Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Mikko höll hårt i sin väska och såg sig om i folkvimlet. Än så länge såg han inget annat en mängd av bakhuvuden och skyltar med bäbisansikten och personers namn och klass. Han skulle påminna sig själv att göra en minnes anteckning att sitta tillsammans med sin mamma och välja ut bild när han gick ut. Att ha en bild när man satt på pottan eller var nedkladdad med glass eller oidentifierbara matrester var inget som Mikko skulle vilja. Snabbt tittade han ned på sin klocka och bet sig i läppen, snart skulle alla springa ut, han hoppades att han skulle hitta Adrian bland allt folk, jo det skulle han nog.  Det var en annan sak som han kände sig lite nervös över och det var  just allt folk. Helst av allt ville han bara gå där ifrån, folksamlingar hade aldrig varit hans starka sida. Men han höll paniken i schack…
   Ljudet från dunkande baser kom allt närmare och skrålandet av elever lika så, ljudet av visselpipor och gastutor blev nästan öronbedövande när dörrarna öppnades. Ett hav av vita hattar strömmade ut från skolans portar. Mikkos hjärta fladdrade till och snabbt började han söka efter ansiktet med de stora runda nötbruna ögonen. Men vart han en såg så var det enbart andra ansikten han såg av hesa, rödrosiga ungdomar som glatt kramade om sina föräldrar. Det slutade med att det var Adrian som fann honom. Innan han ens hann reagera fick han ett par armar runt sig. Mikko såg ned och möttes med ett rödflammigt ansikte och ett stort leende.
   ”Jag visste att du skulle komma!”, sa Adrian och kramade honom ännu en gång.
  Hans andedräkt luktade lite champagne och jordgubbar, blandat med något annat sötare, som godis. Mikko kunde inte göra annat än att le. Hur söt fick en kille bli?
   ”Grattis till studenten, förlåt att jag har varit helt frånvarande den senaste veckan…”
   ”Tyst, det är okej”, log bara Adrian.
   ”Men jag vill gottgöra dig lite”, sa Mikko och tog av sig sin väska och började rota i den.
Lite osäkert tog han fram en brun fluffig gosedjurskanin som höll i en morot. Egentligen hade han köpt gosedjuret på en barnaffär och sytt dit studentmössa och ett blågult band som han gladeligen hängde över Adrians hals. Leendet på den brunhåriga killens läppar var oslagbart när han såg från Mikko till kaninen och up på Mikko igen. Det värmde att se en av sina bästa vänner så glad.
   Skrattande slängde sig Adrian sig runt Mikkos hals och kramade om honom hårt. Hjärtat slog ett extra slag och Mikko kramade automatiskt om sin vän. Deras blickar möttes och han kände hur han nästan sögs in i Adrians nötbruna ögon. Hjärtat började slå i omäsnklig  takt och han kände hur kinderna hettade en aning. Harklande släppte han greppet om Adrian som generat rättade till sin lugg. Vad  höll på att hända? Det visste han knappt själv
   ”Ni spelade bra”, sa Adrian och log brett.
   ”Tack! Men… äsch… det var ju inget märkvärdigt direkt”, sa Mikko och ryckte lite på axlarna. ”Är mer nervös inför i kväll”
   Det var sant, allt de spelat under dagen hade bara varit enbart sommarlåtar som man annars brukade spela på skolavslutningar, dessutom hade alla varit mer fokuserad på att skrika och tjuta så ingen hade knappt hört. Fast i och för sig, ett gäng med ännu fullare ungdommar på kvällen kunde väl inte vara värre? Eller jo, Robin skulle nog vara där…
”Du sjunger bra…”, sa Adrian och log ett av sina breda leenden, plötsligt blekande det, och ännu en gång slocknade hans glittrande ögon.
   ”ADRIAAANN!”, kvittrade en röst.
   Då upptäckte Mikko en mager och lång kvinna med brunt välfärgat hår och ett par intensiva gröna ögon. Det skrek businesswoman över henne och Mikko hajade till.  Av hennes leende och rosiga kinder verkade det som att hon hade fått i sig minst lika mycket som alla ungdomar runtomkring dem. Adrian log ett leende, som inte tycktes vara äkta när kvinnan knuffade sig förbi Mikko och kramade om honomn. Det störde Mikko att hela scenen såg stel ut. Var det där verkligen Adrians mor? Vad annorlunda de var… trots att deras drag påminde om varandra var deras kroppspråk helt annorlunda.
   ”Grattis till studenten gubben”, sa hon och hängde en liten flaska champagne och en bukett blommor runt hans hals. ”Jag orkade inte stå och vänta vid plakatet som pappa och jag beställt…”
   ”Det är lugnt May, och tack”, log Adrian stort.
   ”Vem är det här då?”, sa plötsligt kvinnan och vände sig mot Mikko.
   Nervositeten steg när de gröna ögonen synade honom uppifrån och ned. Dumt stod Mikko där, skrapade ena skon i marken och önskade att han bara kunde försvinna. Osäkert bet han sig i läppen, ville dölja snakebitsen. För första gången kände han sig opassande. Om hans morsa var sådär, hur var då hans farsa? Inte blev det bättre när May, som hon tydligen hette rynkade lite på näsan.
   ”Det är Mikko”, sa Adrian och skrattade. ”En vän och…”
   ”Åh, trevligt”, sa May och log, ett sådant där överlägset litet leende och Mikko svalde. ”Kom nu   Adrian… vi måste gå”
   Den druckna kvinnan tog ett stadigt tag om sonens arm och förde iväg honom. Fåraktigt stod Mikko kvar och såg med huvudet på sned på när den brunhåriga valpaktiga killen blev bortsläpad från honom. Det kändes inte bra, trots det så log bara Adrian och himlade med ögonen när deras ögon möttes som om det inte var någon fara. Mikko log tillbaka, trots att det kändes som att det var något som brast i honom. Av någon anledning trodde han att Adrians föräldrar skulle vara, annorlunda. Blicken han fått av May gick inte att ta miste på, hon avskydde honom. Var det hans klädstil? Eller var det något annat? En kombination av något? Eller? Mikko stod  där i folkvimlet och visste inte vart han skulle ta vägen för tillfället ville han bara försvinna  från jordens yta.
Alla tankar bröts dock när han hörde hur telefonen började ringa. Fortfarande förvirrad tog han upp telefonen och tryckte på grön lur innan han förde den mot örat.
   ”hallå?”, sa han och slet blicken från den punkt Adrian blivit uppslukad av allt folk.
   ”Vart är du? Vi måste ju till lokalen!”,  suckade Tom i andra änden. ”Har du grattat din pojkvän?”
   ”Öhh ja… men va?! Nej jag och Adrian är inte ihop!”, skrek Mikko fram och han tog sig snabbt om munnen, chockad över sin egen reaktion. ”Vi är bara vänner…”
   ”Jaja, visst vi säger så… men när kommer du?”, sa Tom och plötsligt hördes något mutter i bakgrunden. ”Eddie hälsar att om du inte kommer NU så ersätter vi dig med orangutang som rockar rockring”
   Det fick Mikko att fnissa. ”Jahaja, bäst att göra som ni säger då… jag är på väg”, sa han och tryckte på röd lur.

