Mikko x Adrian (del 8)
Mikko
Han läste om sms:et flera gånger. Brydde sig verkligen Adrian om honom? Kunde han verkligen göra det? De hade bara setts, fyra gånger? Mikko la undan telefonen och pressade kudden över huvudet. Vad han hatade sig själv! Han kunde inte släppa att han faktiskt förstört en kväll med vännerna, nu skulle de sitta där och fundera hur han mådde. Det var det sista han ville, ingen skulle behöva oroa sig över honom… han måste vara konstig som inte ens visste hur han skulle bete sig bland sina bästa vänner! Han fick ångest av bara det! Inte nog med det, Robin skulle göra allting så himla mycket svårare! Vad Mikko hatade sitt liv, var det ett liv han levde? Det tvivlade han starkt på!
Då hörde han hur en bil kördes in på uppfarten och en dörr smälldes igen. Så hans mamma och syrran var hemma nu? Mikko pressade kudden hårdare mot ansiktet, det var knappt att han kunde andas. Allting var, piss. Några minuter senare hörde han hur dörren till sitt rum öppnades.
”Mikko, är du redan hemma?”
Han tvingade sig själv sätta sig upp och han mötte Iris blick. Hon hade den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen igen. Mikko tvingade fram ett leende på sina läppar. Det var illa nog som det var, han ville inte oroa henne också…
”Jag orkade inte”, sa Mikko bara, Iris skulle förstå, det var inte första gången han inte klarat av att umgås med sina vänner.
”Jag förstår, men din bil…”
”Tom skjutsade hem mig”, sa Mikko kort och drog upp benen mot kroppen. ”Jag hämtar den i morgon, om jag orkar…”
Iris nickade kort. ”Jag fick ett samtal från din psykolog i eftermiddags, han frågade hur det var med dig eftersom att du inte svarar i mobilen, han är orolig”
Mikko bet sig i läppen. ”Jag… vill inte prata med honom”
”Det skulle vara…”
”Jag vill inte, och tvinga mig inte…”, harklade Mikko fram och sedan la han sig ned i sin säng igen, vad han kände sig ynklig liten och värdelös!
Om Iris ville säga något kunde inte Mikko gissa sig till det. Men han anade det när han hörde hennes steg komma närmare. Fast just då ringde hennes mobil och genast ändrade han hon riktning och stängde igen dörren efter sig. Därefter kröp bara Mikko ihop i sängen och bet ihop tänderna så hårt att det gjorde ont. Ingen bra kväll, ingen bra kväll alls!
Dagen efter var himmelen full av tjocka moln. Det skulle bli regn, helt klart, Mikko låg kvar i sängen tills lunch och när han äntligen masade sig upp mådde han illa, han frös och den lilla förbättringen från förra veckan var som bortblåst. Den lilla uns av hopp fanns inte kvar. Idag skulle han inte heller kunna få i sig någon mat, rädslan att det skulle komma upp igen var för stor. Hurra…
”God morgon”, sa Iris från köket så fort hon hörde Mikkos tassande till toan. ”Kom ett slag…”
Mikko släppte toalettens handtag och bet sig i läppen. Vad skulle hända nu då? Osäkert kikade han in i köket från öppningen och där satt hon vid deras köksbord och hade ett snällt leende på läpparna. Redan då kände Mikko att det var något seriöst ämne hon vill tala om.
”Sitt”, sa hon och nickade mot stolen mitt emot, han gjorde som hon sa. ”Du kanske inte vill prata med din psykolog, men han och jag hade ett långt samtal igår…”
Fan, Mikko knöt händerna och tittade ut genom fönstret. ”Jaha?”
”Skulle det inte vara bra att testa de där tabletterna? Då skulle du få sova ordentligt och ångesten skulle släppa… skulle inte det vara bra?”, sa hans mamma i den snällaste och mildaste ton hon kunde frambringa, men hon kunde lika gärna ha kastat en kniv mot honom i alla fall.
Vad skulle han säga? Att ta medicin kändes som ett nederlag och en flykt, det skulle inte hjälpa ett dyft med roten till problemet. Roten till problemet var att han hatade sig själv. Jo han hade snackat med Bengt om de där förbaskade tabletterna. Biverkningarna var nästan värre än att ha ständig ångest! Mikko bet sig i läppen och såg ned i bordet, gömde sig under sin lugg.
