Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Efter en halvtimme hittade vi Timmo i parken. Han stod och skällde på några ekorrar som satt uppe i ett träd med stora svansar och tjattrade på besten nedanför dem. Hela grejen när jag, som annars var rätt lugn av mig, klampade fram till min hund och ömsom grälade och ömsom var glad måste sett rätt roligt ut. Den dumma hunden, han hade gjort mig så rädd och jag var så tacksam och lättad att vi hittat honom. Timothy var nog världens finaste hund och en sann vän. Irriterande nog var jag tvungen att släpa iväg honom från trädet i kopplet och Timothy stod på bakbenen och skällde på de ludna pällsbollarna uppe i trädet som fortsatte att låta och väsa.
”Ja, Mikko här har vi Timothy, Timothy här är Mikko”, pustade jag ut och tryckte ned min hund i sittande ställning.
De två främlingarna stirrade på varandra intensivt, den ena med större ögon än den andre. Det fick mig att le och jag kom på mig själv med att se rakt in i Mikkos dubbelfärgade ögon alldeles för länge för att det skulle verka normalt. Men den långa gängliga lintotten tycktes inte märka det, han tyckes blivit hypnotiserad av Timothys intensivt ljusblåa ögon.
”Hej på dig rymmare” Ett leende spred sig på Mikkos läppar och han satte sig ned på knä framför hunden som slickade hans händer
”Ska jag lämna er två ensamma en stund?”, skrattade jag och gav Mikko ett skämtsamt leende.
 ”Jätte roligt”, sa han bara och reste sig upp och borstade av sina mjukisbrallor. 
Inte förrän då gick en sak upp för mig, han såg så där blek och glåmig ut igen. Som den gången han varit i skolan, sjuk. Jag bet mig lite i läppen och såg på Timothy. Skulle jag säga något över huvudtaget om det? Han såg inte riktigt kry ut. Och dumma mig som tvingat honom och leta efter Timothy.
”Tack, det uppskattades verkligen”, sa Jag och log ett brett leende mot honom. ”Förlåt om jag var till besvär…”
Mikko skakade bara på huvudet. ”Nä… nää då, det var bara trevligt”
Ja, det hade det… som alltid när vi två spenderade tid tillsammans. På något sätt kändes det naturligt. Jag hoppades bara inte att han tyckte att jag stalkade honom allt för mycket.  De flesta fall var det inte ens meningen att träffa honom, det bara skedde. Ödet kanske? Undra vad han tyckte om det egentligen…

Mitt i mina egna tankar hördes en stor åskknall och på bara några sekunder började regnet skölja ned över oss. Mikko svor och drog jackan tätare om sig, jag gjorde lika dant, vinden började bita riktigt ordentligt. Snabbt sprang vi båda in under ett stort träd och jag kunde inte hålla mig för skratt. Varför började det alltid regna när vi sågs? Jag slutade dock när Mikko bara stirrade konstigt på mig.
”Vi måste in innan vi blir dyngsura”, flinade jag med en axelryckning.
Mikkos ögonbryn drog ihop sig och jag såg hur han bet tag i den ena ringen i sin läpp. Något fick mig att känna vemod. Vad tänkte han på egentligen? Med huvudet på sned studerade jag honom och försökte lista ut vad som rörde sig i hans huvud, vilket var allt annat än lätt. Av dessa gånger jag mött honom visste jag att det var mycket som fanns under ytan som han inte visade eller sa, ingen idé att försöka tyda hans tankar.
”Jag bor bara några kvarter bort”, mumlade han fram tillslut och gömde sitt ansikte bakom den tjocka blonda luggen.
”Men vad bra, vi kanske kan gå dit? Om Timothy får följa med såklart”, sa jag försiktigt och såg ned på min hund som ledsamt tittade upp på mig, ungefär som om det var jag som bestämde vädret.
En nick fick jag till svar och Mikko började gå. Jag följde hack i häl med en hund slimmad mot mina ben. Jo, nu passade det minsann att lyda. Med himlande ögon log jag för mig själv, den där hunden skulle man aldrig förstå sig på. Bara synd att jag inte fick ha honom hemma hos mig.Tur att jag hade en snäll syster som lät Timothy stanna där tills jag tog över lägenheten, när det skulle bli.

