Allt som ryms i ett sinne

Det var en kall natt i oktober. Jag och mina kompisar var som alltid i skogen den här speciella natten, halloweennatten. Vi satt där framför den varma elden och grillade marshmallows och hade det väldigt trevligt. Det var lite läskigt med alla de mörka siluetterna av träd som omringade oss. Jag var glad att jag hade mina vänner där i alla fall. Jag var inte så rädd men jag gillade det ändå inte. Den känslan blev bara större när Arthur gick igång med sina spökhistorier.
   ”Har ni hört talas om slenderman?”, skrattade Arthur och log.
   ”Så börjas det igen”, suckade Melinda och himlade med ögonen. ”Nej, och jag vill inte veta heller!”
   ”Det sägs att han tar barn som går ensamma i skogen, och om du ser honom så kommer han jaga dig, förfölja dig tills han dödar dig eller att du tar självmord av paranoia eller insomnia”, fortsatte Arthur. ”Han kan bli över fem meter lång och han smyger runt i skogarna, han har formen som en lång man i svart kostym, med slätt vit ansikte, inga ögon, du kan se honom på gamla kort ibland, ett från en lekplats där alla barn senare har försvunnit!”
   ”Men håll käften Arthur, vi vill inte höra!”, sa Ashley argt. ”Vi är i en skog, är inte det skrämmande nog för fan!”
   Jag skrattade tillsammans med de andra killarna, jag ville ju inte verka mesig eller feg trots att Slender man gav mig rysningar. Han fanns såklart inte. Jag såg ut över den svarta skogen med ett leende, som om jag inte brydde mig alls. Melinda makade sig närmare mig och tog min hand. Mitt hjärta började slå i allt snabbare takt medan jag tittade på henne med ett ännu större leende. Vi hade varit ihop nu ett halvår, de bästa sex månaderna i mitt liv. Vi fortsatte att bara titta på varandra. Hennes blonda hår påminde om guld och topas i ljuset av brasan. Ögonen glimmade klarare än någon annan stjärna. Men den intensiva känslan vi hade försvann lika snabbt som den kommit när Arthur började igen.
   ”Han hamnar på band också, ifall han är nära så börjar kameran kruppa  och allting blir suddigt”, fortsatte Arthur och tog fram sin egen videokamera. ”Ska vi testa?!”
   ”Kan vi sluta prata om honom?”, sa jag plötsligt och kände rädslan krypa. ”Det är läskigt nog som det är!”
   ”Jag tror Dan är rädd för Slendy!”, skrattade Matt. ”Gå hem till din morsa!”
   ”Kan ni sluta?!”, sa plötsligt Melinda. ”Ni är sådana töntar!”
  Jag gav henne en tacksamblick och hon log tillbaka. Jag var glad över att hon stöttade mig när mina vänner blev för mycket. Allting kändes mindre läskigt när hon var med. Jag kände mig trygg, tryggare än vanligt. Det kändes ännu bättre när Arthur tack och lov äntligen bytte samtalsämne.
   ”Föresten, vill ni se mig göra ett coolt trick på min skateboard? Matt filmade det!”, sa Arthur och började trycka på några knappar på sin kamera. ”Det är episkt, Men vad….!”
   Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud från kameran. Det lät som när man la en mikrofon alldeles för nära förstärkaren. Grejen med detta ljud var att det lät tio gånger högre och var mer intensivt och ljusare. Även om man höll för öronen så trängde det igenom och sprängde mot trumhinnorna. Alla började kvida och skrek medan Arthur försökte dämpa ljudet.
   ”Väldigt lustigt, så klart att din kamera skulle börja göra ljud ifrån sig efter att du pratat om Slendy”, sa jag när Arthur äntligen fått tyst på sin kamera.
   Han var spökligt blek när såg åt mitt håll. ”J-j jag gjorde inget!”
   Vi började skratta åt honom. Och han kallade mig harig och lättskrämd? Arthur stod bara där och tittade på sin kamera, rädd och förvånad. Jag la huvudet på sned och tittade på honom. Stackarn, han hade blivit rädd för sina egna fantiser och historier.
