Brain Ghosts

Ja denna kortis har jag fått insperation från av helt olika saker.... och den är på Engelska och den är verkligen inte den bästa, om jag har gjort något fel eller något ser klantigt ut så säg gärna till :)

”I don’t want to be here!”
Jonas smashed the back of his head in the wall and sighed. He could kill for a smoke. Terrifying he looked down on his hands; they shook as if they had some kind of damage on the nerves. Holy shit his black nail polish was so ugly and old, nearly gone on some of his nails…
   This place smelled sterile and uncomfortable. He looked around in the corridor. Two persons sat in a red sofa and looked into nothingness, their eyes didn’t focus. Down the corridor he saw a lady with bushy hair she hadn’t brush in week, mumbling by herself. This people scared him like hell. He already had problem with his sleep and everything around this place didn’t helped him at al. They just provoked his brain ghost even more and it got even worse. When would someone understand that this just made everything like a hell?!
   “How do you feel, Jonas?” An attendant with friendly eyes  asked and she had her blonde hair in an a bun.
   “When can I leave this place?” Jonas sighed and closed his eyes.
   “When you feeling better” She smiled and tilted her head. 
   “And how does that feels?” Jonas asked and he didn’t even care it was a stupid thing to say.
   “Well only you can ask yourself that question I’m afraid” She said and raised one eyebrow. “Do you feel any better?”
   Jonas nodded. “I do”
   He wanted do get out of here, and nothing could stop him. He couldn’t bear this anymore. He wanted to meet Yao, talk to him and be with him!
   “Are you sure? Well stay here and I will take a look at your journal” The attendant said and walked away. 
   Jonas banged his head at the wall again. Fuck, fuck, fuck ,fuck! Why couldn’t his brain ghost just stop? Right here, right now?  He didn’t want to be a part of this sick and scary people, he wasn’t like that so why did they keep him here?!
   “I can’t let you out just yet” The attendant said when she came back.
  “For fuck sake!” Jonas shouted out with anger and the attendant stepped back one foot. “Can I at least have a smoke?!”
   “I’m really sorry, but you said that the day before yesterday and then you ran away, do you remember?” She said and forced a smile upon her face.” You can’t leave this department in twenty four hours”
   “You got to be kidding me?!” Jonas sighed angry. “I want to get out, goddammit!” 
   He stomped away on angry feet down the corridor. He was so angry he could explode. If he hadn’t been so damn stupid and had runaway he could have been out now. Then he and Yao had sat in the theatre and watched a movie. Sad, frustrated and angry he flung up his mobile.

Jonas: Sorry hun, no movie tonight, they are not letting me out! >:

Yao: Don’t give up, you are at the right place now, you are always in my mind <3 And its okay, we can watch that stupid movie some other time! ^^

Jonas: When will you visit me? Miss you! <3

Yao: Miss you to! I’ll see if I can come tomorrow, hugs and kisses from me! Love you! <3

The last text made Jonas smile and he answered it with a heart before he putted the phone away. Twenty four hours, twenty four long and dead hours before he could come home. Like every other time he had been here, this hadn’t helped him at al. 


Vakar alltid utan ögon

Jag tänkte eftersom att det snart är halloween så varför inte skriva en skräckis? Ni som inte gillar sådant behöver ju inte läsa, men annars var så god och läs (och så läskig är den inte xD)

