Mikko x Adrian (del 17)

Mikko
Mikko höll hårt i sin väska och såg sig om i folkvimlet. Än så länge såg han inget annat en mängd av bakhuvuden och skyltar med bäbisansikten och personers namn och klass. Han skulle påminna sig själv att göra en minnes anteckning att sitta tillsammans med sin mamma och välja ut bild när han gick ut. Att ha en bild när man satt på pottan eller var nedkladdad med glass eller oidentifierbara matrester var inget som Mikko skulle vilja. Snabbt tittade han ned på sin klocka och bet sig i läppen, snart skulle alla springa ut, han hoppades att han skulle hitta Adrian bland allt folk, jo det skulle han nog.  Det var en annan sak som han kände sig lite nervös över och det var  just allt folk. Helst av allt ville han bara gå där ifrån, folksamlingar hade aldrig varit hans starka sida. Men han höll paniken i schack…
   Ljudet från dunkande baser kom allt närmare och skrålandet av elever lika så, ljudet av visselpipor och gastutor blev nästan öronbedövande när dörrarna öppnades. Ett hav av vita hattar strömmade ut från skolans portar. Mikkos hjärta fladdrade till och snabbt började han söka efter ansiktet med de stora runda nötbruna ögonen. Men vart han en såg så var det enbart andra ansikten han såg av hesa, rödrosiga ungdomar som glatt kramade om sina föräldrar. Det slutade med att det var Adrian som fann honom. Innan han ens hann reagera fick han ett par armar runt sig. Mikko såg ned och möttes med ett rödflammigt ansikte och ett stort leende.
   ”Jag visste att du skulle komma!”, sa Adrian och kramade honom ännu en gång.
  Hans andedräkt luktade lite champagne och jordgubbar, blandat med något annat sötare, som godis. Mikko kunde inte göra annat än att le. Hur söt fick en kille bli?
   ”Grattis till studenten, förlåt att jag har varit helt frånvarande den senaste veckan…”
   ”Tyst, det är okej”, log bara Adrian.
   ”Men jag vill gottgöra dig lite”, sa Mikko och tog av sig sin väska och började rota i den.
Lite osäkert tog han fram en brun fluffig gosedjurskanin som höll i en morot. Egentligen hade han köpt gosedjuret på en barnaffär och sytt dit studentmössa och ett blågult band som han gladeligen hängde över Adrians hals. Leendet på den brunhåriga killens läppar var oslagbart när han såg från Mikko till kaninen och up på Mikko igen. Det värmde att se en av sina bästa vänner så glad.
   Skrattande slängde sig Adrian sig runt Mikkos hals och kramade om honom hårt. Hjärtat slog ett extra slag och Mikko kramade automatiskt om sin vän. Deras blickar möttes och han kände hur han nästan sögs in i Adrians nötbruna ögon. Hjärtat började slå i omäsnklig  takt och han kände hur kinderna hettade en aning. Harklande släppte han greppet om Adrian som generat rättade till sin lugg. Vad  höll på att hända? Det visste han knappt själv
   ”Ni spelade bra”, sa Adrian och log brett.
   ”Tack! Men… äsch… det var ju inget märkvärdigt direkt”, sa Mikko och ryckte lite på axlarna. ”Är mer nervös inför i kväll”
   Det var sant, allt de spelat under dagen hade bara varit enbart sommarlåtar som man annars brukade spela på skolavslutningar, dessutom hade alla varit mer fokuserad på att skrika och tjuta så ingen hade knappt hört. Fast i och för sig, ett gäng med ännu fullare ungdommar på kvällen kunde väl inte vara värre? Eller jo, Robin skulle nog vara där…
”Du sjunger bra…”, sa Adrian och log ett av sina breda leenden, plötsligt blekande det, och ännu en gång slocknade hans glittrande ögon.
   ”ADRIAAANN!”, kvittrade en röst.
   Då upptäckte Mikko en mager och lång kvinna med brunt välfärgat hår och ett par intensiva gröna ögon. Det skrek businesswoman över henne och Mikko hajade till.  Av hennes leende och rosiga kinder verkade det som att hon hade fått i sig minst lika mycket som alla ungdomar runtomkring dem. Adrian log ett leende, som inte tycktes vara äkta när kvinnan knuffade sig förbi Mikko och kramade om honomn. Det störde Mikko att hela scenen såg stel ut. Var det där verkligen Adrians mor? Vad annorlunda de var… trots att deras drag påminde om varandra var deras kroppspråk helt annorlunda.
   ”Grattis till studenten gubben”, sa hon och hängde en liten flaska champagne och en bukett blommor runt hans hals. ”Jag orkade inte stå och vänta vid plakatet som pappa och jag beställt…”
   ”Det är lugnt May, och tack”, log Adrian stort.
   ”Vem är det här då?”, sa plötsligt kvinnan och vände sig mot Mikko.
   Nervositeten steg när de gröna ögonen synade honom uppifrån och ned. Dumt stod Mikko där, skrapade ena skon i marken och önskade att han bara kunde försvinna. Osäkert bet han sig i läppen, ville dölja snakebitsen. För första gången kände han sig opassande. Om hans morsa var sådär, hur var då hans farsa? Inte blev det bättre när May, som hon tydligen hette rynkade lite på näsan.
   ”Det är Mikko”, sa Adrian och skrattade. ”En vän och…”
   ”Åh, trevligt”, sa May och log, ett sådant där överlägset litet leende och Mikko svalde. ”Kom nu   Adrian… vi måste gå”
   Den druckna kvinnan tog ett stadigt tag om sonens arm och förde iväg honom. Fåraktigt stod Mikko kvar och såg med huvudet på sned på när den brunhåriga valpaktiga killen blev bortsläpad från honom. Det kändes inte bra, trots det så log bara Adrian och himlade med ögonen när deras ögon möttes som om det inte var någon fara. Mikko log tillbaka, trots att det kändes som att det var något som brast i honom. Av någon anledning trodde han att Adrians föräldrar skulle vara, annorlunda. Blicken han fått av May gick inte att ta miste på, hon avskydde honom. Var det hans klädstil? Eller var det något annat? En kombination av något? Eller? Mikko stod  där i folkvimlet och visste inte vart han skulle ta vägen för tillfället ville han bara försvinna  från jordens yta.
Alla tankar bröts dock när han hörde hur telefonen började ringa. Fortfarande förvirrad tog han upp telefonen och tryckte på grön lur innan han förde den mot örat.
   ”hallå?”, sa han och slet blicken från den punkt Adrian blivit uppslukad av allt folk.
   ”Vart är du? Vi måste ju till lokalen!”,  suckade Tom i andra änden. ”Har du grattat din pojkvän?”
   ”Öhh ja… men va?! Nej jag och Adrian är inte ihop!”, skrek Mikko fram och han tog sig snabbt om munnen, chockad över sin egen reaktion. ”Vi är bara vänner…”
   ”Jaja, visst vi säger så… men när kommer du?”, sa Tom och plötsligt hördes något mutter i bakgrunden. ”Eddie hälsar att om du inte kommer NU så ersätter vi dig med orangutang som rockar rockring”
   Det fick Mikko att fnissa. ”Jahaja, bäst att göra som ni säger då… jag är på väg”, sa han och tryckte på röd lur.