De bodde väldigt enkelt och mysigt, var det första jag kom att tänka på när vi kom in i hallen som tre dyngsura kattungar. Det luktade nybakat från köket och värmen var välkommande med tanke på vädret vi just gått i. Mikko hängde upp sin skinnjacka på närmaste krok och trampade av sig skorna. Per automatik härmade jag honom och tacksamt tog jag av mig den våta jackan som man nästan skulle kunna krama vatten ur. Man hade hunnit bli kall också.
”Mikko, vad har jag sagt om att bara gå sådär jag var så… åh, hejsan”
En kvinna med skaprbågade glasögon, mörkt blåa ögon och blont hår hade kommit in i hallen och studerande frågande på mig. Av förklädet att döma var hon mitt uppe i att baka något. Jag log lite försynt och nickade åt henne, hennes röda läppar log tillbaka mot mig.
”En presentation är på sin plats tror jag”, sa hon och såg uppmuntrande på Mikko.
”Mamma det här är Adrian… och Timothy”, mumlade Mikko lite blygt och stoppade händerna i fickorna. ”Adrian, det här är Iris, min mamma”
”Trevligt att träffas”, sa jag, och sedan kom jag på en annan sak. ”Hoppas det är okej att min hund…”
”Inga problem alls, ingen är allergisk så, jag kan hämta en handduk åt honom… er alla tre föresten, regnet kom verkligen oväntat”, log Iris snällt och gick in i köket innan hon hojtade. ”Vänta där bara…”
Något som slog mig var den värme Mikkos mamma utstrålade, det fick mig att le inombords. Han var lyckligt lottad. Om jag själv skulle komma hem i det här tillståndet skulle nog mamma inte bli så glad, hon skulle bara klaga. Att ta hem Mikko skulle jag nog inte våga på första taget heller. Inget illa mot honom direkt, men mina föräldrar skulle inte uppskatta hans stil. Men jag gillade den, det passade honom. Återigen smög min blick på honom.
”Sådär”, sa Iris och kom ut från köket med tre handdukar. ”Nu ska ni nog bli torra och varma”
Fortsatte Iris säga medan hon gav oss alla varsin handduk. Det var till och med hon som hukade sig ned och började torka Timothy. Vad hon var snäll… Försynt började jag själv torka mitt ansikte och hår vilket var tur så jag kunde dölja mina aneltsdrag. Jag kände hur det hettade om kinderna. Jag var inte van den snällhet Iris utstrålade. Det gjorde mig nästintill blyg.
”Ni kanske vill ha en kopp te också?”, frågade hon när allt torkande var klart. ”jag tog mig också friheten att lämna jobbet åt sidan och baka lite kanelbullar”
Mikko ryckte på axlarna och såg på mig. ”Vill du ha?”
”Ja tack, gärna”, sa jag och gav handuken till Iris. ”Om det inte är för mycket begä…”
”Nej inte alls”, skrattade Iris, sedan gav hon Mikko en försiktig blick. ”Vill du också ha?”
Mikko nickade till svar. ”Te…”
”Ni kan gå upp på ditt rum så kommer jag med Te och bullar”, sedan gav hon mig en blick som jag aldrig någonsin fått av en människa, den var nästan tackande. ”Kul att träffa dig Adrian, trevligt med nya ansikten”

Mikkos rum var väldigt fint och på något vis passade det honom på pricken. Mörka väggar med ljusa inslag av möbler. Sängen stod i ena hörnet, vid fönstret. På andra sidan stod en lite luggsliten beige soffa  med ett lågt bord bredvid sig där en laptop låg med några ditklistrade bandloggor. En annan sak som slog mig var att han gillade manga.  Inte nog med att han hade posters uppe med olika serier som jag inte ens visste vilja det var. I bokhyllan stod det små söta mangafigurer med lite för stora huvuden. Jag kunde endast urskilja några av de kändaste figurerna, som de från Naruto.  Jag visste att jag sett den där svarthåriga typen med utlett ansikte som satt ihopkuren i en liten plastfåtölj också, kom dock inte på namnet. Den brunhåriga killen som stod bredvid och höll i ett svart häfte ingick också i samma serie. Skrattretande nog påminde det lite grann om mig, om man bortsåg det elaka leendet.
