Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Det var inte sant, det fanns inte på denna jord. Jag satt där i Mikkos hus. Det var tyst, dödligt tyst, jag vågade inte röra en fena. Jag satt där vid köksbordet med ett krampaktigt tag om tekoppen mellan händerna. Klockan började närma sig ett, han hade inte kommit hem, och de andra var fortfarande ute och letade efter honom. Jag hade ställt upp på att stanna här och vakta hans lillsyster och vänta på att han kanske kom hem. Nu var det dock inte så troligt…
   Jag skulle aldrig glömma Iris uttryck i ansiktet när jag knackat på. Röda kinder och svullna tårfyllda ögon, och det första hon frågar är om jag sett Mikko. Fasan spred sig när jag insåg att han inte ens kommit hem från skolan… jag fattade ingenting. Vart kunde han ha tagit vägen efter vi skilts åt? Vad kunde ha hänt?


   ”Vart är mamma?”
   Jag vände mig om och där stod Isabelle i ingången till köket. Hon kramade sin teddybjörn hårt i famnen och tittade oroligt på mig med sina stora blåa ögon. Att oroa henne i onödan vore bara fel. Leendet jag försökte frammana kändes falsk men vad annat kunde jag göra? Det var illa nog att hennes bror var borta.
”Hon är ute och letar Mikko, ingen fara, hon kommer snart tillsammans med honom”, sa jag och la huvudet på sned. ”Svårt att sova?”
   Hon nickade svagt och bet sig lite i läppen. Nej, jag kunde inte se ett litet barn sådär ledsen och orolig. Jag gick fram till henne och satt mig på huk för att komma i samma nivå som henne.  Med ett milt leende la jag en hand på hennes axel och strök henne lätt över håret.
   ”Ska vi se en disneyfilm medan vi väntar?”, frågade jag lugnt.
   Hon nickade svagt och tog min hand. Tillsammans gick vi in i deras vardagsrum och startade en animerad pixarfilm. Den handlade om vikingar och drakar. Det var allt jag kunde registrera, jag kunde inte fokusera. Vart var Mikko? Vad hade hänt honom? Scenario efter scenario spelade upp i mitt huvud. Det ena värre än det andra men det slutade bara med en tanke. Han fick inte ha tagit sitt liv. Jag förstod inte varför jag kom med den slutsatsen, det bara var så. Ifall det var fallet… nej, det fick det inte vara!
   Isabelle somnade i soffan efter en halvtimme in i filmen och själv satt jag med min mobil i handen helt redo på att svara ifall min ringsignal skulle gå igång. Då och då sneglade jag på Isabelle som kurat ihop sig under en filt. Hennes harmoniska anletsdrag gjorde mig konstigt nog lugn. Vem kunde inte bli lugn av henne? Det såg så skönt ut att sova. Jag var trött, men jag tänkte inte sova förrän jag visste vart Mikko var.
   

En stund senare öppnades ytterdörren och jag flög upp i soffan och sprang ut i hallen. Besviken såg jag Toms stora gestalt som tog av sig jacka och Oliver kröp fram bakom honom och skakade på huvudet. Jag bet mig hårt i läppen. Det var synd att jag träffats Mikkos bandmedlemmar såhär. De hade kommit så fort Irirs berättat att Mikko inte kommit hem efter skolan. Allihop, den enda längre, grövre än den andra...
   ”Vi har letat på de ställen Mikko troligast kunde vara men tyvärr… vi hittade honom inte”, suckade Tom.
   ”Det förvånar mig inte om det är Robin”, muttrade Oliver argt och slängde sin jacka på golvet. ”Det svinet till idiot, han har någon slags pervers glädje att plåga andra”
Jag bet mig i läppen och såg ned i golvet, ja, tänk om… men samtidigt ”Skulle verkligen Robin göra något sådant?”
   ”Adrian, jag ser på dig vad du tänker men svaret är att Robin är genomrutten, han kan ha gjort vad som helst… det har slagit slint hans skalle”, sa Tom och gick klampade in i köket. ”Jag vill ha något att äta…”
   ”Jag hoppas bara inte att Miko försvunnit på egen hand”, sa Oliver och tillsammans följde vi med in i köket. ”Det skulle vara förjävligt”
   ”Nej, inte Mikko”, sa jag och skakade på huvudet, det ville jag inte tro. ”Varför skulle han göra det?”
   Oliver såg på mig med en dödseriös blick. ”Jag kan tänka mig flera anledningar tyvärr…”
   Tiden gick och i all tristess så fixade vi varma mackor som vi började äta i tystnad. Ingen av oss hade något att säga. Liksom förut så satt vi bara och väntade på att de andra skulle komma tillbaka. Jag hopades att någon av dem skulle ringa och säga att de hittat honom. Hittat honom och att han var välbehållen. Tiden gick, de andra två medlemmarna, Eddie och Samuel kom också med lika dåliga besked.  Himmelen blev allt ljusare och stjärnorna började blekas på himmelen och fortfarande inget svar.


