Allt som ryms i ett sinne

Mikko
 Ett tag kändes det som att han skulle dö där i strålakstarljuset som bländade honom. Det var så pass skarpt att han enbart såg publiken som mörka siluetter. De hördes helt klart mer än vad de syntes. Mikko tog tag i mickstativet för att inte fall omkull där på scenen av rampfeber. Då slöt han ögonen och tog ett djupt andetag.
Detta skulle gå bra.
Precis när han intalade sig själv det så hörde han rösten som gjorde honom alldeles varm innombords. Den var lite nasal, precis som när personen i fråga pratade, fast nu tjoade han i kör med resten av alla ungdomar, Adrian. Hjärtat slog i allt snabbare takt så Mikko trodde att det nästan skulle höras ut i högtalarna. Illamåendeet kändes plötsligt mindre påtagligt. Adrian var där, detta skulle gå. Bättre blev det när musiken började att spela och de välkända tonerna och ackorden till deras musik fyllde rummet.

Själva uppträdandet kom Mikko knappt ihåg. Allt var en suddig och luddig dimma så om han gjorde bra ifrån sig visste han knappt. Det kändes dock bättre när han vände sig och om fick gillande blickar av sina bandmedlemmar och publiken slutade inte att jubla. Då måste det med andra ord gått bra. Lättnaden att de spelat klart giget var en otrolig obeskrivlig känsla. Ett leende lekte på hans läppar när han lyckligt tackade publiken som fortfarande jublade och skrek. Jösses var det verkligen så mycket människor som hade lyssnat? I vanliga fall skulle väl det fått Mikko att känna sig sämre till mods av allt folk men inte denna gång. Tankarna var i andra banor, han försökte söka upp en specifik människa. Leendet som den storögda hundvalpssöta killen hade på sina läppar smittade av sig. Där omringad av sina klasskamrater stod han med rosiga kinder och var en av dem som fortfarande klappade händerna och busvisslade. Åh vad det skulle bli kul att höra vad ha tyckte om allting sedan.
   Allting hade gått helt enkelt perfekt. När Mikko satte tillbaka micken i stativet så kändes det nästan som att gå på rosamoln, eller att en tung ryggsäck med sten lättade från hans axlar och det inte blev lika tungt att gå. För första gången på länge kände han sig stolt över sig själv. Stunder som denna kom han på varför han tvingade sig upp på scenen. Kicken efteråt var oslagbar, bättre än någon annan drog i hans ögon.
   ”Hey Mikko, det måste vara varmt med den där långärmade tröjan, varför tar du inte av den?!”
   Nej ryggsäcken hade inte försvunnit, någon hade bara lyft lite på den för att retas med honom. Det var inte ens värt att vända sig om. Idioten hade ett brett flin på läpparna och det kunde Mikko veta utan att se hans uppenbarelse.
   ”Du som är en sådan uppmärksamhetshora, du borde visa alla hur patetisk du är!”, hånskrattade Robin och applåderna började avta.
   Varför lyckades alltid den idioten och förstöra allting? Detta var vad Mikko befarat. Ja, varför skulle någonting gå smidigt och som han försökt tänka? Det gick aldrig att tänka positivt, man blev bara besviken. Mikko sneglade på sina bandmedlemmar som såg allt annat än roade ut. Bland annat Tom stod där med vilt uppspärrade ögon och såg mer ut som en mordisk björnhona som ertappat någon med att skada hennes björnunge.
   ”Tom, det är inte värt det…”, sa Mikko och försökte fånga upp sin väns blick men det var omöjligt.
    Den uppretade björnen lyssnade inte. Hatiskt hoppade den bastanta killen ned från scenen och klampade sig fram mellan folkhopen till Robin. De andra bandmedlemmarna följde efter Tom likt ett pärlband. Ensam stod Mikko kvar där på scenen… handfallen.
   ”Vad sa du nyss?”, morrade Tom varnande åt Robin och innan kräket hann torka bort sitt hånflin hade han blivit upptryck mot väggen. ”Är du helt dum i huvudet som inte fattar att du ska låta bli Mikko?!”
   Åh han gjorde det ju bara värre!
    Robin bara flinade. ”Inte visste jag att du fortfarande skyddade er sjungande lilla fjolla, är ni tillsammans eller?!”
  Mikko vände bort blicken när den första smällen utdelades mot Robins ansikte. De två biffiga killarna drabbades samman likt två stora kolosser och snart nog låg de båda på golvet och en ring av människor hade bildats runt dem och Mikko såg dem knappt. Inte blev det bättre av att Robins vänner hoppade in i det hela och försökte övermanna Tom. Vilket slutade med att Ying, Eddie och Sam hoppade in och envigen blev plötsligt en äkta strid och människohögen som bildades blev större. Magen vred sig på Mikko och han förmådde sig knappt att titta… varför? Varför? Allting hade börjat så bra och sedan måste det förstöras på grund av ett provocerande dumhuvud.
   ”Sluta!”
   Var det verkligen han som skrek ut det där? Ja tydligen, men ingen tycktes höra. Mikko knöt knogarna hårt så att de vitnade och blängde på dem. Han ville få ett stopp på det hela. Allting skulle bara bli värre. Det var kaos, precis som i hans egen hjärna. Nej slagsmålet fick inte fortsätta!
