Allt som ryms i ett sinne

Simon
Måndagar. Simon gäspade stort och lutade hakan i handflatan. I bakgrunden hörde han hur läraren malde på om viktorianska England medan han själv tittade på klockan som masade sig fram, som alla andra dagar. Varför hade hans familj beslutat sig för att flytta hit? En liten byhåla mitt  ute i ingenstans. Det gick fler älgar och hjortar på vägen än bilar. De hade bara varit här en helg men det kändes som evigheter, som halva hans liv. Den här skolan var inte mycket bättre. Få elever, slitna möbler, gamla äckliga överanvända böcker. Allting var äckligt och smutsigt, så var deras hus också. Okej, det var stort och fint, han kunde inte klaga. Men det var lantligt och utanför var det bara skog, man skulle kunna höra en knappnål falla. Tystnaden gjorde honom vansinnig! Varför hade de flyttat från den stora lägenheten mitt i city? Han saknade redan sina vänner, det fanns knappt täckning i telefonerna här. Allting hade blivit en mardröm!!
Mitt i all tristess öppnades klassrumsdörren och Simon hann bara skymta en mörk hårman innan folk började skratta. Svart otämjt hår, skitiga jeans och de där frostiga, nästan vita ögonen påminde honom en Sibiran huskeys. Vem var han då? De hade redan haft en lektion och då hade han inte varit närvarande...
”Förlåt att jag är sen”, mumlade killen och nickade kort till läraren.
Siv som deras lärare hette, styrde upp sina glasögon med pekfingret och harklade sig, troligast hade hon blivit förnärmad över att blivit avbruten. ”Sätt dig bara ned Leo”
”Jag såg en räv som blivit skadad av en bil och…”
Tjejerna i klassen började fnittra och resten såg bara roade på varandra. Simon studerade den där konstiga typen med huvudet på sned. Vad var det med honom? Hade han kommit försent för en räv? Det hade bara varit en räv, det kryllade av dem i skogarna. En mer eller mindre spelade väl ingen roll? Leo som han visst hette gav upp sina försök att förklara sig och satte sig ned på en fönsterplats och började titta ut genom fönstret. Utan att han tycktes märka det själv så började han slå med pennan mot bordet. Ett vilt djur i en bur var något som Simon började tänka på. Det där var nog den största trädkramaren han någonsin stött på. Simon rynkade ögonbrynen, vem var det där?!
”Leo… skulle du kunna dra ned persiennerna det är så varmt…”, började en blond tjej klaga, om han minns rätt hette hon Jasmine. ”Leo, hörde du vad jag sa?”
De där isblåa ögonen gav honom rysningar igen när han vred på huvudet från fönstret. ”Om du vill stänga ute solen och låta lamporna gå, gärna för mig, var en energitjuv”
Jasmine och hennes tjejkompis utbytte blickar och himlade lite med ögonen. Leo gjorde i alla fall som han blev tillsagd trotdås att verkade vara ytterst emot det. Simon fortsatte studera killen… det var något visst med honom än.
”Du gör rätt i att hålla dig borta från vår egna hippie”
I ögonvrån upptäckte Simon en killen, Jonas hette han, som yttrat sig. Han var en typisk lantis. Luktade skog och kläderna var garanterat köpta på något billigt lågprisställe. Den dåliga hyn och det bakåtslickade håret talade också sitt tydliga språk.  Trots det, så tycktes han ha någon form av status. En sak var säker, Simon ville inte få dåligt ryckte eller bli klassad som en loser. Det var bäst att hålla sig till dem som hade status. Även fast han höll med sina egna tankar kände Simon hur hans blick gled mot Leo. Det var något med honom, Simon ville få reda på mer.

~*~

Resten av lektionen kunde inte Simon riktigt koncentrera sig. Ständigt gled blicken mot den där skumma killen som satt där i hörnet.  En mängd olika tankar vispade runt i hans sinne. Tack och lov ringde det ganska snart ut för lunch. Den som packade ihop sina saker först och var snabbast på att lämna klassrummet var som väntat Leo. Simon såg honom fiska upp mobilen i förbifarten också.
”Kom Simon, följ med mig och grabbarna till kafeterian”, sa Jonas och Simon kände en dunk i ryggen och någon som drog i hans tröja. 
Kafeterian hade inte alls mycket att bjuda på, och Simon kände sig riktigt malplacerad där Jonas och hans vänner satt och pratade om jakt, och Tv-spel. Det var så långt bort från Simon som möjligt. Brydde de sig inte om annat? Var det verkligen det ända de höll på med? Simon suckade smått och till sin lättnad såg han att hans smartphone visade på signal. Då passade han på
”Rädda mig från detta helevte!”. Knappade han in och skickade till Philip, den lyckosten som fortfarande bodde i stan. Undra vad de gjorde nu? De satt väl säkert och tog en kaffe på Starbucks och levde loppan.  Simon blev på sämre humör när han väl började tänka på det. Han skulle kunna göra vad som helst för en kaffe på Starbucks...
”Titta vad han gör”, sa Jonas och pekade mot ett bord. ”Varför stoppar han skinkan på fickan?”
Leo satt där ensam vid ett bord och rätt och riktigt, han satt där och petade bort köttet. Simon la huvudet på sned. Denna kille blev underligare och underligare.
”Kanske vegetarian?”, sa Simon på försök.
”Verkligen inte! Han käkar kött”, sa Tim med ett flin så hans smått gulnade tänder syntes. ”Slår vad om att de inte har råd med mat…”
”Skulle inte förvåna mig, är inte hans mamma psykiskt sjuk? Det är vad jag hört”, fortsatte Adam och började klia sig i sitt fjun till skägg.
”Är det någon av er som pratat med honom?”, den frågan hade bara sluppit ur honom och Simon ångrade sig när han fick så konstiga blickar av de andra killarna.
”Haha, visst, fråga om du vill men du kommer bara få ett morrande tillbaka”, skrattade Jonas och såg dumförklarande på honom. ”Du kommer bara göra det än gång och sedan kommer du inse att det är hopplöst… och nu går han”
Utan att tänka sig för reste sig Simon snabbt upp och med rappa fötter följde han efter Leo som började gå med bestämda steg mot skolans utgång.  Vart skulle han nu då?
Den frågan fick han snabbt svar på när han tagit ett steg utanför entrédörren. Solen bländade honom en aning och det blåste varmt, Simon var tvungen att medge att det var en härlig dag. Men när hans pupiller reglerat ljuset så såg han det. Där statt Leo på huk och klappade en stor svartvit huskey som viftade oavbrutet på svansen.  Ett leende spred sig på Simons läppar, på något vis var de där två väldigt lika varandra…
”Dumma hund, du får inte vara på skolans område, det vet du”, suckade han och tog fram skinkan som hunden slukade i ett nafs.
Plötsligt kände sig Simon nervös. Vad skulle han säga nu då? Det kändes som vad han än skulle fråga blev utgången att han kände sig idiotisk. Han skrapade i backen med foten innan han harklade sig. Det var ju bara att säga något.
”Fin hund, vad heter den?”, Simon hoppade nästan till när han fick fyra ljusblåa ögon som stirrade intensivt på honom.