Allt som ryms i ett sinne

Leo
Solen värmde ryggen, och håret piskade i anskitet av vinden. Leo tog några djupa andetag och blickade ut över den storslagna vyn. Han stod på toppen av en avsatts, och i dalen nedanför låg en spegelblank insjö och en stor älgtjur drack från det klara vattnet. Han lutade sin vandringsstav mot en ungbjörk och drog tillbaka sin mörka lugg med en läderrem. Den svala vinden smekte hans kinder och Leo kände hur andning blev lugnare för varje minut. Detta var livet, han var aldrig så lugn som under de helger han kunde packa en väska och bara gå, utan egentligt mål. Det var något riktigt fridsamt med det… slippa allting, och alla. Alla tankar avbröts när ett skall började eka mellan bergen och älgen lyfte sitt stora huvud och sprang iväg på starka ben.
”Assasin!”, hojtade Leo och vred på huvudet.
Där bakom honom stod en stor, kraftig lurvig huskey och vispade snabbt med svansen så den liknade ett streck. De intensiva ljusa blå ögonen stirrade på honom hunden hukade sig ned och gläfste i en lekinvit.  Leo log, böjde på knäna och sträckte ut armarna. Assasin gav ifrån sig ett skall och skuttade fram och i ett hopp la han sina stora tassar på Leos bröstkorg. Tyngden av hunden gjorde så att benen gav vika. Allting slutade med att Leo låg där i den mjuka mossan och överöstes av stora blöta pussar över hela ansiktet. 
”Assasin!”, skrattade Leo och försökte knuffa undan den stora hunden. ”Sluta!”
Egentligen hade Leos mamma köpt Assasin som ett försök att börja motionera mer. Men det hade inte gått så lång tid innan den lilla rultiga valpen börjat följa efter Leo vart han än gick. Valpen hade till och med somnat bredvid honom i sängen under första veckan och gnällt så fort en dörr var mellan dem. Sedan dess hade Assasin varit hans bästa vän, det fanns ingen annan som förstod honom så bra… ingen.
”Vi måste hem gubben”, sa Leo och satte sig upp och torkade sig i ansiktet med ärmen, han hörde ett gnäll från sin vän. ”Jag vet, det suger, men jag har trots allt skola…”
I en djup suck la han sig ned igen och såg upp på molnen som seglade förbi honom. Skolan sög, ingen förstod honom. Han hade härdat ut snart en termin, hur länge skulle han plåga sig själv? Alla såg honom som den där konstiga typen. Nej, han var inte ute och söp på helgerna, han var ute och vandrade i bergen.  Dator, facebook, skype, var onödigt och vem behövde en smartphone när det fanns vanliga hederliga mobiler? Alla såg honom som ett freak, alla blickar var outhärdliga ibland.
”Tänk om vi skulle bosätta oss här?”, skrattade Leo en aning sorgset. ”Och slippa alla andra…”
En blöt nos pressades mot hans kind och han flinade. De som påstod att hundar inte förstod vad man sa, hade väldigt fel. Ingen mänsklig varelse kunde ersätta den finaste och sannaste känslorna från en hund. Deras ögon sa allting, de var så sanna, de kunde inte ljuga. Som människans…
”Nä, ska vi börja gå hemåt? Annars blir morsan orolig”, suckade Leo och drog fingrarna genom Assasins päls. 
En hel vecka skulle det dröja innan han kunde vandra igen. En hel vecka skulle han behöva stå ut mellan fyra väggar och tak. I en vecka skulle han behöva stå ut med en mängd människor. Varför kände han sig så ensam, när han var omringad av humant sällskap?

~*~

Lukten av nybakat slog emot honom när han öppnade dörren och klev in i hallen. Trots att han föredrog skogen så var deras hus inte så illa. Det var ett gammalt hus med knarrande träplankor och fönsterluckor som slog när vinden ven. Trots att det var ett gammalt hus hade hans morsa försökt att inreda det i en modern tappning. Vilket hade misslyckats totalt. De tjocka träväggarna skulle aldrig lukta eller se ut som de gipsväggar man byggde med nu för tiden. Tillskillnad från gips, var trä ett levande materiell som rörde på sig. Den vita färgen på väggarna skulle alltid spricka i kanterna.  Alla hade sina skönhetsfläckar, vilket Leo inte hade något problem med. Det som roande honom mest var väl när hans mamma stod och klagade på allting och var tvungen att flytta sina stilrena svarta och vita möbler om vartannat för att försöka dölja de där sprickorna. Vilket var lika effektivt som att sminka över ett stort ärr. På tal hans mamma….

”Vart har du varit?”
Leo slängde av sig sina leriga vandringskängor i hallen och krånglade av sig sin jacka.  De rappa stegen från köket närmarede sig och plötsligt stod hon där. De bruna skarpa ögonen synade honom och hennes armar låg i kors.  Hon kunde aldrig se så sträng ut som när hon enbart var orolig. Alla minnen han hade av när hon hade den där stränga blicken var i samband med att han gjort något som oroat henne. 
”Supit, rökt på och betalat för sex?”, sa Leo ironiskt och himlade med ögonen. ”Vattnet har stigit i myren så jag fick lov att ta en omväg…”
Tina snörpte på munnen. ”Och ta med dig mobilen! Jag gillar inte att du är ute där uppe själv och jag inte kan få tag på dig, vi köpte den av ett syfte! Tänk om du brutit benet eller något!”
”Jaja”, sa Leo och i samma veva buffade Assasin som att förstärka det hela. Det var därför det hade varit så lugnt och tyst denna helg…
”Jag menar det! Vet du hur orolig jag blev när jag inte fick något svar och senare när jag klampade upp på ditt rum så hör jag ringsignalen?”, fortsatte hans mamma och strök fingrarna genom sitt gråsprängda hår. 
”Förlåt…”, mumlade Leo och började gå upp för trappen, Assasin var några steg bakom honom. ”Om du ursäktar så ska jag ta en dusch”
”Jag menar allvar, om du glömmer den en till gång så får du inte…”, hojtade Tina uppför trappen men där klippte Leo av.
Hans blick mötte hennes där hon stod på nedersta trappsteget, ilskan steg. ”Jag är arton och gör precis som jag vill!”
Resten av trappan tog han två steg i taget och därefter stängde han badrumsdörren med en smäll. Varför kunde ingen förstå honom?! Han drog handen över ansiktet innan han skådade sin egen spegelbild.  De isblå ögonen stod i skarp konstrast mot hans solbrända hud och mörka otämjda och nu toviga hår. För tillfället såg han ut som något katten släpat in. De vita tänderna nästan lyste när han log, detta var prefekt. Ensamvargen såg ut som en varg.
”Ensamvarg, lever ensam, dör ensam”, mumlade han för sig själv innan han drog av sig sina kläder och klev in i duschen.
Vattnet började smattra mot hans hud och när han började nynna på en låt hörde han hur Assasin började krafsa på dörren och gnällde. Denna vecka skulle bli en otrolig dryg och lång vecka. Redan nu saknade han skogens ljud och lukter. Varför hade han helt enkelt inte bara fötts som en varg eller något?

© Moa