Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Resten av dagen var jag väldigt förvirrad. Hjärtat hamrade hårt mot bröstet och så fort jag slöt ögonen såg jag Mikko framför mig. Gång på gång hettade det i kinderna och jag kunde inte sluta att le när jag tänkte på kyssen. Det hade bara hänt, men det var kanske det bästa som jag kunde ha gjort. Friskt vågat hälften vunnet, nu visste Mikko och det kändes bra istället för den nervositet som gnagde i kroppen. Längtan efter att få kura ihop sig bredvid honom i soffan fast det inte var ”tillåtet” mellan vänner. Alla känslor hade fallit på plats efter lördagen och det kändes bra att äntligen vara säker på sin sak. Nu var bara frågan vad Mikko tyckte om det hela… det var det enda som gjorde mig nervös nu.

När ja stod utanför dörren till Mikkos hus var det ingen mindre än Iris som öppnade. Hon hade ett brett leende på läpparna och jag kunde inte hjälpa att le tillbaka trots att handsvetten spred sig i händerna på mig. Fjärilarna i  magen var inte lugna en sekund.
   ”Är Mikko hemma?”, frågade jag och klev innanför dörren och började knyta upp mina skor.
   ”Självklart, han är på sitt rum”, sa Iris och tog på sig en tunn jacka. ”Jag ska precis gå, men ni ser väl till Isa medan jag är borta va?”
   ”Vart ska du?”, frågade jag nyfiket
   Det fick Iris att smått le och blinka med ena ögat. ”Match.com säger jag bara, säg till Mikko att ni kan ta pengar i köksburken om ni ska handla något, hej då…”
   Så stängdes dörren och det enda som hördes i huset var Mikkos skräniga J-rock musik från övervåningen med dunkande bas. I en djup suck tog jag av mig jackan och hängde den på en krok. För första gången kände jag mig riktigt nervös att gå upp till Mikkos rum. Det var som så mycket som stod på spel. Ifall han inte ville… skulle jag såklart bli ledsen men vara tvungen att acceptera det. Jag menar, jag ville ju fortfarande vara en god vän med honom, han VAR en god vän till mig. Tyst tassade jag upp för trappen och gick snabbt till den dörr musiken kom ifrån.
   När jag öppnade dörren så hoppade Mikko högt upp i luften och tappade kläderna han höll i famnen så de singlade ned på golvet igen i den smutshög som den klassats som under hela veckan. Han såg chockat på mig och jag log lite försynt mot honom.
   ”Är du så rädd för mig!”, skrattade jag och skakade på huvudet.
   ”Du skrämde mig”, sa Mikko lite generat. ”Förlåt att det är så stökigt, höll på att städa”
   Jag ät blicken syna rummet. På bordet stod två urdruckna tekoppar tillsammans med några nedkluddade notblad som hade kaffefärgade koppringar i ena hörnet. Resten av rummet var bombaderat av kläder och en obäddad säng. Som vanligt stod datorn på golvet med inkopplade högtalare istället för att stå på skrivbordet som också var överöst av fler notblad. Det fick mig att le, så detta var hur en kreativ själ bodde egentligen? hur länge hade han varit tuvngen att städa varje gång jag kommit på besök? 
   ”Ingen fara alls”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Tycker ditt rum är så mysigt ändå”
   Jag satte mig ned i soffan och först tänkte jag fråga om Mikko ville ha hjälp med ständadet. Fast  han sparkade bara in kläderna under sängen och satte sig bredvid mig istället. Ännu en gång blev det tyst mellan oss, endast musiken fyllde rummet. Jag rättade till mina kläder och jag såg hur Mikko bet på en av sina snakebites, sög in den i munnen och knäppte händerna i knäet. Fundersamt synade jag honom där han satt och såg lite olycklig ut, det smärtade. I brist på annat att göra så plockade jag upp ett av notbladen och började studera det.
   ”Ehh den är inte riktigt klar”, sa Mikko hastigt och tog det ifrån mig innan jag hunnit läsa ordentligt.
   ”Okej”, sa jag lugnt och ryckte på axlarna. ”Men får jag höra något nytt, det är så mysigt när du sjunger och spelar”
    Mikko kunde inte dölja sitt leende och mitt hjärta trummade av lycka när jag märkte hur han reste sig upp, slog igen locket till datorn med foten så musiken tystnade innan han greppade sina smala fingrar om gitarrhalsen.  Det slutade oftast så när jag var här att jag tjatade fram några låtar från Mikko, men det var alltid mysigt att höra honom spela. Fast denna gång var det något annorlunda. än de andra. Det var inga rappa hårda ackord till någon rocklåt som han spelade. De var lugna och fina... ja glada.
  

