Allt är inte guld och gröna skogar - del 7
Leo
Där i sjöns spegelblanka vattnet såg han honom. I månljuset såg denna varelse blekare ut än vanligt men förutom det så var det han, eller det trodde han i alla fall. En kille med svart tillfixat axellångt hår, snygga kläder… han såg ju faktiskt helt normal ut. Förutom det koagulerande blodet som smetats ut under näsan och runt munnen. Det fick honom att se ut som ett vilt galet djur, ungefär som han kände sig då, vilt galet och sårat djur. Med ett morr tog Leo upp en sten och kastade den så reflektionen i vattnet av honom försvann,suddades ut. Nej, han skulle aldrig kunna vara normal, det var bara ytligt. Hur han än såg ut skulle han alltid känna sig som ett oförstått freak. En varg i fårakläder...
Leo kvävde en snyftning och drog benen upp mot kroppen. Nattkylan började tränga på obehagligt och det kändes ända in på benen. Precis som om Assasin hade läst hans tankar så kom den stora hunden och la sig bredvid honom. Leo grävde ned händerna i den varma pälsen och snart nog hade han borrat ned ansiktet i pälsen på honom. Lukten av hund trängde genom näsan och stickelhåren kittlade. Det som alltid brukade få honom lugn hjälpte inte alls nu.
”Ingen ska få tag på dig… hör du det Assasin? Du gjorde inget fel, det är alla andra som är dumma i huvudet”, mumlade Leo ned i Assasins päls.
Han hade gjort det djuret i honom hade skrikit åt honom, FLY! Det hade han gjort och nu satt han här vid en insjö uppe i bergen. Det kvittade hur länge han hade gått eller vart han var. Så länge han var långt borta från civilisation som möjligt och var omringad av berg. Vad han hatade människor ibland, varför kunde han inte bara fötts som varg?
Leo kurade ihop sig bredvid Assasin som inte verkade ha något emot att dela med sig värme. Leo började hacka tänder och han bannade sig själv över att han inte sprungit hem och hämtat varmare kläder, men djuret i honom hade som sagt inte tänkt så rationellt. Än så länge hade han då inte några planer på att ta sig hemåt, varför skulle han? Han hade inget att hämta där. En morsa som skällde på honom, idioter på skolan… de skulle mörda Assasin om de fick chansen, det visste han. Bara tanken att se sin hund knivhuggen och Assasins snövita päls nedfläckad med blod fick Leos ögon att tåras igen.
Han visste bättre än att somna där mitt ute på en öppen plats utan skydd eller eld. Men för tillfället brydde han sig inte alls. Han såg upp på stjärnorna en sista gång innan han tog ett krampaktigt tag i Assasins päls och försökte slappna av, sluta klappara tänder och vila ett tag, hoppas på det bästa att inte frysa av några tår eller fingrar.
~*~
Solen gick sakta upp över bergstopparna och Leo öppnade sakta ögonen. Han var iskall och avdomnad, men vid liv i alla fall. Stumt kände han hur Assasin kröp ur hans grepp, den underbara hunden hade legat stilla hela natten och skänkt honom värme. Sakta satte sig Leo upp och började röra på sina fingrar som påminde lite grann som rostiga gångjärn. Jaha, nu då? Vad skulle han göra? Med ett leende såg han på Assasin som lapade upp vatten från sjön och svansen påminde mer om en elvisp som han viftade med den. Allting var helt, åt helvete egentligen. Men att titta på Assasin, veta att det fanns en vettig varelse runt honom gjorde honom glad ändå. Såg han rätt eller ryckte det lite i Assains öron som om han hörde någon komma?
”Så det är här du är?”
Ett tag trodde Leo att han hörde fel, för den rösten passade inte in i den här miljön alls. Leo la sitt svarta hår bakom öronen innan han vände sig om. Med vilt uppspärrade ögon såg han honom komma där gående ned för kullen. Det blonda håret var på ända och de mörka ringarna under ögonen passade inte alls han felfria yttre. Leo såg på Simon med huvudet på sned innan han reste sig upp. Ju mindre Leo hade med den där idioten att göra desto bättre. Allt var hans fel…
”Men hallå, Leo, stanna!”, hojtade Simon bakom honom.
