Allt som ryms i ett sinne

Dagen efter sammanbrottet hos Adrian så vaknade Mikko upp med huvudet tungt och tjockt. Men det kändes bättre i magen, bättre än på länge. Ångesten som annars brukade gnaga och sluka honom hel vissa gånger var endast som något grått surr i bakhuvudet. Det kändes bra att någon visste. Mikko strök två fingrar över sitt ömma öga. Mikko hade ljugit ihop till Iris att det var något som hänt när han passerat en fotbollsplan och fått en boll på sig och därefter gått till Adrian för att få hjälp. Iris hade varit svårövertalad men det hade gått. Det svåra skulle bli med bandmedlemmarna, shit. Hur skulle han kunna visa sig för dem egentligen? Han ville inte att de skulle behöva beskydda honom. Dessutom, hur skulle de göra det med tanke på att de bodde en halvtimme bort och var nästan aldrig i stan? Nej, han skulle inte belasta dem med något sådant…
Det pep i telefonen och Mikko kändes genast att det bet till i magen. Han hoppades verkligen att det inte var ett av Robins sms. Så ville han verkligen inte börja dagen! Motvilligt tog han upp mobilen och väntade på det absolut värsta. Men det var inte från Robin. Istället fick Mikko ett leende på läpparna.

Kommer du till skolan idag? :)

Just ja, skolan. Mikko såg på klockan, ja han var väl tvungen att pallra sig dit. Det skulle nog inte bli för jobbigt direkt, det enda klassen gjorde var att snacka om studenten. En sak var i alla fall säker, Mikko kanske inte var stolt över mycket men tanke på att han mått piss de senaste veckorna så hade han lyckats göra de sista proven och inlämningarna och alla hade blivit godkända. Att det inte räckte till att få godkänt på själva kursen var ju en helt annan sak. Sommarlovet fick verkligen komma.

Jodå, vi ses där, ska inte glömma paraplyet!  xD

Det var ett under att Adrian faktiskt förlåtit och bett dem att dra ett streck över det hela. Den killen var för snäll för sitt eget bästa. Fast den ångesten var i alla fall helt borta, över vad Adrian tyckte. Oron fanns såklart kvar att Adrian skulle lessna och säga upp bekantskapen. Men med tanke på att Mikko betett sig så rent ut av elakt och Adrian fortfarande ville vara vänner betydde det väl någonting i alla fall…

Hur hade Mikko överlevt en dag utan Adrian? Det kändes omöjligt på så många sätt. Bara att någon stod och väntade vid skåpet när det var dags för lunch och tvingade med honom till matan. Bara att det fanns någon där som hade ett vänligt leende gjorde mycket. Mikko fick också träffa Adrians kompisar och de var väldigt trevliga. Mikko hoppades bara att de inte hade något emot att han följde efter Adrian som en liten toffel under lunchrasten.  Till och med att ha någon att gå hem med efter skolan var något ovanligt.
Solen värmde där de gick runt i kvarteren på väg mot Adrians lägenhet. Barn lekte och skrattade på gårdarna och Mikko kunde inte sluta tänka på att han avundades dem.  De hade hela livet framför sig och än så länge var deras största bekymmer att de inte fick sin favoritmat till middag eller att de inte fick sova hos en kompis.