Alltså förlåt för mamma, hon är som hon är… :S

Ingen fara :3 hoppas du hade en rolig mottagning! 

Skulle ha varit roligare om du varit där, haha, alla frågade vem jag fått den gulliga kaninen av :)
Jaså, och vad sa du? O.o :3

Att jag fått den av dig såklart!!8D Men nu ska jag till din spelningen, ses där! ^^

   Mikko kunde inte sluta le. Adrian visste hur man kunde jaga bort dumma hjärnspöken helt klart. Skönt att han inte verkade bry sig om vad hans föräldrar tyckte. Men Mikko kunde fortfarande inte släppa Adrians bittra min. Den som han alltid fick när han nämnde sina föräldrar, varför? Mikko bet sig ena ringen i läppen, det visste han inte. Skulle han våga fråga?
   ”Mikko, vi ska på snart”
   just ja speningen! Mikko skakade på huvudet och såg upp på Samuel som stod där med ett stärkande leende. Rummet de satt i va litet med enbart en soffa, några stolar och ett bord. En frän lukt av något som påminde om rökelse var som satti väggarna. Mysigt var ordet som Mikko använde för att beskriva det Det var nära scenen, man kunde höra allt folk och musiken utanför. Bandet som spelade nu var bra, riktigt bra. Mikko började bli mer nervös än vad han kanske egentligen behövde vara… men nu gällde det. Efter flera månader skulle han upp på scenen igen, det kändes konstigt. Nyttigt såklart, men jobbigt på samma gång. Usch vad han började känna behovet av att gå på toa. Snabbt knep han ihop händerna och pressade ihop läpparna, det här skulle gå bra. Han sjönk djupare ned i soffan och slöt ögonen, det skulle det…
   ”Mikko, hur är det?”, sa Ying och höjde ett ögonbryn.  
   ”Det är bra, mer än bra”, sa Mikko och öppnade ögonen igen och reste sig upp. ”Nu ger vi allt!”