Leo vände på huvudet och såg att Simon fortsatte att följa efter. Men snälla förstod han ingenting? Ilskan började koka i ådrorna.
”Gå din väg!”, röt Leo argt och vände sig helt om, av trötthet och nedkylning föll han omkull bland mossan, Leo slöt ögonen och knöt knogarna, tog i ända från tårna när han skrek ”Gå din väg, ha dina fester och lämna mig utanför!”
Simons steg kom närmare och plötsligt kände Leo en hand på sin axel. I en fnysning ruskade han av den och blängde upp på Simon som såg oroligt ned på honom. Kunde han bara ge sig?!
”Du är iskall Leo…”, sa Simon och bet sig i läppen. ”Har du varit här hela natten?”
”Ska du skita i!”, röt Leo argt, grabbade en näve mossa och kastade den på Simon som lyckades undkomma den. ”Bara gå, det är ditt fel allt ihop! Om det inte vore för att du tjatat så skulle inget av det här hänt, jag vill inte ha något med dig att göra, lämna mig ifred!”
Leo spärrade vilt upp ögonen av aggression när han såg hur Simon satte sig ned bredvid honom. Inte nog med det, den idioten slog ut armarna som om han försökte ge honom en kram. Leo knöt nävarna och måttade ett slag men Simon tog bara tag i hans handled. Svärandes försökte Leo ta sig loss men det hade han ingenting för. Rätt som det var så hade Simon dragit in honom i en kram. Inte förrän då insåg Leo själv hur kall och frusen han var, Simon kändes skållandes het i jämförelse. Leo vände blicken mot sin hund som satt där och studerade dem med tungan ute, det såg ut som om han skrattade. Nu passade det minsann att se snäll och vänlig ut!
”Förlåt”, sa Simon kort, han lät riktigt ångerfull på rösten.
”Bara gå”, mumlade Leo argt, pressade handflatorna mot Simons bröstkorg för att trycka sig bort från honom men det gick inte alls.
”Det skulle jag”, skrattade Simon nu la han händerna på Leos axlar och sköt honom ifrån sig, enbart för att leta upp en ögonkontakt som han aldrig skulle få. ”Om jag visste vägen tillbaka”
”Skyll dig själv!”, muttrade Leo argt och äntligen lät Simon honom resa sig upp. ”Om du är dum nog att vandra ut bland bergen med älgar, björnar och gud vet vad så skyll dig själv, hoppas en gizzlybjörn äter upp dig eller något!”
Utan att vänta på en respons så började Leo att gå, han hade ingen skyldighet att hjälpa den där dynghögen han fick klara sig själv. Det hade Leo alltid fått göra och här fanns det faktiskt inga björnar, de var närmare floden och högre upp i bergen. Att en av dem gått vilse och lunkat hit kunde man alltid önska ändå...
”Och jag som trodde du kunde det där med vildmarksliv, i de där kläderna kommer du inte överleva ett dygn till!”, hojtade Simon efter honom. ”Speciellt inte när du är dum nog inte gör något skydd”
De orden fick Leo att tvärstanna och argt vända sig om och han möttes av ett hånflin. Med hopsnörpt mun la Leo armarna i kors och himlade med ögonen. Att Simon ägt ut honom, skulle han aldrig erkänna.
”Om inte du kommer hem om tre timmar kommer garanterat din mamma ringa polisen eller något, om hon inte redan gjort det…”, började Simon och han borstade omsorgsfullt av sina kläder när han rest sig upp från marken.
”Varför kom du hit? För att läxa upp mig?!”, fnös Leo argt och vände sig om. ”Spar dig den mödan!”
