Allt är inte guld och gröna skogar - del 7

Leo
Där i sjöns spegelblanka vattnet såg han honom. I månljuset såg denna varelse blekare ut än vanligt men förutom det så var det han, eller det trodde han i alla fall. En kille med svart tillfixat axellångt hår, snygga kläder… han såg ju faktiskt helt normal ut. Förutom det koagulerande blodet som smetats ut under näsan och runt munnen. Det fick honom att se ut som ett vilt galet djur, ungefär som han kände sig då, vilt galet och sårat djur. Med ett morr tog Leo upp en sten och kastade den så reflektionen i vattnet av honom försvann,suddades ut. Nej, han skulle aldrig kunna vara normal, det var bara ytligt. Hur han än såg ut skulle han alltid känna sig som ett oförstått freak. En varg i fårakläder...
   Leo kvävde en snyftning och drog benen upp mot kroppen. Nattkylan började tränga på obehagligt och det kändes ända in på benen. Precis som om Assasin hade läst hans tankar så kom den stora hunden och la sig bredvid honom. Leo grävde ned händerna i den varma pälsen och snart nog hade han borrat ned ansiktet i pälsen på honom. Lukten av hund trängde genom näsan och stickelhåren kittlade. Det som alltid brukade få honom lugn hjälpte inte alls nu.
   ”Ingen ska få tag på dig… hör du det Assasin? Du gjorde inget fel, det är alla andra som är dumma i huvudet”, mumlade Leo ned i Assasins päls.
   Han hade gjort det djuret i honom hade skrikit åt honom, FLY! Det hade han gjort och nu satt han här vid en insjö uppe i bergen. Det kvittade hur länge han hade gått eller vart han var. Så länge han var långt borta från civilisation som möjligt och var omringad av berg. Vad han hatade människor ibland, varför kunde han inte bara fötts som varg?
   Leo kurade ihop sig bredvid Assasin som inte verkade ha något emot att dela med sig värme. Leo började hacka tänder och han bannade sig själv över att han inte sprungit hem och hämtat varmare kläder, men djuret i honom hade som sagt inte tänkt så rationellt. Än så länge hade han då inte några planer på att ta sig hemåt, varför skulle han? Han hade inget att hämta där. En morsa som skällde på honom, idioter på skolan… de skulle mörda Assasin om de fick chansen, det visste han. Bara tanken att se sin hund knivhuggen och Assasins snövita päls nedfläckad med blod fick Leos ögon att tåras igen.
   Han visste bättre än att somna där mitt ute på en öppen plats utan skydd eller eld.  Men för tillfället brydde han sig inte alls. Han såg upp på stjärnorna en sista gång innan han tog ett krampaktigt tag i Assasins päls och försökte slappna av, sluta klappara tänder och vila ett tag, hoppas på det bästa att inte frysa av några tår eller fingrar.