Det var en kall natt i oktober. Jag och mina kompisar var som alltid i skogen den här speciella natten, halloweennatten. Vi satt där framför den varma elden och grillade marshmallows och hade det väldigt trevligt. Det var lite läskigt med alla de mörka siluetterna av träd som omringade oss. Jag var glad att jag hade mina vänner där i alla fall. Jag var inte så rädd men jag gillade det ändå inte. Den känslan blev bara större när Arthur gick igång med sina spökhistorier.
   ”Har ni hört talas om slenderman?”, skrattade Arthur och log.
   ”Så börjas det igen”, suckade Melinda och himlade med ögonen. ”Nej, och jag vill inte veta heller!”
   ”Det sägs att han tar barn som går ensamma i skogen, och om du ser honom så kommer han jaga dig, förfölja dig tills han dödar dig eller att du tar självmord av paranoia eller insomnia”, fortsatte Arthur. ”Han kan bli över fem meter lång och han smyger runt i skogarna, han har formen som en lång man i svart kostym, med slätt vit ansikte, inga ögon, du kan se honom på gamla kort ibland, ett från en lekplats där alla barn senare har försvunnit!”
   ”Men håll käften Arthur, vi vill inte höra!”, sa Ashley argt. ”Vi är i en skog, är inte det skrämmande nog för fan!”
   Jag skrattade tillsammans med de andra killarna, jag ville ju inte verka mesig eller feg trots att Slender man gav mig rysningar. Han fanns såklart inte. Jag såg ut över den svarta skogen med ett leende, som om jag inte brydde mig alls. Melinda makade sig närmare mig och tog min hand. Mitt hjärta började slå i allt snabbare takt medan jag tittade på henne med ett ännu större leende. Vi hade varit ihop nu ett halvår, de bästa sex månaderna i mitt liv. Vi fortsatte att bara titta på varandra. Hennes blonda hår påminde om guld och topas i ljuset av brasan. Ögonen glimmade klarare än någon annan stjärna. Men den intensiva känslan vi hade försvann lika snabbt som den kommit när Arthur började igen.
   ”Han hamnar på band också, ifall han är nära så börjar kameran kruppa  och allting blir suddigt”, fortsatte Arthur och tog fram sin egen videokamera. ”Ska vi testa?!”
   ”Kan vi sluta prata om honom?”, sa jag plötsligt och kände rädslan krypa. ”Det är läskigt nog som det är!”
   ”Jag tror Dan är rädd för Slendy!”, skrattade Matt. ”Gå hem till din morsa!”
   ”Kan ni sluta?!”, sa plötsligt Melinda. ”Ni är sådana töntar!”
  Jag gav henne en tacksamblick och hon log tillbaka. Jag var glad över att hon stöttade mig när mina vänner blev för mycket. Allting kändes mindre läskigt när hon var med. Jag kände mig trygg, tryggare än vanligt. Det kändes ännu bättre när Arthur tack och lov äntligen bytte samtalsämne.
   ”Föresten, vill ni se mig göra ett coolt trick på min skateboard? Matt filmade det!”, sa Arthur och började trycka på några knappar på sin kamera. ”Det är episkt, Men vad….!”
   Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud från kameran. Det lät som när man la en mikrofon alldeles för nära förstärkaren. Grejen med detta ljud var att det lät tio gånger högre och var mer intensivt och ljusare. Även om man höll för öronen så trängde det igenom och sprängde mot trumhinnorna. Alla började kvida och skrek medan Arthur försökte dämpa ljudet.
   ”Väldigt lustigt, så klart att din kamera skulle börja göra ljud ifrån sig efter att du pratat om Slendy”, sa jag när Arthur äntligen fått tyst på sin kamera.
   Han var spökligt blek när såg åt mitt håll. ”J-j jag gjorde inget!”
   Vi började skratta åt honom. Och han kallade mig harig och lättskrämd? Arthur stod bara där och tittade på sin kamera, rädd och förvånad. Jag la huvudet på sned och tittade på honom. Stackarn, han hade blivit rädd för sina egna fantiser och historier.
   ”T-titta på den här framen!”, viskade han, så tyst att nästan vinden överröstade honom. ”Men titta för fan!”
Han gav mig kameran och jag tittade på displayen och började le ännu mer. Där i ett av hörnen på bilden under tiden Arthur höll på att göra ett skateboard trick stod en mansliknande mörk figur och stirrade på honom. Det var läskigt såklart. Men seriöst nu fick Arthur sluta. Jag var inte rädd längre, detta var ju bara löjligt.
   ”Du tror att vi ska tro på detta när du nyss talade om slender man? Vilket sammanträffande!”, skrattade jag och gav tillbaka kameran till Arthur. ”jag ska hämta mer ved, kommer snart”
Melinda tog min hand och tryckte den hårt och hon hade ett skärrat uttryck i ansikten. ”Skynda dig att komma tillbaka, och var försiktig!”
   jag tyckte synd om henne, hon hade blivit skrämd av hela det här spektaklet. Jag lutade mig fram mot henne och gav henne en varm kyss. Spökhistorier var inget att vara rädd för. Speciellt när historieberättaren gick alldeles för långt och man blev mer irriterad än rädd. Jag lämnade min plats på stocken och började gå från mina vänner och den varma brasan, i jakt efter mer ved.
   Snart nog var det varma ljuset från elden och mina vänners röster borta. Den svarta skogen slukade dem och ersattes med den kalla ensamma vinden. Jag drog min kappa tätare om mig och började se mig omkring i den mörka skogen. Arthur var så dum, han gick alldeles för långt med sina skämt. Jag skrattade åt mig själv när jag kände rädslan i kroppen igen. Hur kunde jag bli så uppjagad över någon meme grej som Arthur funnit på nätet, det var så himla dumt!
   Men allting fick en helomvändning när jag hörde ett skrik. Inte ett lekfullt skrik som tydde på skoj, utan det var ett hjärtskärande ”hjälp jag håller på att dö” skrik. Jag släppte grenarna jag hade i famnen och sprang mot vårt läger. Det var så dumt av mig, men jag kunde ha svurit på att det var Melindas skrik jag hört.
   När jag kom till lägret blev jag ordentligt rädd. Ingen av dem var där! Elden hade slocknat och allting var kallt, som om värmen från den aldrig existerat. Jag började vilt se mig omkring. Vart var de?!
   “Okej roligt, ni fick mig!”, skrattade jag glädjelöst. ”Jag gillar inte kurragömma, kom fram, hallå?!”
   Då kände jag verkligen paniken pumpa ut i mina blodådror. För första gången förstod jag innebörden av att vara dödligt skraj. Allting var så tyst, inget annat ljud förutom trädets viskningar kom emot mig. Jag svalde paniken och tog ännu ett steg mot eldstaden.
   ”Melinda?”, ropade jag ut i natten. ”Arthur, Ashley, Matt, det här är inte kul längre, vart är ni?!”
      jag trampade på något mjukt som låg där bland alla barr och fuktig jord. När jag tittade ned såg jag att det var en av Melindas vantar. Med ett kvidande tog jag upp den, kramade den hårt i mina händer. Melinda... vart hade de tagit vägen? Nej, jag skulle inte ge upp förrän jag hittade dem. Så långt bort kunde de inte vara! De skämtade garanterat bara, det var inte kul längre, detta var äckligt och läskigt!
   Då hörde jag något knaka bakom mig och jag vände mig om, i samma veva flämtade jag till.  Med vilt uppspärrade ögon tittade jag på denna varelse. Den stod där bakom några träd, jag såg HONOM. Men det kunde inte… hur skulle det kunna?
 

