmde att se en av sina bästa vänner så glad.
   Skrattande slängde sig Adrian sig runt Mikkos hals och kramade om honom hårt. Hjärtat slog ett extra slag och Mikko kramade automatiskt om sin vän. Deras blickar möttes och han kände hur han nästan sögs in i Adrians nötbruna ögon. Hjärtat började slå i omäsnklig  takt och han kände hur kinderna hettade en aning. Harklande släppte han greppet om Adrian som generat rättade till sin lugg. Vad  höll på att hända? Det visste han knappt själv
   ”Ni spelade bra”, sa Adrian och log brett.
   ”Tack! Men… äsch… det var ju inget märkvärdigt direkt”, sa Mikko och ryckte lite på axlarna. ”Är mer nervös inför i kväll”
   Det var sant, allt de spelat under dagen hade bara varit enbart sommarlåtar som man annars brukade spela på skolavslutningar, dessutom hade alla varit mer fokuserad på att skrika och tjuta så ingen hade knappt hört. Fast i och för sig, ett gäng med ännu fullare ungdommar på kvällen kunde väl inte vara värre? Eller jo, Robin skulle nog vara där…
”Du sjunger bra…”, sa Adrian och log ett av sina breda leenden, plötsligt blekande det, och ännu en gång slocknade hans glittrande ögon.
   ”ADRIAAANN!”, kvittrade en röst.
   Då upptäckte Mikko en mager och lång kvinna med brunt välfärgat hår och ett par intensiva gröna ögon. Det skrek businesswoman över henne och Mikko hajade till.  Av hennes leende och rosiga kinder verkade det som att hon hade fått i sig minst lika mycket som alla ungdomar runtomkring dem. Adrian log ett leende, som inte tycktes vara äkta när kvinnan knuffade sig förbi Mikko och kramade om honomn. Det störde Mikko att hela scenen såg stel ut. Var det där verkligen Adrians mor? Vad annorlunda de var… trots att deras drag påminde om varandra var deras kroppspråk helt annorlunda.
   ”Grattis till studenten gubben”, sa hon och hängde en liten flaska champagne och en bukett blommor runt hans hals. ”Jag orkade inte stå och vänta vid plakatet som pappa och jag beställt…”
   ”Det är lugnt May, och tack”, log Adrian stort.
   ”Vem är det här då?”, sa plötsligt kvinnan och vände sig mot Mikko.
   Nervositeten steg när de gröna ögonen synade honom uppifrån och ned. Dumt stod Mikko där, skrapade ena skon i marken och önskade att han bara kunde försvinna. Osäkert bet han sig i läppen, ville dölja snakebitsen. För första gången kände han sig opassande. Om hans morsa var sådär, hur var då hans farsa? Inte blev det bättre när May, som hon tydligen hette rynkade lite på näsan.
   ”Det är Mikko”, sa Adrian och skrattade. ”En vän och…”
   ”Åh, trevligt”, sa May och log, ett sådant där överlägset litet leende och Mikko svalde. ”Kom nu   Adrian… vi måste gå”
   Den druckna kvinnan tog ett stadigt tag om sonens arm och förde iväg honom. Fåraktigt stod Mikko kvar och såg med huvudet på sned på när den brunhåriga valpaktiga killen blev bortsläpad från honom. Det kändes inte bra, trots det så log bara Adrian och himlade med ögonen när deras ögon möttes som om det inte var någon fara. Mikko log tillbaka, trots att det kändes som att det var något som brast i honom. Av någon anledning trodde han att Adrians föräldrar skulle vara, annorlunda. Blicken han fått av May gick inte att ta miste på, hon avskydde honom. Var det hans klädstil? Eller var det något annat? En kombination av något? Eller? Mikko stod  där i folkvimlet och visste inte vart han skulle ta vägen för tillfället ville han bara försvinna  från jordens yta.
Alla tankar bröts dock när han hörde hur telefonen började ringa. Fortfarande förvirrad tog han upp telefonen och tryckte på grön lur innan han förde den mot örat.
   ”hallå?”, sa han och slet blicken från den punkt Adrian blivit uppslukad av allt folk.
   ”Vart är du? Vi måste ju till lokalen!”,  suckade Tom i andra änden. ”Har du grattat din pojkvän?”
   ”Öhh ja… men va?! Nej jag och Adrian är inte ihop!”, skrek Mikko fram och han tog sig snabbt om munnen, chockad över sin egen reaktion. ”Vi är bara vänner…”
   ”Jaja, visst vi säger så… men när kommer du?”, sa Tom och plötsligt hördes något mutter i bakgrunden. ”Eddie hälsar att om du inte kommer NU så ersätter vi dig med orangutang som rockar rockring”
   Det fick Mikko att fnissa. ”Jahaja, bäst att göra som ni säger då… jag är på väg”, sa han och tryckte på röd lur.

Alltså förlåt för mamma, hon är som hon är… :S

Ingen fara :3 hoppas du hade en rolig mottagning! 

Skulle ha varit roligare om du varit där, haha, alla frågade vem jag fått den gulliga kaninen av :)
Jaså, och vad sa du? O.o :3

Att jag fått den av dig såklart!!8D Men nu ska jag till din spelningen, ses där! ^^

   Mikko kunde inte sluta le. Adrian visste hur man kunde jaga bort dumma hjärnspöken helt klart. Skönt att han inte verkade bry sig om vad hans föräldrar tyckte. Men Mikko kunde fortfarande inte släppa Adrians bittra min. Den som han alltid fick när han nämnde sina föräldrar, varför? Mikko bet sig ena ringen i läppen, det visste han inte. Skulle han våga fråga?
   ”Mikko, vi ska på snart”
   just ja speningen! Mikko skakade på huvudet och såg upp på Samuel som stod där med ett stärkande leende. Rummet de satt i va litet med enbart en soffa, några stolar och ett bord. En frän lukt av något som påminde om rökelse var som satti väggarna. Mysigt var ordet som Mikko använde för att beskriva det Det var nära scenen, man kunde höra allt folk och musiken utanför. Bandet som spelade nu var bra, riktigt bra. Mikko började bli mer nervös än vad han kanske egentligen behövde vara… men nu gällde det. Efter flera månader skulle han upp på scenen igen, det kändes konstigt. Nyttigt såklart, men jobbigt på samma gång. Usch vad han började känna behovet av att gå på toa. Snabbt knep han ihop händerna och pressade ihop läpparna, det här skulle gå bra. Han sjönk djupare ned i soffan och slöt ögonen, det skulle det…
   ”Mikko, hur är det?”, sa Ying och höjde ett ögonbryn.  
   ”Det är bra, mer än bra”, sa Mikko och öppnade ögonen igen och reste sig upp. ”Nu ger vi allt!”

Mikko x Adrian the sims

Jag hade bara väldigt tråkigt igår så jag gjorde Adrian och Mikko på Sims, haha. Angående mitt skrivande, jag håller på och det går frammåt, ni får ha lite tålamod! hurra och en klapp på axeln för er som står ut med denna vänta! Ha tålamod med mig! ^^ Men jag tänkte bjuda på denna bild i alla fall :3
 

Revenge

You gave me scars
that'll never go away
You where a carnivore
and I was your prey
You laughed at me
made me look like a fool
But beware I'm stronger now
It's time for my revenge 

[ref.]
You can run but you can't hide
I know you understand the words
Same words you told me once
But now it's your turn to run
Run like a rabbit in your own game
it's time for my revenge
 
You played with the sherds
of my broken reflection
You tricked me in to your game
with falseness and lies
I'll not fall for that agian
beware, I'm smarter now
I'ts time for my revenge

[ref:]
You can run but you can't hide
I know you understand the words
Same words you told me once
But now it's your turn to run
Run like a rabbit in your own game
it's time for my revenge

You'll not stand on top of me agian
your words will not affect me anymore
I have shaken you of from my shoulder
And the word I scream for is REVENGE
 
[ref:]
You can run but you can't hide
I know you understand the words
Same words you told me once
But now it's your turn to run
Run like a rabbit in your own game
it's time for my revenge

It's time for my revenge!
it's time for my revenge!
IT'S TIME FOR MY REVENGE
 
(c) Mikko

Haha, en låt som Mikko fick skriva genom mig. Okej det lät helknas men... känner mig stolt att jag lyckades få ner en låt.Vad tycker ni? lämna gärna en kommentar! ^^



Mikko x Adrian (del16)

gahh, jag sitter lite fast med guld och gröna skogar, men det kommer en uppdatering på den innan jag börjar på uni igen! ^^ Håll er till godo med Mikko och Adrian :3
 

Adrian
Dagen före studenten och såklart ville mamma att jag skulle sova hos dem under hela helgen. Jag mådde illa när jag kom in i den stora herrgården, omslöts av den sterila miljö jag levt med under halva min uppväxt. Jag hindrade mig själv från att grimasera illa och skakade lite på huvudet. Detta skulle väl gå bra, det var bara att le vara glad och inte säga något som man skulle ångra. Jag tog av mig skorna och ställde de prydligt i skohyllan.
   ”Hallå?”, hojtade jag och de vita vägarna kastade tillbaka min ljusa stämma.
   ”Hej gubben!”
   Jag klistrade på ett leende när min mor kom in hallen. Hennes ögon var lite grumliga, kinderna var rosiga och hon höll ett halv uppdrucket vinglas i ena handen, starkt tvivlade jag på att det var hennes första. Kunde hon inte ens hålla sig nykter när hennes egen son skulle äta middag med dem? Hon gick fram och gav mig en lätt kram och en puss på kinden. Jag besvarade kramen lätt, nog för att jag tyckte lite synd om henne som bodde här i detta hus med honom, år ut och år in, men jag kunde inte förlåta att hon inte gjorde något åt den hela situationen. Det var ungefär som när folk gnällde över samma sak alladeles för många gånger, man blev less på att tycka synd om dem över samma sak.
   ”Hur är det för dig?”, frågade hon och strök mig över håret. ”Äter du ordentligt nu när du bor ensam och allt, du verka tunn?”
   ”Du behöver inte oroa dig May”, sa jag och la en hand på hennes axel. ”Hur är det med dig?”
   Hon log ett ansträngt leende. ”Fint, vad annars Adrian?”, sa hon och la huvudet på sned.
   Som jag trodde då. Jag såg till att hänga upp min jacka på en av galgarna. Jaha, det var bara att genomlida den här helgen. Skulle inte studenten vara en rolig grej? Åh vad jag önskade att Mikko kunde vara med mig nu. Men under de senaste dagarna hade han repat som sjutton med bandet och jag ville inte störa honom. Jag var bara väldigt glad att han tyckts finna ny energi från någonstans. Det gav mig också energi…
   ”Lämna din väska där så tar Alana hand om det”, sa May och la till en av sina bruna slingor bakom örat. ”Vi ska ändå snart sätta oss vid bords…”
   ”Jag betalar honom den där lägenheten av en anledning, han behöver inte komma hit och snylta!”
   Den sluddriga rösten som lät ungefär som en bullrande och vaken vulkan gånger tusen fick mig att sluta ögonen. Arthur, den människa som skulle föreställa min far… jag svalde klumpen i halsen och rättade till mina kläder. Nej, jag ville inte ens vara här. Allt detta var för min mor så att hon inte skulle känna sig så fruktansvärt ensam. Jag och May utbytte blickar innan hon la en av sina ringprydda och smala händer på min axel och började föra mig mot matsalen. Jag slöt ögonen på nytt och önskade att Arthur skulle vara på ett bättre humör än vad han lät som.
  
Den pressade och krystade känslan kunde man nästan känna där vi satt vid det långa bordet av blankpolerat mahogny. Jag hade riktigt förstått vitsen med ett bord som rymde tio pers när mina föräldrar knappt bjöd hem personer. Det var väl enbart för att stajla. Missmodigt skar jag i laxen och stoppade en bit i munnen, om det var gott eller inte kunde jag inte ens fundera över. Det ända jag fokuserade på var mannen som satt mitt emot mig. Han som hade svarta hornbågade glasögon, det svarta håret började bli silvergrått där det låg perfekt och bakåtslikat. Arthur ansågs kanske som en god affärsman och en vänlig person. Vad folk såg för vänligt med de där stålgrå skarpa hatiska ögonen och smala munnen som alltid låg som ett streck kunde ju diskuteras. När skulle hans kollegor förstå att han var en alkoholist och förtryckte sin fru? Ingen kanske skulle få reda på det...
   ”Hur känns det att snart gå ut skolan då?”, frågade May lite osäkert och la ifrån sig silverbesticken och omsorgsfullt torka mungiporna med servetten.
   ”Bra…”, svarade efter ett tag och såg fortfarande ned i den blanka bordet.
   ”Och betygen?”, muttrade Arthur och Adrian kunde känna de stålgrå ögonen stirra ut honom.
   ”Jo… jag har inte ett enda G”, sa Adrian för att skydda sig så gott det gick.
   ”Men inte alla MVG såklart…”, suckade Arthur äcklat.
   ”Arthur, älskling… vill du ha mer vin?”, sa May osäkert, mest för att skydda sin son från mer påhopp.
   ”Men hör du inte May vilken son vi har?”, sa Arthur äcklat och slog näven i bordet. ”Vad har du tänkt göra efter skolan ifall du ha sådana värdelösa betyg som jag tror du har?!”
   ”Jag…”, började jag med darrande röst, jag vågade fortfarande inte titta upp, snabbt knäppte jag mina darrande händer och la dem i knäet.
    ”Vad har du gjort egentligen de senaste månaderna? Bara gått och drällt runt till ingen nytta i korridorerna? Är du för fjollig att ens våga anstränga din lilla hjärna du har eller är det ångorna från hårsprejen som gjort dig helt dum i huvudet?”, röt Arthur, detta var bara början, han eggade bara upp sig själv till ett raseriutbrott.
   Jag satt där knäppt tyst med läpparna hårt hoppressade. Jag ville bara springa härifrån, lämna det här fängelset till hem. Vad hade jag förväntat mig efter att Arthur inte haft sin slagpåse hemma under en månad? Att man då per automatik slapp stryk och hånfulla ord? Knappast…
   ”SVARA, och titta på mig när jag talar med dig!”, röt Arthur från sin del av bordet.
   Likt en rädd hare ryckte jag till och gjorde som jag blev tillsagd. Det skickades rysningar i hela kroppen när de stålgrå ögonen såg rakt igenom mig. Jag hade hoppats på att han hade varit på ett bra humör, för en gångskull…
   ”Jag, jag vet inte riktigt… men jag har fått sommarjobb på Brothers…”, sa jag lite skärrat och jag såg hur Arthurs blick blev ännu mörkare.
   ”Du ska alltså ägna hela sommaren åt att vandra runt i en klädbutik, det behöver man väl knappast någon utbildning till!”, morrade Arthur och ställde ned vinglaset med en duns så den röda vätskan nästan själpte över kanterna på glaset. ”Nej, det tillåter inte jag, det duger inte alls, när ska det bli en man av dig?!”
   Jag satt bara där och tog emot knivarna han kastade. Varför kunde det inte vara en sådandag då Arthur helt enkelt bara ignorerade mig istället för att hålla på att håna och trycka ned? Jag bet mig i läppen och såg in i väggen.
   ”Det är väl bättre än inget?”, pep jag, lika mesig som alltid, lika mesig som en liten mus.
   ”Är du uppkäftig nu också?!”, röt Arthur och reste sig upp från stolen, den åkte i marken med ett brak så både jag och mamma ryckte till.
   ”Älskling...”, började May och man kunde höra hur hennes röst darrade, den lät precis som jag kände mig inombords, skakande, rädd.
   ”Nej, May!”, röt Arthur argt. ”Jag vill inte ha något jävla vin, jag vill veta hur vi lyckats få en sådan värdelös son!”
   Jag bet sig hårt i läppen och slöt ögonen. Studenten, Louise, lägenheten, Timothy… Mikko…
   ”Du är en sådan skam! Du förtjänas inte ens vårt efternamn!”
   När jag öppnade ögonen igen så upptäckte jag till min förskräckelse att Arthur stod mitt framför mig. Jag kunde inte hindrade det längre, hela kroppen började skaka och tänderna skallrade. Nu skulle det bara sluta med en sak. En stark näve tog tag i min nystrukna skjorta och med livrädda ögon såg jag upp på Arthurs som var nästan helt svarta. Nej, nej, nej… nu kom det… inte dagen före studenten, inte dagen före studenten! Ett pip hördes från min mamma när Arthurs näve höjdes och jag knep ihop ögonen hårt, kände hur tårarna började rulla ned för kinderna. Nu var det klippt. Jag önskade att han aldrig kommit hem!