 ”Det var väl inte alls så farligt?”, skämtade Adrian och såg upp på mig när vi var på väg hem.
   ”Vad menar du?”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Att umgås med mig i skolan, tro det eller ej, men jag bits inte!”, skrattade Adrian och skakade på huvudet. ”bara om jag är hungrig…”
   ”Åh, sådan tur att vi åt lunch, jag vill inte bli uppäten”, fnissade Mikko och fiskade upp en ciggarette.
   ”Haha, jag skulle aldrig äta upp dig”, skrattade Adrian. ”Kanske bara en arm…”
   ”Åh… men vad generöst”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Du kan få ett ben också…”
   ”Vad snällt, men det räcker med en arm”, flinade Adrian och sparkade på en sten.
Det var något väldigt mysigt att gå såhär. Mikko drog ett bloss och tittade på Adrian som såg sådär oskyldigt oskuldsfull ut.  Det bruna håret glimmade nästans om guld i solljuset och de bruna ögonen utstrålade lycka och glädje. Det påminde så mycket om barnen de nyss gått förbi. När man såg på honom verkade det som att han var helt bekymmerslös. Den killen var något extra. Bara att han stod ut med Mikko och alla hans konstiga problem var ju bara ett bevis på det hela…
   Motvilligt sa Mikko hej då till Adrian där vid grusvägen genom en skogsdunge. Han hade tydligen saker att göra (som att städa upp lägenheten så han kunde sova i sin säng). Mikko tände ännu en cigg och fortsatte att gå och tog en genväg över ett öppet fält. Lite längre bort var det några killar som spelade fotboll och Mikko gick i en båge runt dem. För första gången på länge kändes det bra. Ingen dag med Robins sms, äsch, vem brydde sig om dem. Adrians röst ekade i huvudet: ”han är inte värd att du ska må dåligt och skada dig själv”. Det hade Adrian helt rätt i. Många hade sagt det, men det var något speciellt när Adrian sagt det. Han hade sagt det så ärligt, så sant…
   Det var allt han hann tänka innan han kände något hårt mot bakhuvudet så han landade på alla fyra  i gräset .På köpet tappade han ciggen rakt på handen. Med ett kvidande skakade han bort fimpen som låg på handryggen och började gnugga sig i bakhuvudet. Han tittade upp och såg en fotboll ligga lite längre bort.  Hade de verkligen siktat mot honom?
   ”Oj trodde nästan han tuppat av"”
   ”Äsch det där Emot är van vid smärta så det spelar ingen roll”, skrattade en röst.
Mikkos humör sjönk som en sten. Detta hände inte! Med en lite sorgsen blick vände han sig om och där stod Robin med armarna i kors och ett stort skadeglatt flin på läpparna. Hans gäng stod lydigt bakom honom, likt hundar som väntade på husses order att gå till attack. Kvidande tog sig Mikko upp på benen igen och började gå i rask takt. Inte den här gången… verkligen inte!
   ”EY, vart ska du? Hem till dina rakblad va?”, hojtade Robin åt honom.
   Mikko svalde och ökade takten på sina steg. När han hörde att de började springa efter honom så gjorde han lika dant Nej, nej inte nu… VARFÖR?!  Adrenalinet pumpade i ådrorna och paniken steg. Trotts att han hade haft ett försprång och långa ben hjälpte det inte ett skvatt. Först fick de tag på hans ryggsäck, utan att tveka krängde han av sig den och fortsatte springa. En hand grep tag om hans munkjacka, Mikko drog ned dragkedjan och lät dem få den också. Han sprang så snabbt benen bar honom. Hoppet om att kunna fly försvann helt när någon tog tag i hans överarm och kramade om hårt. Gråten satte sig i halsen när de slet ner honom på marken. Mikko blundande hårt, hoppades bara att det skulle gå över fort. Han kände hur en tår sakta rann ned över tinningarna, ned på gräset. Det var inte heller lönt att skrika eller åla sig, det skulle bara trigga dem mer.
   ”Jag ser minsann att vår lilla emoprinsessa jobbat på sina ärr, uppmärkasmhetshora!”, spottade Robin rakt i ansiktet på honom. ”Titta på mig när jag pratar med dig ohyfsade bögjävel!”
Mikko svalde och öppnade ögonen. Där över honom stod han. Killen som förföljde honom i drömmarna. Killen som förstört, brutit ned Mikko så totalt att han slutat fungera socialt. Med ett kvidande kände Mikko hur Robin tryckte hårt på ett av de öppna såren på underarmen.  Alla började skratta och Mikko kämpade tillbaka tårarna.
   ”Snälla”, kved han fram och såg bedjande upp på Robin som inte tycktes lyssna.
   ”Vad säger du? Jag fattar inte, du förstår, jag kan inte cuttandriadiska”, flinade Robin och släppte greppet om Mikkos arm. ”Har du börjat röka också? Tänkt dö på förtid? Gör det vettja”
Robin tog upp ciggpaketet som legat i Mikkos munkjacka och slet sönder det och ciggen i småbitar. Mikko öppnade munnen för att protestera men visste att han inte skulle få någonting för det, så han stängde munnen igen. Ciggen fick de väl ta, ingen större kris. Men med fasa insåg Mikko att Robin sparat en och nu tände han den. Mikko svalde klumpen i halsen och slöt ögonen. Snälla, snälla, bara gå…
”Du är inte lika tuff när du inte har dina kompisar här”, skrattade Robin och hukade sig ned mot Mikko med ett rått flin. ”Fega skit…  oups dags att fimpa, vart vill du ha ett till ärr? I ansiktet kanske?”
När Mikko kände cigaretteröken sticka näsan och såg Robin som förde cigaretten närmare och närmare ena kinden kunde han inte hålla sig längre. Mikko försökte åla sig loss, fäkta med händerna och sparka med benen med det gick inte.
   ”Robin, snälla”, fick han fram med skakig stämma. ”Jag ber dig… ”
   ”Okej, inte ansiktet då”, flinade Robin och tog bort ciggen.
Mikko pustade dock ut i förtid. Han skrek när en brännande smärta löpte från armvecket ner till fingertopparna och den irriterande doften av bränd hud som skavde i näsan. Det fanns ingen hejd på hur mycket han sparkade och försökte att komma loss från de händer som höll honom hårt. Det var som att komma tillbaka till högstadiet, om inte värre! Alla känslor kom tillbaka och han höll på att få en ångestattack. Mikko kunde inte hålla tillbaka tårarna när han kände hur det smärtade ännu mer. 
   ”Jag sa ju att du kommer få en minnesvärld sommar, du gör oss båda en tjänst om du faktiskt försvinner före den”, skrattade Robin och kastade undan fimpen. ”Bögjävel…”
Det blev en spark i sidan och äntligen släppte de honom. Skamsen, rädd och helt försvarlös kurade Mikko ihop sig till en boll där i gräset med händerna för huvudet. Han ville bara att det skulle vara en mardröm. Så varför värkte armen så? Varför vaknade han inte ur detta helvete?!  Han var nu nästan två huvuden högre än den idioten så varför gjorde han inte motstånd?
   ”Du kommer ångra dig att du fick mig utkastad”, morrade Robin och knöt nävarna. ”Vi fortsätter där vi slutade i lördags, eller hur?”
     Mikko svalde ljudligt och bad en liten bön. Därefter slöt han ögonen när Robin höjde sin hand och måttade första slaget.