”Leo för helvete vänta, det var inte meningen att låta så…”, började Simon och ännu en gång vände sig Leo om mot sin stalker, såg han med ens ängslig ut nu också? ”Jag blev orolig okej? Och jag vill ha ett ordentligt svar om vad som hände… och det är ju mitt fel att allt hände så… ville bara veta att du var okej och när du inte var hemma så…”
Leo såg förundrat på Simon. Den Idioten kanske inte var en sådan idiot ändå. Faktiskt att han brytt sig så mycket att han hade börjat söka efter honom mitt ute i ingenstans, värmde faktiskt. Att låta en björn äta på honom kändes mindre lockande nu, än mindre att låta Simon irra runt där utan att veta vart han skulle ta vägen.
”Kom då…”, suckade Leo och började gå åt motsatt håll, mot Simon. ”Så ska jag visa dig vägen hem…”
Mikko x Adrian (del 21)
Den vita kyrkan tornade upp sig bakom dem likt ett stort berg. Iris, Isabelle och Mikko stod där längst ned på begravningsplatsen, vid älvens mynning och tittade ned på den grå stenen med sorgsna uttryck. Sakta hukade sig Iris ned, strök fingertopparna över namnet som stod inristat på den, ”Tom Hedlund”. Det blev nästan lite för mycket för Mikko, han bet sig läppen så hårt att ringarna pressades bak mot tänderna…
”Ja, ha det äran då, Tom”, suckade Iris ledsamt och la sin bukett med röda rosor på graven. ”Att det gått sex år, allt har gått så fort”
”Grattis, pappa”, mumlade Mikko och såg ut mot vattnet.
Ja allt hade gått fort, allting var bara så fel, det var inte Toms fel att allt blivit som det blivit direkt och han och Mikko hade inte alltid dragit jämt. Men nu mer än någonsin saknade Mikko sin pappa. Då hörde han ett snyftande och Isa tog Mikkos hand och tryckte den hårt. Medlidande såg han ned på sin syster och strök henne lätt över håret. Att Tom inte fanns med i bilden längre hade Mikko accepterat. Det var bara jobbigt när man började tänka på vad man önskade att han hade fått se och uppleva tillsammans med dem. Som skolavslutningar, studenten skulle bli en sådan grej, ledsam men ändå glad tillställning.
”Men Isa då”, suckade Mikko ledsamt åt sin syster och hukade sig ned och gav henne en stor kram.
Mikko önskade att han kunde gråta sådär som bara barn kunde göra ibland. Men det kunde han inte, han höll det inne tills det inte gick mer, han vågade inte. Då kände han en hand på in axel och redan då förstod han att det var mamma. De två syskonen såg upp på Iris som log smått…
”Han skulle vara stolta över er”, sa hon med lite sorgsna ögon. ”Bara synd att han inte får se hur fina barn vi har”
Mikko hatade när Iris blev sådär jobbigt sentimental. Det var som om hon inte riktigt förstod att det gjorde allting mycket värre. Ångesten steg och Mikko svalde det jobbiga som satte sig i halsen. Istället såg han upp på sin mor med ett litet leende innan han tog hennes hand också.
”Nä kom vi går, detta är en så dyster plats”, sa hans mamma och skakade på huvudet. ”Vi åker hem, Isabella vi måste fixa dina kläder till skolavslutingen i morgon så allting är klart, och jag kan bjuda på en glass när vi ändå passerar Statoil”
Mikko tog Isas hand igen och tillsammans började de gå upp för grusgången under ljudet av måsarnas skri och den lite salta havslukten som trängde i näsan. På skoj började Mikko svänga med sin arm fram och tillbaka så snabbt att Isa nästan lyfte från marken med ett fnissande. Det fick även Mikko på bättre humör och han tog en titt på Toms grav en sista gång innan den försvunnit bortom den lilla slänten och alla andra gravar. Det var som det var och det gick inte att göra något åt, det enda man kunde göra av att acceptera, sakna och försöka se det positiva i livet och klara sig ändå. Med Adrian i bilden kändes det mycket lättare än vad han kunnat tro. Det enda som han gruvade sig var inför i morgon, Isas avslutning… en mängd barn såg han inte fram emot precis.