Hur gick repningen idag Mikko?  :)

Kanon, men jag är skitnervös  >-<

Det går nog bara bra ska du se :3 Kommer stå där och gapa och skrika så om de inte har blickarna på er så kommer de titta på den galna lilla killen som står i publiken som värsta groupien!! xD

HAHA! Det skulle jag vilja se! ;) Men hur gick det med föräldrarna idag, du verkade inte allt för road att gå dit? :/

Det gick bra, är alltid bara så nervös för inget… de vill mitt bästa även om de tjatar…

Jo, föräldrar kan vara jobbiga, hoppas de inte körde för hårt med dig ^-^

Jag slöt ögonen, Mikko anade inte hur sanna de där orden var. Det kändes precis som att jag aldrig flyttat hemifrån. Motvilligt sov jag över på herrgården, för min mammas skull. Hon ville så gärna se mig i morgon och ha en studentskiva för mig. Jag gjorde detta för min mammas skull. De skulle ha den där fördömda mottagningen och jag skulle le och se glad ut även om Arthur skulle sitta där bakom en tidning utan att säga ett dyft. Men han skulle inte förstöra min dag. Jag kved illa och såg ned på de nya blålila märkena som brydde mina revben.  Nej, han skulle inte förstöra någonting!

Nä då inte alls, men du nu ska jag sova! God Natt, kram! 8D

Okej, det är en stor dag i morgon, ska försöka hinna träffa dig vid utspringet ^-^ God natt!

Jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända… varje gång jag var borta från Mikko kändes det som att han tog med sig ett tomrum inom mig. Det blev så att vi sågs så mycket som möjligt och om vi inte kunde ses SMSeade vi som tokar. Vad höll på att hända egentligen? Jag drog handen över ansiktet och log smått. Ja, jag kände igen den där känslan så väl, den där pirrande känslan och de lyckliga fjärliarna i magen. Ingen annan kunde få mig att känna så, enbart Mikko. Den där hårda attityden han haft förut var som bortblåst. När man lärt känna honom så insåg man att han var snäll, givmild. Pengar, status var ingenting för honom… det var fint. Jag kände igen den härliga berusande känslan som kärlek gav.  Men, Arthur fick inte skrämma bort honom. Jag spärrade upp ögonen och bet mig hårt i läppen. Hur skulle jag fixa det? Vad skulle de säga om jag kom hem en dag med en kille med piercade läppar och svart kajal runt ögonen som vissa gånger var så skarp att jag skämtsamt kallade honom för panda? De skulle inte acceptera honom, inte ens som en bekant. Jag bet mig i läppen… skulle det ens bli något mellan oss? Vad ville Mikko? Tänk om han enbart såg mig som en god vän och inte ville gå in i något förhållande? Smärtan i läppen blev mer intensiv. Tänk om jag förstöde den fina vänskap vi lyckats få under dessa få månader enbart för mina dumma känslor? Vi var så olika, men vi kompenserade varandra så bra, jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom!

Med för mycket i tankarna så sov jag endast fyra timmar. Alldeles för tidigt ringde klockan och jag tittade på min digitala siffrorna som visade 04.00 med sina gälla gröna siffror. Idag skulle det hända, idag skulle jag gå ut gymnasiet. Jag log smått, inget skulle få hindra mig från att vara glad. Men det jag såg mest fram emot var dels avslutningen, då jag skulle få se Mikko på scen, och dels i kväll… när de skulle spela på lokalen där vi hade studentskiva, allt skulle bli helt underbart! Nu var det bara att fixa till sig.
   ”Låt dagen börja…”, log jag och reste mig upp från sängen, jag hindrade mig själv från att kvida över min onda kropp. Arthur skulle inte få sin vilja fram.


Mikko x Adrian (del15)

Mikko
Mikko hade kurat ihop sig som en boll under täcket. Han hade varit så rädd där på dasset. När hans mamma väl hittat honom hade han redan haft flera panikångestattacker och varit helt slut… Han mindes knappt hur han hamnat där, bara att de släpat med honom dit. Hur hade de lyckats? Mikko var arg på sig själv att han inte gjort motstånd men vad skulle han gjort? Det hade inte gått. Tårarna var slut, han kunde inte gråta. Han kände sig helt konstig inuti, en blandning mellan panik och äckligt lugn. Men mest ångest…  det skulle inte gå… hans liv kunde inte fortsätta såhär! Det knackade på dörren men han orkade inte med sin mammas oro. Han visste precis vad hon skulle säga. Hon ville att han skulle prata med henne. Aldrig att han kunde göra som hon sa, han bara kunde inte… då var det bättre att låta det vara...

Nästa dag vaknade han av att telefonen ringde. Ett tag hade han inte ens tänkt svara. Överarmen ömmade och så även magen och låret. Mikko hade inte kunnat stå emot, han hade inte kunnat följa Adrians råd hur mycket han än velat. Ångesten hade blivit alldeles för stor. Nu låg han där patetisk och värdelös under täcket och önskade att han inte behövde stiga upp igen.
   Telefonen fortsatte ringa, och när presonen som försökte nå honom gjorde ett tredje försök orkade inte Mikko så han kikade fram under täcket. När han såg ned på displayen var det Adrian. Genast verkade allting en aning ljusare… lite bättre
   ”Hej…”, sa Mikko och han försökte låta normal på rösten trotts att han kände för att bara krypa ned i en håla.
   ”Hej…”, sa Adrian med mild ton. ” Jag står utanför, får man komma in?”
  Mikko satte sig upp i sängen och drog upp persiennerna. Rätt och riktigt där stod Adrian med en ica påse i handen och Timothy bredvid sig som viftade på svansen. Deras ögon möttes och Adrian log och vinkade. Mikko kände hur hans egna mungipor åkte upp och han vinkade tillbaka. 
   ”Jag har inte ens klätt på mig”, sa Mikko lite generat.
   ”Det spelar ingen roll, jag fixar te så fixar du till dig”, sa Adrian och skrattade. ”Nu går jag in i alla fall kom ner om du känner för det…”
   Adrian la på och Mikko såg chockat på telefonen. Men jaha? Han satte sig upp i sängen och såg sig om. På nedervåningen hörde han hur ytterdörren öppnades och ett hej hördes från hallen, därefter hörde han Iris röst och kort därpå börjades det dola på i köket. Tekoppar skramlade och vatten kokades.  Det fortsatte att höras röster på nedervåningen och Mikko fick mer och mer beslutsångest över om han skulle gå ned. Mesta dels för att Iris var där. Vad skulle hon säga? Men Adrian var ju också där… han ville verkligen träffa Adrian. Fast i vanliga fall skulle han hållit sig på sitt rum hela dagen när han mådde så här piss och hade så ont...

Fem minuter senare hade han tagit på sig en tjocktröja och ett par mjukisbyxor. Adrian hade redan sett honom när han var nere i botten… det kunde inte bli värre direkt. Tyst tassade han ned för trappan och kikade in köket. Där stod Adrian och hällde upp te vid köksbordet. På en stol satt Isabelle och dinglade med fötterna och pratade på med Adrian även om han inte dirket såg ut att lyssna. Det gjorde ont när han blickade på Iris som stod och gjorde maffiga skaldjursmackor. Han mådde dåligt över att inte säga sanningen för henne… det hade bara blivit så. Ändå var hon så förstående… skammen kom igen.
   ”MIKKO!”
   Helt utan förvarning hade Isabelle rusat fram och slagit armarna om hans midja. Mikko såg förvånat ned på sin lillasyster som såg upp på honom med stora ögon och ett brett leende. Han log tillbaka och strök henne lät  över huvudet.
   ”Hej…”, sa han och strök henne över kinden.
   ”Försvinn inte sådär igen!”, sa hon och kramade om honom hårdare. ”Lova!”
  Mikko visste inte vad han skulle säga, han blev riktigt paff. Isa var den sista som han trodde skulle sakna honom så mycket.  Det fick honom att skämmas ännu mer, även om han inte kunde ha gjort något åt det som hänt igår. Lite besvärat mötte han Adrians blick, han gav honom ett milt leende. Iris skarpa blick brände nästan nacken också, men han vågade inte se henne i ögonen, rädd över hur hon skulle reagera.
   ”Välkommen ner”, sa Adrian och skrattade. ”Tänkte att vi kanske ska äta något?”
   ”Jo…”, sa Mikko lite tveksamt och tassade fram till en stol.
   Det var som att Adrian kunde Mikko utan och innan trots att de inte känt varandra så länge. Nej, Mikko hade inte ätit något sedan han kommit hem... Han sneglade på Adrian i ögonvrån när han satt sig ned på stolen bredvid honom. Den killen påminde mer och mer om en hundvalp, en trogen hund som aldrig skulle lämna en väns sida. Det kändes bra, varför hade Mikko tvivlat på honom i första hand?
   ”Då var de klara”, sa Iris hurtigt och kom till bordet med två tallrikar med två stora skaldjursmackor på varje. ”Hoppas jag gjorde rätt nu Adrian…”
   ”Finns inget sätt att göra fel på”, skrattade Adrian och tog en macka.
   ”Tack”, fick Mikko fram och såg upp på sin mor, han fokuserade blicken på hennes axel.
   ”Tacka inte mig, tacka Adrian som kom med räkorna och kräftstjärtarna”, log hans mamma och när hon passerade honom kände han hur hennes händer varsamt drogs igenom håret.
   Mikko satt fortfarande tyst vid bordet medan de andra började prata om vardagliga saker. Isa pratade på om sin dans och Adrian började därefter med ämnet Timothy, hans favoritämne. Om man inte visste att Timothy var en hund, skulle man kunna tro att det var Adrians barn eller något. Mikko började le av tanken när han tog en klunk av det varma teet. 
   Efter lunchen så beslöt sig Adrian att de två skulle ta ut Timothy på en promenad. Genast ställde sig Mikko tveksamt till det för man var en idiot om man inte förstod signalerna. Adrian ville prata och det var väl mer än föreståligt egentligen. Frågan var, vad skulle Mikko säga? 
   Solen värmde och det var en mycket folk i parken där de gick på grusgången. Egentligen var det en underbar dag med solen värmande mot huden och vinden som lekte lite med håret. Mikko kunde inte undgå att känna sig lite lättad över att ha Adrian där bredvid sig ändå. Han förstod fortfarande inte riktigt hur de kunnat bli så att han anförtrodde så mycket till honom. Vissa saker han sagt till Adrian skulle han aldrig drömt om att säga till andra, enbart för att skydda dem. 
   ”Så vad hände igår?”, frågade Adrian när de kommit en bit in.
   Strupen snördes nästan åt och Mikko sparkade på en sten. ”Robin…”, sa han kort och svalde. ”Han fick tag på mig när vi skilts åt och efter det hände massa grejs, det slutade med att han och hans gäng stängde in mig där på dasset”
  ”Som jag trodde…”, mumlade Adrian och Mikko kunde höra den medlidsamma tonen i rösten. ”Ska du bara låta honom…”
   ”JAG KAN INGET ANNAT!”, gastade Mikko fram så snabbt att Timothy hoppade till och gömde sig bakom Adrian, synfältet blev och genast suddigt. ”Det skulle bara bli värre om jag gjorde något åt det!” 
   Adrian la sina händer på Mikkos axlar och pressade ned honom på en bänk. Det kanske var tur för Mikko visste knappt om han skulle orka stå upp. Vad skulle han göra?! Om han började göra motstånd skulle det gå åt helvete. Även om han polisanmälde den idioten skulle han inte direkt sluta. Robin var sådan, han ville inte att någon skulle vinna över honom…
   ”Vill du fortsätta ha det så här då, Mikko?”, sa Adrian i lugn stämma och satte sig bredvid honom.
   ”Nej…”, mumlade Mikko och borrade in ansiktet i händerna. ”Men nu är det så… vad skulle jag kunna göra?!”
   ”Visa honom att du inte viker dig, ingen ska få trycka ned dig och berätta hur du ska leva…”, sa Adrian i alvarlig ton. ”Be inte om hans tillåtelse att finnas till, visa honom att hans idiotiska överfall inte biter… om du inte kan konfrontera eller prata med honom…”
   Det var något i Adrians röst som lät annorlunda, den där gulliga glada undertonen var som bortblåst. Mikko såg upp på honom och den där gnistan i hans nötbruna ögon var som borta. Varför pratade han som om han varit med om samma sak och visste hur det kändes? Det var inte samma gulliga hundvalpsliknande kille som satt där, valpen hade transformerats till en vakthund med ilsken blick som man inte ville gå fram till. Den vakthunden varade bara några sekunder för rätt som det var hade Adrian ett milt och brett leende på läpparna igen, och hans ögon tindrande av givmildhet, valpen var tillbaka.
   ”Jag hörde av Tom igår att Blue Spirits ska spela på studenten på vår skola”, sa Adrian sedan med huvudet på sned. 
   Mikko skakade på huvudet. ”De ska men… jag vet att Robin kommer vara där…”
   ”Vad sa jag nyss?”, sa Adrian och la en hand på Mikkos axel och log. ”Jag vill se dig uppträda”
  Mikko tittade på Adrian igen och hjärtat började slå löjligt fort. Varför hade Adrian den där blicken, det kändes som att de kunde få honom att smälta bort. Ville Adrian verkligen det? Alla andra tankar som han haft försvann och ersattes med bara den tanken... uppträda för Adrian? Varför kändes den tanken så lockande. 
   ”Har ni några snygga scenkläder?”, frågade Adrian när Mikko inte sa något.
   ”scenkläder?”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Ja, jag menar…”, började Adrian, och såg Mikko rätt eller började hans hy bli djupare röd?. ”Jag har några idéer… sedan du nämnde ditt band”
   Mikko kunde inte låta bli att le. ”Och?”
   ”Alltså… jag lär inte bli klar med dem innan studenten jag har nog mycket med en kompis studentklänning men…”
   Mikko visste inte riktigt vad som hände, kroppen arbetade på eget bevåg och slog armarna om Adrian. Hur kunde en enda människa få honom och känna sig så mycket bättre? Det var helt otroligt ibland. Adrian ställde inga motfrågor eller undrade varför Mikko agerade som han gjorde. Adrian var nog den mest accepterande person han någonsin träffat. Han tvingade inte ens Mikko att försöka gå in på detalj vad som hänt under gårdagen, det fina var att Mikko kände på sig att om han väl ville skulle Adrian sitta där och lyssna.
   ”Det skulle vara kul att uppträda med något som en person sytt åt en”, fick Mikko fram och log smått. ”Ta den tid du behöver…”
    Adrian hann inte svara för Mikkos mobil ringde, det var Tom. Det visade sig att hela bandet hade kommit hem till Mikko och de väntade på dem. Genast förstod Mikko vad det handlade om, såklart att de ville se att han var okej. Så det var bara att gå hem igen och möta upp dem, inte för att det egentligen gjorde något, det var förståeligt.

Dagen blev till kväll och Mikko hade aldrig trott han att skulle kunnat sitta där i vardagsrumsoffan och se en film med sina kompisar när han vaknat i morse. Men det var Adrian som gett honom kraften… Egentligen skämdes Mikko lite över att han hade så fina vänner som verkligen brydde sig men han hade så svårt att visa det tillbaka. Det var i alla fall skönt att de inte krävde en förklaring vad som hänt just precis nu. De ville bara finnas som stöd och visa att de fanns där oavsett vad som hänt. Ja, lögnen han dragit igår var uppenbar och dålig… det skämdes Mikko över också han skulle säga vad som hänt en annan gång… nu ville han inte förstöra en till kväll för dem. Han ville inte förstöra fler kvällar med sitt gnäll… det fick bli ett slut med det…
   Mikkos tankar bröts helt av skriket i filmen och han kände hur någon kramade och klämde om hans hand. Med ett leende upptäckte han att det var Adrian.. Stackaren såg ut att nästan vilja krypa ur sitt eget skinn där han satt och höll upp en kudde för ansiktet med den andra handen och knep ihop ögonen hårt.
   ”Du gillar skräckfilm och thrillers märker jag”, flinade Mikko bara och såg lite retsamt på honom.
   ”Varför måste saker hoppa upp så tvärt?”, suckade Adrian och såg på honom med ett lite blekt leende. ”Är blodet borta?”
   ”Ja…”, skrattade Mikko och skakade på huvudet.
   ”Tur att jag har Timothy med mig hem annars vet jag inte om jag skulle våga gå hem själv”, sa Adrian genant och bet sig i läppen, som om han ångrat det han sagt. ”ja, jag är mörkrädd och lättskrämd, glad?”
    ”Jag följer dig hem sedan”, sa Mikko och himlade lite med ögonen.
    Det blev inget mer sagt för Adrian pep till och gömde sig under kudden igen när ännu en Mikkos hand fick ännu en hård kram, som varade under resten av filmen.


