Mikko x Adrian (del16)

gahh, jag sitter lite fast med guld och gröna skogar, men det kommer en uppdatering på den innan jag börjar på uni igen! ^^ Håll er till godo med Mikko och Adrian :3
 

Adrian
Dagen före studenten och såklart ville mamma att jag skulle sova hos dem under hela helgen. Jag mådde illa när jag kom in i den stora herrgården, omslöts av den sterila miljö jag levt med under halva min uppväxt. Jag hindrade mig själv från att grimasera illa och skakade lite på huvudet. Detta skulle väl gå bra, det var bara att le vara glad och inte säga något som man skulle ångra. Jag tog av mig skorna och ställde de prydligt i skohyllan.
   ”Hallå?”, hojtade jag och de vita vägarna kastade tillbaka min ljusa stämma.
   ”Hej gubben!”
   Jag klistrade på ett leende när min mor kom in hallen. Hennes ögon var lite grumliga, kinderna var rosiga och hon höll ett halv uppdrucket vinglas i ena handen, starkt tvivlade jag på att det var hennes första. Kunde hon inte ens hålla sig nykter när hennes egen son skulle äta middag med dem? Hon gick fram och gav mig en lätt kram och en puss på kinden. Jag besvarade kramen lätt, nog för att jag tyckte lite synd om henne som bodde här i detta hus med honom, år ut och år in, men jag kunde inte förlåta att hon inte gjorde något åt den hela situationen. Det var ungefär som när folk gnällde över samma sak alladeles för många gånger, man blev less på att tycka synd om dem över samma sak.
   ”Hur är det för dig?”, frågade hon och strök mig över håret. ”Äter du ordentligt nu när du bor ensam och allt, du verka tunn?”
   ”Du behöver inte oroa dig May”, sa jag och la en hand på hennes axel. ”Hur är det med dig?”
   Hon log ett ansträngt leende. ”Fint, vad annars Adrian?”, sa hon och la huvudet på sned.
   Som jag trodde då. Jag såg till att hänga upp min jacka på en av galgarna. Jaha, det var bara att genomlida den här helgen. Skulle inte studenten vara en rolig grej? Åh vad jag önskade att Mikko kunde vara med mig nu. Men under de senaste dagarna hade han repat som sjutton med bandet och jag ville inte störa honom. Jag var bara väldigt glad att han tyckts finna ny energi från någonstans. Det gav mig också energi…
   ”Lämna din väska där så tar Alana hand om det”, sa May och la till en av sina bruna slingor bakom örat. ”Vi ska ändå snart sätta oss vid bords…”
   ”Jag betalar honom den där lägenheten av en anledning, han behöver inte komma hit och snylta!”
   Den sluddriga rösten som lät ungefär som en bullrande och vaken vulkan gånger tusen fick mig att sluta ögonen. Arthur, den människa som skulle föreställa min far… jag svalde klumpen i halsen och rättade till mina kläder. Nej, jag ville inte ens vara här. Allt detta var för min mor så att hon inte skulle känna sig så fruktansvärt ensam. Jag och May utbytte blickar innan hon la en av sina ringprydda och smala händer på min axel och började föra mig mot matsalen. Jag slöt ögonen på nytt och önskade att Arthur skulle vara på ett bättre humör än vad han lät som.
  
