Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Ändra kläder till studentskivan var ett måste. Väl där skulle väl någon full människa spilla någon klibbig drink eller rött vin som aldrig skulle gå bort. Jag såg mig i spegeln, såg till att alla blåmärken var täckta. Då sog det mig att jag och Mikko hade uppenbarligen mer gemensamt med varandra än vad ögat kunde se.  Vi försökte dölja våra djupaste hemligheter för omvärlden med hjälp av kläder.
   Knarrandet av dörren vittnade om att någon kom in i mitt rum. Jag behövde inte ens se mig om för att  veta vem det var, mamma. Hennes gröna ögon såg på mig genom spegeln och jag log tillbaka och knäppte sista knappen på västen. Mottagningen hade ändå gått bra, så länge en mängd släktningar var i huset kunde jag känna mig trygg. Arthur var inte så dum att komma med nedlåtande kommentarer eller slag då. Kommenterarna fick jag så vackert av mina mor och far föräldrar. Jag hade blivit van att vara släktens felande länk och hackkyckling så jag lät dem hållas…
   ”Jag vill inte att du ska umgås med den där Mikko”, sa plötsligt min mamma och hon satte sig ned på min säng, hennes gröna ögon var gravalvarliga. ”Han är konstig…”
   Varför var jag inte förvånad över att hon skulle säga något sådant? Enda sedan hon träffat Mikko hade hon haft den där blicken. Blicken som bad mig att sluta upp med det jag höll på med och bara vara ”normal”.
   Jag vände mig om och höjde ett ögonbryn åt henne. ”På vilket sätt då?”
   ”Allt omsakligt krimskrams runt munnen, han sminkar sig, kläderna, ja allt!”, sa min mamma och rynkade lite på näsan. ”Påminner mig om alla de där hemska punkarna på 70-talet… och vad skulle Arthur säga?”
   Jag höll nästan på att tappa hakan när jag hörde May yttra alla de där hemska påståendena om Mikko. Hur kunde hon döma någon utan att ens lärt känna personen i fråga? I min värld skulle man kunna acceptera alla oavsett hur man såg ut eller vad man gjorde, framförallt inte döma någon innan man lärt känna dem. Tydligen var det bara i min värld. Ett liv utan Mikko… nej det fanns inte ens!
   ”Det som är osmakligt är ditt sätt att döma människor”, sa jag, vart pondusen kom ifrån visste jag inte, men när folk talade illa om Mikko så började det bara koka inom mig. ”Jag bryr mig verkligen inte om Arthur eller vad han tycker, det ända han skulle kunna göra är att hacka och sparka mer på mig än vad han redan gör, så det spelar ingen roll!”
May såg chockat på mig och hon höll nästan på att vippa ut vinglaset som hon höll i handen, den röda vätskan var farligt nära glasets kant. Inte förrän några sekunder efter insåg jag vad jag egentligen sagt och chockat slog jag händerna för munnen. Hade jag verkligen höjt rösten åt min egen mamma?
  ”Förlåt jag…”, började jag svamla och jag såg ned i det välpolerade golvet.
   ”Du gillar honom verkligen”, sa min mamma plötsligt, hon lät sval på rösten, chockad. ”Adrian… snälla”
   ”Som vän, ja”, sa jag och kliade mig i nacken, hettan spred sig på mina kinder och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. ”Jag måste verkligen röra mig…”
   ”Adrian, snälla gör inget dumt, och Mikko är inte bra för dig lova mig att sluta umgås med honom”, sa May och reste sig upp från min säng, gick fram till mig och la en hand på min axel.
   Jag skakade bara av hennes axel, den bubblande ilskan kom tillbaka. ”Lita på mitt omdöme och på att jag vet vad jag gör… jag vet att du vill mitt bästa men ibland vet du inte vad som är bäst för mig, det har bevisats många gånger, hej då, jag sover i lägenheten i natt”
    'chocken över att jag vågat höja rösten sådär till min egen mamma satt kvar i mig. Förvirrad och med lite dåligt samvete lämnade jag May där i mitt rum och tog trappen två steg i taget. Det skulle vara skönt att slippa se den här byggnaden på ett tag. Nu ville jag bara fokusera på positiva saker, det skulle bli trevligt ikväll och Mikkos band skulle spela. Att få höra dem skulle bli kul.
