Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Det gnisslade när bussen stannade upp på ännu en hållplats. Fler skrattande och stojande ungdomar hoppade på bussen och Mikko kunde inte hålla sig från att himla en aning med ögonen när de passerade honom. Det var den värsta sorten, de som skrattade och rent av skrek samtidigt som de lyssnade musik på mobilen. Det spelade ingen roll vart man satt bussen, man hörde deras falska skratt och skräniga fjortisdunkmusik ända fram. Att chauffören inte förbjöd dem att hoppa på var en fråga som Mikko alltid funderat på. Var det verkligen lagligt att föra så mycket oväsen? Var inte det, typ, störande av ordning på allmänplats? Kanske, kanske inte. Hur som helst så ökade han volymen på sin I-pod så att Linkin Park dånade i hörlurarna.

Med en suck lutade Mikko sig mot glaset och hans genomskinliga spegelbild blickade tillbaka på honom. En artonårig kille med utled min. Blont, fluffigt hår som aldrig gick att tämja. Hans konstiga ögon med två olika färger som blev ännu mer markerade av eyelinern. De ögonen såg lika utleda ut som hans smala bittra min. Mikko vred lite på sig så att han slapp se sina konstiga ögon, och fula otämjda hår. Istället la han armarna i kors, la upp fötterna på sitt gitarrfodral som låg på sätet bredvid honom och stirrade ut mot mittgången. 
Varför hade de varit tvungna att flytta för? Han hade inte ens velat det. Men hans mamma tjatade om miljöombyte, det kanske hon hade rätt i ändå. Fast nog var det drygt att packa ihop alla saker och sticka igen. Inget, absolut inget hade blivit som förut efter att Tom, Mikkos pappa gått bort. Mikkos mamma hade blivit som förbytt. Överaktiv, påträngande och jobbig, det var tre ledord som man kunde beskriva henne med. Det var säkert därför de flyttade, ingen klarade av henne på jobbet. Så brukade det vara…
Alla Mikkos tankar försvann och han kom tillbaka till verkligheten när bussen stannade ännu en gång. Rent automatiskt så vände han blicken mot ingången. Vem var det som kom nu, då? En flämtning undslapp honom och han stirrade storögt på personen som klev på bussen. Det var en kille i hans ålder, det måste det vara. Hans medvetna stil, och kläder sa det. Han hade på sig en vit skjorta, slips och en tajt svart väst. Svarta jeans och ett par röda converse som matchade slipsen. Trots att han såg några år yngre ut kunde inte Mikko tro att han var under sjutton i alla fall. Hans stora runda ögon var nötbruna och det mörkbruna håret låg perfekt och blankt. Snedluggen var precis så pass kort så att den inte hamnade i ögonen på honom. Det var någonting med den killen, något som Mikko inte kunde sätta fingret på. Men han såg ut som en skör docka, en docka som behövde beskyddas. Dockan hade ett smalt men gulligt leende på läpparna där han gick och svängde med sin axelväska. Fick man egentligen var så söt? Så rosiga kinder? Varför log han så där mycket? 
Då, möttes deras blickar och Mikko vände bort den snabbt, han ville väldigt gärna vara kvinnan som satt med boken i handen lite längre fram i bussen. Då kunde han gömma sig bakom den. Nej, istället kände han hur det hettade i kinderna och han såg ut genom fönstret igen.  Han hoppades att dockan inte sett att han stirrat så ingående på honom. Det skulle bara vara pinsamt. Varför hade Mikko stirrat så?! Det var ju inte normalt alls!
”Får man sitta här?”, sa en ljus, men ändå behaglig röst.
Mikko slöt ögonen och tänkte först bara ignorera den och höja volymen på I-poden . Men när någon petade på hans smalben och harklade sig en aning så var han tvungen att titta upp. Hjärtat hoppade över ett slag när han märkte att det var dockan som stod där med ett brett leende på läpparna och huvudet lite på sned. Vad var det med honom då? Fick man vara så oförskämt glad? Mikko kom på sig att titta irriterat på honom och han ruskade lite på huvudet. Det var taskigt, förutom dockans oförskämda glädje så hade han inte gjort något.
”Det finns andra platser i bussen”, mumlade Mikko och såg ut genom fönstret igen.
Han kom på sig själv med att stirra på dockans spegelbild genom glaset. Nu stod han där med händerna på höfterna och hade ett litet finurligt leende på läpparna. Mikko kände hur hans egna mungipor drogs upp en aning. Vilken omöjlig pojke…
Dockan stod där tills bussen började röra på sig. Sedan gav han tydligen upp för utan att säga något så satte han sig vid sätet på andra sidan mittgången. Mikko kunde inte hålla sig från att titta på honom. Allting dockan gjorde var så, vad skulle man säga? Rent, oskuldsfullt? Sättet han la benen i kors och började vicka en aning med foten. Sättet han öppnade sin axelväska och började treva i den med sina slinka, smala fingrar. Bara att ta upp ett tuggummipaket och föra ett tuggummi mot munnen såg oskuldsfullt ut. 
Men nu fick väl Mikko ändå skärpa sig!? Med en suck så sträckte han sig fram och tog upp sitt anteckningsblock. Om det var något som kunde distrahera honom så var det väl ändå att börja skriva på någon ny låt?

© Moa