Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Mikko vaknade följande morgon med sprängande huvudvärk. Ett tag trodde han att han låg i sin egen säng tills han borrade in huvudet i kudden och insåg att den luktade alldeles för mycket Adrian, det fick honom ändå att le. Lukte var trevlig, söt och välkommande... kände Mikko rätt eller låg det inte varm kropp bredvid honom!? Paniken spred sig och Mikko satte sig käpprakt upp i sängen. Där bredvid honom sov han ju! Det bruna håret var rufsigt där han låg på rygg med huvudet nedtryckt i kudden. Solen som sken in genom fönstret gjorde hans ljusa hy lite ljusare. Som om hettan i kinderna redan var påtaglig spred den sig mot halsen när han insåg att ingen av dem hade på sig underkläder. Vad hade hänt kvällen innan?! Mikko tog sig för pannan och försökte verkligen minnas... sakta började ha komma ihåg och han kände ångest. Åh han borde inte ha druckit så mycket. Fredrick och hans livsfarligt goda drinkar, man gick inte säker när han och Eddie var på samma fest. Mikko svalde och visste inte vad han skulle göra. Ännu en gång fästes hans blick på Adrian som sov. Inte förrän då upptäckte han de mörklila fläckarna Adrian hade på ryggen.  Mikko rynkade pannan i djupa veck och bet sig i läppen. Hur kunde Adrian ha så många blåmärken?...
Det hann inte Mikko fundera på så länge för rätt som det var började Adrians andetag bli mer ytliga och plötsligt slog han upp sina stora bruna ögon. De tittade på varandra, den ena mer röd i ansiktet än den andre.
   ”Ehh….”, började Adrian med Mikko kastade sig upp från sängen och fann sina kallingar och lika snabbt norpade han åt sig sina andra kläder och tog på sig dem. ”Mikko… vänta…”
   ”Förlåt, hej då”, mumlade Mikko och han passerade Timothy på vägen ut och han stängde dörren med en smäll.
   Med skakiga händer tände han en cigg och försökte rensa tankarna. Vad i helvete hade han gjort och vad i helvete skulle hända nu?!

Adrian ringde, Mikko svarade inte, Adrian smsade "svara?" sms som inte Mikko brydde sig om. Han vågade inte. Rädd för vad Adrian skulle säga och skriva. Tänk om allt var förstört?  Under hela dagen kunde inte Mikko släppa vad som hänt och inte blev det bättre av den irriterande bakfyllan som låg som ett dammigt och luddigt moln över honom.
Så kom Måndagen igen…
   ”Men du måste ju prata med honom, snälla Mikko”, skrattade Fredrick .
   ”Lätt för dig att säga…”, muttrade Mikko som satt där på en stol bakom kassan med armarna i kors.
   Det var tur att det inte öppnat butiken riktigt än. För annars skulle inte Mikko våga sig på att prata om det. Han såg på Fredrick som ställde till några gitarrer och började skruva ihop ett nytt elektroniskt trumsett de hade fått in som skulle stå i butikens ena hörn. Trots att det var länge sedan han och Fredrick träffats kändes det som igår. Den rödhåriga tönten hade rest iväg till London och jobbat där i fyra år. Endast mejlkontakt  hade gällt och det var inte många gånger Mikko hade tiden att skirva. Men nog hade han skrivit långa harranger till Fredrick ibland. Där i mellan var det tyvärr lätt att glömma bort honom. Vilket fick Mikko att skämmas, speciellt när Fredrick var en sådan bra vän. (Det var tack vare Fredrick som Mikko fått jobb här, hans pappa ägde musikbutiken)
   ”Han är minst lika förvirrad som du är nu”, sa Fredrick när han fixat trumsetet. ”Om inte du svarar nästa gång han ringer, så gör jag det”
   Mikko duckade undan Fredricks hand som garanterat skulle ha rufsat hans hår. Det fick Fredrick bara att skratta men han slog ut med armarna i en avvärjande gest. 
