Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Den vita kyrkan tornade upp sig bakom dem likt ett stort berg. Iris, Isabelle och Mikko stod där längst ned på begravningsplatsen, vid älvens mynning och tittade ned på den grå stenen med sorgsna uttryck. Sakta hukade sig Iris ned, strök fingertopparna över namnet som stod inristat på den, ”Tom  Hedlund”. Det blev nästan lite för mycket för Mikko, han bet sig läppen så hårt att ringarna pressades bak mot tänderna…
   ”Ja, ha det äran då, Tom”, suckade Iris ledsamt och la sin bukett med röda rosor på graven. ”Att det gått sex år, allt har gått så fort”
   ”Grattis, pappa”, mumlade Mikko och såg ut mot vattnet.
   Ja allt hade gått fort, allting var bara så fel, det var inte Toms fel att allt blivit som det blivit direkt och han och Mikko hade inte alltid dragit jämt. Men nu mer än någonsin saknade Mikko sin pappa.  Då hörde han ett snyftande och Isa tog Mikkos hand och tryckte den hårt. Medlidande såg han ned på sin syster och strök henne lätt över håret. Att Tom inte fanns med i bilden längre hade Mikko accepterat. Det var bara jobbigt när man började tänka på vad man önskade att han hade fått se och uppleva tillsammans med dem. Som skolavslutningar, studenten skulle bli en sådan grej, ledsam men ändå glad tillställning.
  ”Men Isa då”, suckade Mikko ledsamt åt sin syster och hukade sig ned och gav henne en stor kram.
   Mikko önskade att han kunde gråta sådär som bara barn kunde göra ibland. Men det kunde han inte, han höll det inne tills det inte gick mer, han vågade inte. Då kände han en hand på in axel och redan då förstod han att det var mamma. De två syskonen såg upp på Iris som log smått…
   ”Han skulle vara stolta över er”, sa hon med lite sorgsna ögon. ”Bara synd att han inte får se hur fina barn vi har”
   Mikko hatade när Iris blev sådär jobbigt sentimental. Det var som om hon inte riktigt förstod att det gjorde allting mycket värre. Ångesten steg och Mikko svalde det jobbiga som satte sig i halsen. Istället såg han upp på sin mor med ett litet leende innan han tog hennes hand också.
   ”Nä kom vi går, detta är en så dyster plats”, sa hans mamma och skakade på huvudet. ”Vi åker hem, Isabella vi måste fixa dina kläder till skolavslutingen i morgon så allting är klart, och jag kan bjuda på en glass när vi ändå passerar Statoil”
   Mikko tog Isas hand igen och tillsammans började de gå upp för grusgången under ljudet av måsarnas skri och den lite salta havslukten som trängde i näsan. På skoj började Mikko svänga med sin arm fram och tillbaka så snabbt att Isa nästan lyfte från marken med ett fnissande.  Det fick även Mikko på bättre humör och han tog en titt på Toms grav  en sista gång innan den försvunnit bortom den lilla slänten och alla andra gravar. Det var som det var och det gick inte att göra något åt, det enda man kunde göra av att acceptera, sakna och försöka se det positiva i livet och klara sig ändå. Med Adrian i bilden kändes det mycket lättare än vad han kunnat tro. Det enda som han gruvade sig var inför i morgon, Isas avslutning… en mängd barn såg han inte fram emot precis.

Mikko stod där längst bak i klassrummet bland de färgglada teckningarna som smyckade väggen. På den gröna griffeltavlan längst fram hade Isas lärare skrivit ”Glad sommar” med färgglada kritor och hon hade även ritat en blomsterkrans runt orden. Lite nervöst stod Mikko där med händerna i fickorna och kände sig helt bortkommen med sina mörka kläder och kajalsminkade ögon. De andra barnens föräldrar gav honom lite konstiga blickar och Mikko höll hårt i sin munkjackas muddar så att ärmarna inte skulle glida upp. Trots det kändes det som att alla kunde se igenom, förstå… till och med småbarnen. Nog för att de stirrade på andra saker, som hans piercingar.   Inte nog med att de stirrade, alla deras frågor. Gjorde piercingarna ont om man petade på dem? Var det inte varmt med munkjacka?
   ”Vill du ha tårta?”
   Mikko såg ned på sin syster som nästan pressade upp en tårtbit i ansiktet på honom. Illamåendet slog emot och Mikko skakade vänligt på huvudet. Det var svårt att hålla alla känslor och ångest i schack. Alla barn, vuxna, så mycket människor. Inte nog med det, vart han än vände sig om gick folk runt med tallrikar med stora gräddbomber till tårtbitar. Hur kunde folk äta så mycket, mycket, äcklig tjock osmakligt fluff? Bara den tanken tillsammans med alla barn som kletat det runt munnarna räckte för att Mikko inte skulle kunna tänka sig att äta.
   ”Nej tack”, sa Mikko pressade fram ett leende.
   Genast kände han Iris blick i nacken. Mikko visste mycket väl vad hon trodde och det gav honom dåligt samvete. Men hon hade ju pratat med Bengt. Det var inga ätstörningar inblandade han hade bara väldigt svårt att äta när han mådde lite sämre. Just precis nu var det en sådan gång.
   ”Men den är god”, uppmuntrade Iris och smuttade på sitt kaffe.
   ”Jag sa nej”, mumlade Mikko och såg underlugg på sin mamma.
   Tack och lov så behövde inte diskussionen fortgå för rätt som det var skulle de till Aulan där klassen skulle sjunga. Mikko pustade lättat ut och trots att han fortfarande hade sin mammas blick på sig hela vägen genom korridoren så var det skönt att de inte fortsatte den där jobbiga diskussionen.

