Vakar alltid utan ögon
Det var en kall natt i oktober. Jag och mina kompisar var som alltid i skogen den här speciella natten, halloweennatten. Vi satt där framför den varma elden och grillade marshmallows och hade det väldigt trevligt. Det var lite läskigt med alla de mörka siluetterna av träd som omringade oss. Jag var glad att jag hade mina vänner där i alla fall. Jag var inte så rädd men jag gillade det ändå inte. Den känslan blev bara större när Arthur gick igång med sina spökhistorier.
”Har ni hört talas om slenderman?”, skrattade Arthur och log.
”Så börjas det igen”, suckade Melinda och himlade med ögonen. ”Nej, och jag vill inte veta heller!”
”Det sägs att han tar barn som går ensamma i skogen, och om du ser honom så kommer han jaga dig, förfölja dig tills han dödar dig eller att du tar självmord av paranoia eller insomnia”, fortsatte Arthur. ”Han kan bli över fem meter lång och han smyger runt i skogarna, han har formen som en lång man i svart kostym, med slätt vit ansikte, inga ögon, du kan se honom på gamla kort ibland, ett från en lekplats där alla barn senare har försvunnit!”
”Men håll käften Arthur, vi vill inte höra!”, sa Ashley argt. ”Vi är i en skog, är inte det skrämmande nog för fan!”
Jag skrattade tillsammans med de andra killarna, jag ville ju inte verka mesig eller feg trots att Slender man gav mig rysningar. Han fanns såklart inte. Jag såg ut över den svarta skogen med ett leende, som om jag inte brydde mig alls. Melinda makade sig närmare mig och tog min hand. Mitt hjärta började slå i allt snabbare takt medan jag tittade på henne med ett ännu större leende. Vi hade varit ihop nu ett halvår, de bästa sex månaderna i mitt liv. Vi fortsatte att bara titta på varandra. Hennes blonda hår påminde om guld och topas i ljuset av brasan. Ögonen glimmade klarare än någon annan stjärna. Men den intensiva känslan vi hade försvann lika snabbt som den kommit när Arthur började igen.
”Han hamnar på band också, ifall han är nära så börjar kameran kruppa och allting blir suddigt”, fortsatte Arthur och tog fram sin egen videokamera. ”Ska vi testa?!”
”Kan vi sluta prata om honom?”, sa jag plötsligt och kände rädslan krypa. ”Det är läskigt nog som det är!”
”Jag tror Dan är rädd för Slendy!”, skrattade Matt. ”Gå hem till din morsa!”
”Kan ni sluta?!”, sa plötsligt Melinda. ”Ni är sådana töntar!”
Jag gav henne en tacksamblick och hon log tillbaka. Jag var glad över att hon stöttade mig när mina vänner blev för mycket. Allting kändes mindre läskigt när hon var med. Jag kände mig trygg, tryggare än vanligt. Det kändes ännu bättre när Arthur tack och lov äntligen bytte samtalsämne.
”Föresten, vill ni se mig göra ett coolt trick på min skateboard? Matt filmade det!”, sa Arthur och började trycka på några knappar på sin kamera. ”Det är episkt, Men vad….!”
Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud från kameran. Det lät som när man la en mikrofon alldeles för nära förstärkaren. Grejen med detta ljud var att det lät tio gånger högre och var mer intensivt och ljusare. Även om man höll för öronen så trängde det igenom och sprängde mot trumhinnorna. Alla började kvida och skrek medan Arthur försökte dämpa ljudet.
”Väldigt lustigt, så klart att din kamera skulle börja göra ljud ifrån sig efter att du pratat om Slendy”, sa jag när Arthur äntligen fått tyst på sin kamera.
Han var spökligt blek när såg åt mitt håll. ”J-j jag gjorde inget!”
Vi började skratta åt honom. Och han kallade mig harig och lättskrämd? Arthur stod bara där och tittade på sin kamera, rädd och förvånad. Jag la huvudet på sned och tittade på honom. Stackarn, han hade blivit rädd för sina egna fantiser och historier.
”T-titta på den här framen!”, viskade han, så tyst att nästan vinden överröstade honom. ”Men titta för fan!”