   ”T-titta på den här framen!”, viskade han, så tyst att nästan vinden överröstade honom. ”Men titta för fan!”
Han gav mig kameran och jag tittade på displayen och började le ännu mer. Där i ett av hörnen på bilden under tiden Arthur höll på att göra ett skateboard trick stod en mansliknande mörk figur och stirrade på honom. Det var läskigt såklart. Men seriöst nu fick Arthur sluta. Jag var inte rädd längre, detta var ju bara löjligt.
   ”Du tror att vi ska tro på detta när du nyss talade om slender man? Vilket sammanträffande!”, skrattade jag och gav tillbaka kameran till Arthur. ”jag ska hämta mer ved, kommer snart”
Melinda tog min hand och tryckte den hårt och hon hade ett skärrat uttryck i ansikten. ”Skynda dig att komma tillbaka, och var försiktig!”
   jag tyckte synd om henne, hon hade blivit skrämd av hela det här spektaklet. Jag lutade mig fram mot henne och gav henne en varm kyss. Spökhistorier var inget att vara rädd för. Speciellt när historieberättaren gick alldeles för långt och man blev mer irriterad än rädd. Jag lämnade min plats på stocken och började gå från mina vänner och den varma brasan, i jakt efter mer ved.
   Snart nog var det varma ljuset från elden och mina vänners röster borta. Den svarta skogen slukade dem och ersattes med den kalla ensamma vinden. Jag drog min kappa tätare om mig och började se mig omkring i den mörka skogen. Arthur var så dum, han gick alldeles för långt med sina skämt. Jag skrattade åt mig själv när jag kände rädslan i kroppen igen. Hur kunde jag bli så uppjagad över någon meme grej som Arthur funnit på nätet, det var så himla dumt!
   Men allting fick en helomvändning när jag hörde ett skrik. Inte ett lekfullt skrik som tydde på skoj, utan det var ett hjärtskärande ”hjälp jag håller på att dö” skrik. Jag släppte grenarna jag hade i famnen och sprang mot vårt läger. Det var så dumt av mig, men jag kunde ha svurit på att det var Melindas skrik jag hört.
   När jag kom till lägret blev jag ordentligt rädd. Ingen av dem var där! Elden hade slocknat och allting var kallt, som om värmen från den aldrig existerat. Jag började vilt se mig omkring. Vart var de?!
   “Okej roligt, ni fick mig!”, skrattade jag glädjelöst. ”Jag gillar inte kurragömma, kom fram, hallå?!”
   Då kände jag verkligen paniken pumpa ut i mina blodådror. För första gången förstod jag innebörden av att vara dödligt skraj. Allting var så tyst, inget annat ljud förutom trädets viskningar kom emot mig. Jag svalde paniken och tog ännu ett steg mot eldstaden.
   ”Melinda?”, ropade jag ut i natten. ”Arthur, Ashley, Matt, det här är inte kul längre, vart är ni?!”
      jag trampade på något mjukt som låg där bland alla barr och fuktig jord. När jag tittade ned såg jag att det var en av Melindas vantar. Med ett kvidande tog jag upp den, kramade den hårt i mina händer. Melinda... vart hade de tagit vägen? Nej, jag skulle inte ge upp förrän jag hittade dem. Så långt bort kunde de inte vara! De skämtade garanterat bara, det var inte kul längre, detta var äckligt och läskigt!
   Då hörde jag något knaka bakom mig och jag vände mig om, i samma veva flämtade jag till.  Med vilt uppspärrade ögon tittade jag på denna varelse. Den stod där bakom några träd, jag såg HONOM. Men det kunde inte… hur skulle det kunna?
 

Nästa vecka i tidningen:
   Fyra ungdomar har försvunnit utan något som helst spår den 31 oktober nära det nedstängda hotellet Orkal. Polisen har ingen aning om vad som kan ha hänt dem.
   ”Det finns inga bevis eller ledtrådar på brottsplatsen som kan styrka en kidnappning eller mord”, klargör en av poliserna för oss när vi talar med dem.
