Olyckan
Nu stod jag här och såg ut över alla personer som kommit. Alla som satt vid bänkarna hade röda svullna ögon och hälften av dem hade rinnande näsor. Det var en tryckande känsla att stå här, en högst motbjudande sådan. Att allting hade slutat på det här viset var vansinne. Jag torkade även mina egna ögon. Till vänster om mig låg du, där i den där träkistan låg. Personen jag älskat och tyckt så mycket om, den person jag alltid skulle älska.
”Han sa alltid att ingen brydde sig… han sa alltid att ifall han dog skulle inte någon sakna honom, han var inte värd det”, sa jag och jag fick lov att harkla mig. ”Jag önskade att du kunde se hur många som kommit nu…”
Snyftningarna kom som på beställning och jag bet mig hårt i läppen. Jag tittade på kortet som de ställt upp framför kistan. Du log, du var glad, precis som människor alltid skulle se dig… som alla ville minnas dig.
”Du var öppensinad för allt och hade ett så stort hjärta, om alla kunde tänka som du skulle vi inte ha några problem alls i världen”, jag harklade mig ännu en gång, såg ned i golvet. ”Det jag kommer sakna mest är nog ditt skratt, och hur du fick alla i din närvaro att skratta”
Om det fanns en gud, skulle han inte ha låtit dig falla. Jag minns det så väl. Med en snyftning så knöt jag mina händer så hårt att knogarna vitnade. Jag kommer aldrig glömma den dagen…
”Titta på mig!”, skrattade du och gjorde en ollie, som alltid lika smidig och elegant, likt en puma i en djungel, betongen var dina träd, och skateboarden dina smidiga tassar.
Jag bara log och tog ännu en klunk av mitt kaffe jag nyss köpt. Jag hade aldrig förstått grejen med skateboard, jag kunde inte ens åka framåt utan att trilla. Men du, du var så skicklig och man såg hur du riktigt njöt så fort du stod på brädan. Helst av allt önskade jag att du kunde sluta med det. Men du var som lyckligast då, så hur skulle jag kunna neka dig den lyckan när allting annat i ditt liv var så jobbigt? En suck undslapp mig innan jag skakade på huvudet. Du var så underbar på så många viss…
Jag tittade bort för minst en sekund, då hörde jag det. Ett skrik från dig och sedan äcklig tystnad. Med fasan i min blick vände jag mig mot dig igen och jag tappade mitt kaffe. Nej…
Där i stentrappen låg du, orörlig, och en pöl av mörkrött blod började sprida sig som en gloria kring ditt huvud. Hjärtat åkte upp i halsgropen och att springa till dig kändes som en slowmotion scen i en film.
”NEJ NEJ!”, skrek jag och sjönk ihop bredvid dig.
Dina ögon var slutna, och du andades otroligt ytligt, knappt märkbart. Min näthinna blev suddig av alla tårar som jag ruskade bort medan jag skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! Jag grep tag i dina axlar och ruskade dig, ingen respons. Jag skrek, skrek så högt jag aldrig skrikigt förut innan jag slog armarna om dig. Det fick inte vara sant! Det fick inte!
Jag minns så väl hur Ambulansen kom och hämtade dig, det fanns en chans, en liten chans till din överlevnad. Jag bad till gud där jag satt på sjukhuset, till moderjord, till alla levande väsen att du skulle klara dig. Det fanns inget liv utan dig, det gick inte…
Ändå stod jag här nu, och såg på bilden som återskapade ditt leende. Men det var en dålig avbild i min mening, för du hade varit så mycket vackrare i verkligheten. Tårarna började strömma igen och jag var oförmögen till ord. En av guds finaste människor hade lämnat denna jord, en av guds finaste skapelser hade gått ifrån oss. IDIOT varför skulle du grinda utan hjälm?! Du kunde det så väl att det var ironiskt att du inte lyckats med det denna gång. Lika ironiskt som att det var en stingrocka som dödat Steve Irwin.
”Det är så orättvist, att gud skapade dig och gav oss glädje, så fick du bara leva i 19 år!”, snyftade jag och la en hand på din kista. ”Hoppas du är på ett bättre ställe… och hoppas du finner frid, och vi ses snart igen, kan knappt vänta på att få höra ditt skratt igen”
(c) Moa
Denna onsehot gjorde jag för rätt länge sedan och den är mer eller mindre sann. Men jag kände för att läggaupp den här nu också, i ett enda syfte. Var rädd om erat liv, ni har bara ett...