Sagt och gjort, senare närmare tolv följde han med Adrian och Timothy en bit innan han vände om och började gå tillbaka hem. Ett tag ville han inte skiljas åt, som det alltid kändes med Adrian. Nu var det dels för att han inte pratat med Iris någonting. Så antagligen skulle det snacket bli nu och det skulle inte bli trevligt. Fast det samtalet kom inte, Iris gav honom bara ett snällt leende när han kom in genom dörren och omfamnade honom i en kram.
   ”Jag älskar dig, hoppas att du vet det”, var det enda hon sa och kramade om honom ännu hårdare. ”Var rädd om dig!”
   Så var det snacket, Iris strök honom över håret och smekte honom lätt på kinden innan hon släppte honom och lät honom gå upp på sitt rum. Det kom som en lättnad men även som en chock också. Jaha, så hon skulle bara låta honom gå sådär? Men det var kanske inte så konstigt, det hon skulle säga var inte något han inte hört förut. Han visste att hon brydde sig. Han hade en för snäll mamma för sitt eget bästa. Med ett leende gick han upp på sitt rum samtidigt som han stängde och låste dörren efter sig.
   Mikko såg sig om sitt rum och plötsligt fastnade hans blick på en animeposter som hängde på den motsatta väggen. Ciel Phantomhive stirrade tillbaka på honom med högdraget ansiktuttryck.
   ”If you crying, fight against it! If you’re regretting, walk forward! Only complaining on your misfortune, you’re nothing but a common pig!”, det citatet ekade i Mikkos öron när han stirrade in i ciels blåa öga. 
Lätt för dig att säga som har en butler som är så episk! , tänkte Mikko och fnös innan han såg upp på Sebastian som stod där i bakgrunden med sitt vanliga hånflin på läpparna. Det skulle allt sitta fint med en demonbutler som kunde hjälpa en, men det var önsketankar… Eller kunde Mikko kanske vara sin egna episka butler?
   ”I’m breaking the habit”, mumlade Mikko och satte sig på sin säng.
   Han tittade ut genom fönstret ett tag och försökte rensa sina tankar. Gång på gång kom han att tänka på det där uppträdandet. Vad skulle han göra med det? Robin skulle ju vara där… det skulle vara himla jobbigt ifall han skulle ställa till med något skit. Men samtidigt, skulle han våga göra det när Tom, Eddie, Sam och Ying var där? Troligast inte. Mikko log och kom ihåg första gången Tom kommit till skolan och hotat Robin att låta Mikko vara. Det hade varit en fröjd att se Robin rädd… inte kul att bli uppläxad av en stor björn till gymnasieelev direkt… 
  ”I’m breaking the habbit”, mumlade han igen och log.
   Vad hade Adrian sagt, att man skulle tänka på något som man såg fram emot och det som gjorde en glad? Mikko la sig ned i sängen och knäppte händerna bakom huvudet. Skulle han ge det en chans? 
   ”I’m breaking the habit”, sa Mikko högre denna gång och slöt ögonen.
   Det skadade inte att prova? Han visste inte hur länge han låg där och försökte tänka på saker som fick honom att må bra och vad han såg fram emot. Det var dock bara en sak som fyllde hans tankar då. Och det var Adrian. Att the Blue Spirits uppträdde och den enda som stod och lyssnade var Adrian. Med sina tindrande bruna hundvalspögon och stora breda smittande leende.


Mikko x Adrian (del14)

Adrian
Det var inte sant, det fanns inte på denna jord. Jag satt där i Mikkos hus. Det var tyst, dödligt tyst, jag vågade inte röra en fena. Jag satt där vid köksbordet med ett krampaktigt tag om tekoppen mellan händerna. Klockan började närma sig ett, han hade inte kommit hem, och de andra var fortfarande ute och letade efter honom. Jag hade ställt upp på att stanna här och vakta hans lillsyster och vänta på att han kanske kom hem. Nu var det dock inte så troligt…
   Jag skulle aldrig glömma Iris uttryck i ansiktet när jag knackat på. Röda kinder och svullna tårfyllda ögon, och det första hon frågar är om jag sett Mikko. Fasan spred sig när jag insåg att han inte ens kommit hem från skolan… jag fattade ingenting. Vart kunde han ha tagit vägen efter vi skilts åt? Vad kunde ha hänt?


   ”Vart är mamma?”
   Jag vände mig om och där stod Isabelle i ingången till köket. Hon kramade sin teddybjörn hårt i famnen och tittade oroligt på mig med sina stora blåa ögon. Att oroa henne i onödan vore bara fel. Leendet jag försökte frammana kändes falsk men vad annat kunde jag göra? Det var illa nog att hennes bror var borta.
”Hon är ute och letar Mikko, ingen fara, hon kommer snart tillsammans med honom”, sa jag och la huvudet på sned. ”Svårt att sova?”
   Hon nickade svagt och bet sig lite i läppen. Nej, jag kunde inte se ett litet barn sådär ledsen och orolig. Jag gick fram till henne och satt mig på huk för att komma i samma nivå som henne.  Med ett milt leende la jag en hand på hennes axel och strök henne lätt över håret.
   ”Ska vi se en disneyfilm medan vi väntar?”, frågade jag lugnt.
   Hon nickade svagt och tog min hand. Tillsammans gick vi in i deras vardagsrum och startade en animerad pixarfilm. Den handlade om vikingar och drakar. Det var allt jag kunde registrera, jag kunde inte fokusera. Vart var Mikko? Vad hade hänt honom? Scenario efter scenario spelade upp i mitt huvud. Det ena värre än det andra men det slutade bara med en tanke. Han fick inte ha tagit sitt liv. Jag förstod inte varför jag kom med den slutsatsen, det bara var så. Ifall det var fallet… nej, det fick det inte vara!
   Isabelle somnade i soffan efter en halvtimme in i filmen och själv satt jag med min mobil i handen helt redo på att svara ifall min ringsignal skulle gå igång. Då och då sneglade jag på Isabelle som kurat ihop sig under en filt. Hennes harmoniska anletsdrag gjorde mig konstigt nog lugn. Vem kunde inte bli lugn av henne? Det såg så skönt ut att sova. Jag var trött, men jag tänkte inte sova förrän jag visste vart Mikko var.
   

En stund senare öppnades ytterdörren och jag flög upp i soffan och sprang ut i hallen. Besviken såg jag Toms stora gestalt som tog av sig jacka och Oliver kröp fram bakom honom och skakade på huvudet. Jag bet mig hårt i läppen. Det var synd att jag träffats Mikkos bandmedlemmar såhär. De hade kommit så fort Irirs berättat att Mikko inte kommit hem efter skolan. Allihop, den enda längre, grövre än den andra...
   ”Vi har letat på de ställen Mikko troligast kunde vara men tyvärr… vi hittade honom inte”, suckade Tom.
   ”Det förvånar mig inte om det är Robin”, muttrade Oliver argt och slängde sin jacka på golvet. ”Det svinet till idiot, han har någon slags pervers glädje att plåga andra”
Jag bet mig i läppen och såg ned i golvet, ja, tänk om… men samtidigt ”Skulle verkligen Robin göra något sådant?”
   ”Adrian, jag ser på dig vad du tänker men svaret är att Robin är genomrutten, han kan ha gjort vad som helst… det har slagit slint hans skalle”, sa Tom och gick klampade in i köket. ”Jag vill ha något att äta…”
   ”Jag hoppas bara inte att Miko försvunnit på egen hand”, sa Oliver och tillsammans följde vi med in i köket. ”Det skulle vara förjävligt”
   ”Nej, inte Mikko”, sa jag och skakade på huvudet, det ville jag inte tro. ”Varför skulle han göra det?”
   Oliver såg på mig med en dödseriös blick. ”Jag kan tänka mig flera anledningar tyvärr…”
   Tiden gick och i all tristess så fixade vi varma mackor som vi började äta i tystnad. Ingen av oss hade något att säga. Liksom förut så satt vi bara och väntade på att de andra skulle komma tillbaka. Jag hopades att någon av dem skulle ringa och säga att de hittat honom. Hittat honom och att han var välbehållen. Tiden gick, de andra två medlemmarna, Eddie och Samuel kom också med lika dåliga besked.  Himmelen blev allt ljusare och stjärnorna började blekas på himmelen och fortfarande inget svar.


   Det var inte förrän vid halv fyra vi hörde en bil som körde in på uppfarten. Vi fem reste oss upp så stolarna skrapade och alla sprang ut mot hallen samtidigt. Dörren öppnades och jag höll nästan på att gråta av lättnad när jag såg Mikko komma in genom dörren. Han såg sliten och tilltufsad ut, men han var vid liv. Jag kunde inte hejda mig, snabbt sprang jag fram och slog armarna om honom.
”Gör inte mig så orolig, jag har varit så himla rädd!!”… då kände jag hur han stank i princip avlopp. ”Vart har du varit?!”
Jag såg upp på Mikko som såg trött ned på mig, han sköt mig ifrån sig och såg ned i backen. Det var skrämmande att han inte sa något, alls. Vad kunde ha hänt?!
”Jag lyckades bli inlåst på utedasset på stranden, bredvid omklädningen…”, mumlade Mikko och såg in i väggen. ”det var så klantigt… förlåt”
”Och din mobil, du kunde väl ha ringt?!”, sa Samuel och la armarna i kors. ”På en gång, jösses den där haspen är löjligt jobbig”
”Förlåt…”, mumlade Mikko. ”tappade mobilen i sanden…”
”Vi har varit så himla oroliga”, fortsatte Oliver.
”Förlåt”, viskade Mikko och knöt knogarna hårt.
”Ja, vi har varit uppe hela natten och letat”, tillade Eddie.
”FÖRLÅT!”
Ingen hann hejda Mikko när han med en rivstart sprang upp för trappen två steg i taget, sprang in på sitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Vi alla såg på varandra med förvånade blickar. Något stod inte rätt till. Han sa inte hela sanningen. Inte nog med det, varför hade han gått till stranden? Det var inte bara en omväg, det var åt ett helt annat håll än den vägen han tagit när vi skilts åt. När ingen gjorde en insats till att prata med honom så började gå mot trappen men Tom hindrade mig.
”Det är inte lönt Adrian…”, sa han och släppte taget om min axel och tittade medlidande på mig. ”Vi alla fattar att det han säger är en lögn, men sanningen kommer fram förr eller senare…”
”Den gången Mikko går på det där dasset, nej den dagen kommer inte komma”, suckade Samuel och ruskade på sitt huvud så att hans röda hår piskade honom i ansiktet.
”Bakterierädd, eller något”, sa Tom som svar på min frågande min.
Jo, när jag väl tänkte efter hade han alltid skjutit upp skolans dörrar med armbåge eller axeln, aldrig med händerna.  Fast jag hann inte säga något för dörren öppnades och Iris kom in med ett trött fast lättat ansiktsuttryck. Hon gav oss alla en varm blick innan hon tog av sig skorna. Hon såg så matt ut så jag kunde inte hålla mig själv från att gå fram och hjälpa henne av med jackan.
”Tack ska ni ha, jag vet inte hur jag ska återgälda detta”, sa hon innan hon gav oss en kram var. ”Vart är Mikko?”
”Han sprang upp på sitt rum och låste…”, sa Oliver oroligt.
Iris fick med ens en sorgsen blick. ”Nåja, ja, ja, han är hemma i alla fall… vill ni ha något att äta?”
”Vi hjälpte oss själva med varma mackor”, sa jag och med ett lite generat leende. ”Och Isabelle sover i soffan…”, sa jag innan Iris hann börja undra
Hon nickade. ”Ni kan sova här om ni vill, ni behöver absolut inte åka hem, det är så sent”
Men ingen ville behöva störa Mikko och hans familj något mer, de behövde tid att prata. Trots att jag inte hade lust var jag tvungen att gå hem jag med. Timothy hade varit ensam alldeles för länge men det hade inte varit direkt meningen.  Det var i alla fall en lättnad att Mikko inte var försvunnen längre. Jag såg upp mot hans fönster när jag passerade deras hus. Jag var helt säker på att det var Robin som gjort något. Men det var om Tom sagt. Mikko skulle väl prata när han väl ville. Jag sparkade till en sten och suckade tungt.  Robin, den idioten skulle inte få fortsätta såhär. Spelade ingen roll ifall han gjort något nu eller ej. Om ingen kunde stoppa honom skulle jag det, på ett eller annat sätt.

Mikko x Adrian (del13)

Tacka OS och att jag inte är interesserad av det, här kommer ett till inlägg av Mikko och Adrian xD
Mikko

Dagen efter sammanbrottet hos Adrian så vaknade Mikko upp med huvudet tungt och tjockt. Men det kändes bättre i magen, bättre än på länge. Ångesten som annars brukade gnaga och sluka honom hel vissa gånger var endast som något grått surr i bakhuvudet. Det kändes bra att någon visste. Mikko strök två fingrar över sitt ömma öga. Mikko hade ljugit ihop till Iris att det var något som hänt när han passerat en fotbollsplan och fått en boll på sig och därefter gått till Adrian för att få hjälp. Iris hade varit svårövertalad men det hade gått. Det svåra skulle bli med bandmedlemmarna, shit. Hur skulle han kunna visa sig för dem egentligen? Han ville inte att de skulle behöva beskydda honom. Dessutom, hur skulle de göra det med tanke på att de bodde en halvtimme bort och var nästan aldrig i stan? Nej, han skulle inte belasta dem med något sådant…
Det pep i telefonen och Mikko kändes genast att det bet till i magen. Han hoppades verkligen att det inte var ett av Robins sms. Så ville han verkligen inte börja dagen! Motvilligt tog han upp mobilen och väntade på det absolut värsta. Men det var inte från Robin. Istället fick Mikko ett leende på läpparna.

Kommer du till skolan idag? :)

Just ja, skolan. Mikko såg på klockan, ja han var väl tvungen att pallra sig dit. Det skulle nog inte bli för jobbigt direkt, det enda klassen gjorde var att snacka om studenten. En sak var i alla fall säker, Mikko kanske inte var stolt över mycket men tanke på att han mått piss de senaste veckorna så hade han lyckats göra de sista proven och inlämningarna och alla hade blivit godkända. Att det inte räckte till att få godkänt på själva kursen var ju en helt annan sak. Sommarlovet fick verkligen komma.

Jodå, vi ses där, ska inte glömma paraplyet!  xD

Det var ett under att Adrian faktiskt förlåtit och bett dem att dra ett streck över det hela. Den killen var för snäll för sitt eget bästa. Fast den ångesten var i alla fall helt borta, över vad Adrian tyckte. Oron fanns såklart kvar att Adrian skulle lessna och säga upp bekantskapen. Men med tanke på att Mikko betett sig så rent ut av elakt och Adrian fortfarande ville vara vänner betydde det väl någonting i alla fall…

Hur hade Mikko överlevt en dag utan Adrian? Det kändes omöjligt på så många sätt. Bara att någon stod och väntade vid skåpet när det var dags för lunch och tvingade med honom till matan. Bara att det fanns någon där som hade ett vänligt leende gjorde mycket. Mikko fick också träffa Adrians kompisar och de var väldigt trevliga. Mikko hoppades bara att de inte hade något emot att han följde efter Adrian som en liten toffel under lunchrasten.  Till och med att ha någon att gå hem med efter skolan var något ovanligt.
Solen värmde där de gick runt i kvarteren på väg mot Adrians lägenhet. Barn lekte och skrattade på gårdarna och Mikko kunde inte sluta tänka på att han avundades dem.  De hade hela livet framför sig och än så länge var deras största bekymmer att de inte fick sin favoritmat till middag eller att de inte fick sova hos en kompis.