   Det underligaste i denna historia är att den unga man som kontaktade polisen var de fyra ungdomarnas vän och han hade varit med dem under kvällen. Polisen ger oss även informationen att den unga mannen i fråga konstant talade om en lång man i svart kostym som inte hade något ansikte som tydligen tog hans vänner. Bekymrad över hans hälsa tog polisen kontakt med psykiatrin där pojken senare tar självmord efter några dagar.
   Om du vet något om detta eller om du såg dessa ungdomar på bilden denna natt så ta kontakt med polisen. Varje liten detalj kan vara avgörande för utredningen till detta mycket underliga fall.

Mikko
 Ett tag kändes det som att han skulle dö där i strålakstarljuset som bländade honom. Det var så pass skarpt att han enbart såg publiken som mörka siluetter. De hördes helt klart mer än vad de syntes. Mikko tog tag i mickstativet för att inte fall omkull där på scenen av rampfeber. Då slöt han ögonen och tog ett djupt andetag.
Detta skulle gå bra.
Precis när han intalade sig själv det så hörde han rösten som gjorde honom alldeles varm innombords. Den var lite nasal, precis som när personen i fråga pratade, fast nu tjoade han i kör med resten av alla ungdomar, Adrian. Hjärtat slog i allt snabbare takt så Mikko trodde att det nästan skulle höras ut i högtalarna. Illamåendeet kändes plötsligt mindre påtagligt. Adrian var där, detta skulle gå. Bättre blev det när musiken började att spela och de välkända tonerna och ackorden till deras musik fyllde rummet.

Själva uppträdandet kom Mikko knappt ihåg. Allt var en suddig och luddig dimma så om han gjorde bra ifrån sig visste han knappt. Det kändes dock bättre när han vände sig och om fick gillande blickar av sina bandmedlemmar och publiken slutade inte att jubla. Då måste det med andra ord gått bra. Lättnaden att de spelat klart giget var en otrolig obeskrivlig känsla. Ett leende lekte på hans läppar när han lyckligt tackade publiken som fortfarande jublade och skrek. Jösses var det verkligen så mycket människor som hade lyssnat? I vanliga fall skulle väl det fått Mikko att känna sig sämre till mods av allt folk men inte denna gång. Tankarna var i andra banor, han försökte söka upp en specifik människa. Leendet som den storögda hundvalpssöta killen hade på sina läppar smittade av sig. Där omringad av sina klasskamrater stod han med rosiga kinder och var en av dem som fortfarande klappade händerna och busvisslade. Åh vad det skulle bli kul att höra vad ha tyckte om allting sedan.
   Allting hade gått helt enkelt perfekt. När Mikko satte tillbaka micken i stativet så kändes det nästan som att gå på rosamoln, eller att en tung ryggsäck med sten lättade från hans axlar och det inte blev lika tungt att gå. För första gången på länge kände han sig stolt över sig själv. Stunder som denna kom han på varför han tvingade sig upp på scenen. Kicken efteråt var oslagbar, bättre än någon annan drog i hans ögon.
   ”Hey Mikko, det måste vara varmt med den där långärmade tröjan, varför tar du inte av den?!”
   Nej ryggsäcken hade inte försvunnit, någon hade bara lyft lite på den för att retas med honom. Det var inte ens värt att vända sig om. Idioten hade ett brett flin på läpparna och det kunde Mikko veta utan att se hans uppenbarelse.
   ”Du som är en sådan uppmärksamhetshora, du borde visa alla hur patetisk du är!”, hånskrattade Robin och applåderna började avta.
   Varför lyckades alltid den idioten och förstöra allting? Detta var vad Mikko befarat. Ja, varför skulle någonting gå smidigt och som han försökt tänka? Det gick aldrig att tänka positivt, man blev bara besviken. Mikko sneglade på sina bandmedlemmar som såg allt annat än roade ut. Bland annat Tom stod där med vilt uppspärrade ögon och såg mer ut som en mordisk björnhona som ertappat någon med att skada hennes björnunge.
   ”Tom, det är inte värt det…”, sa Mikko och försökte fånga upp sin väns blick men det var omöjligt.
