Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Jag hade inte förväntat mig ett svar så snabbt från honom. Snabbt la jag undan boken jag läste och tog upp mobilen. Ja, vad gjorde jag? Jag log ett snett leende och skakade på huvudet. Inget, var väl vad jag gjorde. Låg i mitt rum och tryckte i brist på annat att göra?

Jag har tråkigt xD läget annars?

Jag tryckte på skicka och från nedervåningen kunde jag höra min pappas sluddriga stämma om en till glas med wiskey. Utan att låta mer tid passera så gick jag och stängde dörren. Bäst att inte gå ned på ett tag. Annars skulle väl helvetet bryta lös och det var inget jag hade lust med nu, inte efter middagen. Med en grimas satte jag mig ned på sängen igen och gnuggade min axel och mage.  Kunde inte Louise flytta till en annan lägenhet snart? Jag började bli redligt less på att bo hemma. Det enda jag gjorde var att bo på mitt rum och sydde…  Mobilen plingade till igen.

Dra någon bra rulle?

Nä, har inte lust att se på film och det är bara dåliga program på TV! xD


Vadårå? NattTV är ju kung! ^-^


Svampbob på MTV eller Jerry Springer när de slår varandra menar du? xD


Dator då? Serier, facebook, msn, skype? OwO


Ingen dator, men vad ser du på TV då?


Du har ingen dator? Näe slötittar bara på någon actionfilm, och nu blev det reklam -.-’’


Ingen egen, annars skulle jag ha tiggt om din MSN xD ooh, all denna störande reklam! D:


aha, otur! >_< Ja, man hinner nästan somna ju


hur är läget annars då? :)


bra, dd?

Det var något med det där korta svaret som störde mig. Jag rynkade pannan och läste det igen. Något sa mig att han inte alls mådde bra. Vilket var helt omöjligt att veta med bara en text som menade något helt annat.  Bara grejen med att han undvikit frågan första gången tydde också på det. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga ifall han var säker eller inte men precis då öppnades dörren och mamma kom in. Snabbt la jag undan mobilen och gav henne ett hastigt leende. Vad ville hon nu då?
”Hur mår du?”, frågade hon och tog ännu ett steg in i rummet.
Jag drog ned mungiporna en aning. ”Bra”, sa jag efter ett tag och log. ”Vad annars?”
Hon satte sig ned på sängkanten och strök försiktigt bort min lugg från pannan och tittade lite missmodigt på mig. De där gröna ögonen såg så sorgsna ut, Egentligen var det väldigt ironiskt med tanke på att hon aldrig gjorde någonting för att förhindra det. Vad hade hon för rätt över att vara ångerfull då?
”Säker?”, sa hon och synade mig. ”Du vet att du kan få smärtstillande om det gör ont”
”Jag vet vart de är, tack ändå”, sa jag, jag tog aldrig smärtstillande även om jag knappt kunde gå, gillade inte att ta tabletter.
Jag såg rakt in i Mays ögon. Jag minns att hon varit glad en gång i tiden. Midsommrar med blommiga gräsliga klänningar och ett stort leende på läpparna. Det var så annorlunda nu, hennes bruna hår var alltid uppsatt i en strikt toffs och det var länge sedan jag såg henne i omatchande färglada kläder. Nu för tiden var det enda hon pratade om var jobb, alltid jobb. Allting hade förändrats när vi flyttat in hit, i detta hus. Allting på ytan såg perfekt ut, fläckfritt och en glad välbärgad familj. Tills Adrian kom på sig själv med att gilla sin bästavän, som var kille. Sedan dess, ja. Inget förvånade mig längre…
”Du vet att Arthur bara vill väl”, sa hon och försökte le uppmuntrande. ”Du får sluta göra honom så arg, du vet hur han blir när han blir arg…”
”Kan inte du se till så att Louise flyttar snart?”, frågade jag i en djup suck.
”Det är svårt att få lägenheter…”, sa min mamma och såg medlidsamt på mig. ”Blev det illa den här gången?”
Jag skakade på mitt huvud. ”Men det gör ont, vet inte om jag…”
”Tänk på din pappas karriär och ryckte, du får inte svika honom, följ med i morgon, du har som sagt alltid smärtstillande”, sa hon. ”om det är slut så köper jag mer…”
Det var så orättvist ibland. Arthur, han kunde knappt kallas pappa, hade varit snäll. Visst han hade druckit rätt mycket förut men det var värre nu. Allting hade blivit värre sedan jag kommit ut. Han hade blivit omedgörlig. I alla fall mot mig… May och Louise gjorde han inte en fluga förnär. Det enda han gjorde var att klaga, ge mig nedvärderande blickar. Jag var stolt över mig själv att jag inte brytis ned på grund av honom. Det skulle han aldrig få glädjen av.
”Jag gör väl det då…”, sa jag och nickade. ”Det är ändå bäst om man rör på sig…”
May lutade sig fram och gav mig en puss på pannan innan hon rese sig upp från min säng. ”Du gör rätt, kämpa på så ska du se att allting ordnar sig… gör din pappa stolt”
 Jag log bara ett kort leende och nickade åt min mamma att hon skulle gå ut från rummet. Inte förrän hon hade stängt dörren efter sig reste jag mig upp från sängen och skulle byta om till en t-shirt att sova i. Försiktigt tog jag av mig min skjorta och tittade ned på min bara överkropp. Ett lilakatigt blåmärke syntes över ett av mina revben, denna gång hade jag kommit lindrigt undan. Bara för att jag varit på bibblan utan någons vetskap. Det hade blivit lindrigt eftersom att jag ljugit ihop att jag studerat, perfekt…
Då kom jag på Mikkos sms, borde svara på det. Snabbt tog jag upp mobilen och skrev.

Vad bra att allt är bra med dig, det gör mig glad! Jo allt är bra här också, men nu ska jag sova, god natt! :)

(c) Moa