Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Följande förmiddag vaknade jag av att det knackade på dörren till hallen. Förbryllat satt jag mig upp i soffan och gnuggade bort allt sömngrus ur ögonen. Vem kunde det vara? Det knackade på ännu en gång ochdå hörde hörde jag även att låsanordningen vreds om. Redan då visste jag vem det var, Lousie.
   ”Hej Adrian, antar att du vill ha tillbaka Timothy”, hojtade Lousie från hallen. ”Jag tog med mig lunch”
   Klapprandet av klor hördes på linoleumgolvet och inspringande kom min bruna pälsboll. Med ett brett flin körde jag in huvudet i hans päls när han var nära nog och la upp tassarna på mina knän. Lousie var så snäll som tog hand om honom när jag var borta, i och för sig hade hon fått ta hand om honom så länge jag bott hemma så det var nästan lika mycket hennes hund.
   ”Åh det hade du inte behövt”, sa jag och såg upp på min syster mellan Timothys öron, men hon såg inte på mig, hon hade fokusen på något längre bort i soffan… blicken på...
Förvirrat vred jag blicken och till min förvåning upptäckte jag att Mikko låg i andra änden av soffan, hopkurad och sov med ena armen som huvudkudde. Kajalen hade smetats ut en aning så nu påminde han om de pandor jag skämtade om att han liknade ibland, han var så chamrig. Chocken att han sovit här hela natten var överväldigande. Jösses somnade vi verkligen så hårt? Vi som hade gått hit och sett på film efter bion som slutat vid tolv. Uppenbarligen hade han blivit kvar, till min glädje.
   ”Jag hade kanske behövt köpa mer mat”, flinade Louise och la armarna i kors.
   Då tycktes den dunblonda killen vakan. Hans dubbelfärgade ögon slogs upp och blicken var förvånad och en smula skärrad. Han såg från mig till Lousie som vinkade till honom. Bekymrat rynkade jag pannan och la huvudet på sned när Mikko generat drog på sig sin munkjacka och satte sig upp i soffan. Genast anade jag vad han täntke...
   ”Hur mycket är klockan?”, frågade han och tittade på mig.
   ”Halv ett”, svarade Louise och log. ”Du måste vara Mikko, hejsan, grattis till studenten du med!”
    ”Louise jag har ju sagt…”, började jag men Mikko avbröt henne.
   ”Tack…”, mumlade han innan han vände blicken mot mig igen. ”Jag måste hem…”
   ”Det, behöver du verkligen inte…”, sa jag och såg med lite panik i blicken på Louise, hoppas det inte var för att hon sett hans ärr som han blev bortskrämd.
   ”Jo, det är min pappas födelsedag”, sa han och reste sig upp från soffan.
    Han behövde inte säga mer, jag förstod.
   ”Vii ses…”, sa han och han gav min syster ett ursäktande leende när han passerade henne till utgången till hallen. ”Trevligt att träffa dig också…”
   Jag reste mig upp men innan jag hunnit till hallen så hade dörren stängts och Mikko var inte längre i lägenheten. I en djup suck skakade jag på huvudet. jag visste så mycket om honom medan han knappt visste något om mig. Kunde i och för sig bero på att jag inte alls hade lust att prata om min. Då skulle jag bli tvungen att berätta för honom om hemligheten, hemligheten som jag inte var redo att han skulle få veta. Hur skulle han reagera? Och han skulle tycka jag var idiotisk som höll tyst om allt. Han skulle kanske inte förstå?

   ”Antar att  det där var Mikko som mamma kastade svordomar över igår när hon ringde mig”, log Louise och skrattade. ”Han verkar väldigt harmlös, du kan då spåra upp fina killar varför har aldrig jag sådan tur?”
   ”Äsch…”, sa jag och hettan i kinderna blev intensivare. ”Du hade lunch med dig? Jag är hungrig!”
   Louise och jag gick in i köket och började förbereda lunchen hon tagit med sig och vi pratade om vardagliga saker och skämtade. Allting var som det brukade och jag kände en enorm lättnad att Louise var här. Äntligen kunde jag prata med någon om allt som hänt under min examen, vilket jag verkligen kände behövdes.