    Den uppretade björnen lyssnade inte. Hatiskt hoppade den bastanta killen ned från scenen och klampade sig fram mellan folkhopen till Robin. De andra bandmedlemmarna följde efter Tom likt ett pärlband. Ensam stod Mikko kvar där på scenen… handfallen.
   ”Vad sa du nyss?”, morrade Tom varnande åt Robin och innan kräket hann torka bort sitt hånflin hade han blivit upptryck mot väggen. ”Är du helt dum i huvudet som inte fattar att du ska låta bli Mikko?!”
   Åh han gjorde det ju bara värre!
    Robin bara flinade. ”Inte visste jag att du fortfarande skyddade er sjungande lilla fjolla, är ni tillsammans eller?!”
  Mikko vände bort blicken när den första smällen utdelades mot Robins ansikte. De två biffiga killarna drabbades samman likt två stora kolosser och snart nog låg de båda på golvet och en ring av människor hade bildats runt dem och Mikko såg dem knappt. Inte blev det bättre av att Robins vänner hoppade in i det hela och försökte övermanna Tom. Vilket slutade med att Ying, Eddie och Sam hoppade in och envigen blev plötsligt en äkta strid och människohögen som bildades blev större. Magen vred sig på Mikko och han förmådde sig knappt att titta… varför? Varför? Allting hade börjat så bra och sedan måste det förstöras på grund av ett provocerande dumhuvud.
   ”Sluta!”
   Var det verkligen han som skrek ut det där? Ja tydligen, men ingen tycktes höra. Mikko knöt knogarna hårt så att de vitnade och blängde på dem. Han ville få ett stopp på det hela. Allting skulle bara bli värre. Det var kaos, precis som i hans egen hjärna. Nej slagsmålet fick inte fortsätta!
   Snabbt greppade han micken. ”MEN SLUTA FATTAR NI TRÖGT ELLER?!”
   Hans egen röst sprängdes ut i högtalarna och tack och lov fick det slagskämparna att sluta slåss. Istället såg alla fåraktigt på honom. Smärtan att se Tom med ett blåöga och Sam med en sprucken läpp gick inte att beskriva. Mikko bet sig i läppen och slängde micken på scenen så det tjöt i högtalarna. Allting var förstört, precis allt… 
 Då märkte han hur Adrian tittade sorgset på honom. Toppen, så hade han också sett allting. Mikko som hade hoppats på en bra kväll. Nej, känslorna inom honom blev för stora och ångesten kom krypande. Snabbt hoppade han av scenen och sprang ut från hamnmagasinet, lämnade alla sina vänner där i tegelbyggnaden, han orkade inte. Snabbade på sina steg och sprang upp mot filmstaden, genade över vägen till parken på andra sidan den stora röda "SF" skylten. Handfallet satte han sig på en av de vita bänkarna vid fontänen. Bittert drog han huvtröjan tätare mot kroppen och tittade in det sprutande vattnet, vinden låg på så han blev lite blöt av de vattendroppar som slet sig från fontänen. Varför, varför hade det hänt?! I all stress fiskade han upp en ciggarette och försökte tända den med skakiga händer.
   ”Mikko?
Han vände sig om och där i motljuset av den nedåtgående solen så såg han Adrians siluett komma gåendes mot honom.  Toppen, så hade han kommit också istället för att vara med sina vänner och ha en trevlig student. Vilken glädjedödare Mikko kunde vara, han och alla hans problem kunde ta sig på valfritt ställe.
   ”Gå tillbaka till dina kompisar och ha en trevlig kväll på studenten”, sa Mikko och drog ett halsbloss. ”jag klarar mig…”
   Adrian suckade tungt och satte sig bredvid honom. ”Du fattar ingenting, hur skulle jag kunna ha kul om en av mina bästa vänner mår dåligt?”
   Mikko såg frågande på Adrian som log ett milt leende, kunde den killen sluta säga så sanna och perfekta saker vid sådana rätta tillfällen? Mikko log och himlade lite med ögonen. Nej, det gick inte att vara sur när Adrian var i närheten.