Nästa vecka i tidningen:
   Fyra ungdomar har försvunnit utan något som helst spår den 31 oktober nära det nedstängda hotellet Orkal. Polisen har ingen aning om vad som kan ha hänt dem.
   ”Det finns inga bevis eller ledtrådar på brottsplatsen som kan styrka en kidnappning eller mord”, klargör en av poliserna för oss när vi talar med dem.
   Det underligaste i denna historia är att den unga man som kontaktade polisen var de fyra ungdomarnas vän och han hade varit med dem under kvällen. Polisen ger oss även informationen att den unga mannen i fråga konstant talade om en lång man i svart kostym som inte hade något ansikte som tydligen tog hans vänner. Bekymrad över hans hälsa tog polisen kontakt med psykiatrin där pojken senare tar självmord efter några dagar.
   Om du vet något om detta eller om du såg dessa ungdomar på bilden denna natt så ta kontakt med polisen. Varje liten detalj kan vara avgörande för utredningen till detta mycket underliga fall.


Sommaren då allting hände

Jag minns när jag var liten och första gången vi parkerat på uppfarten. Då hade jag stirrat på den lilla röda stugan med vita knutar och enbart känt avsky. Allting hade hänt så plötsligt, föräldrarna hade bara köpt den utan att rådfråga mig vad jag tyckte. Det blev ännu värre när jag inte fått ta med min dator eller xbox, vad skulle jag då göra?! Under hela första veckan hade jag gått och muttrat och surat, tjatat om att åka hem.  De hade bara sagt att det var en bra omväxling för mig att vara ute i solen. Det hade jag inte köpt alls.
   Men allting förändrades när några andra hade flyttat in i grannstugan veckan efter. Jag satt där bakom en av buskarna och såg dem packa upp. Det var då jag sett honom för första gången. En rödtott med fräknar och glugg mellan framtänderna.  De gröna ögonen hade lyst och glimmat som detta var det bästa han visste. Han gick där och bar en håv över axeln och var helt uppspelt över att de äntligen kommit till stugan.  Helt plötsligt hade hans gröna ögon mött mina bruna. Det var under den tiden jag varit så himla blyg. Med en flämtning sprang jag från mitt gömställe mot vår stuga, det var bara trettio meter skogsdunge mellan dem. Jag sprang genom blåbärsriset och hoppade över rötter. Det hela hade slutat med att jag snubblat över en sten och fallit huvudstupa med händerna före. De landade säkert i mossan men jag kved och såg ned på mina knän som blivit uppskrapade av en annan sten. Haltande hade jag fortsatt till vår stuga med tårar i ögonen. Då tyckte jag att den rödhåriga typen var en dum unge som fått mig att springa så fort. En annan sak som jag tyckte var dumt med honom var att han tyckte att det här stället var så bra, vad fanns det för bra med det här?!
Efter att ha klagat och gråtit hos mamma och hon plåstrat och pussat på mina sår hade det knackat på dörren. Jag hade öppnat och då stod den där pojken där med ett brett leende på läpparna och två hovar i händerna. Blyg som jag var gömde jag mig bakom dörren.
   ”Hej, vill du fånga spigg nere vid bryggan?!”, hade han sagt med ett brett leende.
   ”Jag… vet inte om jag får…”, sa jag osäkert och såg in mot en vägg.
   ”Visst får du det, ta bara på er flytvästar, din ligger i fiskeboden vid bryggan”, hojtade mamma inifrån köket. ”Var försiktiga”
   ”JA!”, hade pojken tjutit och tagit min hand och släpat med mig iväg från stugan och mot bryggan.
   Det var första gången vi träffats. Den sommaren hjälpte Patrik mig att inte vara lika blyg för främlingar. Hela den sommaren var vi med varandra. Vi var ett radarpar som folk började känna igen, vi gjorde allting tillsammans. Allt från att bygga kojor till under senare år smyga ut mitt i nätterna och se på djuren som kom fram i skogsgläntan vid våra stugor. Och det var alltid lika jobbigt att säga hej då och bli tvungen att hålla sig till att chatta och mejla med varandra under resten av året. Varför var min bästa vän tvungen att bo längst ned i Sverige medan jag bodde uppe i det snöiga norr?


