Mikko och Adrian (del 5)
Mikko
Han lät vattnet skölja över ryggen där han stod i duschen. Vattnets porlande gjorde honom lugnare. Det hade varit en ytterst dålig vecka, de nya såren på hans överarmar och midja talade sitt tydliga språk. Ångesten hade varit för påträngande och de flesta dagar hade han bara legat i sängen, knappt orkat röra sig. Psykologen hade ringt två gånger, Mikko hade inte svarat, han orkade inte. Det skulle inte tjäna något till, det skulle sluta som alltid. Mikko sa att allt var bra och att de inte behövde träffas, psykologen skulle börja med sitt enorma utlägg, ”På vilket sätt känns det bra” och bla, bla, bla. Det var en månad sedan han gått dit, och det kunde gärna förlängas till ett halvår.
Mikko suckade och drog handen genom sitt genomblöta hår och vred kranen så vattnet blev iskallt. Han bet ihop och huden drog ihop sig till knotter och han rös. Det var en härlig och uppfriskande känsla. Efter att stått så ett tag så stängde han av duschen och ruskade bort allt överflödigt vatten. Den dagen han faktiskt varit i skolan i veckan hade dock varit helt okej, tack vare den där Adrian. Mikko förstod fortfarande inte hur man kunde vara så oförskämt glad, men Adrian var det. De gånger de träffats hade Mikko lett, haft trevligt och inte varit stressad.
Han klev in i sitt sovrum och av ren vana så låste han dörren efter sig. Han såg sig om och tanken att han borde städa passerade hans sinne. Det låg kläder överallt även över datorn som låg där på golvet påslagen med tyst musik i bakgrunden. Utmattad slängde han sig på sängen och stirrade upp i taket. Det var lördag och om några timmar skulle han till Ying, de skulle se någon rulle och bara slappa. Det kändes bra, de var något som verkligen behövdes. Men innan dess ville Mikko bara sluta ögonen och sova.
Precis då pep det till i mobilen, I en djup suck sträckte han sig efter den. Det var garanterat någon på wordfeud eller något. Men han hade fel. Det var ett helt oväntat sms.
Sugen på att ta en fika? :D // Adrian
Mikko läste igenom det ännu en gång. Adrian, igen? Varför kändes det som att den killen bara ville vara med honom, pratade med honom för att han tyckte synd om honom? Inte hade det blivit bättre i torsdags när Mikko mått piss. Men det kunde väl inte skada? Bara att han kom på sig själv med att le fick honom att inse att det var dumt ifall han sa nej bara för sitt eget huvud sa det.
Visst, tid och plats?
Vad sägs som det vid bibblan klockan två? Billigt och bra!;)
Okey, dit hittar jag! See you there! ^_^
Awesome!8D
Mikko började genast fundera på vad han skulle ha för kläder. Snabbt satte han sig upp och såg sig om i rummet efter något som bara låg och skräpade. Det slutade med att han tog sina favoritjeans och en svart t-shirt med Linkin Park loggan, det var inte förrän han såg sig själv i spegeln som han kom på en sak. Ärren, han stirrade på sina underarmar och bet sig i läppen. Nej, han skulle inte ha sin svarta munkjacka på sig igen! Så det blev ett par röda handledsvärmare som dolde de mesta av ärren. Det gjorde honom säkrare ifall de inte syntes. Nog för att de flesta i hans omgivning visste om det (det var svårt att undgå dem). Vad skulle främmande människor tro ifall han blottade dem? Det ville han inte ens tänka på!
”Förlåt att jag är sen har du väntat länge?”
Mikko vände sig om och där stod Adrian med ett hårt grepp om sin axelväska och håret var lite rufsigt och stod på ända. Troligast hade han sprungit med tanke på de rödrosiga kinderna också. Som alltid försökte Mikko förhindra att hans stora leende på läpparna syntes. Försynt slog han av askan från sin ciggarette och drog ett sista bloss.
”Inte alls”, svarade han och därefter slängde han fimpen och stampade på ciggen.
”Ska vi gå in och se vad de har att erbjuda då?”, frågade Adrian och rättade till sitt hår så det låg platt igen.
”Ska du ta studenten i år?”, frågade Adrian körde ned gaffeln i sin bakelse.
Mikko tvekade men efter en stund skakade han på huvudet. ”Nej, jag ska gå ett till år”
På grund av att de nu flyttat och hans betyg låg nästan i botten så var det inte läge för honom att ta studenten. Lika bra det, bara tanken gav honom rysningar. Skönt att sluta skolan men efter det? Nej, det ville han inte tänka på.
”Synd, samhällsklasserna i vår skola har en tradition att ha gemensam champagnefrukost och middag”, sa Adrian och fortsatte att tugga i sig kakan, Mikko hörde tydligt besvikelsen i rösten.
”Jaså?”, var det enda Mikko fick fram och han började tvina en hårslinga mellan tummen och pekfingret.
”Jopp”, mumlade Adrian och såg ut genom fönstret. ”Om du vill får du säkert följa med”
Mikko som precis fört kaffekoppen mot munnen hostade till och var tvungen att ställa ned den igen. Nej tack, inte ens när det var hans student. Vad skulle han säga? Nej jag och fester går inte alls ihop för jag får ångestattacker och vill helst av allt bara försvinna från jordens yta?, nej inte dirket.
”Det är inte ens min student”, sa Mikko och försökte att le. ”Men kul, vad hade du tänkt göra efter plugget då?” Det var väl en vettig fråga?
Adrian såg ned i tallriken och strök pannan ur luggen, som om det var en fråga han inte räknat med att få. Genast kände sig Mikko dum, borde han säga förlåt?