”Ehh ja”, sa Mikko tveksamt och kliade sig i bakhuvudet. ”Det här är då mitt rum”
”Fint”, sa jag och satte mig ned i soffan, Timothy la sig vid mina fötter under bordet. ”Mysigt”
Han kunde inte dölja sin förvåning, de där ögonen spärrades upp större än vad jag någonsin sett dem göra förut. Jag gav en axelryckning som gensvar och fortsatte att se mig om. Det var fint… och det slog mig att det luktade väldigt mycket Mikko där. Och vad satt jag och tänkte på? Snabbt skakade jag på huvudet.
”Det är väl inte så märkvärdigt…”, sa Mikko lite osäkert och såg sig om också, som om han försökte se det med andra ögon.
”Jag har aldrig sett sådana där”, skrattade jag och pekade på de där små mangafigurerna. ”Söta”
En lite rodnad spred sig på Mikkos kinder igen och han såg ut genom fönstret. ”Bara en samling jag har, började köpa dem och sedan kunde jag inte sluta, men svindyra, direktimporterade från Japan”
”Oj, samlarvärde?”,
Mikko nickade till var. ”mmm…”
”Du får berätta vilka alla är sedan, har inte så bra koll på manga och anime”, skrattade jag och la benen i kors, kunde Mikko sluta vara så försynt och… och… blyg? Det var charmigt, men han var värre än mig vissa gånger…
Innan det hann bli en för lång tystnad så öppnades dörren och Iris kom in med en bricka. Det rök om både muggarna och bullarna som var upplagda på ett fat. Det slog mig hur hungrig jag var när jag drog in doften av nybakat och sött te. Snabbt ställde hon brickan på det låga bordet bredvid soffan och sa något i stil med hoppas det smakar innan hon gick och stängde dörren efter sig.
”Vilken snäll mamma du har”, sa jag och tog en av de mintgröna kopparna och förde den mot munnen.
”Jo”, sa han och satte sig bredvid mig. ”Lite tjatig…”
”Det är många mammor, går inte att komma ifrån”, sa jag och tog för mig av en bulle, hungern började gnaga i mig som ett djur.
Vi satt där ett tag med varsin kopp och bara försökte återfå värmen. Tystnaden var aldrig riktigt jobbig när man var med Mikko. Det blev aldrig en pinsam tystnad, jag tyckte den var behaglig. Att sitta där i hans rum medan man hörde hans mamma som dolade på i köket var bara msysigt. Jag skulle uppskatta om det hände i mitt hem någon gång. Dock började jag snart märka att Mikko blev en smula obekväm, han fick den där blicken som sällan var ett gott tecken. Det gjorde även mig lite nervös. Gjorde jag något fel? Tveksamt ställde jag ned koppen på bordet och då fick jag syn på den. En svart gitarr som stod där i ena hörnet av rummet.
”Vad spelar du för musik?”, frågade jag nyfiket och nickade mot gitarren.
”Blandat, jag och mitt band spelar mest covers”, sa Mikko som även han ställde ned sin kopp. ”Linkin Park, Yellowcard, lostprophets och sånt…”
Det ante mig att han spelade i ett band, jag log. ”Vad heter ni”
”Blue spirits, lite småtöntigt”, la Mikko snabbt till och såg på ned i soffan.
”Inte alls, jag gillar det”, svarade jag och kunde inte sluta le. ”Antar att du är gitarristen”
Ännu en gång fick jag en nickning som svar. ”Sjunger också, men det var länge sedan vi repade”
Det var lite förvånande, jag tog en till tugga på min bulle. Kunde denna blyga människa ställa sig på en scen och sjunga? Det kunde jag inte riktigt ta mig till, men var inte helt omöjligt heller. Den killen måste ha bra sångröst om han blivit tvingad till att sjunga. Jag tvivlade på att han gått med på det frivilligt, det var bara en intuition.
”Får man höra något?”, frågade jag förisktigt.