~*~

I dungen mellan våra stugor hade en skarp stig skapats i dessa tolv år vi känt varandra. Den såg ut som ett stort brunt ärr mellan allt blåbärsris och på ett ställe var man tvungen och akta sig för två stora stenar. Vi växte såklart upp. Den rödhåriga busiga pojken med glugg försvann sakta och plötsligt var vi båda arton. Patrik hade förvandlats till en kille som alla tjejer skulle drömma om att få vara tillsammans med. Han var verkligen den fina ”The boy next door” typen. Det fanns inget ont i honom och hans utseende gjorde honom bara mer felfri. Vissa gånger skämdes jag när vi badade vid sjön och jag såg ut som en ranglig benget till skillnad från honom. De slanka smidiga musklerna och trotts att han inte verkade märka ett skvatt såg jag att tjejerna som solade på stranden spanade in honom. Vi var varandras motsatser, det hade vi alltid varit. Bara våra klädstilar talade sitt tydliga språk. Om Patrik var ”The boy next door” typen så var jag den skumma ungen som ingen ville ha med att göra. Mitt svarta hår med blodröda slingor och mina piercingar gjorde att jag fick konstiga blickar. (gjorde inte mig ett skvatt men ändå).
   Vi var fortfarande oskiljaktiga och jag hade längtat så himla mycket till den här sommaren, Patrik och jag ensamma i stugorna. Jag hade redan börjat planera allting i mitt huvud när jag svängde upp till vår lilla parkering. Redan då insåg jag att min familjs stuga egentligen borde skrapas och målas om. Man kanske skulle kunna höra med Göte om han hade någon falurödfärg man kunde måla med? Fast jag skulle nog aldrig orka det…
   Jag stängde av bilen och klev ur. Solen värmde och fåglarna kvittrade, precis som alla andra somrar vi varit här. Jag log och skrev snabbt ett sms att jag var framme och jag väntade på honom. Medan jag väntade så passade jag på att packa upp allting som jag tagit med mig, och vädra ut stugan. Den här sommaren skulle bli perfekt och mysig…
   Precis när jag öppnat alla fönster så hörde jag Patriks SUV komma körande på grusvägen. Jag skymtade den röda bilen innan jag sprang ut för att möta honom. När jag kommit fram till parkeringen stod han där vid sin bil och satte precis sina pilotglasögon i det eldröda håret innan jag sprang fram och kramade honom. (Jag var fortfarande ett huvud längre än honom, kunde han inte växa på sig?!). Jag struntade i att han inte gillade kramar utan höll honom bara hårdare när han försökte slingra sig.  Han skrattande, kärleksfullt knuffade undan mig. Jag såg in i hans gröna ögon som fortfarande glittrade lika skarpt med ett brett leende.
   ”Hej, Filip”, sa Patrik och skrattade. ”Du hann visst före mig”
   Jag ryckte lite på axlarna. ”Det spelar väl ingen roll?”,  
   Patrik skakade på huvudet och gick fram och öppnade skuffen. ”Vill du hjälpa mig att få in allting i stugan?”
   Vi gjorde det och skrattade och prata under tiden. Skämtade och summerade hur våra skolår varit och vad vi sett på vägen hit när vi kört. Därefter gick vi stigen som alltid till min stuga. Eftersom att jag tagit med mig mat för första veckan så skulle vi äta lunch hos mig innan vi skulle fortsätta vädra ut och städa. Solen värmde och jag sparkade till en sten. Alla bekymmer som tyngt mig var borta, nu när han var här bredvid mig…
”Du, vi måste kanske ta och måla om er stuga i sommar?”, var det första Patrik sa och nickade mot den flagande fasaden. ”Göte kanske har färg?”
   ”Är det verkligen så farligt?”, sa jag och klampade upp på bron. ”Jag orkar ärligt inte, vi spenderade hela förra sommaren att måla om er stuga… det var ett slitgöra”
   ”Äsch, sa inte vi att den här sommaren skulle vi inte ha några sura miner eller tänka pessimistiskt?”, sa Patrik och slängde av sig sin tunna kofta i den lilla hallen.