Den pressade och krystade känslan kunde man nästan känna där vi satt vid det långa bordet av blankpolerat mahogny. Jag hade riktigt förstått vitsen med ett bord som rymde tio pers när mina föräldrar knappt bjöd hem personer. Det var väl enbart för att stajla. Missmodigt skar jag i laxen och stoppade en bit i munnen, om det var gott eller inte kunde jag inte ens fundera över. Det ända jag fokuserade på var mannen som satt mitt emot mig. Han som hade svarta hornbågade glasögon, det svarta håret började bli silvergrått där det låg perfekt och bakåtslikat. Arthur ansågs kanske som en god affärsman och en vänlig person. Vad folk såg för vänligt med de där stålgrå skarpa hatiska ögonen och smala munnen som alltid låg som ett streck kunde ju diskuteras. När skulle hans kollegor förstå att han var en alkoholist och förtryckte sin fru? Ingen kanske skulle få reda på det...
   ”Hur känns det att snart gå ut skolan då?”, frågade May lite osäkert och la ifrån sig silverbesticken och omsorgsfullt torka mungiporna med servetten.
   ”Bra…”, svarade efter ett tag och såg fortfarande ned i den blanka bordet.
   ”Och betygen?”, muttrade Arthur och Adrian kunde känna de stålgrå ögonen stirra ut honom.
   ”Jo… jag har inte ett enda G”, sa Adrian för att skydda sig så gott det gick.
   ”Men inte alla MVG såklart…”, suckade Arthur äcklat.
   ”Arthur, älskling… vill du ha mer vin?”, sa May osäkert, mest för att skydda sin son från mer påhopp.
   ”Men hör du inte May vilken son vi har?”, sa Arthur äcklat och slog näven i bordet. ”Vad har du tänkt göra efter skolan ifall du ha sådana värdelösa betyg som jag tror du har?!”
   ”Jag…”, började jag med darrande röst, jag vågade fortfarande inte titta upp, snabbt knäppte jag mina darrande händer och la dem i knäet.
    ”Vad har du gjort egentligen de senaste månaderna? Bara gått och drällt runt till ingen nytta i korridorerna? Är du för fjollig att ens våga anstränga din lilla hjärna du har eller är det ångorna från hårsprejen som gjort dig helt dum i huvudet?”, röt Arthur, detta var bara början, han eggade bara upp sig själv till ett raseriutbrott.
   Jag satt där knäppt tyst med läpparna hårt hoppressade. Jag ville bara springa härifrån, lämna det här fängelset till hem. Vad hade jag förväntat mig efter att Arthur inte haft sin slagpåse hemma under en månad? Att man då per automatik slapp stryk och hånfulla ord? Knappast…
   ”SVARA, och titta på mig när jag talar med dig!”, röt Arthur från sin del av bordet.
   Likt en rädd hare ryckte jag till och gjorde som jag blev tillsagd. Det skickades rysningar i hela kroppen när de stålgrå ögonen såg rakt igenom mig. Jag hade hoppats på att han hade varit på ett bra humör, för en gångskull…
   ”Jag, jag vet inte riktigt… men jag har fått sommarjobb på Brothers…”, sa jag lite skärrat och jag såg hur Arthurs blick blev ännu mörkare.
   ”Du ska alltså ägna hela sommaren åt att vandra runt i en klädbutik, det behöver man väl knappast någon utbildning till!”, morrade Arthur och ställde ned vinglaset med en duns så den röda vätskan nästan själpte över kanterna på glaset. ”Nej, det tillåter inte jag, det duger inte alls, när ska det bli en man av dig?!”
   Jag satt bara där och tog emot knivarna han kastade. Varför kunde det inte vara en sådandag då Arthur helt enkelt bara ignorerade mig istället för att hålla på att håna och trycka ned? Jag bet mig i läppen och såg in i väggen.
   ”Det är väl bättre än inget?”, pep jag, lika mesig som alltid, lika mesig som en liten mus.
   ”Är du uppkäftig nu också?!”, röt Arthur och reste sig upp från stolen, den åkte i marken med ett brak så både jag och mamma ryckte till.
   ”Älskling...”, började May och man kunde höra hur hennes röst darrade, den lät precis som jag kände mig inombords, skakande, rädd.
   ”Nej, May!”, röt Arthur argt. ”Jag vill inte ha något jävla vin, jag vill veta hur vi lyckats få en sådan värdelös son!”
   Jag bet sig hårt i läppen och slöt ögonen. Studenten, Louise, lägenheten, Timothy… Mikko…
   ”Du är en sådan skam! Du förtjänas inte ens vårt efternamn!”
   När jag öppnade ögonen igen så upptäckte jag till min förskräckelse att Arthur stod mitt framför mig. Jag kunde inte hindrade det längre, hela kroppen började skaka och tänderna skallrade. Nu skulle det bara sluta med en sak. En stark näve tog tag i min nystrukna skjorta och med livrädda ögon såg jag upp på Arthurs som var nästan helt svarta. Nej, nej, nej… nu kom det… inte dagen före studenten, inte dagen före studenten! Ett pip hördes från min mamma när Arthurs näve höjdes och jag knep ihop ögonen hårt, kände hur tårarna började rulla ned för kinderna. Nu var det klippt. Jag önskade att han aldrig kommit hem!