Mikko stod där längst bak i klassrummet bland de färgglada teckningarna som smyckade väggen. På den gröna griffeltavlan längst fram hade Isas lärare skrivit ”Glad sommar” med färgglada kritor och hon hade även ritat en blomsterkrans runt orden. Lite nervöst stod Mikko där med händerna i fickorna och kände sig helt bortkommen med sina mörka kläder och kajalsminkade ögon. De andra barnens föräldrar gav honom lite konstiga blickar och Mikko höll hårt i sin munkjackas muddar så att ärmarna inte skulle glida upp. Trots det kändes det som att alla kunde se igenom, förstå… till och med småbarnen. Nog för att de stirrade på andra saker, som hans piercingar. Inte nog med att de stirrade, alla deras frågor. Gjorde piercingarna ont om man petade på dem? Var det inte varmt med munkjacka?
”Vill du ha tårta?”
Mikko såg ned på sin syster som nästan pressade upp en tårtbit i ansiktet på honom. Illamåendet slog emot och Mikko skakade vänligt på huvudet. Det var svårt att hålla alla känslor och ångest i schack. Alla barn, vuxna, så mycket människor. Inte nog med det, vart han än vände sig om gick folk runt med tallrikar med stora gräddbomber till tårtbitar. Hur kunde folk äta så mycket, mycket, äcklig tjock osmakligt fluff? Bara den tanken tillsammans med alla barn som kletat det runt munnarna räckte för att Mikko inte skulle kunna tänka sig att äta.
”Nej tack”, sa Mikko pressade fram ett leende.
Genast kände han Iris blick i nacken. Mikko visste mycket väl vad hon trodde och det gav honom dåligt samvete. Men hon hade ju pratat med Bengt. Det var inga ätstörningar inblandade han hade bara väldigt svårt att äta när han mådde lite sämre. Just precis nu var det en sådan gång.
”Men den är god”, uppmuntrade Iris och smuttade på sitt kaffe.
”Jag sa nej”, mumlade Mikko och såg underlugg på sin mamma.
Tack och lov så behövde inte diskussionen fortgå för rätt som det var skulle de till Aulan där klassen skulle sjunga. Mikko pustade lättat ut och trots att han fortfarande hade sin mammas blick på sig hela vägen genom korridoren så var det skönt att de inte fortsatte den där jobbiga diskussionen.
”Jag förstår inte, hon tror att jag har anorexia”, mumlade Mikko och suckade tungt.
Han och Adrian hade tagit sig till Nydalasjön efter skolavslutningen. De satt där på en av de allmänna bryggorna och hade doppat fötterna i det kalla svala försommarvattnet. Mikko skådade Adrian lite i smyg där han satt med ett medlidsamt leende på läpparna. Han var extra söt idag med gräddvit kortärmad skjorta och ett par kakishorts, sådär lagomt sommarvacker. Mikko skämdes nästan där han satt i sina svarta jeans uppkavlade jeans och hoodtröja. Skämdes över tankarna han hade om Adrian, fick man ha det om sin bästa vän? Tydligen... eller var det något mer än vara vänskap de hade? Nej, inte de tankarna igen!
”Du vet att det inte är så, spelar det någon roll?”, log Adrian och ryckte lite på axlarna. ”Du har ju berättat hur det ligger till, mer kan du inte göra”
Mikko kände hur mungiporna drogs upp och han nickade till svar. ”Sant”
”Men hur var skolavslutningen?”, frågade Adrian för att byta samtalsämne.
”Jo, det var fint, om man gillar falsk osammanhängande körsång”, skrattade Mikko och skakade på huvudet. ”Jöses…”
”Vad sött, lär upp dem vetjá”, skrattade Adrian och plaskade lite med benen. ”Skapa en barnkör, du kan ju få pengar om de lyckas slå igenom!”
Mikko skrattade bara och himlade med ögonen. ”Jo det är ju så jag att leda en barnkör också, det är något du skulle kunna göra”
”På tal om slå…”, sa Adrian och blev medens mer allvarlig. ”Blev det någon anmälan efter hamnmagasinet?”
