Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Mikko hade kurat ihop sig som en boll under täcket. Han hade varit så rädd där på dasset. När hans mamma väl hittat honom hade han redan haft flera panikångestattacker och varit helt slut… Han mindes knappt hur han hamnat där, bara att de släpat med honom dit. Hur hade de lyckats? Mikko var arg på sig själv att han inte gjort motstånd men vad skulle han gjort? Det hade inte gått. Tårarna var slut, han kunde inte gråta. Han kände sig helt konstig inuti, en blandning mellan panik och äckligt lugn. Men mest ångest…  det skulle inte gå… hans liv kunde inte fortsätta såhär! Det knackade på dörren men han orkade inte med sin mammas oro. Han visste precis vad hon skulle säga. Hon ville att han skulle prata med henne. Aldrig att han kunde göra som hon sa, han bara kunde inte… då var det bättre att låta det vara...

Nästa dag vaknade han av att telefonen ringde. Ett tag hade han inte ens tänkt svara. Överarmen ömmade och så även magen och låret. Mikko hade inte kunnat stå emot, han hade inte kunnat följa Adrians råd hur mycket han än velat. Ångesten hade blivit alldeles för stor. Nu låg han där patetisk och värdelös under täcket och önskade att han inte behövde stiga upp igen.
   Telefonen fortsatte ringa, och när presonen som försökte nå honom gjorde ett tredje försök orkade inte Mikko så han kikade fram under täcket. När han såg ned på displayen var det Adrian. Genast verkade allting en aning ljusare… lite bättre
   ”Hej…”, sa Mikko och han försökte låta normal på rösten trotts att han kände för att bara krypa ned i en håla.
   ”Hej…”, sa Adrian med mild ton. ” Jag står utanför, får man komma in?”
  Mikko satte sig upp i sängen och drog upp persiennerna. Rätt och riktigt där stod Adrian med en ica påse i handen och Timothy bredvid sig som viftade på svansen. Deras ögon möttes och Adrian log och vinkade. Mikko kände hur hans egna mungipor åkte upp och han vinkade tillbaka. 
   ”Jag har inte ens klätt på mig”, sa Mikko lite generat.
   ”Det spelar ingen roll, jag fixar te så fixar du till dig”, sa Adrian och skrattade. ”Nu går jag in i alla fall kom ner om du känner för det…”
   Adrian la på och Mikko såg chockat på telefonen. Men jaha? Han satte sig upp i sängen och såg sig om. På nedervåningen hörde han hur ytterdörren öppnades och ett hej hördes från hallen, därefter hörde han Iris röst och kort därpå börjades det dola på i köket. Tekoppar skramlade och vatten kokades.  Det fortsatte att höras röster på nedervåningen och Mikko fick mer och mer beslutsångest över om han skulle gå ned. Mesta dels för att Iris var där. Vad skulle hon säga? Men Adrian var ju också där… han ville verkligen träffa Adrian. Fast i vanliga fall skulle han hållit sig på sitt rum hela dagen när han mådde så här piss och hade så ont...

Fem minuter senare hade han tagit på sig en tjocktröja och ett par mjukisbyxor. Adrian hade redan sett honom när han var nere i botten… det kunde inte bli värre direkt. Tyst tassade han ned för trappan och kikade in köket. Där stod Adrian och hällde upp te vid köksbordet. På en stol satt Isabelle och dinglade med fötterna och pratade på med Adrian även om han inte dirket såg ut att lyssna. Det gjorde ont när han blickade på Iris som stod och gjorde maffiga skaldjursmackor. Han mådde dåligt över att inte säga sanningen för henne… det hade bara blivit så. Ändå var hon så förstående… skammen kom igen.
   ”MIKKO!”
   Helt utan förvarning hade Isabelle rusat fram och slagit armarna om hans midja. Mikko såg förvånat ned på sin lillasyster som såg upp på honom med stora ögon och ett brett leende. Han log tillbaka och strök henne lät  över huvudet.
   ”Hej…”, sa han och strök henne över kinden.
   ”Försvinn inte sådär igen!”, sa hon och kramade om honom hårdare. ”Lova!”