Hur gick repningen idag Mikko?  :)

Kanon, men jag är skitnervös  >-<

Det går nog bara bra ska du se :3 Kommer stå där och gapa och skrika så om de inte har blickarna på er så kommer de titta på den galna lilla killen som står i publiken som värsta groupien!! xD

HAHA! Det skulle jag vilja se! ;) Men hur gick det med föräldrarna idag, du verkade inte allt för road att gå dit? :/

Det gick bra, är alltid bara så nervös för inget… de vill mitt bästa även om de tjatar…

Jo, föräldrar kan vara jobbiga, hoppas de inte körde för hårt med dig ^-^

Jag slöt ögonen, Mikko anade inte hur sanna de där orden var. Det kändes precis som att jag aldrig flyttat hemifrån. Motvilligt sov jag över på herrgården, för min mammas skull. Hon ville så gärna se mig i morgon och ha en studentskiva för mig. Jag gjorde detta för min mammas skull. De skulle ha den där fördömda mottagningen och jag skulle le och se glad ut även om Arthur skulle sitta där bakom en tidning utan att säga ett dyft. Men han skulle inte förstöra min dag. Jag kved illa och såg ned på de nya blålila märkena som brydde mina revben.  Nej, han skulle inte förstöra någonting!

Nä då inte alls, men du nu ska jag sova! God Natt, kram! 8D

Okej, det är en stor dag i morgon, ska försöka hinna träffa dig vid utspringet ^-^ God natt!

Jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända… varje gång jag var borta från Mikko kändes det som att han tog med sig ett tomrum inom mig. Det blev så att vi sågs så mycket som möjligt och om vi inte kunde ses SMSeade vi som tokar. Vad höll på att hända egentligen? Jag drog handen över ansiktet och log smått. Ja, jag kände igen den där känslan så väl, den där pirrande känslan och de lyckliga fjärliarna i magen. Ingen annan kunde få mig att känna så, enbart Mikko. Den där hårda attityden han haft förut var som bortblåst. När man lärt känna honom så insåg man att han var snäll, givmild. Pengar, status var ingenting för honom… det var fint. Jag kände igen den härliga berusande känslan som kärlek gav.  Men, Arthur fick inte skrämma bort honom. Jag spärrade upp ögonen och bet mig hårt i läppen. Hur skulle jag fixa det? Vad skulle de säga om jag kom hem en dag med en kille med piercade läppar och svart kajal runt ögonen som vissa gånger var så skarp att jag skämtsamt kallade honom för panda? De skulle inte acceptera honom, inte ens som en bekant. Jag bet mig i läppen… skulle det ens bli något mellan oss? Vad ville Mikko? Tänk om han enbart såg mig som en god vän och inte ville gå in i något förhållande? Smärtan i läppen blev mer intensiv. Tänk om jag förstöde den fina vänskap vi lyckats få under dessa få månader enbart för mina dumma känslor? Vi var så olika, men vi kompenserade varandra så bra, jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom!

Med för mycket i tankarna så sov jag endast fyra timmar. Alldeles för tidigt ringde klockan och jag tittade på min digitala siffrorna som visade 04.00 med sina gälla gröna siffror. Idag skulle det hända, idag skulle jag gå ut gymnasiet. Jag log smått, inget skulle få hindra mig från att vara glad. Men det jag såg mest fram emot var dels avslutningen, då jag skulle få se Mikko på scen, och dels i kväll… när de skulle spela på lokalen där vi hade studentskiva, allt skulle bli helt underbart! Nu var det bara att fixa till sig.
   ”Låt dagen börja…”, log jag och reste mig upp från sängen, jag hindrade mig själv från att kvida över min onda kropp. Arthur skulle inte få sin vilja fram.


Kommentarer
Postat av: NsL

That's enough!! Nu jävlar skickar jag mina varulvar på den där Arthur, han är en död man! Morr...Btw, ska skicka in nytt till min blogg imorgon :)

2012-08-31 @ 00:17:00
Postat av: Lee

Men hfguftjk, jag blir så arg så jag dör på Arthur, usch..

2012-09-21 @ 12:59:56
URL: http://mintbubblor.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0