Stackaren höll på att sätta teet i halsen. ”Här, nu?”
”Bara om du vill förstås”, tillade jag snabbt. ”Om det inte för mycket begärt!”
Han kliade sig osäkert i nacken och bet sig i läppen igen. Ännu en gång fick han den där velande blicken. Jag kände mig lite dum som rent av tvingade honom. Kunde inte hjälpas tyvärr, nu hade jag blivit nyfiken. Inte mitt fel att Mikko var en sådan mystisk person så man fick lirka ur honom svar. Men det var det som var lite charmigt med honom. Man kunde aldrig riktigt veta något om honom eller ta något för givet.
Det slutade med att Mikko ändå gick fram och tog upp sin gitarr. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare och jag hade ont i kinderna för att jag log så mycket. Det syntes tydligt att han var van att sitta och klinka på den. Alla rörelser han gjorde när han gick fram, tog upp den och satte sig i soffan igen med stadiga händer och förde tummen över strängarna för att höra om var och en av stämd. Hur länge hade han övat mån tro?
”Ehh ja”, sa han tveksamt och drog sina svartmålade naglar över strängarna. ”Vad vill du höra?”
”Vad som helst”, sa jag uppmuntrande.
”Då blir det Lostprophets, det är det senaste vi övade på”, sa han och drog över strängarna igen och harklade. 

” When our time is up
When our lives are done
Will we say we've had our fun?”

 
Det kändes som att min haka föll till marken. Det ante mig att han sjöng bra, men att hans stämma var så behaglig så den gav mig rysningar hade jag aldrig trott. De smala fingrarna dansade över strängarna och bytte position som om de var födda till det. Mikko var en sann naturbegåvning och han visste knappt om det själv. Jag knöt händerna hårt och försökte hålla mig från att säga något utan bara lyssna. 

“Will we make a mark this time?
Will we always say we tried?

Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
Standing on the rooftops
Everybody scream your heart out.
This is all we got now
Everybody scream your heart out.”

Låten fortsatte och jag satt där med gåshud och resande nackhår. Han var duktig så det nästan var äckligt. Jag kom på mig själv med att nästan sluta att andas. När han slutade att spela kände jag hur jag bara hade lust att skrika ut att jag ville höra mer. Försynt la han sig ifrån gitarren och såg nästan ursäktande på mig. Hur kunde han tro att det där var dåligt?
”Du spelar och sjunger jättebra”, sa jag chockat och log. ”jag menar det verkligen!”
”Äsch…”, mumlade Mikko som gömde sig bakom sin lugg igen. ”Det blev ju fel…”
”Hur kan du säga så?”, sa jag, nästan förolämpat. ”Jag vill inte höra att du säger så, innerst inne vet du att du är bra, punkt!”
Ett klingade skratt hördes från honom när han ställt tillbaka gitarren. Jag mös, även hans skratt gav mig gåshud. Jag åt upp det sista av min bulle och drack upp resten av mitt te. Jag frös verkligen inte längre. Tack vara Iris och Mikko var jag alldeles varm inombords. De båda var snälla utan att de själv riktigt visste om det. Tankarna avbröts av min mage som knorrade till igen, jag var fortfarande hungrig.
”Ta min bulle”, skrattade Mikko och tog sin kopp igen. Hade han verkligen hört min kurrande mage?
”Vill du inte ha?”, frågade jag och såg snett på honom.
Det störde mig lite. De gånger vi träffats så hade han inte ätit, lunchen räknades knappt för då hade han bara tagit max tre tuggor. Först hade jag trott att det  enbart var av nervositet. Men det måste vara något annat, jag ville knappt tänka på det men jag anade det värsta. Speciellt när han skakade på huvudet och log smått, som om det inte var något. Men hans ögon sa något annat, de var bekymrade och sorgsna. Den där bleka och glåmiga uppsynen kanske inte bara var för att han var, sjuk, i den bemärkelsen som jag trott förut.
”Jag klarar mig, inte hungrig”, sa han och drog upp benen emot kroppen.
”Säker?”, sa jag och höjde ett ögonbryn.
