Allt som ryms i ett sinne

Leo
En loppa i en rikemanhunds päls, det var så han kände sig när han stod där framför grindarna till Simons herrgård. Vad hade han gett sig in på? Försynt kliade han sig i nacken och synade huset. Nog hade han förstått att Simon var rik när han hade det där hollywoodsmilet på sina läppar. Men att hans morsa och farsa köpt det dyraste huset i omgivingen med havsutsikt och allt, hade han verkligen inte varit beredd på. Leo hade ångrat sig, aldrig att det där skulle gå.
”Kom Assasin, det här är inget ställe för oss”, sa Leo och såg ned på sin hund som viftade oförstående på svansen.
”Hey, Leo!”
Leo vände sig om och där upp på verandan stod den blonda grönögda rikemansgossen och viftade febrilt med sina armar. Leo svalde, egentligen ville han låtsas som ingenting och bara gå. Men den gaphalsen fortsatte att hojta på honom så att ignorera honom var oundvikligt.
”Ska du öppna eller?”, ropade Leo tillbaka.
”Det är öppet”, skrattade Simon. ”Kom in så ska vi fixa till dig, öh, parkera pälsbollen på baksidan mamma och pappa skulle inte uppskatta hår i huset”
Pälsboll minsann? Simon hade talang att reta upp männsikor. Leo fnös och Assasin måste ha snabbat upp hans sinnestillstånd för ett buffande kom ända ned från magen på hunden.  De två vännerna tittade på varandra. Ja, det var väl bara att göra som Simon sa då…
”Det kan väl vara roligt att gräva upp rabbater i en rikemanskåk, eller vad säger du själv?”, flinade Leo och Assasin gläfte. ”Du får ge igen för det där med pälsboll, inget mig emot”

~*~

Om Leo hade känt sig som en loppa, så kände han nu sig som en amöba på en loppa, i en rikemanshunds päls. Chockat såg han sig om i hallen. Det var högt till tak, allting var finpolerat och alla prydnader såg ut att tillhöra ett museum. Leo stod där på hallmattan, rädd att röra sig, han kunde lika gärna kunna smutsa ner något med sin blotta närvaro.
”Tänker du stå där hela kvällen som hatthängare eller?”
Leo ruskade på sig och där i trappen, upp till övervåningen hängde Simon med överkroppen över räcket och med armarna i kors. Ännu en gång slogs han av hur fina drag den människan hade.  Dagen till ära var dessutom hans blekblonda hår tillfixat med både vax och plattång och gud vet vad. Leo rös, om Simon så mycket som petade med ett vaxdränk finger på honom skulle det inte bli roligt för honom. Inte nog med håret, den där gröna skjortan som satt perfekt på hans kropp och visade upp alla muskler på rätt sätt och de svarta skulpterade jeansen fick honom bara att se ännu bättre ut än vanligt.
”Du sa inte att du bodde i ett mindre slott”, svarade Leo tillslut och kom ur sin trans.
Simon ryckte på axlarna. ”Då skulle du verkligen inte kommit”, flinade Simon och tog trappen två steg i taget. ”Och nu måste du fixas till…”
Leo hann inte göra så mycket som att protestera innan Simon grabbade tag i hans handled och drog med honom upp för trappen igen. Leo hoppades för allt i världen att denna kväll skulle gå snabbt, snabbt och smärtfritt. I morgon kunde han gå upp i bergen igen, känna vinden i ansiktet. Med det i fokus blev han i alla fall lite lugnare i alla fall. Leo kom på sig själv med att se på Simon lite väl länge när han blev medsläpad genom alla korridorer. Den där lystern i de gröna ögonen hade han inte sett förut, men det var något med dem som gjorde att Leo log.
Som väntat var Simons rum lika storslaget som resten av huset. En stor säng tog upp  kanske en fjärdedel av rummet och stod i mitten. Därefter stod en stor svart soffa där, riktad mot en gigantisk plasmaTV som var upphängd på väggen. På väggarna var det filmpostrar som var inramade och noggrant upphängda. Leo kände bara igen en av dem, ”Captain America”. Inte nog med det, rikemansgossen hade även den stora balkongen och en fantastisk havsutsikt…
”Du kan inte gå klädd sådär, då kommer alla ta dig för den skogsmullen du är”, sa Simon retsamt och tvingade ned Leo i den svarta lädersoffan.
”Vad är det för fel på”, började Leo men Simon avbröt honom.
”Bara lita på mig, jag vet vad jag gör”, sa Simon avfärdande, sedan fick han en liten elakt flin. ”Sedan ska vi fixa till ditt hår… det ska få bli den frisyr den engång varit”
Leo kunde inte hålla sig från att spärra upp ögonen och Simon skrattade högt.  Varför kändes det som att Simon mer eller mindre njöt av det här? Leo kom på sig själv med att ha krupit längre upp i soffan och var nästan nära på att välta den om inte Simon varit snabb och ställt sig bakom för extra stöd.
”Skärp dig!”, skrattade Simon. ”du påminner om ett djur i bur…”
”jag känner mig som en varg i en hundfrisersalong!”, gläfte Leo fram och stirrade bistert på Simon. ”Njuter du av att plåga andra?”
”Jag har aldrig sett att hjälpa en person till en fest att plåga någon”, fortsatte Simon skratta. ”Är du verkligen så feg?”
Leo bet sig i läppen och såg ut genom panoramafönstren. Nu fick han skärpa sig. Skulle Simon få vinna? Nej, dessutom det skulle bli väldigt kul att se honom på djurhärbärget… för det skulle ske.
”Gör det bara…”, suckade Leo och mötte Simons gröna blick igen. ”Det ska bli ett sant nöjt att få hämnas sedan…”

