Allt som ryms i ett sinne

Förlåt för att ni fått vänta så länge, hoppas jag har några läsare kvar, skicka gärna en söt liten kommentar när ni läst i alla fall xD

Adrian
Efter det där mötet med Mikko visste jag inte alls vad jag skulle tro. Ilskan som jag kände, jag hade verkligen försökt hjälpa honom och så betedde han sig som en stor idiot, gick över till att jag blev extremt ledsen. Det växlade där i mellan. Det låg inte hos mig dock, Mikko var tvungen att bestämma själv hur han ville ha det, ifall  han skulle våga släppa in någon i sitt liv på djupet. Men varje gång han vek ned blicken när jag såg honom i korridorerna. Varje gång jag såg honom sitta där i biblioteket ensam med den där buttra uppsynen och låtsades inte om att jag var där gjorde ont. Hade jag verkligen varit för på? Gjort något fel? Det kändes som det. Fast jag fick väl lyssna på min syster som sagt att Mikko var en stor mes som inte vågade annat. Då hade jag skällt åt henne att inte säga så om honom, det handlade om osäkerhet. Trots det kunde jag inte bli annat än arg på honom för varje gång jag tänkte på det…
Det fortsatte så veckor, det blev varmare och sommaren nalkades, björkarna slog ut och solen värmde. Jag fick till och med flytta in den efterlängtade lägenheten i början av Juni. Inte ens det gjorde mig så glad. Trotts allt förändrade inte det så mycket. Det hade blivit någon konstig överenskommelse om att jag skulle bo hemma under långhelgerna och jag hade gått med på det. Mest för att inte ville lämna mamma ensam. Det borde dock kännas bra, eller i alla fall bättre, jag slapp allting som hade med helvetet hemma att göra. Jag kunde äntligen känna på den frihet som jag saknat. Bara att ha en egen dator och TV var ett stort privilegium. Trots det, kändes inget perfekt… och jag kom inte riktigt på varför…
Helgen före studenten hade jag och mina kompisar beslutat oss för att dra en middag och bio. Det hade varit trevligt och vi började planera allting som vi skulle göra till sommaren innan alla började följa sina drömmar och flyga ut i världen. Jag avundades dem som verkligen hade en plan. Drömmarna jag hade var lite väl stora och de skulle nog aldrig gå igenom... i alla fall var vad jag fick höra av alla så jag behöll dem för mig själv. 
Det hade varit trevligt hur som helst och jag var nu på väg hem i sommarregnet som kommit väldigt plötsligt. Vattendropparna smattrade mot asfalt och tak, skapade små melodier som man kunde nynna till. Jag hade inget emot regn, det var uppfriskande. Speciellt dagen efter då allt gräs var fuktigt och luften var klar och frisk, som att den blivit tvättad ren.  Jag drog min jacka tätare om mig och suckade tungt, tur jag funnit en affär som sålt paraplyer billigt.
   Jag svängde in på min gata och började närma mig mitt hyreshus, min egna lägenhet. Det skulle bli väldigt skönt att komma in och ta en varm dusch efter detta. Muttrande torkade jag bort vattendropparna som droppade ned på min näsa. Att en sådan varm dag kunde bli en sådan hemsk och kall kväll…
   Det var där någonstans jag tappade helt mina tankegångar. Jag hade precis börjat gå genom loftgången till min lägenhet då  jag  såg honom igen, den där blonda hårmanen tog man inte fel på. Jag la huvudet på sned och studerade Mikko. Han satt lutad mot väggen med hängande huvud och benen tätt mot kroppen. När jag kom närmare såg jag att han var dyngsur av vädret, det droppade bara om honom. Det kändes konstigt, vad gjorde han här? En mängd olika känslor svämmade upp. Skulle jag skälla ut honom? Skulle jag bli glad? Men jag kände bara oro, han såg inte ut att må bra alls.
   ”Vad gör du här?”, blev frågan jag ställde, kylan i rösten lät verkligen inte som mig.
   Hans dubbelfärgade blick såg upp på mig.  Jag flämtade till, en mörkviolett ring prydde hans ena öga och hans läpp var sprucken. Vad hade hänt?! Illamåendet började röra på sig i mig när jag såg blodet som sakta rann från såret.
  ”Ingenting, tog bara skydd från regnet…”, mumlade han och drog benen hårdare mot kroppen.
  Jag hukade mig ned på hans nivå, försökte få ögonkontakt med honom men det var lönlöst. Vad jag önskade att han någon gång ville prata med mig. Jag satt där ett bra tag och funderade på vad jag skull göra. Trotts att jag ville skälla ut honom så kunde jag inte göra det nu. I en djup suck tog jag av mig min jacka och la den över hans axlar. Nog för han ryckte till, men jag brydde mig inte. Den irriterande blicken jag fick av honom smärtade dock.
   ”Du kommer bli förkyld”, suckade han efter ett tag
   ”Du med”, svarade jag kort. ”Kom in i min lägenhet…”
   Jag drog upp honom på fötter och började styra honom mot min dörr, om han hade något emot det så visade han det i alla fall inte. Jag ville så gärna veta vad som hänt honom. Det bekymrade mig, och om han nu blivit så illa tilltygad. Varför hade han inte gått hem? Det var något som inte stod rätt till.
   Lägenhet jag fått var inte något att hurra för egentligen. Den var väldigt liten med en kokvrå och två rum. Men eftersom att mitt sovrum alltid var överbelamrat med tygprover, en massa papper och mönster till kläder och faktiskt färdiga kolektioner sov jag mestadels på soffan.  Jag sov i alla fall hellre på soffan än med en massa saxar och nålar i sängen. Jag hade inte tid att städa, så enkelt var det. Inredningen såg ut så därefter. Allting på väggarna var uppsatt lite på måfå och en del möbler gick helt enkelt inte ihop med varandra. Vilket fick mig att vilja spy, jag borde ta tag i att fixa min lägenhet. Detta var så långt ifrån jag man kunde komma egentligen.

