Allt som ryms i ett sinne

Detta inlägg har jag även skrivit in på min privata blogg, men man kan alltid läsa det fler gånger :D

Adrian
Jag log smått när han tittade på den blonda spinkiga killen som nu kört ner huvudet i en bok och börjat skriva. Det var något med hans dystra och lite buttra uppsyn som var gulligt. Han var så blyg och man såg hur gärna han gömde sig under sin fluffiga blonda lugg. Hur han fick det så fluffigt var för mig ett mysterium, gulligt var det. Sedan var hans ”coola” klädval något som jag såg som också, ja, gulligt. Folk kallade det  scene core, eller det var det rätta namnet på det. Andra skulle kalla det EMO. Adrian log och fortsatte att studera honom. Med tanke på att han hade en gitarr med sig var han troligast inne i musiken. Det han skrev i boken var inte heller så svårt att gissa med tanke på gitarren. Det måste vara låttexter….

Jag kom på mig med att stirra på denna kille alldeles för länge och med en rodnad som spred sig över kinderna så beslöt jag mig för att titta rakt fram i sätet framför mig istället. Jag log för mig själv. Det var när våra ögon hade möts, det hade hänt något. Jag kikade mot den blonda killen igen och kände mig alldeles varm inombords. Men jag hade inte sett honom förut, var han ny inflyttad? Det måste vara hans första dag. Om det var något jag var bra på så var det ansikten. Om jag hade sett det ansiktet förut skulle jag absolut känna igen det.
Alldeles för tidigt så stannade bussen och den blonda pojken smällde snabbt igen sin bok, greppade gitarren och hoppade av. Precis då hördes ett högt muller som ekade över himmelen. På bara några sekunder så började det smattra på bussens tak och fönstren blev omöjliga att se igenom av allt regn. Jag hann uppfatta att denna blonda killen började kila fast papper från häftet mellan gittarfodralets båda halvor så gitarren inte skulle bli blöt. Som väntat brydde sig musikern mer om sitt instrument än om sig själv.
Det var allt jag hann uppfatta innan bussen med ett gnissel fortsat rteöra på sig. En sak var säker. Om nu denna kille var nyinflyttad, så skulle han börja på min skola. Jag log, kunde inte måndagen komma snabbare?!

 

Han kom inte under följande dagen till skolan. Det gjorde mig besviken, riktigt besviken. Om han inte skulle gå här, vart skulle han gå då? Dagen masade sig fram med matte, spanska och andra tråkiga ämnen. Allting var tråkigt och jag kunde inte släppa tanken på den där nya killen. Jag ville se honom igen. Alla hade klagat på att jag varit uppe i det blå och helt okontaktbar under dagen. Så hade det antagligen varit. Det ända jag hade fokuserat på hade varit att skymta en blond hårman i korridorerna, vilket såklart inte inträffat. Tänk om han inte gick i skola? Nä, det kunde inte vara så, eller?

