Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Jag förstod inte, Mikko var i vår ålder, och det fanns bara ett gymnasium här, så varför såg jag honom inte på rasterna eller lunchen? Det var för mig obegripligt. Ja, jag kanske stalkade honom ändå.  Den känslan blev bara mer påtaglig när jag började höra mig runt med de andra eleverna. Mikkos utseende var lite unikt, folk måste ha lagt märket till honom. Efter bilresan var jag fast besluten att träffa honom igen. Jag hade varit idiotisk och inte tagit hans nummer, varför hade jag inte gjort det? Det var lätt att vara efterklok, till mitt eget försvar hade det varit så mycket andra tankar då och jag hade helt glömt bort det. Jag hade fått fokusera på att le och vara mig själv. Trotts att allting hade varit… motsatsen.

Det var på torsdag jag såg honom i skolan. Det var efter matten som jag skymtade honom genom ett fönster. Han satt vid skolans entré och puffade på en cigg. Trotts att jag inte var så glad över hela grejen att han rökte log jag som ett fån. Trägen vinner, tänkte jag lite för mig själv innan jag stoppade in alla böcker i mitt skåp. Snabbt sa jag åt mina klasskamrater att de kunde gå före till matan och att jag skulle komma lite senare. Jag hoppades bara att Mikko inte såg mig som ett häftplåster….

”Hejsan”, sa jag när jag stängde dörren efter mig.
Det var gassande sol och en härlig dag, inte ett moln på himmelen och vinden lekte med trädens grenar. Många andra som pallrat sig till tegelväggen stod eller satt där och pratade med bara armar och njöt av solstrålarna. Mikko stack verkligen ut där han satt med sin munkjacka och hade huvan över huvudet. Han tittade upp och våra blickar möttes. Då insåg jag hur blek han var, mörka ringar skymtades under de där olikfärgade ögonen. Trots det så lös de upp, var han kanske glad att se mig trots allt? Blicken varade dock inte så länge för lika snart tittade han ut mot vägen igen och drog ännu ett bloss, hans händer skakade. Osäkert satte jag mig på huk bredvid honom på asfalten och rätta till min lugg. Något stod inte rätt till…
”Du har inte varit på skolan”, sa jag och gav honom ett milt leende.
”Sjuk”, mumlade han, alldeles för snabbt för att tänka igenom svaret egentligen.
”Vad bra att du mår bättre”, sa jag på försök och synade honom med en bekymrad blick.
”Skulle varit hemma en dag till om jag själv fått bestämma”, sa Mikko och slog av askan från ciggaretten. ”Men mamma tvingade iväg mig… antingen skola eller vårdcentralen…”
”Ja, se mammor”, sa Jag och log smått,  jag kunde relatera till det Mikko sa, min mamma gjorde lika dant mot mig… även om jag hade ont tvingade hon iväg mig, ingen skulle märka något... ”Men jag är glad att du tog dig hit, ska vi äta lunch tillsammans?”
Mikko höjde ena ögonbrynet och såg lite förvirrat på mig. ”Vad serverar dem?”
Jag ryckte på axlarna. ”Ingen aning, men det skulle vara trevligt med sällskap, då blir allting så mycket godare, och roligare”
Jag såg ett leende skymtas på Mikkos läppar vilket fick mig att bli varm inombords. Jag reste mig upp och borstade av mina kläder innan jag såg ned på Mikko och sträckte fram en hand för att hjälpa honom upp. Blicken jag fick tillbaka var lite dumförklarande och han reste sig upp på egen hand. Vi stod där ett tag i tystnad, Mikko drog ett sista bloss och tryckte skon över fimpen.  Jag suckade och gick före till dörren och öppnade den.
”Kommer du då?”, sa jag och log.
”Stalker”, sa han skämtsamt och tittade på mig med ett flin.
”Du är inte bättre själv, svarttaxichaufför”, log jag och tillsammans började vi gå mot matan.
Som väntat var det fullt med folk i matsalen och jag såg hur Mikko stelnade till när vi närmade oss serveringsdisken. Uppmuntrande gav jag honom en bricka och fortsatte att prata på och le. Han var ny, det var klart att det kändes ovant. Det tycktes hjälpa att jag fortsatte som ingenting, jag pushade bara honom att fortsätta framåt. Slevade upp den lite brända köttfärsåsen och klibbiga spaghettin på tallriken och började gå till ett tomt bord. Det kanske var bäst att börja milt och inte sätta mig med mina klasskamrater som jag annars brukade göra.
”Vilken klass går du i?”, frågade jag och började äta min mat.
”SH02”, sa han och tog upp gaffeln och rynkade lite på näsan.
Jag sken upp. ”Då går du i min parallellklass, jag går i SH01”, varför kände jag hur hjärtat började slå lite hårdare?
Mikko började göra en fin linje mellan sin pasta och köttfärsåsen, jag såg att han log. ”Trevligt…”
”Ja, men jag varnar dig för vår samhällslärare, han är lite snurrig”, skrattade jag och fortsatte att äta.
Lunchen gick och jag fortsatte babbla på medan Mikko inflikade små kommentarer här och var. Trots att han inte sa så mycket så var det något som sa mig att han slappande av i mitt sällskap. Det annars ansträngda leendet han hade på sina läppar såg mer avspänt ut och efter ett tag började han till och med äta lite av maten. Stackaren, han verkade vara väldigt stressad, dock inte så konstigt…
”Hur tycker du att klassen är då?”, fortsatte jag att fråga och drack upp det sista av min mjölk.
Mikko ryckte lite på axlarna och la undan sin gaffel. ”Okej, vi har bara haft två lektioner ihop så jag vet inte, men de verkade väl helt okej, antar jag”
”När slutar du idag?”, frågade jag och reste mig upp från bordet. ”Tänkte om vi skulle slå följe till bussen…”
Mikko suckade djupt. ”Jag ska nog hem, jag orkar inte mer idag…”
”Snälla? Vi kan mötas vid skåpen?”, sa jag bedjande, jag visste att folk tyckte jag lät som en hundvalp då.
”Någon annan gång, jag måste verkligen hem”, sa Mikko och tog upp sin bricka. ”Men du kan få mitt nummer…”
Jag kände hur jag började le som ett fån. ”Visst!”
Detta började arta sig
(c) Moa