Allt som ryms i ett sinne

Mikko hatade att vara hemma. Med en fnysning petade han lite i maten och grimaserade. Som alltid var det någon konstig oätlig sörja på burk som hans mamma köpt för att slippa stå längre tid vid spisen. Han drog handen genom håret och såg sig som i det lilla ljusa köket.  Allting kändes så ovant och allting luktade så konstigt i huset.  Det luktade inte hemma. En enda sak som eventuellt kunde kännas som en lättnad var att det inte fanns några minnen kvar av Tom… Mikko råkade styra gaffeln lite fel och den gnisslade öronbedövande mot porslinet.
    ”Kan du sluta leka med maten och äta?”, frågade Iris och skakade på huvudet.
Mikko rynkade på näsan och styrde tallriken ifrån sig. ”Jag äter något innan bandet repar…”Varför äta när man inte ens var hungrig?
    Som vanligt, den där djupa sucken skulle Mikko aldrig sluta känna igen. Han synade sin mamma som la en ljus hårslinga bakom örat och rättade till sina skarpa glasögon. Hon behövde inte direkt säga något, han såg redan nu att hon var irriterad och bekymrad. Om hon trodde att flytten skulle förändra något så trodde hon fel. Såklart att Mikko skulle fortsätta spela, det var en halvtimmes bilresa till replokalen och det var lätt värt. Bandet skulle inte splittras på grund av hans morsas dumma impulser.
    ”Borde inte du kolla upp vad du måste läsa ikapp i skolan?”, frågade hon skarpt.
    ”Om jag måste det så bryr jag mig inte”, sa Mikko och fnös, hon skulle väl gilla att han skolkade idag?  ”Det går bra ändå…”Rätt så
    ”Det säger du?”, sa hans mamma skeptiskt. ”När jag var ung var vi tvungna att studera…”
    ”Ja, men jag är ett smart huvud”, sa Mikko med ett flin.
    ”Och när gjorde du den där piercingen i läppbandet?”, sa hon chockat och spärrade upp ögonen.
    Genast drog Mikko ned mungiporna. Just ja, det hade han inte berättat för henne. Men hon behövde inte veta allting heller, eller? Nej. Som om han inte hört vad hon sagt reste han sig upp från det runda matbordet och styrde in stolen efter sig. Om han skulle hinna till replokalen var han tvungen att skynda sig.
    ”Det räckte inte med de där sakerna i underläppen tycker du? Och dina armar…”, fortsatte Iris men där slutade Mikko att lyssna helt.
    Automatiskt drog han ned sina tröjärmar så hans underarmar inte blottades. Måste hon jämt påminna honom om det? Om han inte fick ångest över annat  skit så behövde han bara se ned på sina ärr, hon behövde inte påminna honom och ge honom mer ångest. Inte nog med det, hon trodde att han lyckats tygla det hela, slutat. Men hon hade fel, alla ställen på kroppen gick att skada.
    ”Det heter snakebites”, mumlade Mikko efter att ha stått där orörlig som en staty ett tag.
    Iris suckade och såg ut genom fönstret. ”Du vet att du kan prata med mig om det är något? Det är bättre att prata än att, skada sin kropp…”
    Mikko himlade bara med ögonen. Jo, det sa hans psykolog också, alla sa det men det hjälpte inte ett skit. Inte nog med det, han skulle väl börja pata med henne när hon lyssnade och slutade tjata. Om hon tog sig tid med honom, men det gjorde hon inte. Om det inte var jobbet, var det någon ny karl, om det inte var det… var det väl något annat.  Iris var snäll och brydde sig, men hon hade inte tid för honom. Han visste att hon skulle bli flygförbannad om hon fick reda på att han rökte också, därför hade han inte sagt något.