”Everytime I see your smile 
It makes my heart beat fast
And though it's much too soon to tell
I'm hoping this will last

Cuz I just always wanna have you right here by my side
The future's near but never certain
At least stay here for just tonight

I must have done something right 
To deserve you in my life
I musta done something right 
Along the way

And even if the moon fell down tonight
There'd be nothing to worry about at all Because you make the whole world shine
As long as you're here everything will be alright

I must have done something right 
To deserve you in my life
I must have done something right 
Along the way

Jag satt där med bultande hjärta och bara stirrade på honom. Menade han vad jag trodde? Snart nog log jag, han var helt underbar. Mikko hann knappt lägga undan sin gitarr innan jag slog armarna om honom drog in alla hans underbara dofter. Till min stora glädje kände jag hans händer om min midja och han drog mig tätt intill sig. Försiktigt la jag mina händer mot hans bröstkorg, hans hjärta dunkade nästan i samma tempo som mitt eget. Med rosiga kinder tittade jag upp på Mikko som hade ett snett leende på sina tunna läppar. Vi sa ingenting till varandra, vi behövde inte säga något allting var så självklart ändå. Jag märkte hur våra ansikten sakta närmade sig varandra och snart nog pressade Mikko sina läppar mot mina. Precis som under lördagen, och under förmiddagen sveptes jag in i någon extas. Det enda jag kunde fokusera på var hur Mikkos läppar smakade, hur hans snakebites trycktes mot mina läppar.
   ”Du är knäpp”, mumlade han och skrattade dovt och la en hand bakom min nacke. ”Hur kan du se något hos mig som…”
   ”Du är snäll, underbar och världens bästa kille som går i ett par slitna converse!”, sa jag och kramade om honom hårt.
   ”En förstörd emokille med noll självförtroeende? Fin syn du har på underbar”, skrattade han och skakade på huvudet innan han rufsade mig i håret .
   ”Den bästa…”, sa jag och borrade in huvudet i hans hals. ”jag glömde jätte… den underbaraste jätten...”
   Det fick Mikko att skratta ändå mer, lät mer som en vibrerande ras där jag havlåg med örat tryckt mot hans hals. Jag hade alltid älskat att få honom att skratta, för hans skratt var det bästa som fanns att lyssna på.  Det var som att båda två hade bara väntat på att få röra varandra på detta sätt. Gosa ihop i soffan som en stor hög och bara njuta av varandras sällskap, värma upp varandra och bara… vara.
   ”Du är för söt…”, sa han och det kändes otroligt men han lyckades dra mig närmare till sig.
   ”Jag älskar dig”, mumlade jag in i hans nyckelben och kramade om honom hårdare.
   Mikko tog ett lätt tag om min haka och våra ögon möttes igen. Den lite dystra blicken som alltid låg över honom var som bortblåst, för en gångs skulle hade  de en brinnande klar och glad gnista som om han skulle kunna ta sig över alla hinder som ställdes framför honom.
   ”Och jag älskar dig…”, viskade han och gav mig en till kyss.
   Då gick det upp för mig att jag var hans, och Mikko var min. Två vilsna själar hade blivit nu till enhet och inget skulle kunna förstöra det. Just precis där i soffan kändes våra band starkare än någonsin och att varken någon eller något skulle kunna bryta dem.
   

låten är från Chase Coy "If the moon fell down" ^^