   ”Sedan när har du blivit en sådan tuffing då?”, flinade Fredde brett.
   Mikko bet sig i läppen igen, men fick fram ett leende. ”Förlåt då”
   ”Äsch, jag får väl inse att du inte är den där lilla rädda grabben som behövde skydd… det var ändå fyra år sedan vi sågs, såhär”, sa Fredde och satte sig uppe på disken och hans gröna ögon utstrålade värme.
   Om bara Fredrick själv visste hur fel han egentligen hade. Vissa gånger kände sig Mikko säker medan andra  gången kröp han in i sitt skal och gömde sig. Idag var en sådan dag han krupit in i sitt skal och ville inte öppna upp sig, inuti darrade han och det han egentligen ville var att krama om Fredrick som han gjort igår och bara vara glad. Men det var svårt nu, svårt att vara glad när det var så många frågor i huvudet…
   ”Mikko vad är det?”, frågade Fredrick efter ett tag och höjde ögonbrynet. ”Du ser väldigt bekymrad ut”
    ”Tänk om han avskyr mig nu?”, suckade Mikko och bet sig hårt i läppen. ”Jag brukar aldrig göra något sånt!”
   ”Varför skulle han göra det?”, skrattade Fredde och skakade på huvudet. ”Du är söt…”
   Det fick Mikko att haja till. ”Va?”
   ”Ja du är gullig så bekymrad du är över det där och Adrian”, flinade Fredrick. ”Nästan så man blir lite sotis”
   Fredrick drog Mikko till sig och borrade ned knogarna i hans hårbotten. Fnissandes försökte Mikko ta sig loss och plötsligt kändes det omöjligt att vara sur längre. Han log mot Fredrick som verkade vara glad att äntligen fått se ett leende på hans läppar. Om Mikko kunde stanna just denna minut skulle han vara glad, för sekunderna efter skulle han aldrig glömma.
   Entrédörren plingade till och när Mikko vände sig om stod Adrian där med öppen mun och vilt uppspärrade ögon. Mikko visste inte hur han skulle reagera eller vad han skulle säga. Snabbt hoppade han undan Fredrick och det slutade med att han bara stod där och såg chockat på Adrian. En klump bilades i magen och automatiskt såg han ned i golvet igen. Nu då?
   ”Jag ska nog gå… och… köpa… kaffe till fikarummet”, sa Fredde snabbt och smet ut från butiken.
   Tystnaden blev pinsamt påtaglig. Det enda som hördes var klockan vid disken som tickade högt. Det var en av de första gångerna som det kändes konstigt att vara i samma rum som Adrian.
   ”Du lovade…”, vad det första Adrian sa med darrig stämma. ”Du lovade att inte göra sådär igen!”
   Mikko tittade upp på Adrians glansiga ögon, det gjorde ont att se honom ledsen.  ”Förlåt…”
   ”Varför stack du bara?”, fortsatte Adrian. ”Vi är för fasiken nästan vuxna och borde kunna prata om sådant där! Lovade inte vi varandra det? Att vi skulle prata om allt?”
   Mikko stod där tyst med luggen som ett draperi för att slippa möta Adrians blick. Hjärtat pumpade fortare i snabb takt och han visste varken ut eller in. Vad skulle han säga? Varför kände han sådan skamm över något han egentligen inte borde behöva skämmas över?
   ”Okej, säg inget då!”, utbrast Adrian argt och slog ut med armarna. ”Ha så kul med den där Fredrick, ni verkar ju ha väldigt fin kontakt, du behöver inte mig längre, allt var väl bara ett stort misstag som du ångrar och det var en fyllegrej… jag ska gå så du kan fortsätta ignorera mina samtal och SMS och låtsas som att du inte betyder något för mig och vise versa”
   Mikko tittade upp och stirrade på Adrians ryggtavla, han höll på att lämna butiken. Vad skulle Mikko göra? Han ville ju inte att de skulle skiljas så här, ovänner. Utan att riktigt agera på egen vilja lutade han handflatorna mot disken och hoppade över den. Vad höll han på med? Det visste han inte knappt själv. Det enda han visste var att han ville ha Adrian i sitt liv, och den killen höll på att försvinna honom ur händerna på grund av hans idiotiska rädsla att tala och reda ut jobbiga saker med människor. Det fick inte ske.