Jag hade bara väldigt tråkigt igår så jag gjorde Adrian och Mikko på Sims, haha. Angående mitt skrivande, jag håller på och det går frammåt, ni får ha lite tålamod! hurra och en klapp på axeln för er som står ut med denna vänta! Ha tålamod med mig! ^^ Men jag tänkte bjuda på denna bild i alla fall :3

 

You gave me scars

that'll never go away

You where a carnivore

and I was your prey
You laughed at me
made me look like a fool

But beware I'm stronger now
It's time for my revenge 

You can run but you can't hide
I know you understand the words

Same words you told me once

But now it's your turn to run
Run like a rabbit in your own game

it's time for my revenge

 

You played with the sherds

of my broken reflection
You tricked me in to your game

with falseness and lies

I'll not fall for that agian
beware, I'm smarter now
I'ts time for my revenge

[ref:]

Simon
Den utsatta tiden var sex men folk började dyka upp närmare åtta nio. Vid tio var det fullt ös och Simon började känna sig mer som hemma i storstan igen med en massa personer runt sig. Det kändes bra och efter några öl kändes det ännu bättre. Huvudet var sådär lagom bortdomnat och efter kanske tusende tjejen som raggat upp honom så fick det bli nog. Utmattad, men glad damp han ned i en soffa bredvid en svarthårig kutryggad figur.
   ”Ångrar du fortfarande att du kom?”,  flinade Simon och räckte Leo en öl.
   Leo hade suttit där i en soffa i över en halvtimme och sett ut som en lite butter varele. Ja, Simon höll koll på honom. Det var väl inget fel med det, eller? Hur som helst, ett tag hade han faktiskt gått runt och minglat och en hel del tjejer hade varit runt honom, hans nervösa rodnad då hade varit oslagbar. Simon kanske var lite an en tyrann som gillade att se andra plågas? Kanske…
Som svar skakade Leo på huvudet och tackade även nej till ölen på samma veva.
   ”Otroligt, ensamvargen gillar att umgås med människor?”, skrattade Simon och han hals var hes efter att fått överröstat musiken alldeles för många gånger.
  ”Ja…jag… måste ut och ta luft”, mumlade Leo och reste sig upp från soffan.
   Simon skrattade bara och tog en till klunk öl. I ena ögonvrån såg han hur Leo smet ut till verandan, garantera till sin lilla byracka. Vad var det med den pojken egentligen? Stängd som en mussla och det var minsann väldigt svårt att försöka hitta pärlan och låta den skina. Skitsamma… Simon drog handen genom håret och lutade sig bak i soffan och såg sig omkring. Det var verkligen som att hela skolan hade kommit…
   ”Hej”, kvittrade plötsligt en röst. ”Du är Simon va?”
   Simon tittade upp och där stod en brunett med långa ben och stora bröst. Hennes läppar var glansiga och ögonskuggan glittrade. De stora bruna ögonen var inramade med ett tjockt lager maskara och ett par lösögonfransar. Okej, så det fanns tydligen sådana i bushen också. Simon log bara ett bländade leende och hon satte sig bredvid honom. Lite dumt la hon benen i kors och började vira en av sina bruna lockar mellan fingrarna. Blicken han fick var intensiv, han kände igen den.
   ”Japp, det är mitt namn ja”, skrattade Simon. ”Och ditt är?”
   ”Therese, men kalla mig Tess, alltså, ditt hus är otroligt!”, fortsatte hon kvittra och masade sig närmare honom. ”Varför sitter du är alldeles ensam?”
   Simon höll nästan på att sätta ölen i halsen när en av hennes lösnagelprydda händer lades på innerlår. Okej, det var inte direkt ett problem att förstå vad hon ville. Det skulle inte vara en dum idé att få någon till säng, skulle bli mindre ensamt. Men nej, inte någon tjej som hon. Vem visste vilka könssjukdomar hon bar på. Men å andra sidan… varför skulle han försöka vara ansvarsfull när han egentligen inte ville vara det?
   ”Det blev visst bara så”, sa han och gav henne ett brett leende la en arm över hennes axlar, började leka lite med hennes hår. ”Men nu är jag ju inte ensam längre”
   ”Sant”, viskade hon och hennes fingrar började massera hans innerlår. ”Skulle du kunna visa mig runt? Där det är mindre folk”