   ”Hoppas Tom fick in en bra smäll på Robin, det förtjänar han”, sa Adrian och skrattade smått. ”Nu fick jag se honom i alla fall…”
   ”Önskar att du inte behövt det”, sa Mikko och suckade tungt. ”Förlåt, jag ville inte att han, eller något av mina problem skulle komma i vägen ikväll, du måste vara less”
   Adrian skakade på huvudet. ”Var inte dum, inte ditt fel att Robin är ett sådant dumhuvud som väljer strider vid konstiga opassande tillfällen”
   ”När är strider passande?”, skrattade Mikko plötsligt och log mot Adrian.
   ”Kärlek, tillexempel”, sa Adrian lite fundersamt och han fick en blick som tydde på att han var långt bort i fjärran. ”Då får man gå hur långt som helst”
   ”Så det säger du”, sa Mikko med ett bredare leende. ”hur långt då?”
   ”Jag sa ju det, man kan inte gå långt nog”, skrattade Adrian och reste sig upp från bänken. ”Nä, jag fryser, ska vi gå någonstans?”
   Mikko såg frågande på sin vän. Grabben som klätt upp sig för studentskiva och allt, skulle han bara strunta i den? Det kunde inte Mikko vara boven för.
   ”Äsch, ta dina klasskamrater och gå till er studentskiva”, sa Mikko och knäppte av lite aska från ciggaretten. ”Jag klarar mig…”
   ”Det tror jag säkert, men nu är det så att jag vill vara med dig”, sa Adrian och tog Mikkos hand, drog upp honom på fötter. ”Vi går till hemmakväll och köper godis och dricka, sedan får vi se…”
   Adrian kunde nog inte förstå själv hur mycket de där orden värmde egentligen. Mikko kunde inte sluta le. Men det var en sak de var tvungna att göra först dock. Mikko suckade djupt.
   ”Vi borde gå tillbaka och se hur allting gick efter slagsmålet”, sa Mikko och bet sig i läppen.
   ”Vi går dit tillsammans, visar att vi lever och ser till att dina kompisar lever, sedan gör vi något, bara du och jag”, sa Adrian med ett brett leende. ”Robin har fått sitt lilla roliga ikväll och om något händer så…”
   ”Så?”, frågade Mikko och höjde roat ett ögonbryn.
   ”Så stöter han på mig och då blir det inte roligt!”, skrattade Adrian och Mikko hängde på. ”Kom, nu fixar vi allting och sedan så ser vi till att fira min student som jag själv vill, med dig”
   Tillsammans gick de tillbaka längst grusgången i parken, mot hamnmagasinet. Älven lös som guld i sommarvärmen och vinden blåste varmt när de gick där senare längst kajen. Mikko sneglade på den brunögda killen som gick där bredvid honom och babblade på om vardagliga saker med studentmössan gulligt på sniskan. Ryggsäcken på Mikkos axlar lyftes lite ännu en gång, och det var ingen annan än Adrian som hjälpte honom släpa på den annars tunga bördan. Vad skulle hänt ifall inte träffat Adrian där på bussen? Det ville Mikko inte ens tänka på.

Adrian
Ändra kläder till studentskivan var ett måste. Väl där skulle väl någon full människa spilla någon klibbig drink eller rött vin som aldrig skulle gå bort. Jag såg mig i spegeln, såg till att alla blåmärken var täckta. Då sog det mig att jag och Mikko hade uppenbarligen mer gemensamt med varandra än vad ögat kunde se.  Vi försökte dölja våra djupaste hemligheter för omvärlden med hjälp av kläder.
   Knarrandet av dörren vittnade om att någon kom in i mitt rum. Jag behövde inte ens se mig om för att  veta vem det var, mamma. Hennes gröna ögon såg på mig genom spegeln och jag log tillbaka och knäppte sista knappen på västen. Mottagningen hade ändå gått bra, så länge en mängd släktningar var i huset kunde jag känna mig trygg. Arthur var inte så dum att komma med nedlåtande kommentarer eller slag då. Kommenterarna fick jag så vackert av mina mor och far föräldrar. Jag hade blivit van att vara släktens felande länk och hackkyckling så jag lät dem hållas…
   ”Jag vill inte att du ska umgås med den där Mikko”, sa plötsligt min mamma och hon satte sig ned på min säng, hennes gröna ögon var gravalvarliga. ”Han är konstig…”
   Varför var jag inte förvånad över att hon skulle säga något sådant? Enda sedan hon träffat Mikko hade hon haft den där blicken. Blicken som bad mig att sluta upp med det jag höll på med och bara vara ”normal”.