~*~

Det blev så, under hela första veckan stod vi och skrapade de infernaliska väggarna. (Så länge det inte regnande då satt vi och spelade kort eller såg på film.) Det var en vanlig sommar och inte ens när jag ännu en gång fick stirra in i en trävägg och stryka över plankorna med röd färg såg jag det som tråkigt. Hur kunde jag vara det när du var bredvid och vi sjöng ikapp med en låt på radion? 
   ”Du sjunger ju falsk”, flinade jag och hytte mot Patrik med min pensel.
   ”Jaså?”, flinade han . ”Du ska få för falskt!”
   Han doppade sin pensel i sin färghink och började vifta med den. Skrattande backade jag bakåt men det hjälpte inte, jag blev nedskvättad av röd färg och han fortsatte gå framåt. Det slutade med att han tog tag i min handled och hade penseln farligt nära mitt ansikte. Något vått och kallt pressades mot min kind.
   ”Snälla, sluta, jag ger mig, du sjunger inte falskt!”, skrattade jag och Patrik släppte mig ett stort flin.
   ”Jag är Phil Collins nummer två, eller något”, sa han och sträckte ut händerna. ”Jag borde ställa upp i IDOL”
   Medan han stod och gapade om sin nya musikkarriär så smög jag fram till min färghink och tog upp den. Nu skulle han minsann få! Oskyldigt gick jag fram mot honom när han fortsatte att sjunga med penseln som mikrofon. Ett tag stod jag bara och synade honom. Han var så charmig på så många sätt, jag förstod varför så många tyckte om honom.
   ”Patrik, kolla där, en havsörn!”, tjöt jag och pekade upp mot skyn.
   Patrik var så dum som trodde på det och tittade upp. Utan att låta mer tid förspillas spände jag musklerna och hällde all färg jag hade i hinken över honom. Ett tjut hördes och chockat såg han på mig till sina kläder som nu blivit vackert faluröda, eller ja hela han var nu täckt med falurödfärg. Skrattande släppte jag hinken och jag vek mig nästan dubbel av synen. Stackaren såg helt förstörd ut när han såg ned på sina slitna shorts och skärpthsirt som ändå skulle slängas. Just då såg det ut om hans dyraste och finaste ägodelar.
   ”Jag tycker minsann att du är fin i rött”, sa jag mellan skrattanfallen. ”en klar förbättring”
   ”Du ska minsann få för rött!”, flinade han och tog upp sin hink.
   I ren panik sprang jag med en rivstart och svängde av mot vår gräsmatta. Jag vände mig om och Patrik var mig i hälarna med hinken höjd över huvudet beredd att kasta färgen över mig. Det hände också. Jag skrek högt när kände något klibbigt över ryggen och min tröja sög åt sig all färg. Skattandes ramlade jag ihop i gräset och då kännde jag något tungt kasta sig över mig och jag rullade över på rygg. Då mötte jag hans gröna leende ögon igen och jag kände hur mitt hjärta började bulta snabbare. Flinades försökte jag ta mig loss men han höll fast mina handleder och tryckte ned dem i gräset. Det var något som fick våra blickar att sugas fast i varnadra, plötsligt märkte jag att våra nästippar möts.
Det var då de första underbara veckorna på sommaren skulle ändras. Vi började höra någon ropa, det kom från Patriks stuga. Jag såg frågande på honom men han tycktes veta vem det var för han fick ett brett leende på läpparna.
   ”Patrik? PATRIK!”
   Vi vände oss båda om det var första gången jag såg henne. Kastanjerött hår, ljusa stora ögon som var inramade med långa mörka ögonfransar. Allting med henne såg helt enkelt perfekt ut. Sättet hon vickade på sina höfter så hennes blommiga klänning vajade. Sättet honon började förvånat flina när hon såg oss två tumla runt där på marken. Patrik kastade sig snabbt upp fötter. Mitt hjärta slutade nästan att slå… vad var det här?
   ”Hej, Daniela”, skrattade Patrik och gick fram till henne. ”Jag antar att du inte vill ha en kram”
   ”Hur du ser ut”, kvittrade hon. ”Nej tack… vad har ni gjort?”
   ”Målat huset…”, sa Patrik innan han vände sig mot mig. ”Du Filip jag vill att du ska träffa Daniela, Daniela det här är Filip”
   Generat ställde jag mig upp på fötter och lommade fram till de två. Jag synade Daniela lite grann i smyg. Vad gjorde hon här? Patrik hade aldrig nämnt om någon Daniela i våra sommarplaner minsann. Och varför brydde jag mig? Det var ju inte klokt nu fick jag skärpa mig. Det kom bara väldigt plötsligt, det var allt.
   ”Jag har hört så mycket om dig”, sa Daniela och sträckte fram en hand, men sedan såg hon ned på mina kläder och tog undan den. ”Har någonting av färgen kommit upp på huset ens?”
   ”Vi har bara en vägg kvar”, sa jag och ryckte lite på axlarna. ”Om du vill kan du ju hjälpa till…”
   ”Haha, det hinner jag nog med, fortsätt ni jag ska bara packa upp mina saker”, sa Daniela och vinkade åt oss innan hon gav sig av mot Patriks stuga igen.
   ”Jaha, hur länge ska hon stanna?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
   ”En månad…”, sa Patrik.
   Något i mig brast då. En månad? En månad på min och Patriks sommar? Vi brukade jämt ha dem ensamma eftersom att vi inte hann umgås tillsammans resten av året. Alla mina sommarplaner krossades totalt. Det som irriterade mig mest var att Patrik inte ens sagt något. Trumpet tog jag upp min pensel och klampade tillbaka bakom huset och tänkte fortsätta måla. Patrik följde efter som ett frågtecken.
   ”Blev du sur?”, sa han och höjde ett ögonbryn.
   ”Du har haft fyra veckor på dig att berätta att hon ska vara här”, muttrade jag och drog tre snabba tag med penseln över brädorna. ”Så ja, lite grann, eller nej, mest bara förvånad… hur känner du henne?”
   ”Genom skolan, hon är en av mina vänner, ge henne en chans hon är sjyst”, sa Patrik med ett leende. ”Eller du har väl inte tjejbaciller?”
Jag fnös och jag var glad att den röda färgen jag hade i ansiktet dolde min rodnad. Nej verkligen inte. Det förvånade mig inte heller att Patrik hade en så kallad tjejkompis. Jag suckade djupt och försökte rensa tankarna. En månad med Daniela skulle väl inte vara så jobbig ändå. Jag var lite väl taskig som inte gav henne ens en chans. Patrik var fortfarande här, och vi skulle antagligen fortsätta göra våra grejer tillsammans i alla fall.