Mikko skakade bistert på huvudet. ”Varför? De vet vad jag tycker om det där med att anmäla till polisen, de vet vad jag tycker om att de lägger sig i över huvudtaget…”
Det skulle bara bli värre, de skulle få mer skit än vad de behövde ta. Det gjorde ont att se andra i hans närhet skada sig för hans skull, det skulle de inte behöva göra. Hur många förlåt sms hade han skickat till sina bandmedlemmar efter det där slagsmålet? För många…
”Nåja…”, suckade Adrian och såg men ens lite dystrare ut, men snart log han igen. ”Ska vi ta en glass?”
”Visst jag betalar”, sa Mikko och tillsammans reste de sig upp från bryggan.
Sekunderna efter kändes som en filmscen i slowmotion. Adrian lyckades halka på den hala våta träytan och innan han ens hunnit slå ut med armarna för att hitta balansen hördes ett enormt plask och han hamnade i vattnet. I ren panik slängde sig Mikko på mage och började fiska efter Adrians händer från bryggkanten. Tur nog gick det snabbt att sluta fingrarna om hans handleder och med all sin kraft drog Mikko upp den plaskvåta huttrande pojken på land. Adrian liknade en blöt kattunge som hackade tänder när han låg där på bryggan och försökte hämta andan och hosta upp allt vatten han svalt.
”Tack”, flämtade han fram innan han satte sig upp på bryggan. ”Så klantigt!”
Det var då Mikko såg det. Adrian drog upp sin skjorta en aning och skulle krama ur vattnet från den. Ett stort lila blåmärke blottades på hans understa revben. Genast började Mikko ana oråd, det där måste göra riktigt ont. Vad hade hänt? Att se Adrians annars släta hud så skadad gjorde ont i hjärtat. Men vad som hänt var tvunget att komma fram självmant. Mikko var inte den som tvingade någon att berätta något. Adrian visste mycket väl att han alltid kunde prata med honom. Det var det minsta Mikko kunde göra med tanke på vad Adrian gjort för honom.
”Du får vara mer försiktig”, suckade Mikko innan han en aning tveksamt tog av sig sin munkjacka och la den över Adrians darrande axlar. ”Du gav mig nästan en hjärtattack”
Snopet såg Adrian från jackan upp på Mikko. ”Tack men…”
Det kändes nervöst, Mikko hade aldrig blottat sina ärr och sår i solljuset förut, men det var något han skulle bli tvungen att komma över… ingen skulle ändå bry sig, hoppades han. Trots det kändes han sig lite blottad och naken, han saknade sina handledsvärmare. Han hade väntat sig ångest, den kom en aning men med Adrian bredvid sig kändes det inte alls lika mycket. Adrian var som en skyddande kupol, alla dumma tankar som Mikko annars brukade ha kom inte nära honom.
”Jag tror vi skippar glassen”, skrattade Mikko innan Adrian han säga något. ”Fryser du?”
”Några minuter i solen och jag blir varm”, log Adrian och drog Mikkos munkjacka tätare om sig.
Mikko strök honom lite över ryggen innan hand drog upp honom på fötter. Bäst att gå litegrann för att få upp värmen. Adrian såg fortfarande osäkert på Mikko som kände sig säkrare än på länge. Tillsammans började de sakta men säkert ta sig bort från bryggan och upp mot grön området runt dem.
”Vill du ha tillbaka din munkjacka?”, sa Adrian efter ett tag, men blicken han fick efteråt var skamsen, som om han sagt något olämpligt. ”Inte för att du… jag menar om… du brukar ju inte vilja…”
”Den är blöt, så nej tack”, skrattade bara Mikko lite nervöst. ”Jag måste ändå träna på det…”
Adrian nickade bara och log tacksamt tillbaka. Det leende fick Mikko att glömma alla eventuella blickar han skulle få över sina armar, all ångest. Det där söta leendet kunde få vem som helst att smälta ihop och dö. Kunde Adrian aldrig sluta vara så söt?