   Jag vände mig om och höjde ett ögonbryn åt henne. ”På vilket sätt då?”
   ”Allt omsakligt krimskrams runt munnen, han sminkar sig, kläderna, ja allt!”, sa min mamma och rynkade lite på näsan. ”Påminner mig om alla de där hemska punkarna på 70-talet… och vad skulle Arthur säga?”
   Jag höll nästan på att tappa hakan när jag hörde May yttra alla de där hemska påståendena om Mikko. Hur kunde hon döma någon utan att ens lärt känna personen i fråga? I min värld skulle man kunna acceptera alla oavsett hur man såg ut eller vad man gjorde, framförallt inte döma någon innan man lärt känna dem. Tydligen var det bara i min värld. Ett liv utan Mikko… nej det fanns inte ens!
   ”Det som är osmakligt är ditt sätt att döma människor”, sa jag, vart pondusen kom ifrån visste jag inte, men när folk talade illa om Mikko så började det bara koka inom mig. ”Jag bryr mig verkligen inte om Arthur eller vad han tycker, det ända han skulle kunna göra är att hacka och sparka mer på mig än vad han redan gör, så det spelar ingen roll!”
May såg chockat på mig och hon höll nästan på att vippa ut vinglaset som hon höll i handen, den röda vätskan var farligt nära glasets kant. Inte förrän några sekunder efter insåg jag vad jag egentligen sagt och chockat slog jag händerna för munnen. Hade jag verkligen höjt rösten åt min egen mamma?
  ”Förlåt jag…”, började jag svamla och jag såg ned i det välpolerade golvet.
   ”Du gillar honom verkligen”, sa min mamma plötsligt, hon lät sval på rösten, chockad. ”Adrian… snälla”
   ”Som vän, ja”, sa jag och kliade mig i nacken, hettan spred sig på mina kinder och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. ”Jag måste verkligen röra mig…”
   ”Adrian, snälla gör inget dumt, och Mikko är inte bra för dig lova mig att sluta umgås med honom”, sa May och reste sig upp från min säng, gick fram till mig och la en hand på min axel.
   Jag skakade bara av hennes axel, den bubblande ilskan kom tillbaka. ”Lita på mitt omdöme och på att jag vet vad jag gör… jag vet att du vill mitt bästa men ibland vet du inte vad som är bäst för mig, det har bevisats många gånger, hej då, jag sover i lägenheten i natt”
    'chocken över att jag vågat höja rösten sådär till min egen mamma satt kvar i mig. Förvirrad och med lite dåligt samvete lämnade jag May där i mitt rum och tog trappen två steg i taget. Det skulle vara skönt att slippa se den här byggnaden på ett tag. Nu ville jag bara fokusera på positiva saker, det skulle bli trevligt ikväll och Mikkos band skulle spela. Att få höra dem skulle bli kul.
   När jag stängde dörren efter mig och började gå mott busshållplatsen försökte jag fortfarande få grepp om vad som hänt. För bara någon månad sedan skulle jag skakat som ett asplöv, gråtit mig till söms av beslutsångest över ifall jag skulle umgås med Mikko eller inte ifall min mamma sagt sådär. Nu spelade det ingen som helst roll vad hon eller någon annan ansåg.  Jag ville umgås med Mikko så enkelt var det, han gjorde mig glad och uppenbarligen gjorde jag honom glad också. Så simpelt var det och inget annat verkade vara mer självklart för mig än att jag ville umgås med honom.