~*~

Trodde jag ja. Nej det var inte alls så. Vi gick inte ut på skogspromenader för Daniela hade tydligen inte med sig vettiga skor och var känslig mot mygg. Hon badade inte för att hon var rädd för vattenloppor så de dagarna vi var vid sjön satt vi bara där och pratade. Det gjorde såklart inget. Men lite då och då kände jag mig som tredje hjulet och den gången Patrik sa att jag nog fick äta middag ensam för de skulle in i samhället höll jag nästan på att brinna av och kasta boken jag hade i händerna rakt i ansiktet på honom. Patrik höll på att förstöra hela sommaren!
   ”Det är väl okej? Jag menar det är bara en middag? Eller vill du följa med?”, frågade Patrik när vi satt där i min stuga i soffan.
   ”Nej, nej jag vill inte vara i vägen, stick ni!”, muttrade jag där satt låtsades läsa Locke Lamora. ”Ha så kul”
   ”Sluta vara så sur det passar inte dig”, suckade Patrik uppgivet.
   ”Förlåt?”, sa jag och såg upp från min bok. ”Det är bara det, alla våra planer…”
   ”Vi har en hel till månad att hinna ikapp det blir intensivt men det fixar sig”, skrattade Patrik ”Hej då vi syns i kväll”
   Jag vinkade bara och så stängde Patrik ytterdörren och fotstegen i trappan avlägsnade sig. Jag förstod inte varför jag reagerade såhär. Jag fick skärpa mig, de var bara vänner. Varför brydde jag om de var något annat? Det skulle inte vara så konstigt. Daniela var den perfekta flickvännen till Patrik egentligen. Hon var snäll och trevlig och de var rätt fina tillsammans. Han förtjänade någon som henne. Såklart att han inte skulle stå ut med sådan konstig mes som jag under en hel sommar. Jag var en svag, ointelligent, dagdrömmande freak som skrev egna berättelser och historier och inte nog med det hade jag varit självdestruktiv. Det beteendet att klösa och riva upp sår var tack och lov inte kvar. Det var väl ännu en sak på listan man kunde kalla freak. 
   De tankarna fortsatte jag ha i mitt huvud tills jag hörde att SUV:en kom tillbaka. Tacksamt gick jag ut för att möta dem. Men när jag kommit halvvägs över stigen stannade jag. Där stod de två vid bilen och mitt hjärta nästan skrumpnade ihop när jag såg kyssen de gav varandra. Såklart, vad annars?! Jag svalde ljudligt innan jag vände mig om och sprang.  Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara försvinna!!