   ”Förlåt för röran”, mumlade jag innan jag styrde Mikko och satte honom på en av köksstolarna. ”Sitt här och vänta…”
   Jag gick in på toan och tände lyset, om inte han hade tänkt göra något åt sina skador så tänkte I alla fall jag hjälpa honom. Vart hade jag lagt min necessär med förband och sådant…?
   Efter fem minuter kom jag ut med en handduk och första hjälpen necessär. Till min förvåning satt Mikko inte kvar på stolen som jag platsat honom på. Hjärtat började pumpa fortare, paniken satte sig i halsen medan jag såg mig om i rummet. Fast innan jag hann få riktig panik så såg jag att dörren till mitt sovrum var öppen. Det gjorde mig mer irriterad. Hur kunde Mikko ta sig sådana friheter i ett främmande hem? En djup suck undslapp mig innan jag la ned allting jag hade i famnen på bordet och marscherade fram till dörren och öppnade den.
   Där stod Mikko och såg sig om i röran och mina kinder blev rödare. Ingen hade sett mina tygprover och färdiga kollektioner. Detta var egentligen bara pinsamt.  Jag svalde och harklade mig. Mikko vände sig om och trotts att hans läpp var svullen och sprucken såg jag ett leende på den.
   ”Sover du inte ens i den egen säng?”, sa han och nickade mot sängen där det låg saxar, mönster och en massa annat skräp.
   Jag hytte med fingret. ”Det har inte du med att göra, kom här”
  Jag tog tag i hans handled och släpade i princip ut honom från rummet. Detta kändes inte alls bra, något i mig gnagde. Kunde inte Mikko bara få bort det där dumma leendet på läpparna? Det var inte förrän jag platsat honom på stolen igen och dränkt en tuss med rengöringssprit som leendet bleknade på hans piercing beklädda läppar. Det fick mig att le. Han som alltid försökte vara cool så blev han rädd för en bomullstuss. Stackaren kved när jag pressade den mot såret. Inte så konstigt dock. Det som förvånade mig mest var att han faktiskt satt kvar.
   ”Vad hände?”, frågade jag milt när jag tvättat rent såret, han såg lite konstigt på mig. ”Du ser ut som en slagpåse”, rättade jag
   ”Inget jag vill tala om”, mumlade Mikko och såg ned på sina egna fötter.
  Jag såg lite bekymrat på honom innan jag tog upp handduken och la den på hans huvud. ”Som du vill, men säg vem så bussar jag Timothy på dem!”
  Det fick Mikko faktiskt att skratta. Det var ett klart klingande skratt, inga melodier i värden kunde jämföras med den klingande tonen. Jag hade saknat det så mycket, en värme spred sig i kroppen, gjorde mig varm. Det var en väldigt underligg känsla.
   ”Som att den lilla dammtussen ens skulle kunna bli arg?”, flinade Mikko, tog av sig handduken,  och nickade mot Timothy som nu sov i soffan.
   ”Han kan bli arg”, skrattade jag och började plocka ihop alla saker jag behövt för att leka sjuksköterska. ”Och han är morskare än de flesta, en gång retade han upp en schäfer så den…”
   Jag stannade upp mitt i en mening och stirrade på Mikko som bara satt där och tittade på mig, och faktiskt lyssnade på vad jag sa. Det var inte obehagligt egentligen, men jag kände en hetta sprida sig över mina kinder.  Det hade jag också saknat, någon som verkligen lyssnade på alla mina meningslösa historier.
   ”Förlåt”, sa Mikko från bordet och jag hörde hur han reste sig upp. ”Jag… jag… har betett mig som en idiot”
   Min blick smalnade och jag ville egentligen bara skälla ut honom så han skulle få veta hur mycket han sårat mig efter att i princip bett mig att dra åt helvete. Men när jag såg hans ångerfulla och sorgsna blick kunde jag inte göra annat än att sucka djupt. Den människan hade nog med problem som det var.
   ”Du borde känna mig så pass väl att du förstår att jag inte dömer någon”, sa jag och skakade på huvudet. ”Om du har problem, kan du alltid prata med mig…”
   ”Jo”, sa Mikko och såg ned i golvet. ”Men det är inte så lätt…”