Adrian
Mikko vill du göra något efter maten nu när det är läxfritt? 8D
16.00
Vi kan se någon bra film :D
17.00
Mikko, har något hänt? Börjar bli orolig, snälla, svara?
19.27
Mikko? Ska jag komma över?
20.02
Nu kommer jag över, vänta mig om 15


Thom
Mikko, kommer du till repningen ikväll eller inte? svar snabbt tack  ;D
17.15
Hallå, det är andra veckan i rad, måste vi släpa hit dig?
18.00
men svara på mina sms åtminstone!!

1 missat samtal av mamma 18.00
2 missade samtal av mamma 18.30
1 missat samtal av Ying 19.00
3 missade samtal av mamma. 19.13
2 missade samtal av Ying 19.28
4 missade samtal av mamma 19.44
1 missat samtal av Thom 19.55
5 missade samtal av mamma 20.00
2 missade samtal av Thom 20.30
6 missade samta av mamma 20.35
1 missat samtal av Adrian 21.16
3 missade samtal av Ying 21.20
7 missade samtal av mamma 21.29
2 missade samtal av Adrian 21.55
3 missade samtal av Thom 21.59
8 missade samtal av mamma: 22.20
3 missade samtal av Adrian 22.45
4 missade samtal av Adrian 22.55
5 missade samtal av Adrian: 22.57
9 missade samtal av mamma 23.00
6 missade samtal av Adrian: 23.04
7 missade samtal av Adrian: 23.15
4 missade samtal av Thom: 23.26
10 missade samtal av mamma: 23.45
7 missade samtal av Adrian: 00.03
8 missade samtal av Adrian:00.06
9 missade samtal av Adrian: 00.15

Adrian
Mikko, vart i helvete är du?! Svara!!! Du kan inte bara göra så här!!
00.30