”Inget går att lösa med tabletter”, mumlade Mikko försynt och reste sig upp. ”Jag tar en promenad”
Iris suckade djupt. ”Nä, inget går att lösa om du inte pratar med mig heller… snälla Mikko försök, jag vill hjälpa”
”Jag vet, förlåt”, mumlade Mikko och snabbt gick han till hallen och tog på sig sin jacka och smällde igen dörren efter sig.
Så fort han kommit utanför deras tomtgräns fiskade han upp en ciggarette och tändare. Vad som helst var bättre än att behöva höra på Iris uttjatade tal om att prata. Mikko skulle gå till Bengt för att prata eftersom att hon själv hade slut på orken att se honom såhär. Hon var inte ensam. Bandmedlemmarna sa jämt åt honom att inte ge upp. Bengt hade get honom metoder för att få bättre självförtroende men under de senaste gångerna de träffat hade han samma uppgivna blick som Iris. Det kanske var så att han skulle få vandra runt med ständig ångest resten av sitt liv? Det var kanske en förbannelse? Även han var less på sig själv. Mikko orkade knappt se sig själv i spegeln utan att vilja slå sönder den. Han kupade handen och skyddade tändaren för blåsten när han satte fyr på cigaretten. Varför hade han gått ut egentligen? Det var svinkallt och han fick gåshud. Huttrande drog han jackan tätare om sig.
”Timmo!!”
Den där rösten kände Mikko igen. Snabbt fimpade han ciggen och vred lite grann på huvudet. Där på en av grusgångarna kom Adrian. Men det var något som inte stämde. Det var något otroligt uppgivet med honom. De valnötsbruna ögonen var alladeles glansiga av tårar och hans kinderna röda av ansträngning. De fick ögonkontakt, genast såg Mikko ned i backen och drog foten ännu en gång över fimpen som fortfarande glödde på marken.
”Mikko vad glad jag är att se dig!”, flämtade Adrian fram förtvivlat.
Bara det fick Mikko att titta upp igen, något var allvarigt fel. ”Vad har hänt?”
”Har du sett en brun långhårig hund, vita tassar, beige nos och ljusblåa ögon, ungefär så här stor?”, rabblade Adrian snabbt och visade med handen att hunden gick till hans knän.
Mikko skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr… är det din?”
”Åh!”, stönade Adrian uppgivet och lutade handflatorna mot sina knäskålar och för att hämta andan. ”Timothy blev rädd av sopbilen och gav sig av med en väldig fart hitåt, jag har letat i hela parken men kan inte hitta honom!”
Något socialt geni behövde man inte vara för att förstå att den hunden betydde mycket för Adrian. Mikko själv hade aldrig gillat djur så värst mycket men förstod att de kunde vara ens bästa vänner. Det var något med Adrian som fick Mikko att känna väldigt mycket medlidande. Det gjorde ont att se en kille som alltid hade ett leende på läpparna med tårar i ögonen.
”Vill du ha hjälp med att leta?”, frågade Mikko och höjde ett ögonbryn.
Adrian tittade storögt på honom, men fick ett leende på läpparna och nickade. ”Det skulle vara snällt”
Mikko reste sig upp från bänken och drog sin skinnjacka tätare om sig ”Då försöker vi hitta honom då…”
”Han heter Timothy men lyssnar också på Timmo”, sa Adrian och synade Mikko frågande. ”Tack, detta uppskattas verkligen”
Mikko nickade bara och stoppade händerna i fickorna. Varför gav han in sig på det här då? Men det kunde väl inte vara så svårt att hitta en hund? Detta var direkt inte Spanien där det kryllade av gatuhundar. Tillsammans började de gå längst vägen och båda ropade efter hundens namn. Mikko kände hur det vibrerade i ena jackfickan där han hade mobilen men nu struntade han i det. Att hjälpa Adrian kändes på något vis mycket viktigare. Det var ändå något behagligt med att gå där bredvid honom när han fortsatte prata om exakt vad som hänt. Att Timothy inte alls brukade springa iväg sådär och så fortsatte det i den stilen. Mikko gick där bredvid och höll ögonen öppna ifall han såg en lurvig pällsboll. En sak var skönt, hans egna tankar gav upp och bombarderade honom ett tag i alla fall.