  ~*~

Solen gick sakta upp över bergstopparna och Leo öppnade sakta ögonen. Han var iskall och avdomnad, men vid liv i alla fall. Stumt kände han hur Assasin kröp ur hans grepp, den underbara hunden hade legat stilla hela natten och skänkt honom värme. Sakta satte sig Leo upp och började röra på sina fingrar som påminde lite grann som rostiga gångjärn. Jaha, nu då? Vad skulle han göra? Med ett leende såg han på Assasin som lapade upp vatten från sjön och svansen påminde mer om en elvisp som han viftade med den. Allting var helt, åt helvete egentligen. Men att titta på Assasin, veta att det fanns en vettig varelse runt honom gjorde honom glad ändå. Såg han rätt eller ryckte det lite i Assains öron som om han hörde någon komma?
   ”Så det är här du är?”
   Ett tag trodde Leo att han hörde fel, för den rösten passade inte in i den här miljön alls. Leo la sitt svarta hår bakom öronen innan han vände sig om. Med vilt uppspärrade ögon såg han honom komma där gående ned för kullen. Det blonda håret var på ända och de mörka ringarna under ögonen passade inte alls han felfria yttre. Leo såg på Simon med huvudet på sned innan han reste sig upp. Ju mindre Leo hade med den där idioten att göra desto bättre. Allt var hans fel…
   ”Men hallå, Leo, stanna!”, hojtade Simon bakom honom.
   Leo vände på huvudet och såg att Simon fortsatte att följa efter. Men snälla förstod han ingenting? Ilskan började koka i ådrorna. 
   ”Gå din väg!”, röt Leo argt och vände sig helt om, av trötthet och nedkylning föll han omkull bland mossan, Leo slöt ögonen och knöt knogarna, tog i ända från tårna när han skrek ”Gå din väg, ha dina fester och lämna mig utanför!”
   Simons steg kom närmare och plötsligt kände Leo en hand på sin axel. I en fnysning ruskade han av den och blängde upp på Simon som såg oroligt ned på honom. Kunde han bara ge sig?!
   ”Du är iskall Leo…”, sa Simon och bet sig i läppen. ”Har du varit här hela natten?”
   ”Ska du skita i!”, röt Leo argt, grabbade en näve mossa och kastade den på Simon som lyckades undkomma den. ”Bara gå, det är ditt fel allt ihop! Om det inte vore för att du tjatat så skulle inget av det här hänt, jag vill inte ha något med dig att göra, lämna mig ifred!”
   Leo spärrade vilt upp ögonen av aggression när han såg hur Simon satte sig ned bredvid honom. Inte nog med det, den idioten slog ut armarna som om han försökte ge honom en kram. Leo knöt nävarna och måttade ett slag men Simon tog bara tag i hans handled. Svärandes försökte Leo ta sig loss men det hade han ingenting för. Rätt som det var så hade Simon dragit in honom i en kram. Inte förrän då insåg Leo själv hur kall och frusen han var, Simon kändes skållandes het i jämförelse. Leo vände blicken mot sin hund som satt där och studerade dem med tungan ute, det såg ut som om han skrattade. Nu passade det minsann att se snäll och vänlig ut!
   ”Förlåt”, sa Simon kort, han lät riktigt ångerfull på rösten.
   ”Bara gå”, mumlade Leo argt, pressade handflatorna mot Simons bröstkorg för att trycka sig bort från honom men det gick inte alls.
   ”Det skulle jag”, skrattade Simon nu la han händerna på Leos axlar och sköt honom ifrån sig, enbart för att leta upp en ögonkontakt som han aldrig skulle få. ”Om jag visste vägen tillbaka”
   ”Skyll dig själv!”, muttrade Leo argt och äntligen lät Simon honom resa sig upp. ”Om du är dum nog att vandra ut bland bergen med älgar, björnar och gud vet vad så skyll dig själv, hoppas en gizzlybjörn äter upp dig eller något!”
   Utan att vänta på en respons så började Leo att gå, han hade ingen skyldighet att hjälpa den där dynghögen han fick klara sig själv. Det hade Leo alltid fått göra och här fanns det faktiskt inga björnar, de var närmare floden och högre upp i bergen. Att en av dem gått vilse och lunkat hit kunde man alltid önska ändå...
   ”Och jag som trodde du kunde det där med vildmarksliv, i de där kläderna kommer du inte överleva ett dygn till!”, hojtade Simon efter honom. ”Speciellt inte när du är dum nog inte gör något skydd”
   De orden fick Leo att tvärstanna och argt vända sig om och han möttes av ett hånflin. Med hopsnörpt mun la Leo armarna i kors och himlade med ögonen. Att Simon ägt ut honom, skulle han aldrig erkänna.
   ”Om inte du kommer hem om tre timmar kommer garanterat din mamma ringa polisen eller något, om hon inte redan gjort det…”, började Simon och han borstade omsorgsfullt av sina kläder när han rest sig upp från marken.
   ”Varför kom du hit? För att läxa upp mig?!”, fnös Leo argt och vände sig om. ”Spar dig den mödan!”
   ”Leo för helvete vänta, det var inte meningen att låta så…”, började Simon och ännu en gång vände sig Leo om mot sin stalker, såg han med ens ängslig ut nu också? ”Jag blev orolig okej? Och jag vill ha ett ordentligt svar om vad som hände… och det är ju mitt fel att allt hände så… ville bara veta att du var okej och när du inte var hemma så…”
   Leo såg förundrat på Simon. Den Idioten kanske inte var en sådan idiot ändå. Faktiskt att han brytt sig så mycket att han hade börjat söka efter honom mitt ute i ingenstans, värmde faktiskt. Att låta en björn äta på honom kändes mindre lockande nu, än mindre att låta Simon irra runt där utan att veta vart han skulle ta vägen.
   ”Kom då…”, suckade Leo och började gå åt motsatt håll, mot Simon. ”Så ska jag visa dig vägen hem…”


Kommentarer
Postat av: NsL

Muy Bien, mycket bra:)

2012-11-20 @ 00:40:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0