Han gav mig kameran och jag tittade på displayen och började le ännu mer. Där i ett av hörnen på bilden under tiden Arthur höll på att göra ett skateboard trick stod en mansliknande mörk figur och stirrade på honom. Det var läskigt såklart. Men seriöst nu fick Arthur sluta. Jag var inte rädd längre, detta var ju bara löjligt.
”Du tror att vi ska tro på detta när du nyss talade om slender man? Vilket sammanträffande!”, skrattade jag och gav tillbaka kameran till Arthur. ”jag ska hämta mer ved, kommer snart”
Melinda tog min hand och tryckte den hårt och hon hade ett skärrat uttryck i ansikten. ”Skynda dig att komma tillbaka, och var försiktig!”
jag tyckte synd om henne, hon hade blivit skrämd av hela det här spektaklet. Jag lutade mig fram mot henne och gav henne en varm kyss. Spökhistorier var inget att vara rädd för. Speciellt när historieberättaren gick alldeles för långt och man blev mer irriterad än rädd. Jag lämnade min plats på stocken och började gå från mina vänner och den varma brasan, i jakt efter mer ved.
Snart nog var det varma ljuset från elden och mina vänners röster borta. Den svarta skogen slukade dem och ersattes med den kalla ensamma vinden. Jag drog min kappa tätare om mig och började se mig omkring i den mörka skogen. Arthur var så dum, han gick alldeles för långt med sina skämt. Jag skrattade åt mig själv när jag kände rädslan i kroppen igen. Hur kunde jag bli så uppjagad över någon meme grej som Arthur funnit på nätet, det var så himla dumt!
Men allting fick en helomvändning när jag hörde ett skrik. Inte ett lekfullt skrik som tydde på skoj, utan det var ett hjärtskärande ”hjälp jag håller på att dö” skrik. Jag släppte grenarna jag hade i famnen och sprang mot vårt läger. Det var så dumt av mig, men jag kunde ha svurit på att det var Melindas skrik jag hört.
När jag kom till lägret blev jag ordentligt rädd. Ingen av dem var där! Elden hade slocknat och allting var kallt, som om värmen från den aldrig existerat. Jag började vilt se mig omkring. Vart var de?!
“Okej roligt, ni fick mig!”, skrattade jag glädjelöst. ”Jag gillar inte kurragömma, kom fram, hallå?!”
Då kände jag verkligen paniken pumpa ut i mina blodådror. För första gången förstod jag innebörden av att vara dödligt skraj. Allting var så tyst, inget annat ljud förutom trädets viskningar kom emot mig. Jag svalde paniken och tog ännu ett steg mot eldstaden.
”Melinda?”, ropade jag ut i natten. ”Arthur, Ashley, Matt, det här är inte kul längre, vart är ni?!”
jag trampade på något mjukt som låg där bland alla barr och fuktig jord. När jag tittade ned såg jag att det var en av Melindas vantar. Med ett kvidande tog jag upp den, kramade den hårt i mina händer. Melinda... vart hade de tagit vägen? Nej, jag skulle inte ge upp förrän jag hittade dem. Så långt bort kunde de inte vara! De skämtade garanterat bara, det var inte kul längre, detta var äckligt och läskigt!
Då hörde jag något knaka bakom mig och jag vände mig om, i samma veva flämtade jag till. Med vilt uppspärrade ögon tittade jag på denna varelse. Den stod där bakom några träd, jag såg HONOM. Men det kunde inte… hur skulle det kunna?
Nästa vecka i tidningen:
Fyra ungdomar har försvunnit utan något som helst spår den 31 oktober nära det nedstängda hotellet Orkal. Polisen har ingen aning om vad som kan ha hänt dem.
”Det finns inga bevis eller ledtrådar på brottsplatsen som kan styrka en kidnappning eller mord”, klargör en av poliserna för oss när vi talar med dem.
Det underligaste i denna historia är att den unga man som kontaktade polisen var de fyra ungdomarnas vän och han hade varit med dem under kvällen. Polisen ger oss även informationen att den unga mannen i fråga konstant talade om en lång man i svart kostym som inte hade något ansikte som tydligen tog hans vänner. Bekymrad över hans hälsa tog polisen kontakt med psykiatrin där pojken senare tar självmord efter några dagar.
Om du vet något om detta eller om du såg dessa ungdomar på bilden denna natt så ta kontakt med polisen. Varje liten detalj kan vara avgörande för utredningen till detta mycket underliga fall.