~*~

Vem var det som stirrade tillbaka på honom i spegeln? Det var samma ljusa ögon men allting annat var så annorlunda. Hans annars skatbo till hår låg nu platt över huvudet. Leo insåg hur långt hår han faktiskt hade nu när han var tvungen att stryka luggen bakom ena örat för att överhuvudtaget kunna se. Kläderna han bar kändes konstiga och lite obekväma. Han var inte van att ha något åtsittande över armarna eller liknande. Simon hade dragit fram en av sina gamla svarta skjortor och jeansen påminde mycket om hans egna, bara det att mycket bättre och de hade köpts nötta och hålen vid knäna var ditklippta. På det hela taget kände väl sig Leo som sig själv, bara en uppgraderad och snyggare version. Han kunde inte sluta stirra på sig själv i spegeln, kunde han verkligen se så… br… spinkig ut! Nu fick han skärpa sig! Ingen skulle ändå lägga märket till honom på festen, punkt.
”Du måste vara Leos tvilling, vart har du gömt din naturälskande bror?”, skrattade Simon och la en arm över hans axel och skådade dem båda i spegeln. ”Så farligt var det väl inte?”
”Mardrömmen har inte ens börjat”, mumlade Leo och med en fnysning skakade han av sig Simons axel, men han kunde inte hålla sig från att le, så farligt kanske det inte skulle bli ändå. ”Du kommer ångra allting, jag kommer ge igen tusenfallt”
”Det ser jag fram emot”, skrattade Simon bara men hans skratt klingade av när han såg ned på sitt armbandsur .”Oj shit, är klockan så mycket  vi  måste skynda oss!”
Återigen blev Leo utsläpad från rummet och de började springa genom korridoren. Undertiden de låste in alla värdesaker och plockade fram allt drick och ätbart kom Leo på sig själv med att tycka att Simon var rätt okej ändå. Det var något roligt över hans sarkastiska attityd och alla spydiga kommentarer. Inte nog med det, Simon var den ända som faktiskt umgicks med honom frivilligt, det hörde inte till vanligheterna. Ett tag glömde Leo till och med bort att om en halvtimme skulle huset vara fullt med människor. Det gjorde å andra sidan inget, så länge Simon var med, skulle det vara lugnt. Var det kanske såhär vänskap kändes? Leo kom på sig själv med att återigen titta på Simon när han försökte balansera två kartor öl ovanpå varandra och samtidigt inte snubbla ned för de fyra trapsetegn som ledde ned till vardagsrummet. Irriterat ruskade Leo på huvudet, nej, det skulle aldrig finnas någon som stod ut med honom, och det fanns inte heller någon människa som Leo skulle stå ut med.

(c) Moa