Alltså förlåt för mamma, hon är som hon är… :S

Ingen fara :3 hoppas du hade en rolig mottagning! 

Skulle ha varit roligare om du varit där, haha, alla frågade vem jag fått den gulliga kaninen av :)
Jaså, och vad sa du? O.o :3

Att jag fått den av dig såklart!!8D Men nu ska jag till din spelningen, ses där! ^^

   Mikko kunde inte sluta le. Adrian visste hur man kunde jaga bort dumma hjärnspöken helt klart. Skönt att han inte verkade bry sig om vad hans föräldrar tyckte. Men Mikko kunde fortfarande inte släppa Adrians bittra min. Den som han alltid fick när han nämnde sina föräldrar, varför? Mikko bet sig ena ringen i läppen, det visste han inte. Skulle han våga fråga?
   ”Mikko, vi ska på snart”
   just ja speningen! Mikko skakade på huvudet och såg upp på Samuel som stod där med ett stärkande leende. Rummet de satt i va litet med enbart en soffa, några stolar och ett bord. En frän lukt av något som påminde om rökelse var som satti väggarna. Mysigt var ordet som Mikko använde för att beskriva det Det var nära scenen, man kunde höra allt folk och musiken utanför. Bandet som spelade nu var bra, riktigt bra. Mikko började bli mer nervös än vad han kanske egentligen behövde vara… men nu gällde det. Efter flera månader skulle han upp på scenen igen, det kändes konstigt. Nyttigt såklart, men jobbigt på samma gång. Usch vad han började känna behovet av att gå på toa. Snabbt knep han ihop händerna och pressade ihop läpparna, det här skulle gå bra. Han sjönk djupare ned i soffan och slöt ögonen, det skulle det…
   ”Mikko, hur är det?”, sa Ying och höjde ett ögonbryn.  
   ”Det är bra, mer än bra”, sa Mikko och öppnade ögonen igen och reste sig upp. ”Nu ger vi allt!”

Kommentarer
Postat av: NsL

Gud vad jag har längtat efter en fortsättning! :D:D:D:D:D:D

2012-09-29 @ 13:08:17
Postat av: Lee

Adrian är så söt! D: och kaninen, haha :D

2012-10-05 @ 19:35:59
URL: http://mintbubblor.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0