   ”Jag förstår inte, hon tror att jag har anorexia”, mumlade Mikko och suckade tungt.
   Han och Adrian hade tagit sig till Nydalasjön efter skolavslutningen. De satt där på en av de allmänna bryggorna och hade doppat fötterna i det kalla svala försommarvattnet.  Mikko skådade Adrian lite i smyg där han satt med ett medlidsamt leende på läpparna. Han var extra söt idag med gräddvit kortärmad skjorta och ett par kakishorts, sådär lagomt sommarvacker. Mikko skämdes nästan där han satt i sina svarta jeans uppkavlade jeans och hoodtröja. Skämdes över tankarna han hade om Adrian, fick man ha det om sin bästa vän? Tydligen... eller var det något mer än vara vänskap de hade? Nej, inte de tankarna igen!
   ”Du vet att det inte är så, spelar det någon roll?”, log Adrian och ryckte lite på axlarna. ”Du har ju berättat hur det ligger till, mer kan du inte göra”
   Mikko kände hur mungiporna drogs upp och han nickade till svar. ”Sant”
   ”Men hur var skolavslutningen?”, frågade Adrian för att byta samtalsämne.
   ”Jo, det var fint, om man gillar falsk osammanhängande körsång”, skrattade Mikko och skakade på huvudet. ”Jöses…”
   ”Vad sött, lär upp dem vetjá”, skrattade Adrian och plaskade lite med benen. ”Skapa en barnkör, du kan ju få pengar om de lyckas slå igenom!”
    Mikko skrattade bara och himlade med ögonen. ”Jo det är ju så jag att leda en barnkör också, det är något du skulle kunna göra”
   ”På tal om slå…”, sa Adrian och blev medens mer allvarlig. ”Blev det någon anmälan efter hamnmagasinet?”
   Mikko skakade bistert på huvudet. ”Varför? De vet vad jag tycker om det där med att anmäla till polisen, de vet vad jag tycker om att de lägger sig i över huvudtaget…”
   Det skulle bara bli värre, de skulle få mer skit än vad de behövde ta. Det gjorde ont att se andra i hans närhet skada sig för hans skull, det skulle de inte behöva göra. Hur många förlåt sms hade han skickat till sina bandmedlemmar efter det där slagsmålet? För många…
   ”Nåja…”, suckade Adrian och såg men ens lite dystrare ut, men snart log han igen. ”Ska vi ta en glass?”
   ”Visst jag betalar”, sa Mikko och tillsammans reste de sig upp från bryggan.
   Sekunderna efter kändes som en filmscen i slowmotion. Adrian lyckades halka på den hala våta träytan och innan han ens hunnit slå ut med armarna för att hitta balansen hördes ett enormt plask och han hamnade i vattnet. I ren panik slängde sig Mikko på mage och började fiska efter Adrians händer från bryggkanten. Tur nog gick det snabbt att sluta fingrarna om hans handleder och med all sin kraft drog Mikko upp den plaskvåta huttrande pojken på land. Adrian liknade en blöt kattunge som hackade tänder när han låg där på bryggan och försökte hämta andan och hosta upp allt vatten han svalt.
   ”Tack”, flämtade han fram innan han satte sig upp på bryggan. ”Så klantigt!”
   Det var då Mikko såg det. Adrian drog upp sin skjorta en aning och skulle krama ur vattnet från den. Ett stort lila blåmärke blottades på hans understa revben. Genast började Mikko ana oråd, det där måste göra riktigt ont. Vad hade hänt? Att se Adrians annars släta hud så skadad gjorde ont i hjärtat. Men vad som hänt var tvunget att komma fram självmant. Mikko var inte den som tvingade någon att berätta något. Adrian visste mycket väl att han alltid kunde prata med honom. Det var det minsta Mikko kunde göra med tanke på vad Adrian gjort för honom.
   ”Du får vara mer försiktig”, suckade Mikko innan han en aning tveksamt tog av sig sin munkjacka och la den över Adrians darrande axlar. ”Du gav mig nästan en hjärtattack”
   Snopet såg Adrian från jackan upp på Mikko. ”Tack men…”
   Det kändes nervöst, Mikko hade aldrig blottat sina ärr och sår i solljuset förut, men det var något han skulle bli tvungen att komma över… ingen skulle ändå bry sig, hoppades han. Trots det kändes han sig lite blottad och naken, han saknade sina handledsvärmare. Han hade väntat sig ångest, den kom en aning men med Adrian bredvid sig kändes det inte alls lika mycket. Adrian var som en skyddande kupol, alla dumma tankar som Mikko annars brukade ha kom inte nära honom.
   ”Jag tror vi skippar glassen”, skrattade Mikko innan Adrian han säga något. ”Fryser du?”
   ”Några minuter i solen och jag blir varm”, log Adrian och drog Mikkos munkjacka tätare om sig.
   Mikko strök honom lite över ryggen innan hand drog upp honom på fötter. Bäst att gå litegrann för att få upp värmen. Adrian såg fortfarande osäkert på Mikko som kände sig säkrare än på länge. Tillsammans började de sakta men säkert ta sig bort från bryggan och upp mot grön området runt dem.
   ”Vill du ha tillbaka din munkjacka?”, sa Adrian efter ett tag, men blicken han fick efteråt var skamsen, som om han sagt något olämpligt. ”Inte för att du… jag menar om… du brukar ju inte vilja…”
   ”Den är blöt, så nej tack”, skrattade bara Mikko lite nervöst. ”Jag måste ändå träna på det…”
   Adrian nickade bara och log tacksamt tillbaka. Det leende fick Mikko att glömma alla eventuella blickar han skulle få över sina armar, all ångest. Det där söta leendet kunde få vem som helst att smälta ihop och dö. Kunde Adrian aldrig sluta vara så söt?