”Adrian vet du vad mamma vill ha för schampo? Adrian… Adrian?”
Jag ruskade lite på huvudet och stirrade upp på min storasyster som stod där med hopsnörpt mun och såg frågande på mig. Jag såg lite förvirrat på henne och hon skakade dumförklarande på huvudet. 
”Jag tror hon använder det där”, sa jag och pekade på ett dyrare schampo. ”Det är bra i alla fall…”
Egentligen gillade inte jag storköp så mycket. Fullt med folk, bullrigt, stökigt och ologiska placeringar av produkter i min mening. Vem köpte en damsugare eller TV i samma affär som man köpte sin mat? Eller vem köpte kläder i samma butik som trädgårdsprylar? Nej, mataffärer skulle innehålla mat, och klädbutiker kläder. Lousie suckade och stoppade ned schampot i vagnen.
”Ärligt Adrian, vad står du och tänker på?”, frågade hon irriterat. ”Det är hopplöst att handla med dig”
”Förlåt då…”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Men snabbköp är inte min grej”
”Det är något annat, hänt något speciellt i skolan?”, frågade hon och vi fortsatte vandra runt vid skönhetsavdelningen, mot sminket.
”Nej, inget speciellt”, mumlade jag avvärjande. ”Men…”
Jag stannade upp mitt i gången och stirrade storögt på hyllan med sminkprodukter. Där var han ju! Den där hårmanen gick inte att ta miste på! Den nya killen stod och tittade på olika fondations. Återigen så kände jag den där varma känslan i kroppen. Hans stod där med munkjackans huva över huvudet. Det var något väldigt roligt med hela hans uppenbarelse när han förde ett av sina långa smidiga fingrar över fondationflaskorna.  Det var som om han inte ville att någon skulle se honom där han stod och omsorgsfullt tittade på etiketterna
”Adrian vad är det?”, frågade min syster som såg underligt på mig. ”Du beter dig väldigt konstigt!”
Jag ruskade lite på huvudet och vände blicken mot min syster. Nej, hon skulle inte få förstöra något nu.  Jag log smått och la huvudet på sned, som jag brukade göra när jag verkade oskyldig.
”Gå före du”, sa jag och log.
Ett ögonbryn sköts nästan upp i hårfästet. ”Vad nu då?”
”Bara gör det!”, suckade jag och himlade med ögonen pekade åt henne att hon skulle gå.
Tacksamt nog gjorde min syster som hon blev tillsagd. Med en fnysning sköt hon vagnen framför sig och försvann bakom hörnet.  Så fort jag inte såg henne så tog jag modet till mig. Med ett leende så gick jag fram, greppade en fondation och knackade honom på axeln. Jag hoppade till när han chockat vände sig om med uppspärrade ögon. Men när våra ögon möttes pressade han samman läpparna och ögonen smalnade.  Själv fortsatte jag att le, och innan jag hann överväga om detta var en helt idiotisk idé eller inte sträckte jag fram produkten jag hade i handen.
”Den är bra”, sa jag och log uppmuntrande.
Den blonda killen muttrade något men tog emot den. ”Förföljer du mig eller?”
Den frågan fick mig att rodna och inse hur dum jag var. Ja, vad skulle han tro egentligen? Jag såg ned i backen och skrapade lite med foten. Här stod jag och kände mig som en stor jubelidiot.  Nu hade jag verkligen gjort bort mig…
”Nej, såklart inte”, sa jag och såg upp på killen igen. ”Du såg bara ut som att vela otroligt mycket…”
Killen fnös och skakade på huvudet.  ”Har du ingen annan att stalka än mig?”, fortsatte han, men sedan tvekade han . ”Vad heter du?”
”Adrian”, skrattade jag. ”och du?”
Killen himlade med ögonen. ”Okej, Adrian, jag heter Mikko, och förfölj inte mig mer”
Mikko, minsann? Passande namn. Jag log när hans ryggtavla försvann bland allt folk. Mikko var blyg, helt klart. Trotts att jag kände mig som ett fån, var det okej. Det var nog inget i jämförelse med hur Mikko hade känts sig där han hade stått för någon minut sedan.
”Jag såg dig!”
Snabbt vred jag på klacken och där stod min syster med ett stort leende på läpparna. Rodnaden på mina kinder blev intensivare och jag kliade mig lite i bakhuvudet. Skit också! Hur skulle jag komma undan med det här? Det visste jag inte…
”Det, var väl inget”, sa jag och la armarna i kors.
”Tss, det kan du tutta i någon annan!”, skrattade min syster. ”Du gillar honom, vad heter han?”
”Mikko…”, sa jag och såg på hyllan schampoflaskor. ” Och resten har inte du med att göra!”
”Jaja”, sa hon och himlade med ögonen. ”Men om det blir något mellan er, måste du säga till!”
”Haha”, jag var så ironisk som jag bara kunde. ”Men visst… vad är nästa sak på listan?”
Jag roffade åt mig papperslappen och försökte urskilja min systers oläsliga handstil, det var absurt, hon var äldre än mig men skrev som en kratta. Det stod i vilket fall frukt och jag skyndande mig vidare i hopp om att slippa hennes fortsatta jobbiga förhör.

© Moa