   Utan att han riktigt veta  när det skett så stod han nu med ett ena handen sluten om Adrians handled, hindrade honom från att gå. Den brunhåriga pojken suckade och fräste något om att Mikko skulle släppa. Adrian vred på huvudet och deras blickar möttes. Hjärtat fladdrade till så intensivt och plötsligt att Mikko släppte Adrians hand av chock. Nu då?
   ”Förlåt… jag bara…”, började Mikko men kunde inte komma längre på meningen, visste inte hur han skulle fortsätta.
   ”Hur vill du ha det?”, sa Adrian i en djup suck och la armarna i kors. ”Jag vet inte vad jag ska tro längre…”
   Mikko ryckte på axlarna och såg ned i golvet. ”Vet inte… det jag vet att du betyder mycket för mig…”
   ”Du visar det dåligt…”, muttrade Adrian och stampade lite med ena foten.
   Mikko log ett snett leende och stoppade händerna i fickorna. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade Adrian väldigt rätt om. Mikko visade det fruktansvärt dåligt, otroligt dåligt, vansinnigt dåligt. Återigen ryckte han på axlarna innan han sakta gick tillbaka till kassan och satte sig på stolen som han suttit på bara någon minut tidigare. Adrians hade fortsatt en stålsatt blick på honom…
   ”Jag vet bara inte… klarar inte av drama och har inte svarat för att jag visste inte vad du skulle säga om allt”, sa Mikko tillslut. ”Och jag vet inte vart jag står alls kring oss två heller, allting igår blev helt upp och ned…”
   Ännu en djup suck kom från Adrians håll och han skakade på huvudet. Mikko kikade på honom i ögonvrån, såg han rätt eller hade Adrian ett leende på läpparna. Allting blev ännu mer förvirrande när den förut så arga pojken tog några snabba steg och rätt som det var så stod han rakt framför Mikko och deras ögon möttes. Adrian hade definitivt ett leende på läpparna. Men innan Mikko hann fundera på varför lutade sig Adrian mot honom och deras läppar pressades mot varandra och han gav honom en kyss. Alla minnen från gårdagen passerade revy och det var väldigt trevliga minnen insåg Mikko. Han kände hur hettan i kinderna blev påtaglig och när han slog upp ögonen var Adrians kinder minst lika röda som hans själv. Ett tag där hade Adrian slukat honom hel, alla sinnen hade bara fokuserats på honom, precis som under gårdagen. Pulsen slog lika snabbt som om han hade sprungit ett maratonlopp. I brist på annat att göra så fingrade Adrian lite på sin axelväska, halade upp den lite och strök några hårslingor bakom örat.
   ”Nu vet du vart jag står”, sa han med ett litet leende. ”Jag tycker verkligen om dig…”
   Mikko stirrade bara på honom med ett förvirrat leende, drog ena handen genom håret. Den där kyssen hade kommit en aning oväntat. Den pojken hade kommit in med en blick som kunde ha dödat någon och allt slutar med en kyss, det gick inte ihop.
   ”Och när ska du förstå att jag fortfarande vill träffa dig och jag tycker du är en helt underbar kille och en bra vän?”, sa Adrian och la en hand på Mikkos axel. ”Jag måste gå… och jag kommer till dig efter jobbet, inga undantag”
   Mikko lät luggen falla i ögonen, som ett draperi för att slippa se verkligheten. Det han hörde sen var att dörren öppnades och stängdes. Mikko satt där själv nu med den tickande klockan som ekade mellan väggarna. Ensam och bitande i läppen försökte han få ordning på alla sina tankar. Vad hade hänt där?m

(c) Moa