Mikko x Adrian (del20)
Adrian
Följande förmiddag vaknade jag av att det knackade på dörren till hallen. Förbryllat satt jag mig upp i soffan och gnuggade bort allt sömngrus ur ögonen. Vem kunde det vara? Det knackade på ännu en gång ochdå hörde hörde jag även att låsanordningen vreds om. Redan då visste jag vem det var, Lousie.
”Hej Adrian, antar att du vill ha tillbaka Timothy”, hojtade Lousie från hallen. ”Jag tog med mig lunch”
Klapprandet av klor hördes på linoleumgolvet och inspringande kom min bruna pälsboll. Med ett brett flin körde jag in huvudet i hans päls när han var nära nog och la upp tassarna på mina knän. Lousie var så snäll som tog hand om honom när jag var borta, i och för sig hade hon fått ta hand om honom så länge jag bott hemma så det var nästan lika mycket hennes hund.
”Åh det hade du inte behövt”, sa jag och såg upp på min syster mellan Timothys öron, men hon såg inte på mig, hon hade fokusen på något längre bort i soffan… blicken på...
Förvirrat vred jag blicken och till min förvåning upptäckte jag att Mikko låg i andra änden av soffan, hopkurad och sov med ena armen som huvudkudde. Kajalen hade smetats ut en aning så nu påminde han om de pandor jag skämtade om att han liknade ibland, han var så chamrig. Chocken att han sovit här hela natten var överväldigande. Jösses somnade vi verkligen så hårt? Vi som hade gått hit och sett på film efter bion som slutat vid tolv. Uppenbarligen hade han blivit kvar, till min glädje.
”Jag hade kanske behövt köpa mer mat”, flinade Louise och la armarna i kors.
Då tycktes den dunblonda killen vakan. Hans dubbelfärgade ögon slogs upp och blicken var förvånad och en smula skärrad. Han såg från mig till Lousie som vinkade till honom. Bekymrat rynkade jag pannan och la huvudet på sned när Mikko generat drog på sig sin munkjacka och satte sig upp i soffan. Genast anade jag vad han täntke...
”Hur mycket är klockan?”, frågade han och tittade på mig.
”Halv ett”, svarade Louise och log. ”Du måste vara Mikko, hejsan, grattis till studenten du med!”
”Louise jag har ju sagt…”, började jag men Mikko avbröt henne.
”Tack…”, mumlade han innan han vände blicken mot mig igen. ”Jag måste hem…”
”Det, behöver du verkligen inte…”, sa jag och såg med lite panik i blicken på Louise, hoppas det inte var för att hon sett hans ärr som han blev bortskrämd.
”Jo, det är min pappas födelsedag”, sa han och reste sig upp från soffan.
Han behövde inte säga mer, jag förstod.
”Vii ses…”, sa han och han gav min syster ett ursäktande leende när han passerade henne till utgången till hallen. ”Trevligt att träffa dig också…”
Jag reste mig upp men innan jag hunnit till hallen så hade dörren stängts och Mikko var inte längre i lägenheten. I en djup suck skakade jag på huvudet. jag visste så mycket om honom medan han knappt visste något om mig. Kunde i och för sig bero på att jag inte alls hade lust att prata om min. Då skulle jag bli tvungen att berätta för honom om hemligheten, hemligheten som jag inte var redo att han skulle få veta. Hur skulle han reagera? Och han skulle tycka jag var idiotisk som höll tyst om allt. Han skulle kanske inte förstå?
”Antar att det där var Mikko som mamma kastade svordomar över igår när hon ringde mig”, log Louise och skrattade. ”Han verkar väldigt harmlös, du kan då spåra upp fina killar varför har aldrig jag sådan tur?”
”Äsch…”, sa jag och hettan i kinderna blev intensivare. ”Du hade lunch med dig? Jag är hungrig!”
Louise och jag gick in i köket och började förbereda lunchen hon tagit med sig och vi pratade om vardagliga saker och skämtade. Allting var som det brukade och jag kände en enorm lättnad att Louise var här. Äntligen kunde jag prata med någon om allt som hänt under min examen, vilket jag verkligen kände behövdes.