    ”Jag vet”, sa Mikko bara, det var det svar han visste att hon ville ha. ”Jag måste verkligen börja köra”
    ”Visst, spela bra”, sa hon och log från matbordet. ”Kom inte för sent hem, tänk på att du då måste hämta upp din syster på dansen”
    Mikko vinkade bara ett hej då och gick ut i hallen, tog på sig sina kängor och stängde ytterdörren med en smäll. Kvällsluften var klar och frisk, han drog några djupa andetag. Trots att det var försommar bildades det små vita moln från näsa och mun när han andades. Kunde inte värmen komma snart? Så fort han tagit ett steg ut från huset hade han redan glömt alla spänningar han nyss haft i kroppen. Varför var hans mamma alltid så duktig på att ge honom ångest? Bittert tog han upp bilnycklarna och gick fram till sin röda zusuki. Han längtade redan efter att få plinka på en gitarr. Säkert satte han sig i sin bil, strök händerna över ratten lite grann innan han startade motorn och backade ut från uppfarten.

Två timmar i replokalen var alldeles för kort tid. Han kände hur kallsvetten bildas och det började krypa i kroppen när han närmade sig stadens ljus igen. För tillfället kändes ingenting bra. Än så länge hade han ångest vart han än var. Allting kändes helt fel i deras nya hus. Trots att hans gamla liv i den där lilla byhålan inte varit bättre. Men där hade han åtminstone haft vänner. Smått började han nynna i takt med låten som spelades och trummade med händerna på ratten, försökte tänka på annat än problemen. I de två timmarna de hade repat, hade han kunnat glömma allting. Då hade han bara fokuserat på sången… det han verkligen brann för. The blue spirits början på en karriär…
    Då såg han honom igen. Med uppspärrade ögon la han foten på bromsen och saktade in. Där vid en busshållplats stod han, dockan, eller ja, Adrian. Den personen skulle Mikko känna igen vilken dag som helst. Det var något med honom som utstrålade värme. Trots det, verkade han lite vilsen, och sorgsen. Osäkert vevade Mikko ned rutan och sänkte volymen på stereon. Inte förrän då upptäckte Adrian vem det var, och trots att hans ögon såg sorgsna ut, log han när han fick se Mikko.
    ”Ett tag trodde jag att det var en skummis”, sa Adrian och skrattade.
    Mikko hindrade sig själv från att le. ”Vad gör du här ute, ensam?”
    Varför sa han det där?! Varför brydde han sig? Men på något vis… Adrian verkade så skör. Ingen ville väl att en sådan person skulle råka illa ut? Nej… Men Adrian såg med ens osäker ut och bet sig lite i läppen.
    ”Inget, egentligen…”, sa han efter ett tag.
    Mikko skulle garanterat ångra det här men…
    ”Ska jag skjutsa dig någonstans?”, frågade han och höjde ett ögonbryn.
    Det fick Adrian spärrade upp sina stora hundvalpsögon. ”Ehh…”
    ”Jag menade, ifall du såklart inte ska utanför stan och om du vill”, tillade Mikko och han försökte så gott det gick att inte låta osäker på rösten.
    ”Du skulle kunna skjutsa mig till Louise”, sa han och svalde. ”Det ligger på andra sidan stan men…”
    ”Inga problem, hoppa in, då slipper du betala för bussen”, sa Mikko, lutade sig fram och öppnade passagerardörren.Vad höll han på med egentligen?
    ”Var det inte du som sa att jag stalkade dig?”, skrattade Adrian och hoppade in.
    Mikko reagerade genast på rörelserna Adrian gjorde. Sättet han tog tag i bilens tak och satte sig i sätet.  Leendet som han hade trots att han verkade vilja kvida istället, stelheten i hans lämmar. Något hade hänt, vad? Fast Mikko fick andra saker att tänka på när Adrian tog upp ämnet om det där storköpet.  Vad skulle han säga?Jag har problem med övertrevliga och sociala människor för jag tror de bara pratar med mig för att de tycker att de måste? Jag tror att ingen egentligen gillar mig utan de är med mig för att jag klänger på dem?Nej, det kunde han inte precis.
    ”Du skrämde mig”, sa Mikko som svar när Adrian stänkt dörren och han började gasa upp.
    ”Ja, jag ser ju väldigt farlig ut”, skrattade Adrian och krökte fingrarna som klor och morrade lite.