~*~


   Det slutade med att jag satt på bryggan vid sjön. Vattnet låg spegelblank, några svanar låg och betade i en vass längre bort och jag kunde höra en gök eka i skogen. I en djup suck kikade jag ut över bryggans kant och såg ned på min spegelbild som hånfullt stirrade tillbaka på mig. Mitt svarta hår var ruffisgt och otjämt, urblekt var det nu också. Jag var nästan överdrivet lång och mina armar och ben var som tandpetare, räka kunde jag lika gärna kallas. Blek hy som aldrig kunde bli solbränd och under de där bruna ögonen låg ett par mörka skuggor. Såklart att ingen skulle ens vilja se åt mitt håll. Nu fick jag väl skärpa mig! Surt skakade jag på huvudet och kastade en sten i vattnet så min spegelbild förstördes. Jag brydde mig väl för tusan inte om ifall Patrik tyckte jag var snygg eller inte, eller? Varför skulle jag? Vi var vänner… enbart vänner. Det kunde i alla fall inte bli något mer… Patrik var inte lagd åt det hållet… det gjorde självklart ingenting heller… eller? Nej såklart inte!! Han fick väl ha tjej om han ville, men varför gjorde det så ont ändå?! Jag hade aldrig känt de här känslorna förut. Och hur tusan kunde det vara Patrik som triggade upp dem?!
   Det var när solen höll på att gå ned under granaras toppar och himmelen började bli farligt blodröd som jag hörde ett par dundrande steg ned på bryggan. Jag vände mig om och såg att det var Patrik. Han stannade upp någon meter framför mig, varför såg han så äckligt lättad ut? Lika snabbt vände jag mig och såg ut mot vattnet igen. 
   ”Tja”, sa jag kyligt. ”Trevligt med Daniela?”
   Då hände något jag inte alls förväntat mig. Patrik slog armarna och kramade om mig så hårt att jag knappt kunde andas. Jag blev chockad, vad var allt detta om nu då? Blicken han gav mig när jag vände mig om gick knappt att beskriva. Det såg ut som om jag hade sagt något eller gjort något otroligt elakt åt honom.
   ”Gör aldrig om det där!”, sa han och kramade mig en till gång.
   ”Göra vad?”, sa jag och slingrade mig ur kramen. ”Släpp mig…”
   Då fick jag en lätt klapp i bakhuvudet. Nej nu fick det vara nog. Argt reste jag mig upp och blängde på honom med armarna i kors. Nu gick han väl över gränsen? Men varför såg han fortfarande så seriös ut? Som om jag verkligen sårat honom rejält?
   ”Jag gick till din stuga men du var inte där, jag ringde dig på mobilen men du svarade inte! Fattar inte du hur jävla orolig jag blev?!”, gastade Patrik, det såg nästan ut att han var på vippen till tårar.
   ”Får jag inte ens gå till sjön själv?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
   ”Jo, men varför sa du inget?”, sa Patrik och slog ut med armarna. ”Vi är ju bästa vänner och är här tillsammans för sjutton!”
   ”Jag ville inte störa dig och Daniela…”, sa jag blekt och såg ned på bryggan. ”Efter att ni kommit tillbaka…”
   ”Vänta du menar vid min SUV, när Daniela kysste mig?”, sa Patrik lågt. ”Du såg?” 
   Jag bet mig hårt i läppen. JA, såklart vad annars? Allting var så förvirrande. Jag kände mig rent av illamående. Det hade jag alltid gjort så fort Patrik hade börjat snacka om tjejer Men jag kände att han förtjänade någon vid sin sida... Mina axlar började skaka och jag kunde inte göra annat än att nicka. Jag förstod knappt på mina egna känslor för tillfället.
   ”Ni förtjänar varandra, hon är snäll och jag är såklart glad för din skull”, sa jag och bet mig hårdare i läppen.
   ”Filip…”, suckade Patrik och bryggan knakade lite när han tog ett steg fram till mig och la en hand på min axel och drog mig till sig. ”Du fattar visst ingenting?”
   Jag skulle precis öppna munnen för att säga något men Patrik pressade sina läppar mot mina och kysste mig. Mitt hjärta fladdrade till och jag kände mig löjligt varm inombords. Patriks läppar smakade precis som jag hade tänkt mig, om inte ännu bättre. Allt för snabbt försvann den känslan när våra läppar separerades. Jag la min hand för munnen och stirrade bara förvånat på honom medan han hade ett av sina charmiga och breda leenden på läpparna.
   ”Nu är jag förvirrad…”, mumlade jag fram och jag kände hur en rodnad spred sig över kinderna.
   ”Jag ville att Daniela skulle få träffa dig så att hon kunde hjälpa mig”, sa Patrik lite osäkert och kliade sig i nacken. ”Under hela året är det dig som jag har tänkt på… haha… när Danilea såg mitt rum första gången antog hon att vi två var ihop när hon såg alla bilder… kompisarna i skolan blir tokig på mig för jag pratar om dig så mycket, jag har tokgillat dig hur länge som helst men har inte vetat hur jag ska visa eller säga det, jag har varit rädd att sabba vår vänskap… ”
   Jag stirrade chockat på Patrik när han berättade alltihop. Var det verkligen så? Jag lät mina fingrar följa min läppkontur, den där kyssen var fortfarande i mina tankar så det var svårt att förstå vad Patrik sa. Men jag var löjligt glad inombords, det kändes som om jag höll på att spricka.
   ”Daniela erbjöd sig att ’sparka mig i baken’ som hon sa…”, mumlade Patrik. ”Kyssen du såg var bara hennes sätt att visa… vad hon tyckte att jag skulle göra, inga känslor inblandade... förlåt o…”
   Patrik hann inte längre för jag slog armarna om honom och gav honom en kyss. Jag var så glad, på så många sätt. Jag hade trott helt fel om allt, det kändes fruktansvärt att jag tänkt elaka tankar om Patrik. Den killen var den mest underbara i hela världen. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom.
   ”Jag antar… att du förlåtit mig?”, sa Patrik när våra läppar separerades ännu en gång.
   Jag log och nickade. ”Såklart!”, sedan gav jag honom en till kyss.

~*~

Efter den dagen var allting underbart. Den sommaren kändes det som att jag svävade på små rosa moln. Allting kändes så pirrigt och roligt. Inte ens myggorna på kvällen kunde göra mig irriterad eller sur. Patrik var ju med, då var allting bra.
   Men sommaren varade tyvärr inte för evigt. Snart nog skulle vi bli tvungna att packa ihop och sedan blev det vackert att ringa, smsa och chatta med varandra igen. Jag drog en djup suck en kväll när vi låg på en filt på tomten och inväntade på att få se några stjärnor. Vi låg tätt ihopkurade med armarna om varandra. Jag hade mitt huvud på Patriks bröstkorg och jag hörde hur hans hjärta slog fortare varje gång jag strök mina fingrar över hans handrygg. Det var sista kvällen innan det var dags att åka hem igen…
   ”Så dröjer det ett till långt år”, suckade jag och flätade ihop mina fingrar med hans.
   ”Jo… men vi kan försöka träffas på loven i alla fall…”, sa Patrik och strök mig lätt med ena tummen över överarmen. ”Sedan så nästa höst kommer vi kunna ses mer…”
   Jag vred på huvudet och såg på honom. Det var ett stort leende han hade på läpparna, vad hade han nu kokat ihop? Jag la huvudet på sned och försökte fånga hans blick men den var långt bort i fjärran.
   ”Vad har du nu tänkt ut?”, log jag och la mig till rätta på hans bröstkorg igen.
   ”Det verkar som att det program jag vill gå på universitetet finns endast på en ort långt ifrån mitt eget hem, det ligger uppe i norrland, det finns bara i en stad, de har ett litet centrum och en person jag känner där brukar kalla det för byhåla även om det är en stad… jag känner förövrigt bara den personen där…”
   Jag höjde ett ögonbryn. ”Vad menar du nu det är ju jag som…”, plötsligt slog det mig och jag satte mig upp. ”Du driver med mig!”
   ”Ja jag driver med dig”, suckade Patrik och himlade sarkastiskt med ögonen.
   ”Nej sluta, vad elak du är! Du skämtar inte?”, sa jag och började dra honom lite i hans tröja. ”Allvarligt, du är elak om du bara skojar, har du tänkt flytta upp nästa år?! MEN SÄÄG!!”
   ”Ja det har jag”, skrattade han och slog armarna om mig och drog mig till en kyss. ”Kan du vara lite tystare innan du väcker upp alla stugor i närheten?”
   Jag flinade bara mot honom och besvarade hans kyss. ”Du är helt otrolig…”
   ”Nej…”, sa han och strök mig över håret. ”Du är…”