Det jobbiga och tunga ämnet hamnade på bordet när vi satt oss till rätta för att äta. Jag satt där och styrde maten fram och tillbaka och Louise suckade tungt.
”Mamma ringde igår… som jag sa hon var inte glad, inte glad alls”, sa hon och såg medlidande på mig. ”Du vet att…”
”I hela mitt liv har jag gjort saker för att göra andra glada, mamma, dig, Arthur”, sa jag plötsligt. ”Varför har mamma så mycket emot när jag för en gångs skull har en vän utanför skolan och faktiskt har ett liv?”
Louise log. ”Stå på dig…”, Hon tog en klunk av sin dricka. ”Hon ser oss bryta upp med dem, och hon är så rädd att vi ska lämna henne ensam med honom… hon vill inte mista oss”
Jag fnös. ”Då tycker jag att hon kan visa det på andra sätt, det är inte lätt när hon alltid står på hans sida, spelar ingen roll om hon är rädd”
”Vet Mikko, allt?”, sa Louise och la huvudet på sned.
Mitt hjärta stannade upp och jag tittade på min syster med sorgsna ögon innan jag skakade på huvudet. Nej, han visste inte vilket helvete vi gått igenom, min syster och jag. Jag visste en av hans jobbigaste hemligheter, medan han inte visste min och det kändes dumt men jag visste inte hur jag skulle säga det till honom.
”Det kommer... jag tror du vågar lita på honom”, sa Louise. ”Med tanke på att han litar på dig”
”Hur menar du nu?”
Louise suckade. ”Personer vars armar liknar mer skärbrädor än egentlig hud brukar inte visa det för någon de inte litar på och som de vet kan ta det bra… vad? Jag såg hans ärr om det är vad du är chockad över, svårt att inte märka hans ärr"
Jag bet mig lite i läppen. ”Han har det inte lätt…”
”Låt inte hans bekymmer ta över dina egna bara, men jag tror att ni håller det på bra nivå, kom bara ihåg att du nog ska försöka berätta… för hans och din skull”, sa Louise och hon såg bekymrat på mig när hon märkte att jag vände bort blicken. ”Hoppas ni skyddar er”
Jag spärrade upp ögonen och såg förolämpat på henne. ”Vi är inte ens ihop!”*
Hon skrattade och då förstod jag att hon enbart sagt så för att få mig på andra tankar och för att lätta upp stämnigen. Då började jag också skratta, suckade smått och himlade med ögonen. Kunde hon sluta göra sådär? Men det kändes skönt, skönt att ha ett syskon man kunde anförtro allt för. Var det verkligen så uppenbart att jag gillade honom? Såklart, vi gillade varandra annars skulle vi inte umgås, men fanns det något mer där? Skulle det någonsin bli något? Var vi för måna om vår vänskap? Lutade nog åt det. Jag suckade djupt och lutade min kind i ena handflatan. En sak var säker, det hade varit riktigt trevligt igår, bara han och jag…
”Vet du om, han spelar för ditt team om jag säger så?”, sa Louise, som om hon kunde läsa mina tankar.
”Va? Jo”, mumlade jag och såg ned i bordet, hettan om kinderna kom tillbaka.
”Bara fråga honom då”, sa Louise med en ton som tydde på att det var det självklaraste man kunde göra. ”Han gillar ju dig också”
”Mm…”, mumlade jag och stoppade munnen full av sallad som slut på diskussionen,
Någon gång skulle jag kanske säga det, någon gång kanske om jag vågade. För tillfället ville jag bara leva i min lilla bubbla och må bra utan så mycket kaos. Nu när kaoset just lämnat mig. Plötsligt kände jag en våt nos på mitt knä och med ett brett flin såg jag ned på Timothy som tittade upp på mig med förväntansfulla hungriga ögon. Jag kastade ned en kycklingbit till honom som han snabbt glufsade upp under bordet. Vad jag önskade att känslor inte var så komplicerat ibland.