Han nickade kort och bet sig i läppen. ”Positiv, är ärligt rätt illamående”
Jag ville säga något till honom, men visste inte vad. Jag hade förstått att den killen hade lite bristande självförtroende och var blyg. Men detta var nog mer allvarligare än vad jag först trott. Mer hann jag inte fundera över för precis då började min mobil ringa och när jag läste på displayen fick jag smått panik, mamma!. Vad skulle jag göra? Kunde inte trycka bort henne men ville inte svara här inne. Mikko hade sett så bekymrad ut sist jag pratat med henne. Syntes det så tydligt på mig att allting var fel när det gällde vår relation?
”Ta det”, sa Mikko och reste sig upp från soffan. ”Det börjar bli sent…”
 Snabbt tryckte jag på grön lur och mamma han inte ens säga något. ”Jag är på väg,  ni kan börja äta…”
Så tryckte jag bort henne, jag visste att det skulle bli ett helvete hemma sedan. Men jag brydde mig inte riktigt. Osäkert såg jag på Mikko som tittade ut genom fönstret med armarna i kors. Det var så fel att lämna honom sådär.
”Jag…”, började jag men Mikko avbröt.
”Det är nog bäst att du går så inte dina föräldrar blir oroliga”, sa han och tittade på mig med en blick jag inte kunde tyda.
”Jo… tack för att du bjöd in mig, ja, tack för allt”, sa jag vänligt och nickade kort. ”Vi ses någon gång, ta hand om dig, jag hittar ut”
”Detsamma”, sa Mikko och bet sig i läppen igen. ”Syns i skolan”
Jag stannade upp precis när jag skulle trycka ned handtaget. ” Gör det, jag saknar dig där”, fick jag fram. ”Hej då, kom Timothy”
Utan att ödsla mer tid så gick jag ned och tog trappen två steg i taget med Timothy i hälarna. Jag hoppades verkligen att Mikko var okej, han hade inte sett så okej ut när jag lämnat honom där i sitt rum. Jag borde ringa honom när jag kommit hem, eller skulle jag kanske skicka ett sms? Det var otroligt vad jag börjat bry mig om honom på så kort tid. Om det var något jag avskydde var att se människor fara illa. Mikko verkade som om han hamnat i en ond cirkel på något vis....
”Ska du gå?”, hörde jag en röst från köket när börjat ta på mig ytterkläderna. ”Du får gärna stanna på middag också…”
Iris kom ut från köket igen och jag kunde inte göra annat än att le vänligt mot henne. Vad jag önskade att jag hade en sådan mor. Tyvärr så var det andra saker som väntade när jag kom hem. Mitt hjärta stretade emot när jag skakade på huvudet. Det var illa nog som det var.
” Tyvärr, jag måste hem”, sa jag och knäppte sista knappen på jackan och tänkte öppna ytterdörren.
”Adrian”, sa Iris lite tvekande, jag vred mig om och hon gav mig den där tacksamma blicken igen. ”Detta kanske låter väldigt konstigt eftersom att det är första gången vi ses, men jag är glad att Mikko börjat umgås med dig, han brukar mest umgås med bandet knappt det, jag tror du är bra för honom"
Jo, det kändes lite konstigt när hon sa så, men på ett bra sätt. Jag hoppades bara att hon hade rätt. Ett leende spred sig på mina läppar och jag nickade kort åt henne. Det blev på något vis bekräftat då, Mikko hade mer i bagaget än vad jag trott. Frågan var hur mycket det var och vad som skulle hända. En sak var då säker, jag skulle inte sluta umgås med Mikko oavsätt vad problemen var. Det lovade jag mig själv där och då.
”Tack, vad glad jag blir av att höra det”, sa jag och tryckte ned handtaget. ”Jag måste gå, tack för de goda bullarna”
Regnet hade upphört och det låg något fräscht i luften när jag började gå mot Louise lägenhet för att lämna av Timothy. När jag gått några meter vände jag mig om och tittade upp mot Mikkos sovrumsfönster, han stod fortfarande kvar och tittade ut på mig. Jag log det bredaste leendet jag kunde frammana och vinkade åt honom, det värmde när han log och vinkade tillbaka. Snabbt fiskade jag upp min mobil och knappade in ett sms.