 ”Det var väl inte alls så farligt?”, skämtade Adrian och såg upp på mig när vi var på väg hem.
   ”Vad menar du?”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Att umgås med mig i skolan, tro det eller ej, men jag bits inte!”, skrattade Adrian och skakade på huvudet. ”bara om jag är hungrig…”
   ”Åh, sådan tur att vi åt lunch, jag vill inte bli uppäten”, fnissade Mikko och fiskade upp en ciggarette.
   ”Haha, jag skulle aldrig äta upp dig”, skrattade Adrian. ”Kanske bara en arm…”
   ”Åh… men vad generöst”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Du kan få ett ben också…”
   ”Vad snällt, men det räcker med en arm”, flinade Adrian och sparkade på en sten.
Det var något väldigt mysigt att gå såhär. Mikko drog ett bloss och tittade på Adrian som såg sådär oskyldigt oskuldsfull ut.  Det bruna håret glimmade nästans om guld i solljuset och de bruna ögonen utstrålade lycka och glädje. Det påminde så mycket om barnen de nyss gått förbi. När man såg på honom verkade det som att han var helt bekymmerslös. Den killen var något extra. Bara att han stod ut med Mikko och alla hans konstiga problem var ju bara ett bevis på det hela…
   Motvilligt sa Mikko hej då till Adrian där vid grusvägen genom en skogsdunge. Han hade tydligen saker att göra (som att städa upp lägenheten så han kunde sova i sin säng). Mikko tände ännu en cigg och fortsatte att gå och tog en genväg över ett öppet fält. Lite längre bort var det några killar som spelade fotboll och Mikko gick i en båge runt dem. För första gången på länge kändes det bra. Ingen dag med Robins sms, äsch, vem brydde sig om dem. Adrians röst ekade i huvudet: ”han är inte värd att du ska må dåligt och skada dig själv”. Det hade Adrian helt rätt i. Många hade sagt det, men det var något speciellt när Adrian sagt det. Han hade sagt det så ärligt, så sant…
   Det var allt han hann tänka innan han kände något hårt mot bakhuvudet så han landade på alla fyra  i gräset .På köpet tappade han ciggen rakt på handen. Med ett kvidande skakade han bort fimpen som låg på handryggen och började gnugga sig i bakhuvudet. Han tittade upp och såg en fotboll ligga lite längre bort.  Hade de verkligen siktat mot honom?
   ”Oj trodde nästan han tuppat av"”
   ”Äsch det där Emot är van vid smärta så det spelar ingen roll”, skrattade en röst.
Mikkos humör sjönk som en sten. Detta hände inte! Med en lite sorgsen blick vände han sig om och där stod Robin med armarna i kors och ett stort skadeglatt flin på läpparna. Hans gäng stod lydigt bakom honom, likt hundar som väntade på husses order att gå till attack. Kvidande tog sig Mikko upp på benen igen och började gå i rask takt. Inte den här gången… verkligen inte!
   ”EY, vart ska du? Hem till dina rakblad va?”, hojtade Robin åt honom.
   Mikko svalde och ökade takten på sina steg. När han hörde att de började springa efter honom så gjorde han lika dant Nej, nej inte nu… VARFÖR?!  Adrenalinet pumpade i ådrorna och paniken steg. Trotts att han hade haft ett försprång och långa ben hjälpte det inte ett skvatt. Först fick de tag på hans ryggsäck, utan att tveka krängde han av sig den och fortsatte springa. En hand grep tag om hans munkjacka, Mikko drog ned dragkedjan och lät dem få den också. Han sprang så snabbt benen bar honom. Hoppet om att kunna fly försvann helt när någon tog tag i hans överarm och kramade om hårt. Gråten satte sig i halsen när de slet ner honom på marken. Mikko blundande hårt, hoppades bara att det skulle gå över fort. Han kände hur en tår sakta rann ned över tinningarna, ned på gräset. Det var inte heller lönt att skrika eller åla sig, det skulle bara trigga dem mer.
   ”Jag ser minsann att vår lilla emoprinsessa jobbat på sina ärr, uppmärkasmhetshora!”, spottade Robin rakt i ansiktet på honom. ”Titta på mig när jag pratar med dig ohyfsade bögjävel!”
Mikko svalde och öppnade ögonen. Där över honom stod han. Killen som förföljde honom i drömmarna. Killen som förstört, brutit ned Mikko så totalt att han slutat fungera socialt. Med ett kvidande kände Mikko hur Robin tryckte hårt på ett av de öppna såren på underarmen.  Alla började skratta och Mikko kämpade tillbaka tårarna.
   ”Snälla”, kved han fram och såg bedjande upp på Robin som inte tycktes lyssna.
   ”Vad säger du? Jag fattar inte, du förstår, jag kan inte cuttandriadiska”, flinade Robin och släppte greppet om Mikkos arm. ”Har du börjat röka också? Tänkt dö på förtid? Gör det vettja”
Robin tog upp ciggpaketet som legat i Mikkos munkjacka och slet sönder det och ciggen i småbitar. Mikko öppnade munnen för att protestera men visste att han inte skulle få någonting för det, så han stängde munnen igen. Ciggen fick de väl ta, ingen större kris. Men med fasa insåg Mikko att Robin sparat en och nu tände han den. Mikko svalde klumpen i halsen och slöt ögonen. Snälla, snälla, bara gå…
”Du är inte lika tuff när du inte har dina kompisar här”, skrattade Robin och hukade sig ned mot Mikko med ett rått flin. ”Fega skit…  oups dags att fimpa, vart vill du ha ett till ärr? I ansiktet kanske?”
När Mikko kände cigaretteröken sticka näsan och såg Robin som förde cigaretten närmare och närmare ena kinden kunde han inte hålla sig längre. Mikko försökte åla sig loss, fäkta med händerna och sparka med benen med det gick inte.
   ”Robin, snälla”, fick han fram med skakig stämma. ”Jag ber dig… ”
   ”Okej, inte ansiktet då”, flinade Robin och tog bort ciggen.
Mikko pustade dock ut i förtid. Han skrek när en brännande smärta löpte från armvecket ner till fingertopparna och den irriterande doften av bränd hud som skavde i näsan. Det fanns ingen hejd på hur mycket han sparkade och försökte att komma loss från de händer som höll honom hårt. Det var som att komma tillbaka till högstadiet, om inte värre! Alla känslor kom tillbaka och han höll på att få en ångestattack. Mikko kunde inte hålla tillbaka tårarna när han kände hur det smärtade ännu mer. 
   ”Jag sa ju att du kommer få en minnesvärld sommar, du gör oss båda en tjänst om du faktiskt försvinner före den”, skrattade Robin och kastade undan fimpen. ”Bögjävel…”
Det blev en spark i sidan och äntligen släppte de honom. Skamsen, rädd och helt försvarlös kurade Mikko ihop sig till en boll där i gräset med händerna för huvudet. Han ville bara att det skulle vara en mardröm. Så varför värkte armen så? Varför vaknade han inte ur detta helvete?!  Han var nu nästan två huvuden högre än den idioten så varför gjorde han inte motstånd?
   ”Du kommer ångra dig att du fick mig utkastad”, morrade Robin och knöt nävarna. ”Vi fortsätter där vi slutade i lördags, eller hur?”
     Mikko svalde ljudligt och bad en liten bön. Därefter slöt han ögonen när Robin höjde sin hand och måttade första slaget.

Adrian
Mikko vill du göra något efter maten nu när det är läxfritt? 8D
16.00
Vi kan se någon bra film :D
17.00
Mikko, har något hänt? Börjar bli orolig, snälla, svara?
19.27
Mikko? Ska jag komma över?
20.02
Nu kommer jag över, vänta mig om 15


Thom
Mikko, kommer du till repningen ikväll eller inte? svar snabbt tack  ;D
17.15
Hallå, det är andra veckan i rad, måste vi släpa hit dig?
18.00
men svara på mina sms åtminstone!!

1 missat samtal av mamma 18.00
2 missade samtal av mamma 18.30
1 missat samtal av Ying 19.00
3 missade samtal av mamma. 19.13
2 missade samtal av Ying 19.28
4 missade samtal av mamma 19.44
1 missat samtal av Thom 19.55
5 missade samtal av mamma 20.00
2 missade samtal av Thom 20.30
6 missade samta av mamma 20.35
1 missat samtal av Adrian 21.16
3 missade samtal av Ying 21.20
7 missade samtal av mamma 21.29
2 missade samtal av Adrian 21.55
3 missade samtal av Thom 21.59
8 missade samtal av mamma: 22.20
3 missade samtal av Adrian 22.45
4 missade samtal av Adrian 22.55
5 missade samtal av Adrian: 22.57
9 missade samtal av mamma 23.00
6 missade samtal av Adrian: 23.04
7 missade samtal av Adrian: 23.15
4 missade samtal av Thom: 23.26
10 missade samtal av mamma: 23.45
7 missade samtal av Adrian: 00.03
8 missade samtal av Adrian:00.06
9 missade samtal av Adrian: 00.15

Adrian
Mikko, vart i helvete är du?! Svara!!! Du kan inte bara göra så här!!
00.30


Mikko x Adrian (del12)

Adrian
Morgondagen kom och det enda jag hade i huvudet var att Mikko skulle komma efter lunch. Egentligen gick jag upp onödigt tidigt men jag kunde inte somna om efter att jag vaknat klockan åtta på soffan med fjärrkontrollen i handen. Trots det gick morgonen otroligt fort. Den gick åt att städa upp lite i lägenheten så den inte såg allt för taskig ut. Därefter stack jag iväg till närmaste livsmedelbutik för att köpa något att fika. Drack inte Mikko kaffe? Jag som inte hade någon bryggare. Hur bryggde man kaffe om man inte hade någon bryggare? Det slutade med att jag kom ut från butiken med något skumt kaffepulver som man bara spädde ut med varmt vatten, och en vetelängd med kanel och vanilj.
Efter besöket i affären fortsatte jag att städa lite. Timothy tyckte jag var väldigt irriterande när jag sprang omkring och plockade och torkade av möbler och levde om. Han hoppade ned från sin plats i soffan och tassade in i mitt rum och förblev där enda tills det ringde på dörren och hans skall ekade i hela lägenheten.
   ”Kom in!”, hojtade jag från badrummet och tog sista taget med borsten igenom håret.
   Jag synade mig själv i spegeln där jag stod. Det kändes bra. Det var inte för uppklätt med en lite slappare skjorta och ett par jeans. Irriterat fixade jag till luggen och kavlade upp ärmarna till armbågarna innan jag gick ut från badrummet. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa över ett slag när jag såg Mikko stå där i hallen och hänga upp sin skinnjacka på en galge. Nervositeten slog emot mig, och nu då?
   ”Hej”, sa jag och jag kom på mig själv med min fula ovana att klia mig i nacken. ”Förlåt om det tog lite tid…”
   ”Ingen fara”, sa Mikko och snörade upp sina kängor.
   ”Ehh…. Ja, jag ska sätta igång vattenkokaren, vill du ha te eller kaffe?”, sa jag och gick in i köket.
   ”Jag tar det du tar”, sa Mikko och följde med mig in. ”Ska jag hjälpa till med något?”
   ”Behövs inte…”, jag vände mig mot honom och log.
   Lite förvirrat satte han sig vid det lilla köksbordet medan jag sprang runt som en virrhöna och började leta kniv för att skära upp vetelängden. Det hela slutade med att Mikko fick lov att hjälpa mig i alla fall och ta ned koppar och fixa med teet. Det hade inte direkt varit meningen att han skulle behöva göra något. Genast kände jag mig som en dålig värd, men Mikko såg inte ut att ha något problem med det tur nog.
   Efter några förvirrade minuter satt vi där i alla fall med varsin kopp och en bulle att tugga på. Det kändes fortfarande konstigt att ha Mikko här i lägenheten. Jag hade aldrig trott att det någonsin skulle ske. Hjärtat började slå fortare och fortare.
   ”Hur har du haft det under veckorna vi inte setts?”, sa jag och sneglade på Mikko som satt och såg ut genom fönstret.
   ”Bra…”, sa han kort och förde sin kopp mot munnen. ”Tack vare dina anteckningar så har inte skolan varit sådär jättejobbig”
   Jag log. ”Vad bra att vi fick ut något av den gången vi träffades i alla fall”, sa jag skämtsamt och log.
   ”Jo…”, sa Mikko och såg ned i bordet. ”Det du sa och gjorde igår, var väldigt snällt av dig”
   ”Äsch, men jag menade vad jag sa…”, sa jag och försökte dölja min rodnad. ”Jag är glad att du vill umgås med mig igen... jag trodde att jag gjort något fel…”
   ”Nej, det är jag som har sjuhelvetes många problem på mer än ett sätt, vill inte att du ska bli indragna i dem”, sa Mikko tyst.
   ”Om jag kan hjälpa dig med något av dem så är jag glad”, sa jag och försökte fånga upp hans blick.    ”Som jag sa igår, jag dömer ingen…”
Det blev tyst och Mikko tuggade på sin bulle. ”Väldigt fin lägenhet föresten, när flyttade du in hit?”
   ”Det var min systers, eller föräldrarna betalar den så vi har någonstans att bo närmare stan, men nu hittade min syster en annan och då flyttade jag in nu i början av juni”, sa jag lite osäkert och ställde ned min kopp. ”Det är långt ifrån fint…”
   ”Det är det visst”, sa Mikko och la huvudet på sned. ”Snälla föräldrar som betalar en lägenhet åt er båda…”
   Det var snarare så att mamma krävt det, och min så kallade pappa hade ingenting emot det. Fast inget av det var läge att säga nu. Istället nickade jag och log…
   Precis då plingade till det i Mikkos mobil och han fiskade reflexmässigt upp den. Chocken när jag såg hur snabbt han ändrade sinneställning gjorde mig nästan rädd. På mindre än en sekund byttes hans lilla leende och glasaktiga blick  ut mot att han fick glansiga ögon och han blinkade bort en tår. Jag såg att han verkligen kämpade emot tårarna och han bet sig i underläppen. Vad var det som pågick?
   ”Mikko, vem var det?”, frågade jag och såg skarpt på honom.
   ”Ingen ingenting alls…”, mumlade han och ruskade på huvudet. ”Förlåt, jag måste gå…”
   Nej, jag kunde sitta och se på längre. Utan att fråga om lov så sträckte jag mig över bordet och norpade hans telefon. Jag hörde protester från honom men det struntade jag i, jag struntade i allt som hade med vett och etikett att göra, nu ville jag veta vad som verkligen höll på att hända. Jag tryckte pekfingret på skärmen och jag flämtade till när jag läste sms:et.

Om inte jag får tag på dig hoppas jag att rakbladen du har gör jobbet åt mig!”

Jag scrollade uppåt. Men herregud han hade fått flera sms:s av en och samma person. Det ena värre än de andra.

Gårdagen var bara början, fjolla!
Sådana som du borde avlivas
Bögjävel!

