Allt som ryms i ett sinne

Simon
Veckorna gick och han fick ingen chans att prata med Leo. Han var inte så mycket i skolan heller för den delen. Det kunde bero på det där jobbet som han nämnt. Men Simon fick alltid en lite konstig känsla när Leo faktiskt satt där i klassrummet med sin utleda min och pennan trummande mot bordet. På något vis tyckte han synd om Leo… den stackaren borde försöka umgås med människor mer än med sin hund. Därför hade Simon bestämt sig för en sak. Han höll på att dö av tristess och eftersom att hans mamma och pappa skulle iväg under helgen var det ett gyllene tillfälle att ha en fest. Man kunde kalla det för inflyttningsfest och alla i klassen var välkomna, så även Leo. Den killen var tvungen att komma även om så Simon skulle tjata ihjäl honom. Det kunde inte vara kul att vara ute i skogarna och rädda djur hela dagarna? Han hade egentligen ingen aning om varför han hade tagit som ett projekt att få den killen mer social. Men det fanns inget vettigare att göra i denna byhåla. Alla andra var dessutom otroligt tråkiga i jämförelse, förutsägbara.

Med ett flin gick han fram till Leo som satt där ensam vid ett kafeteriabord och drämde ned en inbjudan mitt framför honom. Reaktionen var väl som han förväntat sig. Leo tittade bara på honom med outgrundlig min innan han återgick till att titta ut genom fönstret. Vilken omöjlig kille! Trots det behöll Simon sitt leende på läpparna. Inte ge upp!
”Jag tänkte eftersom att du inte har facebook får du en lapp”, sa Simon hurtigt, ingen respons. ”Du kan väl titta på den i alla fall?”
”Jag behöver bara se att det är en inbjudan för att veta att jag inte vill gå”, sa Leo stramt och tog en klunk från sin vattenflaska. ”Nej tack…”
”Vad är du rädd för?”, sa Simon och styrde inbjudan närmare Leo. ”Du som är upp i vilda djur dagarna i ända och så bangar du för en fest?”
En djup suck kom från ensamvargen och han gav Simon en bitsk blick. ”Är du klar med ditt tal? Det biter inte, jag tänker inte gå, och ingen vill ha mig där”
”Vad vet du om det?”, sa Simon och log, han tänkte inte ge upp.
”Sluta, Simon, jag har ingen lust”, sa Leo och därefter reste han sig upp och tog inbjudan och knycklade ihop den.
Simon bet sig i läppen för att inte utbryta i en suck. Nej, han skulle inte ge sig. Leo skulle komma på den där festen. Den killen var nästan som en vildhund som behövde inse att människor gick att lita på. Vad hade hänt som fick honom att dra sig undan så mycket? Snabbt roffade han åt sig den hopknycklade inbjudan och knäppte händerna bakom huvudet och följde efter Leo när han började gå mot skåpen.
”Ska jag behöva kontakta Cesar Millian , hundviskaren för att få dig att komma?”, sa Simon på skämt.
”Ska jag behöva kontakta Dr Phil för att du ska förstå att jag säger, nej?”, fortsatte Leo och gav honom en till kylig blick. ”Ge mig en bra anledning till att komma?”
”För att jag bjuder in dig?”, sa Simon och höjde ett ögonbryn. ”och för att jag vill att du ska komma…”
Det fick Leo att stanna upp och lägga huvudet på sned, likt en hund som inte förstod vad hans husse sa. Bingo! Sista kommententaren hade bara sluppit ur honom men det verkade som att det bet, förhoppnings vis. Det var i alla fall första gången Leo inte gav honom en kylig blick. Den kalla frostiga mur som fanns där började kanske tina? Eller så var det bara Simons önsketänktande.  Hur som helst hörde han ett mumlade från hundpojken och han såg ned i marken.
”Vad sa du?”, frågade Simon uppmuntrande till Leo.
”Jag har inte ens kläder att ha på mig”, mumlade Leo tydligare stoppade händerna på fickorna.
”Inga problem, om du kommer tidigare kan vi fixa något”, fortsatte Simon. ”Vi kan göra en deal, om du kommer på festen, så följer jag med dig på ditt jobb”
Leo höjde ett ögonbryn och tittade lite tveksamt på honom. ”Varför gör du det här?”
Simon slöt munnen och var tvungen att välja orden med omsorg innan han kom på det rätta svaret.  Då log han och osäkert la han en hand på Leos ena axel. Killen ryckte till men det brydde sig Simon inte alls om.
”Därför, jag vill att du ska inse att människor inte är så dumma som du tror, och jag ville bevisa för de andra att du är normal, tro mig, det är sorgligt att se dig som en skugga i klassrummet”
Leo vek blicken mot väggen och bet sig i läppen, det såg ut som om han övervägde det hela. Det var en början i alla fall. Simon fortsatte att le som ett fån, han började nästan få ont i kinderna. Aldrig hade han behövt trugat någon att gå på en fest förut. Konstigaste av allt var nog att Simon inte alls var frustrerad över det.
”Kanske…”, mumlade Leo och skakade av sig Simons hand. ”Vi får se…”
”Om du säger så kommer du inte”, fortsatte Simon tjata. ”Är det så svårt att säga ja?”
Leo suckade och slöt ögonen. ”Om jag säger ja, lämnar du mig ifred då?”
”Bra, allting börjar klockan sex, kom klockan fyra nyduschad så ska vi fixa kläder”, skrattade Simon och gav honom papperbollen. ”min adress står på lappen”
Tjat gick alltid hem.  Leo tycktes dock inte allt för glad, han stod där med bister min och såg ned på pappersbollen.  Simon dunkade honom bara i ryggen och med ett brett leende fortsatte han gå längst korridoren. Detta skulle bli väldigt intressant, och han hoppades att det skulle bli trevligt, för alla parters skull.

(c) Moa