”Vet inte riktigt”, sa han tog ännu en tugga av bakverket, då började han plötsligt skratta. ”Vill du ha kaninen? Jag känner mig så hemsk om jag äter upp den!”
Mikko kunde inte hålla sig från att skratta med. Det var väl därför han redan gillade Adrian. Den killen kunde komma med de mest udda, men roliga kommentarerna och samtalsämnena som man kunde tänka sig. Ingen annan skulle bry sig om en marsipanfigur. Mikko tittade på den lilla bruna kaninen som höll en morot mellan sina tassar med ett stort glatt flin. I ren impuls tog Mikko upp sin mobil och tog ett kort på den.
”Nu finns den förevigad”, log Mikko och såg upp på Adrian som fortsatte att skratta.
”Att jag inte tänkte på det!”, sa han och skakade på huvudet. ”Men du får fortfarande ta den”
”Jag vill inte vara en kaninmördare”, sa Mikko skämtsamt.
Ärligt så ville han inte heller förstöra den. Någon hade stått och gjort denna kanin för hand, ett konstverk i marsipan. Vad hade han för rätt att förstöra den? Inte nog med det, han hade inte ens betalat för den, då kändes det fel. Ja, det gällde en klump bakat socker, ändå fick han sådana skuldkänslor.
De fortsatte att prata ett bra tag. Mikko kom på sig gång på gång med att stirra lite väl ingående på Adrian. Hans ögon riktigit tindrade där han satt och gav ett utlägg om hur hans hund jagat upp en katt i ett träd. Leendet han hade, skrattet som klingade lugnade ned Mikko. De hade träffats tre gånger ändå kände Mikko det lugn han hade med sina riktigt nära vänner. Det var en skum, men behaglig känsla. Tiden gick alldeles för snabbt. Inte förrän Adrians mobil började tjuta insåg de båda två att de suttit lite väl länge. Dock anade Mikko genast oråd när han såg Adrians leende bleknade och hans ögon var inte alls lika tindrande när han tittade på sin display.
”Hej…”, sa Adrian, otroligt försiktigt för att vara honom. ”Jag är… ja, jag kommer hem… men lugn, jag är på bibblan, jag ska skynda mig, ja… hej då”
Han knäppte av mobilen i en djup suck innan han gav Mikko ett ursäktande leende. Vad hade hänt?
”Mammor”, log Adrian och himlade med ögonen. ”Jag måste gå”
Mikko såg att något var fel. Vågade han fråga om något hade hänt eller var det helt galet? Han satt där med knutna nävar under bordet och övervägde. Allting slutade ändå med att han klämde fram ett hej då och såg när Adrian i all hast knäppte sin beigea jacka och rent av sprang ut från fiket. Mikko kunde inte sluta känna den känslan, att något var oerhört fel. Men, men… han kunde inte göra något precis. Han såg ned på kaninen som ensam låg kvar på tallriken och stirrade på honom, varför påminde den lite grann om Adrian?
”Men titta där har vi mitt tvåögda lilla emo, vad länge sedan!”
All värme rann av Mikko på samma sätt som den kalla duschen. Nej, nej nej! Han vägrade att titta upp på den mäniskan som stod framför honom. Rösten gav honom fortfarande rysningar av obehag och ångesten steg. Alla känslor från högstadiet kom tillbaka, så även alla minnen. Det smärtade värre än någonsin och ett tag kunde han knappt andas.
”Har du tappat hörseln, eller har du sluntit med bladet och skurit av dig öronen?”
Mikko svalde och mötte ett par bruna skarpa hånfulla ögon, de hade inte förändrats ett dugg. Det var en mardröm som besannats att Robin stod där framför honom igen. Inte nog med det, det aset var större än någonsin och påminde mer än en gorilla än en köttbulle som under högstadiet. För första gången på länge kände Mikko den där äckliga rädslan igen. Han mindes så väl den gången allting spårat ur. Den gången hade Rob knuffat ned honom för skolans trapp och Mikko hade brutit armen på köpet. Allting hade slutat med att Robin blivit avstängd och han hade flyttat tillsammans med sin familj ända ned till skåne. Den gången hade Mikko känt lättnad, hans plågoande hade försvunnit. Nu var pesten tillbaka. Det var första gången han önskat att hans morsa fått det där jobbet i Stockholm…
”Är du så ohyfsad så du inte ens hälsar?”, fnös Rob med sin bullriga stämma.
Mikko ville inte det här, säg att det är en dröm. Snabbt reste han sig upp från stolen och var beredd på att springa. Som om han kunde må sämre! För sent kved han till när Rob grep tag om hans ena handled. Han bet sig hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna och han såg upp på Rob som fortfarande hade det där hatfulla i blicken.
”Om du tror att jag har glömt att du tjallade så tror du fel, jag är här under sommaren och kommer göra din till ett helvete, vi har så mycket att ta igen, eller hur?”
Paniken spred sig i kroppen som ett gift och Mikko spärrade upp ögonen. Nej, nej NEJ! Blodtillförseln ströps till handen och den bultade. Men hur han än försökte lyckades han inte slingra sig ur Robs grepp.
”Snälla…”, pep han, som den ynkliga varelsen han kände sig som.
”Hallå där, om du inte släpper honom slänger jag ut dig”
Räddad av kassören! Så fort greppet lättade så slet Mikko åt sig sin hand och sprang ut från fiket. De hade fått alla blickar på sig vilket varit tur. Vad hade hänt ifall de varit ensamma någonstans? Bara tanken fick Mikko illamående. Synfältet började bli suddigt och håret piskade i ansiktet. Hans värsta mardröm besannades… inte igen!!