   Jag stirrade chockat på sms:en med öppen mun innan jag tittade upp på Mikko som satt där på andra sidan bordet och såg ut att kunna gå itu när som helst.  Stackarn satt där med händerna hårt knutna och jag såg hur tårarna rann ned för hans kinder. Det såg nästan ut som att han skämdes över allting.
   ”Mikko, vem skickar sådana här sms till dig? Vet du det?”, frågade jag och la undan mobilen och sköt den ifrån mig, som om den vore pestsmittad. ”Jag antar att det var samma person som…”
   ”Det är Robin!”, sa Mikko och han reste sig upp från köksbordet. ”Jag måste verkligen gå…”
   Jag såg upp på Mikko och mötte hans tårfyllda blick, dock vände han snabbt undan den och rusade mot hallen. Nej, den här gången fick han inte bara gå sådär. Jag reste mig upp och innan Mikko fått på sig skorna så tog jag ett stadigt tag om hans axlar. Han vände sig om för att troligast fräsa något åt mig.  Då slöt jag armarna om honom och gav honom en hård kram. Plötsligt var det som att alla bitar föll på plats, eller några i alla fall. Mikko var så ledsen så han skakade i hela kroppen.
   ”Du darrar ju! Kom, vi sätter oss i soffan så får du berätta för mig…”, sa jag lugnt och stilla innan jag med ett milt leende tittade upp på Mikko och styrde honom till soffan.  ”Vad det än är, nu är det dags att du försöker prata om det…”
   Det jag fick höra hade jag aldrig någonsin kunnat ana. Mikko berättade om sin högstadieperiod. Om hur han kommit ut som homosexuell och allt efter det hade gått åt helvete. Robin och hans gäng hade börjat reta honom. I början hade det varit fysiskt med knuffar i skåp och armbågar i magen. Därefter hade det blivit psykologiskt, en mängd hatmejl och konstiga rykten.  Då hade sms:en börjat komma också, och allt mer fysiskt våld. Mikko, den knäppgöken sa aldrig något till Iris utan teg för att inte göra henne mer orolig och sårad än vad hon redan var efter sin makes död. Istället för att berätta som det var skyllde Mikko sina skador som Robin gjort på klumpighet. Det var inte förrän i nian allting gick över styr och Robin knuffat ned honom för en stentrapp och Mikko brutit en arm och fått en hjärnskakning sanningen kommit fram. Jag mådde illa av bara tanken att någon kunde ha gjort något sådant mot Mikko, han gjorde inte alls mycket väsen ifrån sig och var vänligt och snäll, gjorde inte en fluga förnär ens. Den gången hade inte hans vänner hållit tyst utan de hade stått upp och sagt som det varit. Mikko  hade fått lov att bekräfta det för rektorn, att Robin hade psykat och mobbat honom under alla år. Robin blev avstängd och ingen vågade lägga hand på Mikko igen efter att hans kompisar i princip hotat folk att vrida nacken av dem.
   ”De skulle ha klått upp hela skolan om de bara behövt, detta hände som sagt i nian och jag skulle ändå snart gå ut skolan så det fixade sig”, snyftade Mikko och försökte torka sina tårar. ”Men nu har han börjat igen… det här”, han pekade på sin blåtira med ett skakigt finger. ”Fick jag igår när jag var ute på en promenad, då kom han och hans gäng… och jag kunde inte göra något åt dem… nu är han här under hela sommaren...”
   Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var minst sagt mycket problem som Mikko fått utstå och inte blev det bättre av att hans demon skulle komma tillbaka under sommaren. Jag svalde illamåendet och tittade på Mikko som satt där i min soffa och såg så liten och ynklig ut. Jag kände igen det så väl. Hur många gånger hade inte jag själv suttit sådär med armarna om kroppen och känt mig liten och värdelös? Jag la en hand på Mikkos knä och försökte återigen fånga hans blick.
   ”Jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig, ingen människa borde få utsättas för det som hänt och händer dig”, sa jag och makade mig närmare och gav honom en kram, han besvarade den.
   ”Men en sak ska du veta… jag finns här och jag vill hjälpa dig”
   ”Tack… det värmer men jag undrar om någon kan göra det…”, snyftade Mikko och jag kände hur hans axlar började skaka. ”Allt är åt helvete!”
   ”Det ordnar sig på ett eller annat sätt”, sa jag milt, men det var en annan sak som oroade mig också. ”Det Robin skrev i sitt sms, om, rakblad…”
   Mikko tog tag i mina axlar och sköt mig ifrån sig. Jag stirrade oroligt på honom och han fick den där tveksamma blicken igen.  Det slutade ändå med att han tog tag i dragkedjan till sin munkjacka. När han tagit av sig den och satt där i enbart T-shirt försökte jag att inte flämta, men det var svårt. Jag stirrade på Mikkos armar som hade vita ärr kors och tvärs ända upp till axeln, där fanns det även ett par nya djupa röda öppna sår. Jag slog armarna om honom igen och bet mig hårt i läppen för att inte bli för skakig på rösten, det skulle inte direkt hjälpa.
   ”Mikko, lova mig att inte låta Robin vinna så över dig!” sa jag och kramade honom hårdare. ”Han är inte värd det, ingen är värd att du ska skada dig själv, INGEN!”
   Jag visste inte hur länge vi satt som vi satt där i soffan. Minuter, timmar? Det började i alla fall skymma när Mikko hämtat och lugnat ned sig och jag fixade oss varsin kopp te. Vi satt där och drack det i tystnad uppkrupna tillsammans i soffan, och den nedåtgående solen färgade hela lägenheten orange.. Som alltid var det en skön tystnad, en tystnad som inte behövde fyllas. Allt detta var så otroligt, det var som om jag såg på Mikko med nya ögon, och inte på ett dåligt sätt. 
   ”Jag frågar dig igen, ska jag bussa Timothy på den där idoten Robin?”, sa jag efter ett tag och ställde ned koppen på bordet.
   Till min lättnad skrattade Mikko, det var ett matt men glatt skratt. ”Det skulle vara en fröjd att se…”
   ”Vet du vad jag brukar göra när allting känns som tyngst?”, sa jag med ett leende på läpparna. ”Jag brukar blunda och tänka på allting bra som jag har att se fram emot”
   ”Hjälper det?”, frågade Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Ge det en chans”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Om du vill kan jag hjälpa dig någon gång…”
   Mikko drog på munnen. ”Det skulle jag behöva, men just nu vill jag hem, jag är helt slut…”
   Eftersom att det bara var drygt två kilometer mellan hans hus och lägenheten så hade han gått så jag följde med honom en bit med Timothy. På den promenaden pratade vi om allt mellan himmel och jord, inga jobbiga samtals ämnen kom upp. Det var en väldigt trevlig och uppfriskande promenad egentligen och det tog emot när vi gått halvvägs och jag skulle vända om och börja gå tillbaka. Det tycktes ta emot för Mikko också, han hade hade en missmodig min.
   ”Tack…”, sa han och blåste luggen ur ögonen. ”För att du orkade stå ut med mitt sammanbrott...”
   ”Säg inte så, vänner ställer upp, eller hur?”, sa jag och log. ”Ångest är jobbigt och man ska inte bära på den helt själv…”
   ”Jo…”, sa han och sparkade ena foten i gruset. ”Hoppas att du vet att du alltid kan prata med mig också?”
   ”Så denna gång är det inte ´du kan inte komma och göra allting bra´?”, skämtade jag och skrattade.   ”Tack, det uppskattas…”
   Mikko stoppade händerna i fickorna. ”Jag hade panik då… och jag är fortfarande rädd att du…”
   ”Jag är ett irriterande häftplåster, eller toffel kalla det vad du vill, när man väl fått mig på kroken så är det svårt att få bort mig, lika gärna att vänja dig att ha mig omkring dig”, skrattade jag och la en hand på hans axel. ”Du vet vart jag bor det är bara att komma, smsa, ringa, eller vad som helst om du vill något… dörren står alltid öppen för dig”
   Med det sagt skiljdes vi åt och jag vände mig om och såg Mikkos ryggtavla försvinna i mörkret. Trotts att detta blivit en helt galen dag kändes det bättre i mitt hjärta och jag hoppades att Mikko kände likadant. Nu visste jag vad som hänt, och hur det låg till. Jag bet mig i läppen och såg ned på Timothy som lunkade bredvid mig.
   ”Hur ska jag kunna berätta allting som jag varit med om? Jag måste ju”, sa jag och sparkade till en sten. ”Det är jag skyldig honom…”

Hemma, tack för idag!  :) skrev jag till Mikko så fort jag kommit hem.

Hemma också, och det är jag som ska tacka! Vi ses ^_^


Det går lite halvsegt med "Allt är inte guld och gröna skogar", men jag lovar er att det kommer en uppdatering snart till er som är interesserade C:Mi


Mikko x Adrian (del 11)

Förlåt för att ni fått vänta så länge, hoppas jag har några läsare kvar, skicka gärna en söt liten kommentar när ni läst i alla fall xD

Adrian
Efter det där mötet med Mikko visste jag inte alls vad jag skulle tro. Ilskan som jag kände, jag hade verkligen försökt hjälpa honom och så betedde han sig som en stor idiot, gick över till att jag blev extremt ledsen. Det växlade där i mellan. Det låg inte hos mig dock, Mikko var tvungen att bestämma själv hur han ville ha det, ifall  han skulle våga släppa in någon i sitt liv på djupet. Men varje gång han vek ned blicken när jag såg honom i korridorerna. Varje gång jag såg honom sitta där i biblioteket ensam med den där buttra uppsynen och låtsades inte om att jag var där gjorde ont. Hade jag verkligen varit för på? Gjort något fel? Det kändes som det. Fast jag fick väl lyssna på min syster som sagt att Mikko var en stor mes som inte vågade annat. Då hade jag skällt åt henne att inte säga så om honom, det handlade om osäkerhet. Trots det kunde jag inte bli annat än arg på honom för varje gång jag tänkte på det…
Det fortsatte så veckor, det blev varmare och sommaren nalkades, björkarna slog ut och solen värmde. Jag fick till och med flytta in den efterlängtade lägenheten i början av Juni. Inte ens det gjorde mig så glad. Trotts allt förändrade inte det så mycket. Det hade blivit någon konstig överenskommelse om att jag skulle bo hemma under långhelgerna och jag hade gått med på det. Mest för att inte ville lämna mamma ensam. Det borde dock kännas bra, eller i alla fall bättre, jag slapp allting som hade med helvetet hemma att göra. Jag kunde äntligen känna på den frihet som jag saknat. Bara att ha en egen dator och TV var ett stort privilegium. Trots det, kändes inget perfekt… och jag kom inte riktigt på varför…
Helgen före studenten hade jag och mina kompisar beslutat oss för att dra en middag och bio. Det hade varit trevligt och vi började planera allting som vi skulle göra till sommaren innan alla började följa sina drömmar och flyga ut i världen. Jag avundades dem som verkligen hade en plan. Drömmarna jag hade var lite väl stora och de skulle nog aldrig gå igenom... i alla fall var vad jag fick höra av alla så jag behöll dem för mig själv. 
Det hade varit trevligt hur som helst och jag var nu på väg hem i sommarregnet som kommit väldigt plötsligt. Vattendropparna smattrade mot asfalt och tak, skapade små melodier som man kunde nynna till. Jag hade inget emot regn, det var uppfriskande. Speciellt dagen efter då allt gräs var fuktigt och luften var klar och frisk, som att den blivit tvättad ren.  Jag drog min jacka tätare om mig och suckade tungt, tur jag funnit en affär som sålt paraplyer billigt.
   Jag svängde in på min gata och började närma mig mitt hyreshus, min egna lägenhet. Det skulle bli väldigt skönt att komma in och ta en varm dusch efter detta. Muttrande torkade jag bort vattendropparna som droppade ned på min näsa. Att en sådan varm dag kunde bli en sådan hemsk och kall kväll…
   Det var där någonstans jag tappade helt mina tankegångar. Jag hade precis börjat gå genom loftgången till min lägenhet då  jag  såg honom igen, den där blonda hårmanen tog man inte fel på. Jag la huvudet på sned och studerade Mikko. Han satt lutad mot väggen med hängande huvud och benen tätt mot kroppen. När jag kom närmare såg jag att han var dyngsur av vädret, det droppade bara om honom. Det kändes konstigt, vad gjorde han här? En mängd olika känslor svämmade upp. Skulle jag skälla ut honom? Skulle jag bli glad? Men jag kände bara oro, han såg inte ut att må bra alls.
   ”Vad gör du här?”, blev frågan jag ställde, kylan i rösten lät verkligen inte som mig.
   Hans dubbelfärgade blick såg upp på mig.  Jag flämtade till, en mörkviolett ring prydde hans ena öga och hans läpp var sprucken. Vad hade hänt?! Illamåendet började röra på sig i mig när jag såg blodet som sakta rann från såret.
  ”Ingenting, tog bara skydd från regnet…”, mumlade han och drog benen hårdare mot kroppen.
  Jag hukade mig ned på hans nivå, försökte få ögonkontakt med honom men det var lönlöst. Vad jag önskade att han någon gång ville prata med mig. Jag satt där ett bra tag och funderade på vad jag skull göra. Trotts att jag ville skälla ut honom så kunde jag inte göra det nu. I en djup suck tog jag av mig min jacka och la den över hans axlar. Nog för han ryckte till, men jag brydde mig inte. Den irriterande blicken jag fick av honom smärtade dock.
   ”Du kommer bli förkyld”, suckade han efter ett tag
   ”Du med”, svarade jag kort. ”Kom in i min lägenhet…”
   Jag drog upp honom på fötter och började styra honom mot min dörr, om han hade något emot det så visade han det i alla fall inte. Jag ville så gärna veta vad som hänt honom. Det bekymrade mig, och om han nu blivit så illa tilltygad. Varför hade han inte gått hem? Det var något som inte stod rätt till.
   Lägenhet jag fått var inte något att hurra för egentligen. Den var väldigt liten med en kokvrå och två rum. Men eftersom att mitt sovrum alltid var överbelamrat med tygprover, en massa papper och mönster till kläder och faktiskt färdiga kolektioner sov jag mestadels på soffan.  Jag sov i alla fall hellre på soffan än med en massa saxar och nålar i sängen. Jag hade inte tid att städa, så enkelt var det. Inredningen såg ut så därefter. Allting på väggarna var uppsatt lite på måfå och en del möbler gick helt enkelt inte ihop med varandra. Vilket fick mig att vilja spy, jag borde ta tag i att fixa min lägenhet. Detta var så långt ifrån jag man kunde komma egentligen.

   ”Förlåt för röran”, mumlade jag innan jag styrde Mikko och satte honom på en av köksstolarna. ”Sitt här och vänta…”
   Jag gick in på toan och tände lyset, om inte han hade tänkt göra något åt sina skador så tänkte I alla fall jag hjälpa honom. Vart hade jag lagt min necessär med förband och sådant…?
   Efter fem minuter kom jag ut med en handduk och första hjälpen necessär. Till min förvåning satt Mikko inte kvar på stolen som jag platsat honom på. Hjärtat började pumpa fortare, paniken satte sig i halsen medan jag såg mig om i rummet. Fast innan jag hann få riktig panik så såg jag att dörren till mitt sovrum var öppen. Det gjorde mig mer irriterad. Hur kunde Mikko ta sig sådana friheter i ett främmande hem? En djup suck undslapp mig innan jag la ned allting jag hade i famnen på bordet och marscherade fram till dörren och öppnade den.
   Där stod Mikko och såg sig om i röran och mina kinder blev rödare. Ingen hade sett mina tygprover och färdiga kollektioner. Detta var egentligen bara pinsamt.  Jag svalde och harklade mig. Mikko vände sig om och trotts att hans läpp var svullen och sprucken såg jag ett leende på den.
   ”Sover du inte ens i den egen säng?”, sa han och nickade mot sängen där det låg saxar, mönster och en massa annat skräp.
   Jag hytte med fingret. ”Det har inte du med att göra, kom här”
  Jag tog tag i hans handled och släpade i princip ut honom från rummet. Detta kändes inte alls bra, något i mig gnagde. Kunde inte Mikko bara få bort det där dumma leendet på läpparna? Det var inte förrän jag platsat honom på stolen igen och dränkt en tuss med rengöringssprit som leendet bleknade på hans piercing beklädda läppar. Det fick mig att le. Han som alltid försökte vara cool så blev han rädd för en bomullstuss. Stackaren kved när jag pressade den mot såret. Inte så konstigt dock. Det som förvånade mig mest var att han faktiskt satt kvar.
   ”Vad hände?”, frågade jag milt när jag tvättat rent såret, han såg lite konstigt på mig. ”Du ser ut som en slagpåse”, rättade jag
   ”Inget jag vill tala om”, mumlade Mikko och såg ned på sina egna fötter.
  Jag såg lite bekymrat på honom innan jag tog upp handduken och la den på hans huvud. ”Som du vill, men säg vem så bussar jag Timothy på dem!”
  Det fick Mikko faktiskt att skratta. Det var ett klart klingande skratt, inga melodier i värden kunde jämföras med den klingande tonen. Jag hade saknat det så mycket, en värme spred sig i kroppen, gjorde mig varm. Det var en väldigt underligg känsla.
   ”Som att den lilla dammtussen ens skulle kunna bli arg?”, flinade Mikko, tog av sig handduken,  och nickade mot Timothy som nu sov i soffan.
   ”Han kan bli arg”, skrattade jag och började plocka ihop alla saker jag behövt för att leka sjuksköterska. ”Och han är morskare än de flesta, en gång retade han upp en schäfer så den…”
   Jag stannade upp mitt i en mening och stirrade på Mikko som bara satt där och tittade på mig, och faktiskt lyssnade på vad jag sa. Det var inte obehagligt egentligen, men jag kände en hetta sprida sig över mina kinder.  Det hade jag också saknat, någon som verkligen lyssnade på alla mina meningslösa historier.
   ”Förlåt”, sa Mikko från bordet och jag hörde hur han reste sig upp. ”Jag… jag… har betett mig som en idiot”
   Min blick smalnade och jag ville egentligen bara skälla ut honom så han skulle få veta hur mycket han sårat mig efter att i princip bett mig att dra åt helvete. Men när jag såg hans ångerfulla och sorgsna blick kunde jag inte göra annat än att sucka djupt. Den människan hade nog med problem som det var.
   ”Du borde känna mig så pass väl att du förstår att jag inte dömer någon”, sa jag och skakade på huvudet. ”Om du har problem, kan du alltid prata med mig…”
   ”Jo”, sa Mikko och såg ned i golvet. ”Men det är inte så lätt…”
   ”Nä, det är det aldrig”, sa jag och la armarna i kors. ”Jag förlåter dig om du inte gör så igen, fattar inte du att jag bryr mig om dig och vill kunna hjälp dig, jag vill inte se dig må dåligt, de senaste veckorna har varit riktigt jobbiga… och inte blir det bättre när jag ser att du blivit nedslagen”
Mikko såg chockat upp på mig. ”Hur visste du?”
   ”Inte svårt att förstå…”, sa jag, nog visste jag hur blåmärken såg ut efter slag, usch.
Det fick Mikko att se sådär skamsen ut igen. Ja, det borde han. Idiot som han var. Trotts att jag tyckte synd om honom var jag fortfarande lite arg på honom, fast inte lika mycket nu.
   ”Tack, för…”, sa Mikko och pekade på sitt öga. "Och förlåt..."
   ”Ingen orsak”, mumlade jag och såg ut genom fönstret, då slog det mig. ”Det har slutat regna”
   Mikko blickade mot fönstret. ”Jag borde börja dra mig, mamma är nog orolig som de är…”
   Mitt hjärta rusade igen när Mikko passerade mig för att ta sig till hallen. Det kändes på något vis snopet att han bara skulle gå sådär, kunde han inte bara stanna några minuter till? Jag sneglade på honom där han tog på sig sin skinnjacka och sina sneakers. Osäkert ställde jag ned necessären på hallbordet och fortsatte att syna honom från topp till tå. Trotts att han såg ut som en panda med svullen läpp för tillfället, var det något väldigt attraktivt med honom….
   ”Ja, hej då… då”, sa Mikko och la handen på dörrhandtaget och var beredd att gå. ”Tack ännu en gång”
   ”Hej då…”, sa jag och log ”Du får gärna komma hit på en bestämd visit någon gång…”
   Mikko skrattade det där skrattet igen, som kändes äkta. ”Vi ses på plugget…”
Så försvann den långa dunblonda pojken ur min lägenhet och stängde dörren efter sig. Jaha… det blev väldigt tyst helt plötsligt, nästan för tyst. Jag sneglade från halldörren till min hund som låg där rak lång i soffan. Då slog en sak mig…
   Snabbt grabbade jag mitt paraply och sprang ut från lägenheten. Spanade snabbt över loftgången och jag skymtade Mikkos hårman som precis svängde ned till tappuppgången.
   ”Vänta!”, hojtade jag och sprang efter. Vad höll jag på med egentligen?
   Tacksamt hade Mikko lyssnat och han stod och höll upp dörren för mig. Jag såg ned i backen, ville verkligen inte möta hans blick. Han måste tro att jag var knäpp eller något. Lite generat sträckte jag fram mitt paraply mot honom.
   ”Ifall det börjar regna igen”, förtydligade jag och tittade upp på honom. ”Så slipper du bli blöt”
   Hans ögon bara lyste, jag hade aldrig sett dem så förut. Med ett leende tog han emot det.  Ett tag såg det ut som att han tänkt ta sin högra hand och lägga den på min axel eller något. Det ryckte lite i hans långa musikfingrar. Men han lät bli, istället knöt han dem.
   ”Du får tillbaka det i skolan”, sa han och himlade med ögonen. ”Gå in till din dammtuss, hej då”
   ”Hej då”
Så såg jag honom ta trappan två steg i taget och försvinna ut ur hyreshuset. Själv stod jag fortfarande vid dörren med ett leende på läpparna. Trotts att Mikko var lite av en idiot, så var han i alla fall en väldigt attraktiv och en omdevetet snäll sådan. Det kändes bra, jag hoppades att han skulle börja bete sig normalt efter det här...