Hoppas ni gillade denna oneshot, och ni får gärna lämna en söt liten kommentar! :3


Olyckan

Nu stod jag här och såg ut över alla personer som kommit. Alla som satt vid bänkarna hade röda svullna ögon och hälften av dem hade rinnande näsor.  Det var en tryckande känsla att stå här, en högst motbjudande sådan. Att allting hade slutat på det här viset  var vansinne. Jag torkade även mina egna ögon.  Till vänster om mig låg du, där i den där träkistan låg. Personen jag älskat och tyckt så mycket om, den person jag alltid skulle älska.
”Han sa alltid att ingen brydde sig… han sa alltid att ifall han dog skulle inte någon sakna honom, han var inte värd det”, sa jag och jag fick lov att harkla mig. ”Jag önskade att du kunde se hur många som kommit nu…”
Snyftningarna kom som på beställning och jag bet mig hårt i läppen. Jag tittade på kortet som de ställt upp framför kistan. Du log, du var glad, precis som människor alltid skulle se dig… som alla ville minnas dig.
”Du var öppensinad för allt och hade ett så stort hjärta, om alla kunde tänka som du skulle vi inte ha några problem alls i världen”, jag harklade mig ännu en gång, såg ned i golvet. ”Det jag kommer sakna mest är nog ditt skratt, och hur du fick alla i din närvaro att skratta”
Om det fanns en gud, skulle han inte ha låtit dig falla. Jag minns det så väl. Med en snyftning så knöt jag mina händer så hårt att knogarna vitnade. Jag kommer aldrig glömma den dagen…

”Titta på mig!”, skrattade du och gjorde en ollie, som alltid lika smidig och elegant, likt en puma i en djungel, betongen var dina träd, och skateboarden dina smidiga tassar.
Jag bara log och tog ännu en klunk av mitt kaffe jag nyss köpt. Jag hade aldrig förstått grejen med skateboard, jag kunde inte ens åka framåt utan att trilla. Men du, du var så skicklig och man såg hur du riktigt njöt så fort du stod på brädan. Helst av allt önskade jag att du kunde sluta med det. Men du var som lyckligast då, så hur skulle jag kunna neka dig den lyckan när allting annat i ditt liv var så jobbigt? En suck undslapp mig innan jag skakade på huvudet. Du var så underbar på så många viss…
Jag tittade bort för minst en sekund, då hörde jag det. Ett skrik från dig och sedan äcklig tystnad. Med fasan i min blick vände jag mig mot dig igen och jag tappade mitt kaffe. Nej…
Där i stentrappen låg du, orörlig, och en pöl av mörkrött blod började sprida sig som en gloria kring ditt huvud. Hjärtat åkte upp i halsgropen och att springa till dig kändes som en slowmotion scen i en film.
”NEJ NEJ!”, skrek jag och sjönk ihop bredvid dig.
Dina ögon var slutna, och du andades otroligt ytligt, knappt märkbart. Min näthinna blev suddig av alla tårar som jag ruskade bort medan jag skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! Jag grep tag i dina axlar och ruskade dig, ingen respons. Jag skrek, skrek så högt jag aldrig skrikigt förut innan jag slog armarna om dig. Det fick inte vara sant! Det fick inte!
Jag minns så väl hur Ambulansen kom och hämtade dig, det fanns en chans, en liten chans till din överlevnad. Jag bad till gud där jag satt på sjukhuset, till moderjord, till alla levande väsen att du skulle klara dig. Det fanns inget liv utan dig, det gick inte…

Ändå stod jag här nu, och såg på bilden som återskapade ditt leende. Men det var en dålig avbild i min mening, för du hade varit så mycket vackrare i verkligheten. Tårarna började strömma igen och jag var oförmögen till ord.  En av guds finaste människor hade lämnat denna jord, en av guds finaste skapelser hade gått ifrån oss. IDIOT varför skulle du grinda utan hjälm?! Du kunde det så väl att det var ironiskt att du inte lyckats med det denna gång. Lika ironiskt som att det var en stingrocka som dödat Steve Irwin.
”Det är så orättvist, att gud skapade dig och gav oss glädje, så fick du bara leva i 19 år!”, snyftade jag och la en hand på din kista. ”Hoppas du är på ett bättre ställe… och hoppas du finner frid, och vi ses snart igen, kan knappt vänta på att få höra ditt skratt igen”
(c) Moa

Denna onsehot gjorde jag för rätt länge sedan och den är mer eller mindre sann. Men jag kände för att läggaupp den här nu också, i ett enda syfte. Var rädd om erat liv, ni har bara ett...


RSS 2.0