  Mikko visste inte vad han skulle säga, han blev riktigt paff. Isa var den sista som han trodde skulle sakna honom så mycket.  Det fick honom att skämmas ännu mer, även om han inte kunde ha gjort något åt det som hänt igår. Lite besvärat mötte han Adrians blick, han gav honom ett milt leende. Iris skarpa blick brände nästan nacken också, men han vågade inte se henne i ögonen, rädd över hur hon skulle reagera.
   ”Välkommen ner”, sa Adrian och skrattade. ”Tänkte att vi kanske ska äta något?”
   ”Jo…”, sa Mikko lite tveksamt och tassade fram till en stol.
   Det var som att Adrian kunde Mikko utan och innan trots att de inte känt varandra så länge. Nej, Mikko hade inte ätit något sedan han kommit hem... Han sneglade på Adrian i ögonvrån när han satt sig ned på stolen bredvid honom. Den killen påminde mer och mer om en hundvalp, en trogen hund som aldrig skulle lämna en väns sida. Det kändes bra, varför hade Mikko tvivlat på honom i första hand?
   ”Då var de klara”, sa Iris hurtigt och kom till bordet med två tallrikar med två stora skaldjursmackor på varje. ”Hoppas jag gjorde rätt nu Adrian…”
   ”Finns inget sätt att göra fel på”, skrattade Adrian och tog en macka.
   ”Tack”, fick Mikko fram och såg upp på sin mor, han fokuserade blicken på hennes axel.
   ”Tacka inte mig, tacka Adrian som kom med räkorna och kräftstjärtarna”, log hans mamma och när hon passerade honom kände han hur hennes händer varsamt drogs igenom håret.
   Mikko satt fortfarande tyst vid bordet medan de andra började prata om vardagliga saker. Isa pratade på om sin dans och Adrian började därefter med ämnet Timothy, hans favoritämne. Om man inte visste att Timothy var en hund, skulle man kunna tro att det var Adrians barn eller något. Mikko började le av tanken när han tog en klunk av det varma teet. 
   Efter lunchen så beslöt sig Adrian att de två skulle ta ut Timothy på en promenad. Genast ställde sig Mikko tveksamt till det för man var en idiot om man inte förstod signalerna. Adrian ville prata och det var väl mer än föreståligt egentligen. Frågan var, vad skulle Mikko säga? 
   Solen värmde och det var en mycket folk i parken där de gick på grusgången. Egentligen var det en underbar dag med solen värmande mot huden och vinden som lekte lite med håret. Mikko kunde inte undgå att känna sig lite lättad över att ha Adrian där bredvid sig ändå. Han förstod fortfarande inte riktigt hur de kunnat bli så att han anförtrodde så mycket till honom. Vissa saker han sagt till Adrian skulle han aldrig drömt om att säga till andra, enbart för att skydda dem. 
   ”Så vad hände igår?”, frågade Adrian när de kommit en bit in.
   Strupen snördes nästan åt och Mikko sparkade på en sten. ”Robin…”, sa han kort och svalde. ”Han fick tag på mig när vi skilts åt och efter det hände massa grejs, det slutade med att han och hans gäng stängde in mig där på dasset”
  ”Som jag trodde…”, mumlade Adrian och Mikko kunde höra den medlidsamma tonen i rösten. ”Ska du bara låta honom…”
   ”JAG KAN INGET ANNAT!”, gastade Mikko fram så snabbt att Timothy hoppade till och gömde sig bakom Adrian, synfältet blev och genast suddigt. ”Det skulle bara bli värre om jag gjorde något åt det!” 
   Adrian la sina händer på Mikkos axlar och pressade ned honom på en bänk. Det kanske var tur för Mikko visste knappt om han skulle orka stå upp. Vad skulle han göra?! Om han började göra motstånd skulle det gå åt helvete. Även om han polisanmälde den idioten skulle han inte direkt sluta. Robin var sådan, han ville inte att någon skulle vinna över honom…
   ”Vill du fortsätta ha det så här då, Mikko?”, sa Adrian i lugn stämma och satte sig bredvid honom.
   ”Nej…”, mumlade Mikko och borrade in ansiktet i händerna. ”Men nu är det så… vad skulle jag kunna göra?!”