Hej, är hemma nu, Iris blev helt till sig när jag kom hem med blåögat och allt... men tack, och förlåt för de senaste månaderna, jag har varit en idiot! :/

Fick jag som sms av Mikko senare på natten. Då slog det mig att det var det första långa sms:et jag fått av honom. Det innehöll mer än bara praktiska och vardagliga saker i alla all.

Ärsch, glöm dem och så börjar vi om, bra att du är hemma och det är inte så konstigt att Iris blir orolig, jag blev också orolig, önskar att du kunde/ville berätta...


ses i morgon?

Sure, vi kan ta en fika här om du vill ;)


Perfekt! :3 Nä, nu ska jag sova...

Jag med, god natt! :D


God natt, kram!

 

 


Mikko x Adrian (10)

Mikko

Hur dum i huvudet fick man bli?! Mikko la sig i sängen och borrade ned huvudet i kudden efter att han sett Adrian svängt över till en annan gata. Helt idiotisk och puckad. Vad skulle Adrian tro om honom? Hej, här är jag Mikko men helvetes massa problem. Jag äter inte för jag har så mycket ångest att jag är konstant illamående och vågar inte äta, men jag anser inte mig själv ha ätstörningar! Bengt hade då sagt det… att Mikko inte hade ätstörningar. Så länge inte illamåendet var där så gick det att äta, någorlunda i alla fall. Mikko gillade mat, men kunde inte få i sig det. Rätt som det var kom det bara upp igen.  Adrian antog väl något helt annat. Blicken hade inte gått att ta miste på. Och hur helvete dum hade han varit att sätta sig och spela gitarr? Han hade knappt kunnat hålla fingrarna i styr för att han varit så nervös. Spelat fel gång på gång…
Det knackade på dörren och Mikko satte sig snabbt upp. Som väntat kom Iris in i rummet med ett brett leende på läpparna. Mikko gav ett halvhjärtat tillbaka innan han drog upp benen mot kroppen och slog armarna om dem. Han förstod att hon var glad, det var sällan han tog hem folk. Oftast var det för att det kändes så personligt och därigenom blev det jobbigt.
”Han var väldigt, fin”, sa Iris och satte sig i soffan. ”En söt och charmerande ung man, du är förlåten för att du bara gick ut sådär, bara du inte gör det till en vana”
Mikko fnös smått och såg ned i sitt täcke. ”Jo… han är snäll” sedan mumlade han ett: ”förlåt”
”Lova mig att jag får träffa honom fler gånger”, sa Iris och reste sig upp från soffan igen, det var då hon såg den, den ouppätna bullen, den som fröstört hela grejen,  en djup suck undslapp henne. ”Mikko, det hjälper inte att sluta äta…”
”Jag vet, men det går bara inte”, mumlade Mikko till svar. ”Förlåt…”
Iris tog ett par långa kliv och slog armarna om honom. Första tanken var att slingra sig ur hennes kram. Fast det var på något sätt betryggande så han lät hennes famn värma upp honom. Det kändes bra, det kändes som att hon tryckte ihop alla trasiga bitar som höll på att falla från honom, alla djupa sår som satt i hans själ slutade att blöda för ett ögonblick. Han kände sig som en löjlig liten sexåring, och för en gångskull kändes det bra. Mikko besvarade kramen och han hindrade sig själv från att gråta och snyfta. Det kändes bra att umgås med Adrian trotts att det kändes så jobbigt på samma gång. Ja,  Mikko var störd och konstig. Allting var så stört i hans liv nu så han visste knappt ut eller in.
”Snälla Mikko, prata med Bengt, du kan inte ha det såhär, det förstår du väl själv?”, sa Iris milt och tittade på honom med en öm mammablick.
Mikko bet sig i läppen för att inte säga något som han skulle ångra. ”mmmm…”, fick han bara fram och släppte taget om sin mamma.
Jo, hon hade rätt om en sak. Han kunde inte fortsätta såhär, han ville inte fortsätta såhär. Men allting var så tilltrasslat och så pissigt. Det var tur att Adrian kom i alla fall, och fick honom att skratta lite, det kändes skönt. Mikko log för sig själv och Iris strök honom lätt över pannan. Dock hade han väl sabbat alltihop efter det här… Adrian skulle väl aldrig se honom ens en gång…
”Vill du hjälpa mig att fixa resten av allt bakande till Isas kalas? Jag skulle behöva en ung mans starka hjälp med att vispa ihop allting”, sa Iris och reste sig upp från sängen. ”Eller har du andra planer?”
Mikko skakade på huvudet, det hade han väl inte, och det skadade inte att göra sin mamma glad. Det hjälpte trotsallt inte att sitta inne på sitt rum. Livet skulle fortfarande vara lika piss, andra behövde inte lida av det.  Isas kalas skulle bli ännu ett tappert försök att få livet att gå ihop. Bara att en massa släktningar skulle komma ge honom ångest, snabbt sköt den tanken åt sidan. Alla de jobbiga tankarna fick han ta en annan gång, en dag i taget. Nu gällde det att hjälpa mamma att baka. Vad som skulle hända sedan i hans annars meningslösa liv, fick vänta tills senare.

Nästan dag upptäckte Mikko till sin förfäran och samtidigt till sin lättnad att han lyckas försova sig, klockan närmade sig tolv. Skönt, då slapp han ha dåligt samvete för att strunta i skolan. Gäspande och med sega lemmar masade han sig upp ur sängen och gnuggade bort sömngruset från ögonen. Han drog upp persiennerna och kisade när solen slogs emot honom, som en bitter påminnelse om att andra människor i detta nu satt ute och gladde sig åt solen medan han själv hade ett tungt moln hängande över sig. Mobilen plingade till och i en djup suck tog Mikko upp den. Ett sms från Adrian, igen? Han bet sig hårt i läppen och slängde mobilen på sängen.  Han ville inte veta vad den glada, övertrevliga killen hade att skriva, allting var ändå förstört… Mikko hade förstört det.
Mikko fortsatte i de tankebanorna under hela dagen. Det var inte förrän han tjuvrökt under fläkten och gömt undan ciggarettepaketet som de bröts. Det knackade på dörren. Vem kunde det vara? Det knackade ännu en gång och Mikko gick osäkert till ytterdörren och öppnade. Där framför honom stod Adrian med ett brett leende på läpparna och han viftade med några papper. Nervositeten bet tag i Mikko, slet och rev i honom. Första impulsen var att bara stänga igen dörren men han hejdade sig, så kunde man väl inte göra? Osäkert drog Mikko ned mudden på munkjackan en extra gång, inte förrän nu insåg han att han fortfarande hade sina lilarutiga pyamasbyxor på sig som var helt utnötta och skitiga… fint… han såg ut som han kände sig! En risig skrothög.
”Får jag komma in?”, frågade Adrian och log smått. ”Jag tänkte, jag har tagit reda på vad du missat i skolan och så… om du är interesserad”
Mikko tog emot papperen som Adrian höll i. ”Mmm… tack”, kunde han inte bara gå? Mikko ville inte att någon skulle se honom såhär.
”Jag tänkte… efter igår och så… om allting var okej?”, fortsatte Adrian och såg osäkert på honom.
Mikko slöt ögonen och suckade tungt, paniken fortsatte att forsa. ”Jo, det är väl okej”
”Säker?”, sa Adrian och såg lite snett på honom.
”Adrian”, suckade han och såg ned på papperen, ångesten höll på att bli för stor, Adrian var tvungen att försvinna. ”Kan inte du bara… gå?”
De stora nötbruna ögonen spärrades upp i chock. ”Vad menar du?”
”Jag har varken bett om eller vill ha din hjälp…”
Mikko hörde att han hade den där hårda rösten igen. Den han hade när han stötte på främlingar och inte ville ha med dem att göra. Han ångrade sig redan men kunde inte kontrollera sig på samma gång. Han hade panik, han visste inte vad han skulle göra! Just nu ville han inte ha Adrian i närheten av sig.
”Men…”
”Hörde inte du vad jag sa?”, fortsatte Mikko med samma hårda ton. ”Jag vill att du lämnar mig ifred och sluta skicka sms…”
Mikko kunde lika gärna ha kastat en kniv mot Adrian. Den blicken fick Mikko genast att få mer dåligt samvete, men det var bäst såhär. Adrian skulle förr eller senare ge upp hoppet, som alla andra. Mikko kunde inte möta dockans blick, istället sträckte han ut papperen åt Adrian igen. Fan… vad höll han på med?
”Mikko, vad håller du på med?”, sa Adrian frågande. ”Du beter dig konstigt..."
”Vad vet du om det? Du vet inget om mig för vi har bara setts några gånger, du… du kan inte bara klampa in i mitt liv och tro att du kan vända upp och ned på allt och göra allting bra, det funkar inte så!”, hörde Mikko sig själv säga, det kändes som att någon talade för honom, en helt främmande människa. ”Vad vill du komma med det här? Jag klarar mig jag behöver inte någons hjälp, framförallt inte från någon främling, hitta någon annan som du kan överösa med ditt pladder!”
”Visst, om det är så du vill ha det”, viskade Adrian fram och såg ned på sina välputsade kängor.
”Äntligen tycks du förstå”, suckade Mikko barskt, Vad håller jag på med!?. ”hej då”
Mikko behövde inte ens stänga dörren det gjorde Adrian självmant.  Men den där blicken han haft, fick Mikkos samvete att banka och skrika åt honom. Den killen förtjänade inte en sådan här behandling! Efter det var det äckligt tyst i hallen, Mikko vågade knappt andas. Där stod han nu och såg ned på bunten med papper. Det var skrivet med en nätt skrivstil, Adrian hade suttit och skrivit ned allting för hand. Nej, Mikko förtjänade inte den vänligheten Adrian gav honom. Det var bäst såhär för båda parter. Det skulle ändå sluta med att Mikko förstörde allting förr eller senare. Lika bra att det blev nu. Varför hade Adrian tvunget komma idag? Det hade inte varit en bra dag. Det där var en dum försvarsmekanism som gick igång så fort han var pressad och tressad. Mikko slog ihop käkarna hårt och kramade papperen så att knogarna vitnade. Vilken idiot han var…

Mikko x Adrian (del 9)

Adrian
Efter en halvtimme hittade vi Timmo i parken. Han stod och skällde på några ekorrar som satt uppe i ett träd med stora svansar och tjattrade på besten nedanför dem. Hela grejen när jag, som annars var rätt lugn av mig, klampade fram till min hund och ömsom grälade och ömsom var glad måste sett rätt roligt ut. Den dumma hunden, han hade gjort mig så rädd och jag var så tacksam och lättad att vi hittat honom. Timothy var nog världens finaste hund och en sann vän. Irriterande nog var jag tvungen att släpa iväg honom från trädet i kopplet och Timothy stod på bakbenen och skällde på de ludna pällsbollarna uppe i trädet som fortsatte att låta och väsa.
”Ja, Mikko här har vi Timothy, Timothy här är Mikko”, pustade jag ut och tryckte ned min hund i sittande ställning.
De två främlingarna stirrade på varandra intensivt, den ena med större ögon än den andre. Det fick mig att le och jag kom på mig själv med att se rakt in i Mikkos dubbelfärgade ögon alldeles för länge för att det skulle verka normalt. Men den långa gängliga lintotten tycktes inte märka det, han tyckes blivit hypnotiserad av Timothys intensivt ljusblåa ögon.
”Hej på dig rymmare” Ett leende spred sig på Mikkos läppar och han satte sig ned på knä framför hunden som slickade hans händer
”Ska jag lämna er två ensamma en stund?”, skrattade jag och gav Mikko ett skämtsamt leende.
 ”Jätte roligt”, sa han bara och reste sig upp och borstade av sina mjukisbrallor. 
Inte förrän då gick en sak upp för mig, han såg så där blek och glåmig ut igen. Som den gången han varit i skolan, sjuk. Jag bet mig lite i läppen och såg på Timothy. Skulle jag säga något över huvudtaget om det? Han såg inte riktigt kry ut. Och dumma mig som tvingat honom och leta efter Timothy.
”Tack, det uppskattades verkligen”, sa Jag och log ett brett leende mot honom. ”Förlåt om jag var till besvär…”
Mikko skakade bara på huvudet. ”Nä… nää då, det var bara trevligt”
Ja, det hade det… som alltid när vi två spenderade tid tillsammans. På något sätt kändes det naturligt. Jag hoppades bara inte att han tyckte att jag stalkade honom allt för mycket.  De flesta fall var det inte ens meningen att träffa honom, det bara skedde. Ödet kanske? Undra vad han tyckte om det egentligen…

Mitt i mina egna tankar hördes en stor åskknall och på bara några sekunder började regnet skölja ned över oss. Mikko svor och drog jackan tätare om sig, jag gjorde lika dant, vinden började bita riktigt ordentligt. Snabbt sprang vi båda in under ett stort träd och jag kunde inte hålla mig för skratt. Varför började det alltid regna när vi sågs? Jag slutade dock när Mikko bara stirrade konstigt på mig.
”Vi måste in innan vi blir dyngsura”, flinade jag med en axelryckning.
Mikkos ögonbryn drog ihop sig och jag såg hur han bet tag i den ena ringen i sin läpp. Något fick mig att känna vemod. Vad tänkte han på egentligen? Med huvudet på sned studerade jag honom och försökte lista ut vad som rörde sig i hans huvud, vilket var allt annat än lätt. Av dessa gånger jag mött honom visste jag att det var mycket som fanns under ytan som han inte visade eller sa, ingen idé att försöka tyda hans tankar.
”Jag bor bara några kvarter bort”, mumlade han fram tillslut och gömde sitt ansikte bakom den tjocka blonda luggen.
”Men vad bra, vi kanske kan gå dit? Om Timothy får följa med såklart”, sa jag försiktigt och såg ned på min hund som ledsamt tittade upp på mig, ungefär som om det var jag som bestämde vädret.
En nick fick jag till svar och Mikko började gå. Jag följde hack i häl med en hund slimmad mot mina ben. Jo, nu passade det minsann att lyda. Med himlande ögon log jag för mig själv, den där hunden skulle man aldrig förstå sig på. Bara synd att jag inte fick ha honom hemma hos mig.Tur att jag hade en snäll syster som lät Timothy stanna där tills jag tog över lägenheten, när det skulle bli.

