Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Vi satt där på uteserveringen och jag lät Mikko prata till punkt. Allt han berättade om vad som nyss hänt mellan honom och Robin kändes otroligt. Stoltheten över min pojkvän (kändes fortfarande underligt att vi var tillsammans) gjorde att jag log brett.  Det var starkt av Mikko att sätta dit den tönten, att ta tag i demonerna som omringade honom. Jag tog en tugga från vår humustallrik som vi beställt in innan jag tog till orda.
   ”Det är ju fantastiskt!”, sa jag entusiastiskt och såg stolt på honom.
   ”Han kommer väl döda mig”, sa Mikko skämtsamt men jag kunde ana oro i hans röst.
   Nervöst började Mikko trumma med fingrarna på bordet och innan han hann ta upp sitt ciggarettepaket tog jag hans hand och kramade om den hårt. Förvånat såg han upp på mig och jag anade en rodnad på hans kinder.
   ”Jag är så stolt över dig, att du sa till honom”, sa jag och mina kinder gjorde ont av att le så stort.
   ”Du menar hota honom?”, mumlade Mikko och lät luggen falla i ögonen, garanterat för att dölja sina röda kinder.
   ”Ja, det var på tiden”, sa jag peppande.
   Mikko skrattade ett glädjelöst skratt och skakade på huvudet. En djup suck undslapp mig och jag tänkte precis säga åt honom men jag hann bara öppna min mun så stängde jag den igen. Blicken Mikko gav mig när han såg upp från bordet fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort. Den var så innerlig, så sann, han hade haft den blicken när han börjat spela den där låten för mig… jag skulle aldrig lessna på den blicken. Han kramade om min hand lite hårdare och strök tummen över min handrygg.
   ”Tack”, sa Mikko och ett av hans sneda leenden drog i mungiporna.
   ”För vad”, harklade jag fram och kände hur det började hetta i kinderna.
   ”För att du finns bara”, sa han och jag kände hur min hand kramades om lite till. ”Du gav mig styrkan, skulle aldrig ha gjort det om du inte stått bakom mig”
   Det fick mig att rodna ändå mer och jag var tvungen att se ned i bordet. Hjärtat hamrade i hundra åttio och jag försökte få fram några ord men lyckades inte alls. Mikkos bekännelse fick mig att framstå som en stor skurk. Här satt Mikko och berättade om sina demoner och han försökte bekämpa dem. Medan jag teg om mina problem och släppte inte in honom för att dela på bördan eller råda mig till saker. Det var uppenbarligen tvunget att få ett slut på det, förr eller senare.
   ”Du… vad gör du ikväll?”, frågade Mikko efter en stunds tystnat och tog en soltorkad tomat från tallriken.
   ”Just ja, vi kan tyvärr inte ses ikväll”, sa jag i en djup suck. ”Ska på middag till mina föräldrar”
   ”Kan… inte jag få följa med?”, frågade  Mikko försiktigt, som om han själv var tveksam om det var ett så bra förslag.
   Det gjorde ont att behöva säga nej. Jag tuggade det jag hade i munnen noggrant för att slippa svara honom. Men snart nog var jag ju tvungen att svälja och sakta förde glaset mot munnen istället. Hur skulle jag kunna säga detta på ett fint sätt?
   ”Ledsen, men jag har ju sagt att det är komplicerat”, sa jag väldigt besvärat och jag lättade greppet om Mikkos hand och la den tillrätta i mitt knä istället.
   Mikkos tveksamma leende blekande och han såg nästan lite förolämpad ut när han fiskade upp sitt ciggarettepaket. Jag kunde inte förebrå honom heller. Så många gånger han frågat ut mig om mina föräldrar och alla de gånger jag nekat hans inviter till det samtalet och svaren.
   ”Och?”, sa Mikko lite kyligt, det gjorde ont i hjärtat.
    Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Med tanke på att jag egentligen inte fick umgås med Mikko för May. Jag skulle aldrig någonsin kunna säga det rakt ut till honom. Mikko var så pass känslig och skulle garanterat ta det på  fel sätt. (vem skulle inte det?)
   ”Adrian, hur är det mellan dig och dina föräldrar egentligen?”, frågade Mikko efter att jag suttit tyst alldeles för länge.
   ”Det är väl…”, jag pressade hårt ihop mina läppar, oförmögen att ljuga. ”Följ med då om du så gärna vill”
   Jag skulle ångra det, men kunde inte sluta le när jag såg Mikkos flin. Det skulle bli en kaosartad middag. Vad hade jag gett mig in på egentligen? Varför hade jag sagt det där sista?
   ”Om du säger det så”, sa Mikko och drog ett bloss på sin ciggarette, mest för att dölja sitt segerfiln.
   ”Bara för att du för en gångs skull satte Robin på plats behöver du inte börja köra med mig och bli odräglig”, sa jag med ett skämtsamt flin.
   ”Är jag ju inte, och dig får jag köra med”, skrattade Mikko och knäppte av lite aska från ciggen. ”Jag är större än dig”
   ”Längre, inte större”, suckade jag och himlade med ögonen. ”Lille pojk”
   ”Ska du säga, Hob”, skrattade Mikko och drämde ned fimpen i askkoppen. .
   ”Alv”, kontrade jag med och det fick Mikko att stirra på mig.
   ”Alv?”, skrattade Mikko. ”Av alla varelser så kontrar du med alv?”
   ”Ja, varför inte?”, sa jag och ryckte tafatt på axlarna.
   ”För jag är en orch?”, sa Mikko och gjorde en ful grimas och grymtade, vilket fick mig att fnissa. ”Jag måste tillbaka till jobbet”
   ”Jo, jag med”, suckade jag och reste mig upp från stolen, tiden flög alltid förbi med Mikko, det var olidligt ibland framförallt när man ville spendera mer tid med honom.
   ”Då ses vi ikväll”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Ska jag vara nervös? För det är jag”, sa han när han tog på sig sin jacka.
   Jag kunde inget säga, för vad jag än sa skulle det göra honom ännu mer nervös. Jag log bara, ryckte på axlarna och tog min väska som hängde på ryggstödet. Mitt hjärta slog i hundraåttio och min hjärna gick på högvarv, hur skulle kvällen sluta? Jag märkte att mina händer darrade en aning när jag rätade till mina kläder och tänkte gå. Men innan jag hann ta ett steg kände jag ett par smala fingrar sluta sig om min handled och när jag vände mig om drog Mikko mig till sig. Jag borrade in min näsa i Mikkos bröstkorg och drog in alla hans betryggande dofter. Det var bara tvunget att fungera ikväll, jag ville att det skulle fungera ikväll. Jag tittade upp på Mikko innan jag ställde mig på tå och stal en kyss. Innan Mikko hann säga något mer så sa jag hej då och började gå mot jobbet igen.  Under den lilla promenaden bad jag till någon högre makt att tiden skulle stanna och att det aldrig blev kväll. När jag väl fått Mikko skulle garanterat mina föräldrar skrämma bort honom igen…