   När jag stängde dörren efter mig och började gå mott busshållplatsen försökte jag fortfarande få grepp om vad som hänt. För bara någon månad sedan skulle jag skakat som ett asplöv, gråtit mig till söms av beslutsångest över ifall jag skulle umgås med Mikko eller inte ifall min mamma sagt sådär. Nu spelade det ingen som helst roll vad hon eller någon annan ansåg.  Jag ville umgås med Mikko så enkelt var det, han gjorde mig glad och uppenbarligen gjorde jag honom glad också. Så simpelt var det och inget annat verkade vara mer självklart för mig än att jag ville umgås med honom.
   Där och då, vid den blåa busskuren den försommar kvällen. Då solen höll på att smyga sig ned bakom husen och vinden som lekte i mitt hår bestämde jag mig. I takt med mitt bultande hjärta tog jag några djupa andetag. Drog in alla dofter av pollen, blommor, löv och asfalt. Mina föräldrar skulle inte styra mitt liv… kosta vad det kosta ville.
   Knastrandet av bildäck och lukten av avgaser fick mig att komma ur mina tankebanor. Jag gick på bussen och kände mig mer säkrare än någonsin. Snabbt smsedade jag mina klasskompisar och Mikko att jag var på väg med ett stort leende på mina läppar. Inget speciellt hade egentligen hänt, ändå kände jag mig så annorlunda inuti. Iris hade sagt hur bra det var att jag umgicks med Mikko, det var också tvärtom. Den blonda, långa, lite osäkra men snälla killen var uppenbarligen bra för mig med.

   När jag kom till lokalen, hamnmagasinet som låg vid älven, så var det redan fullpackat med folk. Man fick riktigt boxa sig fram mellan människor.  Den lokalen var mysig, luktade gott och de brukade alltid sälja gott fika. De röda sofforna som stod utplacerade lite varstans i fikalokalen var dock alltid upptagna. Lika dant de blåa vid den lilla scenen som det brukade vara diktuppläsning på ibland. Som väntat var det inget som inträffade  på den lilla scenen nu.  Istället satt det några ungdomar där och drack cola, man fick inte "förtära alkohol" här inne men jag slog vad om att alla fått i sig tillräckligt innan  de kom hit och skulle få i sig ännu mer efter att de varit här. Jag skakade lite på huvudet innan jag med snabba steg passerade trappen som ledde upp till loftet och fortsatte in till spelningsrummet.  Ett stort rum med en scen på ena långisdan och stora högtalara i taket. Det var blandat med folk, några satt på golvet, andra stod, men det var en massa folk där i alla fall. Jag log när jag såg hur många som kommit för att se Blue Spirits spela. Inte förrän då insåg även jag hur uppslet jag var över detta.  Hjärtat slog hårt emot bröstkorgen och jag kände hur min mun formades till ett brett flin.  Snart skulle detta öronbedövande sorl översötas av musik. Musik av Blue Spirits, och sångaren var ingen mindre mindre än Mikko vars sångröst gett mig gåshud förut.

Det tog några minuter innan bandet tog sig upp på scenen.  Och mitt leende blev om det ens var möjligt ännu bredare. Frontmannens blonda hål lös nästan som guld på grund av strålkastarna, hans ögon var välmarkerade med eyeliner vilket fick hans ögon att gnistra likt safir och smaragd.  Hettan i mina kinder spred sig till halsen och hjärtat slog omänskligt fort. Vad höll egentligen på att hända? Så fort jag såg på Mikko hände något inuti mig, jag blev varm, glad, och ett leende kröp alltid fram. Snabbt skakade jag på huvudet, försökte skärpa mina sinnen. Istället började jag fundera på hur de var klädda. Inte förrän då gick det upp för mig att Mikko hade sin svartgrå randiga munkjacka som han alltid använde. Jag himlade lite med ögonen och log, skulle han någonsin ta av sig den? Troligast inte, lika lite som att jag skulle ta av mig skjortan. Ett sting av dåligt samvete slog mig, jag hade inte berättat för honom… skulle jag någonsin göra det? Kanske…
Ett tag såg Mikko ut som ett rådjur som blivit bländad av strålakstar ljuset av en bil. Han såg bara ut på allt folk som stirrade tillbaka på honom. Men snart nog ruskade han på sin blonda hårman och greppade mikrofånen.
   Därefter nickad han åt resten av bandet och därefter började Tom att slå in resten av medlemmarna och då började musiken spela. Varje liten del av min kropp njöt av denna händelse.  Publiken började jubla och så även jag. Att höra Mikkos röst sjunga texterna till hans egna sånger gav mig gåshud igen. Jag hade lust att stanna tiden, just detta ögonblick och supa in känslan ändå mer. Mikko var helt otrolig och han visste inte ens om det. Hur kunde en människa med så mycket talang inte veta om det själv?