De bodde väldigt enkelt och mysigt, var det första jag kom att tänka på när vi kom in i hallen som tre dyngsura kattungar. Det luktade nybakat från köket och värmen var välkommande med tanke på vädret vi just gått i. Mikko hängde upp sin skinnjacka på närmaste krok och trampade av sig skorna. Per automatik härmade jag honom och tacksamt tog jag av mig den våta jackan som man nästan skulle kunna krama vatten ur. Man hade hunnit bli kall också.
”Mikko, vad har jag sagt om att bara gå sådär jag var så… åh, hejsan”
En kvinna med skaprbågade glasögon, mörkt blåa ögon och blont hår hade kommit in i hallen och studerande frågande på mig. Av förklädet att döma var hon mitt uppe i att baka något. Jag log lite försynt och nickade åt henne, hennes röda läppar log tillbaka mot mig.
”En presentation är på sin plats tror jag”, sa hon och såg uppmuntrande på Mikko.
”Mamma det här är Adrian… och Timothy”, mumlade Mikko lite blygt och stoppade händerna i fickorna. ”Adrian, det här är Iris, min mamma”
”Trevligt att träffas”, sa jag, och sedan kom jag på en annan sak. ”Hoppas det är okej att min hund…”
”Inga problem alls, ingen är allergisk så, jag kan hämta en handduk åt honom… er alla tre föresten, regnet kom verkligen oväntat”, log Iris snällt och gick in i köket innan hon hojtade. ”Vänta där bara…”
Något som slog mig var den värme Mikkos mamma utstrålade, det fick mig att le inombords. Han var lyckligt lottad. Om jag själv skulle komma hem i det här tillståndet skulle nog mamma inte bli så glad, hon skulle bara klaga. Att ta hem Mikko skulle jag nog inte våga på första taget heller. Inget illa mot honom direkt, men mina föräldrar skulle inte uppskatta hans stil. Men jag gillade den, det passade honom. Återigen smög min blick på honom.
”Sådär”, sa Iris och kom ut från köket med tre handdukar. ”Nu ska ni nog bli torra och varma”
Fortsatte Iris säga medan hon gav oss alla varsin handduk. Det var till och med hon som hukade sig ned och började torka Timothy. Vad hon var snäll… Försynt började jag själv torka mitt ansikte och hår vilket var tur så jag kunde dölja mina aneltsdrag. Jag kände hur det hettade om kinderna. Jag var inte van den snällhet Iris utstrålade. Det gjorde mig nästintill blyg.
”Ni kanske vill ha en kopp te också?”, frågade hon när allt torkande var klart. ”jag tog mig också friheten att lämna jobbet åt sidan och baka lite kanelbullar”
Mikko ryckte på axlarna och såg på mig. ”Vill du ha?”
”Ja tack, gärna”, sa jag och gav handuken till Iris. ”Om det inte är för mycket begä…”
”Nej inte alls”, skrattade Iris, sedan gav hon Mikko en försiktig blick. ”Vill du också ha?”
Mikko nickade till svar. ”Te…”
”Ni kan gå upp på ditt rum så kommer jag med Te och bullar”, sedan gav hon mig en blick som jag aldrig någonsin fått av en människa, den var nästan tackande. ”Kul att träffa dig Adrian, trevligt med nya ansikten”

Mikkos rum var väldigt fint och på något vis passade det honom på pricken. Mörka väggar med ljusa inslag av möbler. Sängen stod i ena hörnet, vid fönstret. På andra sidan stod en lite luggsliten beige soffa  med ett lågt bord bredvid sig där en laptop låg med några ditklistrade bandloggor. En annan sak som slog mig var att han gillade manga.  Inte nog med att han hade posters uppe med olika serier som jag inte ens visste vilja det var. I bokhyllan stod det små söta mangafigurer med lite för stora huvuden. Jag kunde endast urskilja några av de kändaste figurerna, som de från Naruto.  Jag visste att jag sett den där svarthåriga typen med utlett ansikte som satt ihopkuren i en liten plastfåtölj också, kom dock inte på namnet. Den brunhåriga killen som stod bredvid och höll i ett svart häfte ingick också i samma serie. Skrattretande nog påminde det lite grann om mig, om man bortsåg det elaka leendet.
”Ehh ja”, sa Mikko tveksamt och kliade sig i bakhuvudet. ”Det här är då mitt rum”
”Fint”, sa jag och satte mig ned i soffan, Timothy la sig vid mina fötter under bordet. ”Mysigt”
Han kunde inte dölja sin förvåning, de där ögonen spärrades upp större än vad jag någonsin sett dem göra förut. Jag gav en axelryckning som gensvar och fortsatte att se mig om. Det var fint… och det slog mig att det luktade väldigt mycket Mikko där. Och vad satt jag och tänkte på? Snabbt skakade jag på huvudet.
”Det är väl inte så märkvärdigt…”, sa Mikko lite osäkert och såg sig om också, som om han försökte se det med andra ögon.
”Jag har aldrig sett sådana där”, skrattade jag och pekade på de där små mangafigurerna. ”Söta”
En lite rodnad spred sig på Mikkos kinder igen och han såg ut genom fönstret. ”Bara en samling jag har, började köpa dem och sedan kunde jag inte sluta, men svindyra, direktimporterade från Japan”
”Oj, samlarvärde?”,
Mikko nickade till var. ”mmm…”
”Du får berätta vilka alla är sedan, har inte så bra koll på manga och anime”, skrattade jag och la benen i kors, kunde Mikko sluta vara så försynt och… och… blyg? Det var charmigt, men han var värre än mig vissa gånger…
Innan det hann bli en för lång tystnad så öppnades dörren och Iris kom in med en bricka. Det rök om både muggarna och bullarna som var upplagda på ett fat. Det slog mig hur hungrig jag var när jag drog in doften av nybakat och sött te. Snabbt ställde hon brickan på det låga bordet bredvid soffan och sa något i stil med hoppas det smakar innan hon gick och stängde dörren efter sig.
”Vilken snäll mamma du har”, sa jag och tog en av de mintgröna kopparna och förde den mot munnen.
”Jo”, sa han och satte sig bredvid mig. ”Lite tjatig…”
”Det är många mammor, går inte att komma ifrån”, sa jag och tog för mig av en bulle, hungern började gnaga i mig som ett djur.
Vi satt där ett tag med varsin kopp och bara försökte återfå värmen. Tystnaden var aldrig riktigt jobbig när man var med Mikko. Det blev aldrig en pinsam tystnad, jag tyckte den var behaglig. Att sitta där i hans rum medan man hörde hans mamma som dolade på i köket var bara msysigt. Jag skulle uppskatta om det hände i mitt hem någon gång. Dock började jag snart märka att Mikko blev en smula obekväm, han fick den där blicken som sällan var ett gott tecken. Det gjorde även mig lite nervös. Gjorde jag något fel? Tveksamt ställde jag ned koppen på bordet och då fick jag syn på den. En svart gitarr som stod där i ena hörnet av rummet.
”Vad spelar du för musik?”, frågade jag nyfiket och nickade mot gitarren.
”Blandat, jag och mitt band spelar mest covers”, sa Mikko som även han ställde ned sin kopp. ”Linkin Park, Yellowcard, lostprophets och sånt…”
Det ante mig att han spelade i ett band, jag log. ”Vad heter ni”
”Blue spirits, lite småtöntigt”, la Mikko snabbt till och såg på ned i soffan.
”Inte alls, jag gillar det”, svarade jag och kunde inte sluta le. ”Antar att du är gitarristen”
Ännu en gång fick jag en nickning som svar. ”Sjunger också, men det var länge sedan vi repade”
Det var lite förvånande, jag tog en till tugga på min bulle. Kunde denna blyga människa ställa sig på en scen och sjunga? Det kunde jag inte riktigt ta mig till, men var inte helt omöjligt heller. Den killen måste ha bra sångröst om han blivit tvingad till att sjunga. Jag tvivlade på att han gått med på det frivilligt, det var bara en intuition.
”Får man höra något?”, frågade jag förisktigt.
Stackaren höll på att sätta teet i halsen. ”Här, nu?”
”Bara om du vill förstås”, tillade jag snabbt. ”Om det inte för mycket begärt!”
Han kliade sig osäkert i nacken och bet sig i läppen igen. Ännu en gång fick han den där velande blicken. Jag kände mig lite dum som rent av tvingade honom. Kunde inte hjälpas tyvärr, nu hade jag blivit nyfiken. Inte mitt fel att Mikko var en sådan mystisk person så man fick lirka ur honom svar. Men det var det som var lite charmigt med honom. Man kunde aldrig riktigt veta något om honom eller ta något för givet.
Det slutade med att Mikko ändå gick fram och tog upp sin gitarr. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare och jag hade ont i kinderna för att jag log så mycket. Det syntes tydligt att han var van att sitta och klinka på den. Alla rörelser han gjorde när han gick fram, tog upp den och satte sig i soffan igen med stadiga händer och förde tummen över strängarna för att höra om var och en av stämd. Hur länge hade han övat mån tro?
”Ehh ja”, sa han tveksamt och drog sina svartmålade naglar över strängarna. ”Vad vill du höra?”
”Vad som helst”, sa jag uppmuntrande.
”Då blir det Lostprophets, det är det senaste vi övade på”, sa han och drog över strängarna igen och harklade. 

When our time is up
When our lives are done
Will we say we've had our fun?”

 
Det kändes som att min haka föll till marken. Det ante mig att han sjöng bra, men att hans stämma var så behaglig så den gav mig rysningar hade jag aldrig trott. De smala fingrarna dansade över strängarna och bytte position som om de var födda till det. Mikko var en sann naturbegåvning och han visste knappt om det själv. Jag knöt händerna hårt och försökte hålla mig från att säga något utan bara lyssna. 

“Will we make a mark this time?
Will we always say we tried?

Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
This is all we got now
Everybody scream your heart out.”

Låten fortsatte och jag satt där med gåshud och resande nackhår. Han var duktig så det nästan var äckligt. Jag kom på mig själv med att nästan sluta att andas. När han slutade att spela kände jag hur jag bara hade lust att skrika ut att jag ville höra mer. Försynt la han sig ifrån gitarren och såg nästan ursäktande på mig. Hur kunde han tro att det där var dåligt?
”Du spelar och sjunger jättebra”, sa jag chockat och log. ”jag menar det verkligen!”
”Äsch…”, mumlade Mikko som gömde sig bakom sin lugg igen. ”Det blev ju fel…”
”Hur kan du säga så?”, sa jag, nästan förolämpat. ”Jag vill inte höra att du säger så, innerst inne vet du att du är bra, punkt!”
Ett klingade skratt hördes från honom när han ställt tillbaka gitarren. Jag mös, även hans skratt gav mig gåshud. Jag åt upp det sista av min bulle och drack upp resten av mitt te. Jag frös verkligen inte längre. Tack vara Iris och Mikko var jag alldeles varm inombords. De båda var snälla utan att de själv riktigt visste om det. Tankarna avbröts av min mage som knorrade till igen, jag var fortfarande hungrig.
”Ta min bulle”, skrattade Mikko och tog sin kopp igen. Hade han verkligen hört min kurrande mage?
”Vill du inte ha?”, frågade jag och såg snett på honom.
Det störde mig lite. De gånger vi träffats så hade han inte ätit, lunchen räknades knappt för då hade han bara tagit max tre tuggor. Först hade jag trott att det  enbart var av nervositet. Men det måste vara något annat, jag ville knappt tänka på det men jag anade det värsta. Speciellt när han skakade på huvudet och log smått, som om det inte var något. Men hans ögon sa något annat, de var bekymrade och sorgsna. Den där bleka och glåmiga uppsynen kanske inte bara var för att han var, sjuk, i den bemärkelsen som jag trott förut.
”Jag klarar mig, inte hungrig”, sa han och drog upp benen emot kroppen.
”Säker?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
Han nickade kort och bet sig i läppen. ”Positiv, är ärligt rätt illamående”
Jag ville säga något till honom, men visste inte vad. Jag hade förstått att den killen hade lite bristande självförtroende och var blyg. Men detta var nog mer allvarligare än vad jag först trott. Mer hann jag inte fundera över för precis då började min mobil ringa och när jag läste på displayen fick jag smått panik, mamma!. Vad skulle jag göra? Kunde inte trycka bort henne men ville inte svara här inne. Mikko hade sett så bekymrad ut sist jag pratat med henne. Syntes det så tydligt på mig att allting var fel när det gällde vår relation?
”Ta det”, sa Mikko och reste sig upp från soffan. ”Det börjar bli sent…”
 Snabbt tryckte jag på grön lur och mamma han inte ens säga något. ”Jag är på väg,  ni kan börja äta…”
Så tryckte jag bort henne, jag visste att det skulle bli ett helvete hemma sedan. Men jag brydde mig inte riktigt. Osäkert såg jag på Mikko som tittade ut genom fönstret med armarna i kors. Det var så fel att lämna honom sådär.
”Jag…”, började jag men Mikko avbröt.
”Det är nog bäst att du går så inte dina föräldrar blir oroliga”, sa han och tittade på mig med en blick jag inte kunde tyda.
”Jo… tack för att du bjöd in mig, ja, tack för allt”, sa jag vänligt och nickade kort. ”Vi ses någon gång, ta hand om dig, jag hittar ut”
”Detsamma”, sa Mikko och bet sig i läppen igen. ”Syns i skolan”
Jag stannade upp precis när jag skulle trycka ned handtaget. ” Gör det, jag saknar dig där”, fick jag fram. ”Hej då, kom Timothy”
Utan att ödsla mer tid så gick jag ned och tog trappen två steg i taget med Timothy i hälarna. Jag hoppades verkligen att Mikko var okej, han hade inte sett så okej ut när jag lämnat honom där i sitt rum. Jag borde ringa honom när jag kommit hem, eller skulle jag kanske skicka ett sms? Det var otroligt vad jag börjat bry mig om honom på så kort tid. Om det var något jag avskydde var att se människor fara illa. Mikko verkade som om han hamnat i en ond cirkel på något vis....
”Ska du gå?”, hörde jag en röst från köket när börjat ta på mig ytterkläderna. ”Du får gärna stanna på middag också…”
Iris kom ut från köket igen och jag kunde inte göra annat än att le vänligt mot henne. Vad jag önskade att jag hade en sådan mor. Tyvärr så var det andra saker som väntade när jag kom hem. Mitt hjärta stretade emot när jag skakade på huvudet. Det var illa nog som det var.
” Tyvärr, jag måste hem”, sa jag och knäppte sista knappen på jackan och tänkte öppna ytterdörren.
”Adrian”, sa Iris lite tvekande, jag vred mig om och hon gav mig den där tacksamma blicken igen. ”Detta kanske låter väldigt konstigt eftersom att det är första gången vi ses, men jag är glad att Mikko börjat umgås med dig, han brukar mest umgås med bandet knappt det, jag tror du är bra för honom"
Jo, det kändes lite konstigt när hon sa så, men på ett bra sätt. Jag hoppades bara att hon hade rätt. Ett leende spred sig på mina läppar och jag nickade kort åt henne. Det blev på något vis bekräftat då, Mikko hade mer i bagaget än vad jag trott. Frågan var hur mycket det var och vad som skulle hända. En sak var då säker, jag skulle inte sluta umgås med Mikko oavsätt vad problemen var. Det lovade jag mig själv där och då.
”Tack, vad glad jag blir av att höra det”, sa jag och tryckte ned handtaget. ”Jag måste gå, tack för de goda bullarna”
Regnet hade upphört och det låg något fräscht i luften när jag började gå mot Louise lägenhet för att lämna av Timothy. När jag gått några meter vände jag mig om och tittade upp mot Mikkos sovrumsfönster, han stod fortfarande kvar och tittade ut på mig. Jag log det bredaste leendet jag kunde frammana och vinkade åt honom, det värmde när han log och vinkade tillbaka. Snabbt fiskade jag upp min mobil och knappade in ett sms.