   ”Visa honom att du inte viker dig, ingen ska få trycka ned dig och berätta hur du ska leva…”, sa Adrian i alvarlig ton. ”Be inte om hans tillåtelse att finnas till, visa honom att hans idiotiska överfall inte biter… om du inte kan konfrontera eller prata med honom…”
   Det var något i Adrians röst som lät annorlunda, den där gulliga glada undertonen var som bortblåst. Mikko såg upp på honom och den där gnistan i hans nötbruna ögon var som borta. Varför pratade han som om han varit med om samma sak och visste hur det kändes? Det var inte samma gulliga hundvalpsliknande kille som satt där, valpen hade transformerats till en vakthund med ilsken blick som man inte ville gå fram till. Den vakthunden varade bara några sekunder för rätt som det var hade Adrian ett milt och brett leende på läpparna igen, och hans ögon tindrande av givmildhet, valpen var tillbaka.
   ”Jag hörde av Tom igår att Blue Spirits ska spela på studenten på vår skola”, sa Adrian sedan med huvudet på sned. 
   Mikko skakade på huvudet. ”De ska men… jag vet att Robin kommer vara där…”
   ”Vad sa jag nyss?”, sa Adrian och la en hand på Mikkos axel och log. ”Jag vill se dig uppträda”
  Mikko tittade på Adrian igen och hjärtat började slå löjligt fort. Varför hade Adrian den där blicken, det kändes som att de kunde få honom att smälta bort. Ville Adrian verkligen det? Alla andra tankar som han haft försvann och ersattes med bara den tanken... uppträda för Adrian? Varför kändes den tanken så lockande. 
   ”Har ni några snygga scenkläder?”, frågade Adrian när Mikko inte sa något.
   ”scenkläder?”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Ja, jag menar…”, började Adrian, och såg Mikko rätt eller började hans hy bli djupare röd?. ”Jag har några idéer… sedan du nämnde ditt band”
   Mikko kunde inte låta bli att le. ”Och?”
   ”Alltså… jag lär inte bli klar med dem innan studenten jag har nog mycket med en kompis studentklänning men…”
   Mikko visste inte riktigt vad som hände, kroppen arbetade på eget bevåg och slog armarna om Adrian. Hur kunde en enda människa få honom och känna sig så mycket bättre? Det var helt otroligt ibland. Adrian ställde inga motfrågor eller undrade varför Mikko agerade som han gjorde. Adrian var nog den mest accepterande person han någonsin träffat. Han tvingade inte ens Mikko att försöka gå in på detalj vad som hänt under gårdagen, det fina var att Mikko kände på sig att om han väl ville skulle Adrian sitta där och lyssna.
   ”Det skulle vara kul att uppträda med något som en person sytt åt en”, fick Mikko fram och log smått. ”Ta den tid du behöver…”
    Adrian hann inte svara för Mikkos mobil ringde, det var Tom. Det visade sig att hela bandet hade kommit hem till Mikko och de väntade på dem. Genast förstod Mikko vad det handlade om, såklart att de ville se att han var okej. Så det var bara att gå hem igen och möta upp dem, inte för att det egentligen gjorde något, det var förståeligt.

Dagen blev till kväll och Mikko hade aldrig trott han att skulle kunnat sitta där i vardagsrumsoffan och se en film med sina kompisar när han vaknat i morse. Men det var Adrian som gett honom kraften… Egentligen skämdes Mikko lite över att han hade så fina vänner som verkligen brydde sig men han hade så svårt att visa det tillbaka. Det var i alla fall skönt att de inte krävde en förklaring vad som hänt just precis nu. De ville bara finnas som stöd och visa att de fanns där oavsett vad som hänt. Ja, lögnen han dragit igår var uppenbar och dålig… det skämdes Mikko över också han skulle säga vad som hänt en annan gång… nu ville han inte förstöra en till kväll för dem. Han ville inte förstöra fler kvällar med sitt gnäll… det fick bli ett slut med det…
   Mikkos tankar bröts helt av skriket i filmen och han kände hur någon kramade och klämde om hans hand. Med ett leende upptäckte han att det var Adrian.. Stackaren såg ut att nästan vilja krypa ur sitt eget skinn där han satt och höll upp en kudde för ansiktet med den andra handen och knep ihop ögonen hårt.