    Mikko fick hålla sig för att inte väja av vägen eller skratta. Det där hade kommit väldigt oväntat. Vad han önskade att han kunde vara sig själv runt främmande människor. Det hade uppenbarligen inte Adrian problem med. Mikko kunde inte sluta att le…
    ”Lika farlig som en kattunge”, sa Mikko,lika söt som en också. ”Verkligen så att man måste passa sig…”
    ”Mjau”, pep  Adrian och skakade lite på huvudet. ”Men seriöst…”
    Adrian pratade på om att minsann Mikko inte visste om han kunde karate eller inte. Den bilresan var riktigt behaglig. De stora kontorshusen susade förbi dem och regnet började snart smattra mot taket. Det var första gången på länge Mikko kände sig bekväm med en främmande människa bredvid sig. Annars brukade han bli helt sönderstressad, och pulsen började slå i hundratrettio och han började tänka många tankar.Dög han som han var? Tyckte folk att han var konstig? Tänk om han var taskig mot någon, omedvetet?Folk måste se honom som en jubelidiot ibland.
    ”Får jag fråga en sak”, sa Adrian efter ett tag.
    Mikko sneglade på honom. ”Vad?”
    ”Varför köpte du fondation? Absolut inget fel med det, det får du inte tro”, sa Adrian och försökte le uppmuntrande, sedan vände han huvudet mot bilrutan igen och mumlade. ”Det jag tänkte på var att din hy ser fin ut…”
    Mikko skrattade. ”Fräknar… hatar dem”
    Inte för att det fanns så mycket han gillade med sitt utseende egentligen (inget). Men just fräknarna som dök upp varje sommar avskydde han. Inget hjälpte, de dök upp som objudna gäster och förpestade hans näsa.
    ”Äsch”, sa Adrian och ryckte på axlarna. ”Jag har fräknar, inget fel på det…”
    ”Om man passar i det ja…”, sa Mikko och svängde in på en parkering till ett hyreshus .”Här bodde Louise va?”
    Adrian vände blicken mot Mikko och nickade. ”Ja, tack för skjutsen, det uppskattas”
    ”Ingen orsak”, sa Mikko och log ett snett leende.
    ”Vi ses”, sa Adrian och klev ur bilen, innan han stängde dörren vände han sig mot Mikko. ”Och du, nästa gång vi ses finns det väl kanske en plats bredvid dig i bussen?”
    ”Jo”, mumlade Mikko och kände hur kinderna hettade,det också…”Vi ses…”
    ”Ja”
    Inte förrän Adrian gått in i hyreshuset så tog han upp mobilen för att titta på klockan. En flämtning undslapp honom!SHIT LILLSYRRAN!Han trampade gasen i botten och gjorde en u-sväng på parkingen så han kom ut på stora vägen igen. Hans morsa skulle mörda honom!

   ”Jag fick vänta i en och en halv timme!”, muttrade hans tioåriga syrra och flög upp med näsan i vädret när de gick in i hallen. ”Du är så dum ibland!”
    Mikko suckade och stängde dörren efter dem.”Hur många gånger ska jag säga förlåt?”
    Isabelle blängde bara på honom och knyckte på nacken så hennes ljusbruna hår piskade henne lite i det runda ansiktet. Den blicken avskydde han. Ångesten blev påträngande,kunde han inte göra något rätt? Han bet sig läppen medan han knöt upp skorna. Vad brukade de säga? Andas in genom näsan och ut genom munnen så skulle stressen gå över? Det hjälpte inte ett dugg. Inte blev det bättre av att hans mamma kom ut från vardagsrummet och kastade en blick på dem båda. Mikko kände sig genomskådad och genomskinlig, som om hans mamma kunde se igenom varje lite nerv. Han knöt händerna för att de inte skulle skaka allt för mycket.
    ”Mikko, det var en enkel tjänst, hur kunde du...”, började hon men Mikko klippte av.
    ”Inget hände ju, förlåt, spelningen tog längre tid än väntat”, sa han och slog ut med armarna.
    ”Så det är viktigare än att hämta upp din egen syster?”, började Iris och la armarna i kors.
    ”… Jag har sagt förlåt, det ska inte hända igen…”
    Hur kunde hon säga så till honom? Hon visste hur hans sinne fungerade. Ibland måste hon göra det medvetet för att få honom att må pyton. Mikko bet sig hårdare i läppen och innan varken Isabelle eller Iris hann fortsätta med sin utskällning så gick han in på sitt rum och låste dörren efter sig.Varför kunde han aldrig någonsin göra någonting rätt?!

© Moa