Ses senare du människa med gyllene stämband och fingrar, våga satsa och vinn, tack för idag och för hjälpen det var väldigt trevligt

Ett tag tvekade jag och höll tummarna stilla. Jag tog ett djupt andetag och blundade nästan när jag knappade in ett kram och innan jag visste ordet av var sms:et skickat.  Utan att se mig om igen så fortsatte jag att gå med rappa steg med vatten smattrande under mina sulor. Det kändes så fel att lämna Mikko när jag klämt på en öm tå. Jag beslöt mig snabb för en sak, om jag inte fått något svar på det där sms:et och han inte dök upp i skolan i morgon skulle jag sjukanmäla mig och gå till honom. Eller det berodde såklart på hur jag själv mådde… efter att jag kommit hem.


(c) Moa
Låten är från LostProphets - Rooftops
Ni som orkade läsa hela, skriv Driddle friddle (jaa jag vet helt random men credit till er för detta inlägg var så himla långt xD)

Mikko x Adrian (del 8)

Mikko
Han läste om sms:et flera gånger. Brydde sig verkligen Adrian om honom? Kunde han verkligen göra det? De hade bara setts, fyra gånger? Mikko la undan telefonen och pressade kudden över huvudet. Vad han hatade sig själv! Han kunde inte släppa att han faktiskt förstört en kväll med vännerna, nu skulle de sitta där och fundera hur han mådde. Det var det sista han ville, ingen skulle behöva oroa sig över honom… han måste vara konstig som inte ens visste hur han skulle bete sig bland sina bästa vänner!  Han fick ångest av bara det! Inte nog med det, Robin skulle göra allting så himla mycket svårare! Vad Mikko hatade sitt liv, var det ett liv han levde? Det tvivlade han starkt på!
Då hörde han hur en bil kördes in på uppfarten och en dörr smälldes igen. Så hans mamma och syrran var hemma nu? Mikko pressade kudden hårdare mot ansiktet, det var knappt att han kunde andas. Allting var, piss. Några minuter senare hörde han hur dörren till sitt rum öppnades.
”Mikko, är du redan hemma?”
Han tvingade sig själv sätta sig upp och han mötte Iris blick. Hon hade den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen igen. Mikko tvingade fram ett leende på sina läppar. Det var illa nog som det var, han ville inte oroa henne också…
”Jag orkade inte”, sa Mikko bara, Iris skulle förstå, det var inte första gången han inte klarat av att umgås med sina vänner.
”Jag förstår, men din bil…”
”Tom skjutsade hem mig”, sa Mikko kort och drog upp benen mot kroppen. ”Jag hämtar den i morgon, om jag orkar…”
Iris nickade kort. ”Jag fick ett samtal från din psykolog i eftermiddags, han frågade hur det var med dig eftersom att du inte svarar i mobilen, han är orolig”
Mikko bet sig i läppen. ”Jag… vill inte prata med honom”
”Det skulle vara…”
”Jag vill inte, och tvinga mig inte…”, harklade Mikko fram och sedan la han sig ned i sin säng igen, vad han kände sig ynklig liten och värdelös!
Om Iris ville säga något kunde inte Mikko gissa sig till det. Men han anade det när han hörde hennes steg komma närmare. Fast just då ringde hennes mobil och genast ändrade han hon riktning och stängde igen dörren efter sig. Därefter kröp bara Mikko ihop i sängen och bet ihop tänderna så hårt att det gjorde ont. Ingen bra kväll, ingen bra kväll alls!

Dagen efter var himmelen full av tjocka moln. Det skulle bli regn, helt klart, Mikko låg kvar i sängen tills lunch och när han äntligen masade sig upp mådde han illa, han frös och den lilla förbättringen från förra veckan var som bortblåst. Den lilla uns av hopp fanns inte kvar. Idag skulle han inte heller kunna få i sig någon mat, rädslan att det skulle komma upp igen var för stor. Hurra…
”God morgon”, sa Iris från köket så fort hon hörde Mikkos tassande till toan. ”Kom ett slag…”
Mikko släppte toalettens handtag och bet sig i läppen. Vad skulle hända nu då? Osäkert kikade han in i köket från öppningen och där satt hon vid deras köksbord och hade ett snällt leende på läpparna. Redan då kände Mikko att det var något seriöst ämne hon vill tala om.
”Sitt”, sa hon och nickade mot stolen mitt emot, han gjorde som hon sa. ”Du kanske inte vill prata med din psykolog, men han och jag hade ett långt samtal igår…”
Fan, Mikko knöt händerna och tittade ut genom fönstret. ”Jaha?”
”Skulle det inte vara bra att testa de där tabletterna? Då skulle du få sova ordentligt och ångesten skulle släppa… skulle inte det vara bra?”, sa hans mamma i den snällaste och mildaste ton hon kunde frambringa, men hon kunde lika gärna ha kastat en kniv mot honom i alla fall.
Vad skulle han säga? Att ta medicin kändes som ett nederlag och en flykt, det skulle inte hjälpa ett dyft med roten till problemet. Roten till problemet var att han hatade sig själv. Jo han hade snackat med Bengt om de där förbaskade tabletterna. Biverkningarna var nästan värre än att ha ständig ångest! Mikko bet sig i läppen och såg ned i bordet, gömde sig under sin lugg.
”Inget går att lösa med tabletter”, mumlade Mikko försynt och reste sig upp. ”Jag tar en promenad”
Iris suckade djupt. ”Nä, inget går att lösa om du inte pratar med mig heller… snälla Mikko försök, jag vill hjälpa”
”Jag vet, förlåt”, mumlade Mikko och snabbt gick han till hallen och tog på sig sin jacka och smällde igen dörren efter sig.
Så fort han kommit utanför deras tomtgräns fiskade han upp en ciggarette och tändare. Vad som helst var bättre än att behöva höra på Iris uttjatade tal om att prata. Mikko skulle gå till Bengt för att prata eftersom att hon själv hade slut på orken att se honom såhär. Hon var inte ensam. Bandmedlemmarna sa jämt åt honom att inte ge upp. Bengt hade get honom metoder för att få bättre självförtroende men under de senaste gångerna de träffat hade han samma uppgivna blick som Iris. Det kanske var så att han skulle få vandra runt med ständig ångest resten av sitt liv? Det var kanske en förbannelse?  Även han var less på sig själv. Mikko orkade knappt se sig själv i spegeln utan att vilja slå sönder den. Han kupade handen och skyddade tändaren för blåsten när han satte fyr på cigaretten. Varför hade han gått ut egentligen? Det var svinkallt och han fick gåshud. Huttrande drog han jackan tätare om sig.

Mikko spenderade eftermiddagen med att gå runt i en av stadens parker och frysa. Oftast brukade detta hjälpa och få honom på bättre humör men denna gång gick det inte. Mikko andades ut ciggaretteröken genom ena mungipan och satte sig ned på en bänk och drog handen genom håret. Livet var meningslöst…
”Timmo!!”
Den där rösten kände Mikko igen. Snabbt fimpade han ciggen och vred lite grann på huvudet. Där på en av grusgångarna kom Adrian. Men det var något som inte stämde. Det var något otroligt uppgivet med honom. De valnötsbruna ögonen var alladeles glansiga av tårar och hans kinderna röda av ansträngning. De fick ögonkontakt, genast såg Mikko ned i backen och drog foten ännu en gång över fimpen som fortfarande glödde på marken.
”Mikko vad glad jag är att se dig!”, flämtade Adrian fram förtvivlat.
Bara det fick Mikko att titta upp igen, något var allvarigt fel. ”Vad har hänt?”
”Har du sett en brun långhårig hund, vita tassar, beige nos och ljusblåa ögon, ungefär så här stor?”, rabblade Adrian snabbt och visade med handen att hunden gick till hans knän.
Mikko skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr… är det din?”
”Åh!”, stönade Adrian uppgivet och lutade handflatorna mot sina knäskålar och för att hämta andan. ”Timothy blev rädd av sopbilen och gav sig av med en väldig fart hitåt, jag har letat i hela parken men kan inte hitta honom!”
Något socialt geni behövde man inte vara för att förstå att den hunden betydde mycket för Adrian. Mikko själv hade aldrig gillat djur så värst mycket men förstod att de kunde vara ens bästa vänner. Det var något med Adrian som fick Mikko att känna väldigt mycket medlidande. Det gjorde ont att se en kille som alltid hade ett leende på läpparna med tårar i ögonen.
”Vill du ha hjälp med att leta?”, frågade Mikko och höjde ett ögonbryn.
Adrian tittade storögt på honom, men fick ett leende på läpparna och nickade. ”Det skulle vara snällt”
Mikko reste sig upp från bänken och drog sin skinnjacka tätare om sig ”Då försöker vi hitta honom då…”
”Han heter Timothy men lyssnar också på Timmo”, sa Adrian och synade Mikko frågande. ”Tack, detta uppskattas verkligen”
Mikko nickade bara och stoppade händerna i fickorna. Varför gav han in sig på det här då? Men det kunde väl inte vara så svårt att hitta en hund? Detta var direkt inte Spanien där det kryllade av gatuhundar. Tillsammans började de gå längst vägen och båda ropade efter hundens namn. Mikko kände hur det vibrerade i ena jackfickan där han hade mobilen men nu struntade han i det. Att hjälpa Adrian kändes på något vis mycket viktigare. Det var ändå något behagligt med att gå där bredvid honom när han fortsatte prata om exakt vad som hänt. Att Timothy inte alls brukade springa iväg sådär och så fortsatte det i den stilen. Mikko gick där bredvid och höll ögonen öppna ifall han såg en lurvig pällsboll. En sak var skönt, hans egna tankar gav upp och bombarderade honom ett tag i alla fall.

Mikko x Adrian (del7)

Adrian
Jag hade inte förväntat mig ett svar så snabbt från honom. Snabbt la jag undan boken jag läste och tog upp mobilen. Ja, vad gjorde jag? Jag log ett snett leende och skakade på huvudet. Inget, var väl vad jag gjorde. Låg i mitt rum och tryckte i brist på annat att göra?

Jag har tråkigt xD läget annars?

Jag tryckte på skicka och från nedervåningen kunde jag höra min pappas sluddriga stämma om en till glas med wiskey. Utan att låta mer tid passera så gick jag och stängde dörren. Bäst att inte gå ned på ett tag. Annars skulle väl helvetet bryta lös och det var inget jag hade lust med nu, inte efter middagen. Med en grimas satte jag mig ned på sängen igen och gnuggade min axel och mage.  Kunde inte Louise flytta till en annan lägenhet snart? Jag började bli redligt less på att bo hemma. Det enda jag gjorde var att bo på mitt rum och sydde…  Mobilen plingade till igen.

Dra någon bra rulle?

Nä, har inte lust att se på film och det är bara dåliga program på TV! xD


Vadårå? NattTV är ju kung! ^-^


Svampbob på MTV eller Jerry Springer när de slår varandra menar du? xD


Dator då? Serier, facebook, msn, skype? OwO


Ingen dator, men vad ser du på TV då?


Du har ingen dator? Näe slötittar bara på någon actionfilm, och nu blev det reklam -.-’’


Ingen egen, annars skulle jag ha tiggt om din MSN xD ooh, all denna störande reklam! D:


aha, otur! >_< Ja, man hinner nästan somna ju


hur är läget annars då? :)


bra, dd?

Det var något med det där korta svaret som störde mig. Jag rynkade pannan och läste det igen. Något sa mig att han inte alls mådde bra. Vilket var helt omöjligt att veta med bara en text som menade något helt annat.  Bara grejen med att han undvikit frågan första gången tydde också på det. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga ifall han var säker eller inte men precis då öppnades dörren och mamma kom in. Snabbt la jag undan mobilen och gav henne ett hastigt leende. Vad ville hon nu då?
”Hur mår du?”, frågade hon och tog ännu ett steg in i rummet.
Jag drog ned mungiporna en aning. ”Bra”, sa jag efter ett tag och log. ”Vad annars?”
Hon satte sig ned på sängkanten och strök försiktigt bort min lugg från pannan och tittade lite missmodigt på mig. De där gröna ögonen såg så sorgsna ut, Egentligen var det väldigt ironiskt med tanke på att hon aldrig gjorde någonting för att förhindra det. Vad hade hon för rätt över att vara ångerfull då?
”Säker?”, sa hon och synade mig. ”Du vet att du kan få smärtstillande om det gör ont”
”Jag vet vart de är, tack ändå”, sa jag, jag tog aldrig smärtstillande även om jag knappt kunde gå, gillade inte att ta tabletter.
Jag såg rakt in i Mays ögon. Jag minns att hon varit glad en gång i tiden. Midsommrar med blommiga gräsliga klänningar och ett stort leende på läpparna. Det var så annorlunda nu, hennes bruna hår var alltid uppsatt i en strikt toffs och det var länge sedan jag såg henne i omatchande färglada kläder. Nu för tiden var det enda hon pratade om var jobb, alltid jobb. Allting hade förändrats när vi flyttat in hit, i detta hus. Allting på ytan såg perfekt ut, fläckfritt och en glad välbärgad familj. Tills Adrian kom på sig själv med att gilla sin bästavän, som var kille. Sedan dess, ja. Inget förvånade mig längre…
”Du vet att Arthur bara vill väl”, sa hon och försökte le uppmuntrande. ”Du får sluta göra honom så arg, du vet hur han blir när han blir arg…”
”Kan inte du se till så att Louise flyttar snart?”, frågade jag i en djup suck.
”Det är svårt att få lägenheter…”, sa min mamma och såg medlidsamt på mig. ”Blev det illa den här gången?”
Jag skakade på mitt huvud. ”Men det gör ont, vet inte om jag…”
”Tänk på din pappas karriär och ryckte, du får inte svika honom, följ med i morgon, du har som sagt alltid smärtstillande”, sa hon. ”om det är slut så köper jag mer…”
Det var så orättvist ibland. Arthur, han kunde knappt kallas pappa, hade varit snäll. Visst han hade druckit rätt mycket förut men det var värre nu. Allting hade blivit värre sedan jag kommit ut. Han hade blivit omedgörlig. I alla fall mot mig… May och Louise gjorde han inte en fluga förnär. Det enda han gjorde var att klaga, ge mig nedvärderande blickar. Jag var stolt över mig själv att jag inte brytis ned på grund av honom. Det skulle han aldrig få glädjen av.
”Jag gör väl det då…”, sa jag och nickade. ”Det är ändå bäst om man rör på sig…”
May lutade sig fram och gav mig en puss på pannan innan hon rese sig upp från min säng. ”Du gör rätt, kämpa på så ska du se att allting ordnar sig… gör din pappa stolt”
 Jag log bara ett kort leende och nickade åt min mamma att hon skulle gå ut från rummet. Inte förrän hon hade stängt dörren efter sig reste jag mig upp från sängen och skulle byta om till en t-shirt att sova i. Försiktigt tog jag av mig min skjorta och tittade ned på min bara överkropp. Ett lilakatigt blåmärke syntes över ett av mina revben, denna gång hade jag kommit lindrigt undan. Bara för att jag varit på bibblan utan någons vetskap. Det hade blivit lindrigt eftersom att jag ljugit ihop att jag studerat, perfekt…
Då kom jag på Mikkos sms, borde svara på det. Snabbt tog jag upp mobilen och skrev.

Vad bra att allt är bra med dig, det gör mig glad! Jo allt är bra här också, men nu ska jag sova, god natt! :)

(c) Moa


Tidigare inlägg
RSS 2.0