   Snabbt greppade han micken. ”MEN SLUTA FATTAR NI TRÖGT ELLER?!”
   Hans egen röst sprängdes ut i högtalarna och tack och lov fick det slagskämparna att sluta slåss. Istället såg alla fåraktigt på honom. Smärtan att se Tom med ett blåöga och Sam med en sprucken läpp gick inte att beskriva. Mikko bet sig i läppen och slängde micken på scenen så det tjöt i högtalarna. Allting var förstört, precis allt… 
 Då märkte han hur Adrian tittade sorgset på honom. Toppen, så hade han också sett allting. Mikko som hade hoppats på en bra kväll. Nej, känslorna inom honom blev för stora och ångesten kom krypande. Snabbt hoppade han av scenen och sprang ut från hamnmagasinet, lämnade alla sina vänner där i tegelbyggnaden, han orkade inte. Snabbade på sina steg och sprang upp mot filmstaden, genade över vägen till parken på andra sidan den stora röda "SF" skylten. Handfallet satte han sig på en av de vita bänkarna vid fontänen. Bittert drog han huvtröjan tätare mot kroppen och tittade in det sprutande vattnet, vinden låg på så han blev lite blöt av de vattendroppar som slet sig från fontänen. Varför, varför hade det hänt?! I all stress fiskade han upp en ciggarette och försökte tända den med skakiga händer.
   ”Mikko?
Han vände sig om och där i motljuset av den nedåtgående solen så såg han Adrians siluett komma gåendes mot honom.  Toppen, så hade han kommit också istället för att vara med sina vänner och ha en trevlig student. Vilken glädjedödare Mikko kunde vara, han och alla hans problem kunde ta sig på valfritt ställe.
   ”Gå tillbaka till dina kompisar och ha en trevlig kväll på studenten”, sa Mikko och drog ett halsbloss. ”jag klarar mig…”
   Adrian suckade tungt och satte sig bredvid honom. ”Du fattar ingenting, hur skulle jag kunna ha kul om en av mina bästa vänner mår dåligt?”
   Mikko såg frågande på Adrian som log ett milt leende, kunde den killen sluta säga så sanna och perfekta saker vid sådana rätta tillfällen? Mikko log och himlade lite med ögonen. Nej, det gick inte att vara sur när Adrian var i närheten.
   ”Hoppas Tom fick in en bra smäll på Robin, det förtjänar han”, sa Adrian och skrattade smått. ”Nu fick jag se honom i alla fall…”
   ”Önskar att du inte behövt det”, sa Mikko och suckade tungt. ”Förlåt, jag ville inte att han, eller något av mina problem skulle komma i vägen ikväll, du måste vara less”
   Adrian skakade på huvudet. ”Var inte dum, inte ditt fel att Robin är ett sådant dumhuvud som väljer strider vid konstiga opassande tillfällen”
   ”När är strider passande?”, skrattade Mikko plötsligt och log mot Adrian.
   ”Kärlek, tillexempel”, sa Adrian lite fundersamt och han fick en blick som tydde på att han var långt bort i fjärran. ”Då får man gå hur långt som helst”
   ”Så det säger du”, sa Mikko med ett bredare leende. ”hur långt då?”
   ”Jag sa ju det, man kan inte gå långt nog”, skrattade Adrian och reste sig upp från bänken. ”Nä, jag fryser, ska vi gå någonstans?”
   Mikko såg frågande på sin vän. Grabben som klätt upp sig för studentskiva och allt, skulle han bara strunta i den? Det kunde inte Mikko vara boven för.
   ”Äsch, ta dina klasskamrater och gå till er studentskiva”, sa Mikko och knäppte av lite aska från ciggaretten. ”Jag klarar mig…”
   ”Det tror jag säkert, men nu är det så att jag vill vara med dig”, sa Adrian och tog Mikkos hand, drog upp honom på fötter. ”Vi går till hemmakväll och köper godis och dricka, sedan får vi se…”
   Adrian kunde nog inte förstå själv hur mycket de där orden värmde egentligen. Mikko kunde inte sluta le. Men det var en sak de var tvungna att göra först dock. Mikko suckade djupt.
   ”Vi borde gå tillbaka och se hur allting gick efter slagsmålet”, sa Mikko och bet sig i läppen.
   ”Vi går dit tillsammans, visar att vi lever och ser till att dina kompisar lever, sedan gör vi något, bara du och jag”, sa Adrian med ett brett leende. ”Robin har fått sitt lilla roliga ikväll och om något händer så…”
   ”Så?”, frågade Mikko och höjde roat ett ögonbryn.
   ”Så stöter han på mig och då blir det inte roligt!”, skrattade Adrian och Mikko hängde på. ”Kom, nu fixar vi allting och sedan så ser vi till att fira min student som jag själv vill, med dig”
   Tillsammans gick de tillbaka längst grusgången i parken, mot hamnmagasinet. Älven lös som guld i sommarvärmen och vinden blåste varmt när de gick där senare längst kajen. Mikko sneglade på den brunögda killen som gick där bredvid honom och babblade på om vardagliga saker med studentmössan gulligt på sniskan. Ryggsäcken på Mikkos axlar lyftes lite ännu en gång, och det var ingen annan än Adrian som hjälpte honom släpa på den annars tunga bördan. Vad skulle hänt ifall inte träffat Adrian där på bussen? Det ville Mikko inte ens tänka på.