   Där och då, vid den blåa busskuren den försommar kvällen. Då solen höll på att smyga sig ned bakom husen och vinden som lekte i mitt hår bestämde jag mig. I takt med mitt bultande hjärta tog jag några djupa andetag. Drog in alla dofter av pollen, blommor, löv och asfalt. Mina föräldrar skulle inte styra mitt liv… kosta vad det kosta ville.
   Knastrandet av bildäck och lukten av avgaser fick mig att komma ur mina tankebanor. Jag gick på bussen och kände mig mer säkrare än någonsin. Snabbt smsedade jag mina klasskompisar och Mikko att jag var på väg med ett stort leende på mina läppar. Inget speciellt hade egentligen hänt, ändå kände jag mig så annorlunda inuti. Iris hade sagt hur bra det var att jag umgicks med Mikko, det var också tvärtom. Den blonda, långa, lite osäkra men snälla killen var uppenbarligen bra för mig med.

   När jag kom till lokalen, hamnmagasinet som låg vid älven, så var det redan fullpackat med folk. Man fick riktigt boxa sig fram mellan människor.  Den lokalen var mysig, luktade gott och de brukade alltid sälja gott fika. De röda sofforna som stod utplacerade lite varstans i fikalokalen var dock alltid upptagna. Lika dant de blåa vid den lilla scenen som det brukade vara diktuppläsning på ibland. Som väntat var det inget som inträffade  på den lilla scenen nu.  Istället satt det några ungdomar där och drack cola, man fick inte "förtära alkohol" här inne men jag slog vad om att alla fått i sig tillräckligt innan  de kom hit och skulle få i sig ännu mer efter att de varit här. Jag skakade lite på huvudet innan jag med snabba steg passerade trappen som ledde upp till loftet och fortsatte in till spelningsrummet.  Ett stort rum med en scen på ena långisdan och stora högtalara i taket. Det var blandat med folk, några satt på golvet, andra stod, men det var en massa folk där i alla fall. Jag log när jag såg hur många som kommit för att se Blue Spirits spela. Inte förrän då insåg även jag hur uppslet jag var över detta.  Hjärtat slog hårt emot bröstkorgen och jag kände hur min mun formades till ett brett flin.  Snart skulle detta öronbedövande sorl översötas av musik. Musik av Blue Spirits, och sångaren var ingen mindre mindre än Mikko vars sångröst gett mig gåshud förut.

Det tog några minuter innan bandet tog sig upp på scenen.  Och mitt leende blev om det ens var möjligt ännu bredare. Frontmannens blonda hål lös nästan som guld på grund av strålkastarna, hans ögon var välmarkerade med eyeliner vilket fick hans ögon att gnistra likt safir och smaragd.  Hettan i mina kinder spred sig till halsen och hjärtat slog omänskligt fort. Vad höll egentligen på att hända? Så fort jag såg på Mikko hände något inuti mig, jag blev varm, glad, och ett leende kröp alltid fram. Snabbt skakade jag på huvudet, försökte skärpa mina sinnen. Istället började jag fundera på hur de var klädda. Inte förrän då gick det upp för mig att Mikko hade sin svartgrå randiga munkjacka som han alltid använde. Jag himlade lite med ögonen och log, skulle han någonsin ta av sig den? Troligast inte, lika lite som att jag skulle ta av mig skjortan. Ett sting av dåligt samvete slog mig, jag hade inte berättat för honom… skulle jag någonsin göra det? Kanske…
Ett tag såg Mikko ut som ett rådjur som blivit bländad av strålakstar ljuset av en bil. Han såg bara ut på allt folk som stirrade tillbaka på honom. Men snart nog ruskade han på sin blonda hårman och greppade mikrofånen.
   Därefter nickad han åt resten av bandet och därefter började Tom att slå in resten av medlemmarna och då började musiken spela. Varje liten del av min kropp njöt av denna händelse.  Publiken började jubla och så även jag. Att höra Mikkos röst sjunga texterna till hans egna sånger gav mig gåshud igen. Jag hade lust att stanna tiden, just detta ögonblick och supa in känslan ändå mer. Mikko var helt otrolig och han visste inte ens om det. Hur kunde en människa med så mycket talang inte veta om det själv?