   Plötsligt hade hennes kladdiga läppglansläppar pressats mot hans och hon gav honom en passionerad, eldig kyss. Simon besvarade den, ville känna hur hennes kyss kändes. Det var länge sedan han prövat, se om de gamla takterna satt i. hennes fingrar letade sig upp mot hans nackhår och hans egna händer smekte hennes rygg. Det kanske skulle gå ändå? Hon var bra… bra tidsfördriv, experiment för att se om allting fortfarande funkade som det skulle där nere? Skämt å sido, han visste att allt funkade.
   Mitt i kelet och hånglet bröts allting när ett hjärtskärande tjut hördes utanför huset. Simon brydde sig inte ens att Tess hade satt sig gränsle över honom utan reste sig upp ur soffan och lyckades tappa flaskan på köpet. Ölen rann ut över den vita mattan och det skulle bli ett helvete att få bort det sedan, men strunt samma. Han visste bara att det var en person där ute, och vad kunde ha hänt honom? Då hördes det ett skall utanför och nu var Simon inte den enda som hörde tumultet utanför. Simon rusade ut på verandan och scenen han såg fick honom att tappa hakan.
   Leo stod där med en hand över sin näsa, blod sipprade mellan de slanka pianofingrarna. Där bredvid honom stod Assasin med rynkad näsa, blottat tandkött  och skräckinjagande blodiga tänder. Som en skyddande mur så ingen skulle röra hans husse. Inte förrän då såg Simon två andra killar som såg från Assasin till en en annan varlese som låg där hopkurad på altanen i fosterställning. Då insåg Simon att det var den finnige Jonas som kurat ihop sig där och ömsom svor, ömsom grät. Han höll en av sina händer tätt emot kroppen och den såg ut att blöda ymnigt.
   ”Jag ska se till att den där hunden mördas!”, tjöt han argt oh blängde på Assasin och Leo.
   ”Du får skylla dig själv när du hoppade på mig utan anledning!”, tjöt Leo fram grötigt, lät nästan som att han var full.
   ”Du bussade ju jycken på honom!”,  tjöt Adam argt och gick fram till sin vän som låg där och kved på altanen. ”Idiot, det monstret ska dö!”
   Simon såg på den ena till den andra och kände sig som ett frågetecken. Hans gröna blick föll dock på Leo som torkade gång på gång sin rinnande näsa. Husse och hund såg nästan lika dana ut med blod runt munnen och blodig blick. Det var något som stack till i Simon, detta var hans fel eftersom att han dragit med sig Leo från början. Inte förrän då hörde Simon allt sorl bakom sig. När han vände sig om verkade det som att hela festen hade flyttats ut hit i kvällskylan och alla stirrade på de blödande pojkarna.
   ”Leo, vad hände?”, sa han tillslut och la huvudet på sned.
   Leo gav honom bara en frostig blick. ”Jag visste att det skulle bli såhär…”
  Den svarthåriga pojken torkade sig under näsan ännu en gång med skjortärmen innan han smidigt hoppade över broräcket ned på gräsmattan och sprang  mot grindarna med sin hund hack i häl.  De Simon ände paniken i bröstet. Nej, han fick bara inte försvinna sådär!!
   ”LEO!”, ropade han ut mot dem när de sprang mot grindarna. ”LEO FÖR HELVETE STANNA OCH FÖRKLARA!”
   Det hjälpte inte alls, plötsligt hade killen och hunden försvunnit utom synhåll, uppslukad av mörkret. Simon bet sig i läppen och kramande om träräcket så hårt att knogarna vitnade. Fan, fan, fan helvete vad hade ställt till med?! Plötsligt såg han blåa och röda ljus från en ambulans och straxt efter hörde man även det öronbedövande ljudet. Det var signalen på att festen var avstyrd och folk började gå hem. Vart man än vände sig om och lyssnade hade alla samma samtalsämnet på sina läppar. ”psykpojken med rabieshunden”. Finn Jonas fortsatte svära och kasta förbannelser över Leo och Assasin när ambulanspersonalen tog med honom till sin bil och skulle köra honom till akuten. Allting gick så fort att Simon inte ens märkte att han var alldeles ensam i huset när ambulansens tjut enbart hördes som ekanden genom kvarteret. Själv stirrade han ut i mörkret. Leo, vad hade hänt med Leo? Hur hade allting gått till? Vad hade egentligen nyss hänt?

YAAY ett kort inlägg... hoppas det dög haha! :3