   ”Nä, det är det aldrig”, sa jag och la armarna i kors. ”Jag förlåter dig om du inte gör så igen, fattar inte du att jag bryr mig om dig och vill kunna hjälp dig, jag vill inte se dig må dåligt, de senaste veckorna har varit riktigt jobbiga… och inte blir det bättre när jag ser att du blivit nedslagen”
Mikko såg chockat upp på mig. ”Hur visste du?”
   ”Inte svårt att förstå…”, sa jag, nog visste jag hur blåmärken såg ut efter slag, usch.
Det fick Mikko att se sådär skamsen ut igen. Ja, det borde han. Idiot som han var. Trotts att jag tyckte synd om honom var jag fortfarande lite arg på honom, fast inte lika mycket nu.
   ”Tack, för…”, sa Mikko och pekade på sitt öga. "Och förlåt..."
   ”Ingen orsak”, mumlade jag och såg ut genom fönstret, då slog det mig. ”Det har slutat regna”
   Mikko blickade mot fönstret. ”Jag borde börja dra mig, mamma är nog orolig som de är…”
   Mitt hjärta rusade igen när Mikko passerade mig för att ta sig till hallen. Det kändes på något vis snopet att han bara skulle gå sådär, kunde han inte bara stanna några minuter till? Jag sneglade på honom där han tog på sig sin skinnjacka och sina sneakers. Osäkert ställde jag ned necessären på hallbordet och fortsatte att syna honom från topp till tå. Trotts att han såg ut som en panda med svullen läpp för tillfället, var det något väldigt attraktivt med honom….
   ”Ja, hej då… då”, sa Mikko och la handen på dörrhandtaget och var beredd att gå. ”Tack ännu en gång”
   ”Hej då…”, sa jag och log ”Du får gärna komma hit på en bestämd visit någon gång…”
   Mikko skrattade det där skrattet igen, som kändes äkta. ”Vi ses på plugget…”
Så försvann den långa dunblonda pojken ur min lägenhet och stängde dörren efter sig. Jaha… det blev väldigt tyst helt plötsligt, nästan för tyst. Jag sneglade från halldörren till min hund som låg där rak lång i soffan. Då slog en sak mig…
   Snabbt grabbade jag mitt paraply och sprang ut från lägenheten. Spanade snabbt över loftgången och jag skymtade Mikkos hårman som precis svängde ned till tappuppgången.
   ”Vänta!”, hojtade jag och sprang efter. Vad höll jag på med egentligen?
   Tacksamt hade Mikko lyssnat och han stod och höll upp dörren för mig. Jag såg ned i backen, ville verkligen inte möta hans blick. Han måste tro att jag var knäpp eller något. Lite generat sträckte jag fram mitt paraply mot honom.
   ”Ifall det börjar regna igen”, förtydligade jag och tittade upp på honom. ”Så slipper du bli blöt”
   Hans ögon bara lyste, jag hade aldrig sett dem så förut. Med ett leende tog han emot det.  Ett tag såg det ut som att han tänkt ta sin högra hand och lägga den på min axel eller något. Det ryckte lite i hans långa musikfingrar. Men han lät bli, istället knöt han dem.
   ”Du får tillbaka det i skolan”, sa han och himlade med ögonen. ”Gå in till din dammtuss, hej då”
   ”Hej då”
Så såg jag honom ta trappan två steg i taget och försvinna ut ur hyreshuset. Själv stod jag fortfarande vid dörren med ett leende på läpparna. Trotts att Mikko var lite av en idiot, så var han i alla fall en väldigt attraktiv och en omdevetet snäll sådan. Det kändes bra, jag hoppades att han skulle börja bete sig normalt efter det här...

Hej, är hemma nu, Iris blev helt till sig när jag kom hem med blåögat och allt... men tack, och förlåt för de senaste månaderna, jag har varit en idiot! :/

Fick jag som sms av Mikko senare på natten. Då slog det mig att det var det första långa sms:et jag fått av honom. Det innehöll mer än bara praktiska och vardagliga saker i alla all.

Ärsch, glöm dem och så börjar vi om, bra att du är hemma och det är inte så konstigt att Iris blir orolig, jag blev också orolig, önskar att du kunde/ville berätta...

ses i morgon?

Sure, vi kan ta en fika här om du vill ;)

Perfekt! :3 Nä, nu ska jag sova...

Jag med, god natt! :D

God natt, kram!