   Det jobbiga och tunga ämnet hamnade på bordet när vi satt oss till rätta för att äta. Jag satt där och styrde maten fram och tillbaka och Louise suckade tungt.
   ”Mamma ringde igår… som jag sa hon var inte glad, inte glad alls”, sa hon och såg medlidande på mig. ”Du vet att…”
   ”I hela mitt liv har jag gjort saker för att göra andra glada, mamma, dig, Arthur”, sa jag plötsligt. ”Varför har mamma så mycket emot när jag för en gångs skull har en vän utanför skolan och faktiskt har ett liv?”
   Louise log. ”Stå på dig…”, Hon tog en klunk av sin dricka. ”Hon ser oss bryta upp med dem, och hon är så rädd att vi ska lämna henne ensam med honom… hon vill inte mista oss”
   Jag fnös. ”Då tycker jag att hon kan visa det på andra sätt, det är inte lätt när hon alltid står på hans sida, spelar ingen roll om hon är rädd”
   ”Vet Mikko, allt?”, sa Louise och la huvudet på sned.
   Mitt hjärta stannade upp och jag tittade på min syster med sorgsna ögon innan jag skakade på huvudet. Nej, han visste inte vilket helvete vi gått igenom, min syster och jag. Jag visste en av hans jobbigaste hemligheter, medan han inte visste min och det kändes dumt men jag visste inte hur jag skulle säga det till honom.
   ”Det kommer... jag tror du vågar lita på honom”, sa Louise. ”Med tanke på att han litar på dig”
   ”Hur menar du nu?”
   Louise suckade. ”Personer vars armar liknar mer skärbrädor än egentlig hud brukar inte visa det för någon de inte litar på och som de vet kan ta det bra… vad? Jag såg hans ärr om det är vad du är chockad över, svårt att inte märka hans ärr"
Jag bet mig lite i läppen. ”Han har det inte lätt…”
   ”Låt inte hans bekymmer ta över dina egna bara, men jag tror att ni håller det på bra nivå, kom bara ihåg att du nog ska försöka berätta… för hans och din skull”, sa Louise och hon såg bekymrat på mig när hon märkte att jag vände bort blicken. ”Hoppas ni skyddar er”
   Jag spärrade upp ögonen och såg förolämpat på henne. ”Vi är inte ens ihop!”*
   Hon skrattade och då förstod jag att hon enbart sagt så för att få mig på andra tankar och för att lätta upp stämnigen. Då började jag också skratta, suckade smått och himlade med ögonen. Kunde hon sluta göra sådär? Men det kändes skönt, skönt att ha ett syskon man kunde anförtro allt för. Var det verkligen så uppenbart att jag gillade honom? Såklart, vi gillade varandra annars skulle vi inte umgås, men fanns det något mer där? Skulle det någonsin bli något? Var vi för måna om vår vänskap? Lutade nog åt det. Jag suckade djupt och lutade min kind i ena handflatan. En sak var säker, det hade varit riktigt trevligt igår, bara han och jag…
   ”Vet du om, han spelar för ditt team om jag säger så?”, sa Louise, som om hon kunde läsa mina tankar.
   ”Va? Jo”, mumlade jag och såg ned i bordet, hettan om kinderna kom tillbaka.
   ”Bara fråga honom då”, sa Louise med en ton som tydde på att det var det självklaraste man kunde göra. ”Han gillar ju dig också”
   ”Mm…”, mumlade jag och stoppade munnen full av sallad som slut på diskussionen,
 Någon gång skulle jag kanske säga det, någon gång kanske om jag vågade. För tillfället ville jag bara leva i min lilla bubbla och må bra utan så mycket kaos. Nu när kaoset just lämnat mig. Plötsligt kände jag en våt nos på mitt knä och med ett brett flin såg jag ned på Timothy som tittade upp på mig med förväntansfulla hungriga ögon. Jag kastade ned en kycklingbit till honom som han snabbt glufsade upp under bordet. Vad jag önskade att känslor inte var så komplicerat ibland.