   Det var inte förrän vid halv fyra vi hörde en bil som körde in på uppfarten. Vi fem reste oss upp så stolarna skrapade och alla sprang ut mot hallen samtidigt. Dörren öppnades och jag höll nästan på att gråta av lättnad när jag såg Mikko komma in genom dörren. Han såg sliten och tilltufsad ut, men han var vid liv. Jag kunde inte hejda mig, snabbt sprang jag fram och slog armarna om honom.
”Gör inte mig så orolig, jag har varit så himla rädd!!”… då kände jag hur han stank i princip avlopp. ”Vart har du varit?!”
Jag såg upp på Mikko som såg trött ned på mig, han sköt mig ifrån sig och såg ned i backen. Det var skrämmande att han inte sa något, alls. Vad kunde ha hänt?!
”Jag lyckades bli inlåst på utedasset på stranden, bredvid omklädningen…”, mumlade Mikko och såg in i väggen. ”det var så klantigt… förlåt”
”Och din mobil, du kunde väl ha ringt?!”, sa Samuel och la armarna i kors. ”På en gång, jösses den där haspen är löjligt jobbig”
”Förlåt…”, mumlade Mikko. ”tappade mobilen i sanden…”
”Vi har varit så himla oroliga”, fortsatte Oliver.
”Förlåt”, viskade Mikko och knöt knogarna hårt.
”Ja, vi har varit uppe hela natten och letat”, tillade Eddie.
”FÖRLÅT!”
Ingen hann hejda Mikko när han med en rivstart sprang upp för trappen två steg i taget, sprang in på sitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Vi alla såg på varandra med förvånade blickar. Något stod inte rätt till. Han sa inte hela sanningen. Inte nog med det, varför hade han gått till stranden? Det var inte bara en omväg, det var åt ett helt annat håll än den vägen han tagit när vi skilts åt. När ingen gjorde en insats till att prata med honom så började gå mot trappen men Tom hindrade mig.
”Det är inte lönt Adrian…”, sa han och släppte taget om min axel och tittade medlidande på mig. ”Vi alla fattar att det han säger är en lögn, men sanningen kommer fram förr eller senare…”
”Den gången Mikko går på det där dasset, nej den dagen kommer inte komma”, suckade Samuel och ruskade på sitt huvud så att hans röda hår piskade honom i ansiktet.
”Bakterierädd, eller något”, sa Tom som svar på min frågande min.
Jo, när jag väl tänkte efter hade han alltid skjutit upp skolans dörrar med armbåge eller axeln, aldrig med händerna.  Fast jag hann inte säga något för dörren öppnades och Iris kom in med ett trött fast lättat ansiktsuttryck. Hon gav oss alla en varm blick innan hon tog av sig skorna. Hon såg så matt ut så jag kunde inte hålla mig själv från att gå fram och hjälpa henne av med jackan.
”Tack ska ni ha, jag vet inte hur jag ska återgälda detta”, sa hon innan hon gav oss en kram var. ”Vart är Mikko?”
”Han sprang upp på sitt rum och låste…”, sa Oliver oroligt.
Iris fick med ens en sorgsen blick. ”Nåja, ja, ja, han är hemma i alla fall… vill ni ha något att äta?”
”Vi hjälpte oss själva med varma mackor”, sa jag och med ett lite generat leende. ”Och Isabelle sover i soffan…”, sa jag innan Iris hann börja undra
Hon nickade. ”Ni kan sova här om ni vill, ni behöver absolut inte åka hem, det är så sent”
Men ingen ville behöva störa Mikko och hans familj något mer, de behövde tid att prata. Trots att jag inte hade lust var jag tvungen att gå hem jag med. Timothy hade varit ensam alldeles för länge men det hade inte varit direkt meningen.  Det var i alla fall en lättnad att Mikko inte var försvunnen längre. Jag såg upp mot hans fönster när jag passerade deras hus. Jag var helt säker på att det var Robin som gjort något. Men det var om Tom sagt. Mikko skulle väl prata när han väl ville. Jag sparkade till en sten och suckade tungt.  Robin, den idioten skulle inte få fortsätta såhär. Spelade ingen roll ifall han gjort något nu eller ej. Om ingen kunde stoppa honom skulle jag det, på ett eller annat sätt.