   ”Du gillar skräckfilm och thrillers märker jag”, flinade Mikko bara och såg lite retsamt på honom.
   ”Varför måste saker hoppa upp så tvärt?”, suckade Adrian och såg på honom med ett lite blekt leende. ”Är blodet borta?”
   ”Ja…”, skrattade Mikko och skakade på huvudet.
   ”Tur att jag har Timothy med mig hem annars vet jag inte om jag skulle våga gå hem själv”, sa Adrian genant och bet sig i läppen, som om han ångrat det han sagt. ”ja, jag är mörkrädd och lättskrämd, glad?”
    ”Jag följer dig hem sedan”, sa Mikko och himlade lite med ögonen.
    Det blev inget mer sagt för Adrian pep till och gömde sig under kudden igen när ännu en Mikkos hand fick ännu en hård kram, som varade under resten av filmen.


Sagt och gjort, senare närmare tolv följde han med Adrian och Timothy en bit innan han vände om och började gå tillbaka hem. Ett tag ville han inte skiljas åt, som det alltid kändes med Adrian. Nu var det dels för att han inte pratat med Iris någonting. Så antagligen skulle det snacket bli nu och det skulle inte bli trevligt. Fast det samtalet kom inte, Iris gav honom bara ett snällt leende när han kom in genom dörren och omfamnade honom i en kram.
   ”Jag älskar dig, hoppas att du vet det”, var det enda hon sa och kramade om honom ännu hårdare. ”Var rädd om dig!”
   Så var det snacket, Iris strök honom över håret och smekte honom lätt på kinden innan hon släppte honom och lät honom gå upp på sitt rum. Det kom som en lättnad men även som en chock också. Jaha, så hon skulle bara låta honom gå sådär? Men det var kanske inte så konstigt, det hon skulle säga var inte något han inte hört förut. Han visste att hon brydde sig. Han hade en för snäll mamma för sitt eget bästa. Med ett leende gick han upp på sitt rum samtidigt som han stängde och låste dörren efter sig.
   Mikko såg sig om sitt rum och plötsligt fastnade hans blick på en animeposter som hängde på den motsatta väggen. Ciel Phantomhive stirrade tillbaka på honom med högdraget ansiktuttryck.
   ”If you crying, fight against it! If you’re regretting, walk forward! Only complaining on your misfortune, you’re nothing but a common pig!”, det citatet ekade i Mikkos öron när han stirrade in i ciels blåa öga. 
Lätt för dig att säga som har en butler som är så episk! , tänkte Mikko och fnös innan han såg upp på Sebastian som stod där i bakgrunden med sitt vanliga hånflin på läpparna. Det skulle allt sitta fint med en demonbutler som kunde hjälpa en, men det var önsketankar… Eller kunde Mikko kanske vara sin egna episka butler?
   ”I’m breaking the habit”, mumlade Mikko och satte sig på sin säng.
   Han tittade ut genom fönstret ett tag och försökte rensa sina tankar. Gång på gång kom han att tänka på det där uppträdandet. Vad skulle han göra med det? Robin skulle ju vara där… det skulle vara himla jobbigt ifall han skulle ställa till med något skit. Men samtidigt, skulle han våga göra det när Tom, Eddie, Sam och Ying var där? Troligast inte. Mikko log och kom ihåg första gången Tom kommit till skolan och hotat Robin att låta Mikko vara. Det hade varit en fröjd att se Robin rädd… inte kul att bli uppläxad av en stor björn till gymnasieelev direkt… 
  ”I’m breaking the habbit”, mumlade han igen och log.
   Vad hade Adrian sagt, att man skulle tänka på något som man såg fram emot och det som gjorde en glad? Mikko la sig ned i sängen och knäppte händerna bakom huvudet. Skulle han ge det en chans? 
   ”I’m breaking the habit”, sa Mikko högre denna gång och slöt ögonen.
   Det skadade inte att prova? Han visste inte hur länge han låg där och försökte tänka på saker som fick honom att må bra och vad han såg fram emot. Det var dock bara en sak som fyllde hans tankar då. Och det var Adrian. Att the Blue Spirits uppträdde och den enda som stod och lyssnade var Adrian. Med sina tindrande bruna hundvalspögon och stora breda smittande leende.