Allt som ryms i ett sinne

Adrian
Morgondagen kom och det enda jag hade i huvudet var att Mikko skulle komma efter lunch. Egentligen gick jag upp onödigt tidigt men jag kunde inte somna om efter att jag vaknat klockan åtta på soffan med fjärrkontrollen i handen. Trots det gick morgonen otroligt fort. Den gick åt att städa upp lite i lägenheten så den inte såg allt för taskig ut. Därefter stack jag iväg till närmaste livsmedelbutik för att köpa något att fika. Drack inte Mikko kaffe? Jag som inte hade någon bryggare. Hur bryggde man kaffe om man inte hade någon bryggare? Det slutade med att jag kom ut från butiken med något skumt kaffepulver som man bara spädde ut med varmt vatten, och en vetelängd med kanel och vanilj.
Efter besöket i affären fortsatte jag att städa lite. Timothy tyckte jag var väldigt irriterande när jag sprang omkring och plockade och torkade av möbler och levde om. Han hoppade ned från sin plats i soffan och tassade in i mitt rum och förblev där enda tills det ringde på dörren och hans skall ekade i hela lägenheten.
   ”Kom in!”, hojtade jag från badrummet och tog sista taget med borsten igenom håret.
   Jag synade mig själv i spegeln där jag stod. Det kändes bra. Det var inte för uppklätt med en lite slappare skjorta och ett par jeans. Irriterat fixade jag till luggen och kavlade upp ärmarna till armbågarna innan jag gick ut från badrummet. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa över ett slag när jag såg Mikko stå där i hallen och hänga upp sin skinnjacka på en galge. Nervositeten slog emot mig, och nu då?
   ”Hej”, sa jag och jag kom på mig själv med min fula ovana att klia mig i nacken. ”Förlåt om det tog lite tid…”
   ”Ingen fara”, sa Mikko och snörade upp sina kängor.
   ”Ehh…. Ja, jag ska sätta igång vattenkokaren, vill du ha te eller kaffe?”, sa jag och gick in i köket.
   ”Jag tar det du tar”, sa Mikko och följde med mig in. ”Ska jag hjälpa till med något?”
   ”Behövs inte…”, jag vände mig mot honom och log.
   Lite förvirrat satte han sig vid det lilla köksbordet medan jag sprang runt som en virrhöna och började leta kniv för att skära upp vetelängden. Det hela slutade med att Mikko fick lov att hjälpa mig i alla fall och ta ned koppar och fixa med teet. Det hade inte direkt varit meningen att han skulle behöva göra något. Genast kände jag mig som en dålig värd, men Mikko såg inte ut att ha något problem med det tur nog.
   Efter några förvirrade minuter satt vi där i alla fall med varsin kopp och en bulle att tugga på. Det kändes fortfarande konstigt att ha Mikko här i lägenheten. Jag hade aldrig trott att det någonsin skulle ske. Hjärtat började slå fortare och fortare.
   ”Hur har du haft det under veckorna vi inte setts?”, sa jag och sneglade på Mikko som satt och såg ut genom fönstret.
   ”Bra…”, sa han kort och förde sin kopp mot munnen. ”Tack vare dina anteckningar så har inte skolan varit sådär jättejobbig”
   Jag log. ”Vad bra att vi fick ut något av den gången vi träffades i alla fall”, sa jag skämtsamt och log.
   ”Jo…”, sa Mikko och såg ned i bordet. ”Det du sa och gjorde igår, var väldigt snällt av dig”
   ”Äsch, men jag menade vad jag sa…”, sa jag och försökte dölja min rodnad. ”Jag är glad att du vill umgås med mig igen... jag trodde att jag gjort något fel…”
   ”Nej, det är jag som har sjuhelvetes många problem på mer än ett sätt, vill inte att du ska bli indragna i dem”, sa Mikko tyst.
   ”Om jag kan hjälpa dig med något av dem så är jag glad”, sa jag och försökte fånga upp hans blick.    ”Som jag sa igår, jag dömer ingen…”
Det blev tyst och Mikko tuggade på sin bulle. ”Väldigt fin lägenhet föresten, när flyttade du in hit?”
   ”Det var min systers, eller föräldrarna betalar den så vi har någonstans att bo närmare stan, men nu hittade min syster en annan och då flyttade jag in nu i början av juni”, sa jag lite osäkert och ställde ned min kopp. ”Det är långt ifrån fint…”
   ”Det är det visst”, sa Mikko och la huvudet på sned. ”Snälla föräldrar som betalar en lägenhet åt er båda…”
   Det var snarare så att mamma krävt det, och min så kallade pappa hade ingenting emot det. Fast inget av det var läge att säga nu. Istället nickade jag och log…
   Precis då plingade till det i Mikkos mobil och han fiskade reflexmässigt upp den. Chocken när jag såg hur snabbt han ändrade sinneställning gjorde mig nästan rädd. På mindre än en sekund byttes hans lilla leende och glasaktiga blick  ut mot att han fick glansiga ögon och han blinkade bort en tår. Jag såg att han verkligen kämpade emot tårarna och han bet sig i underläppen. Vad var det som pågick?
   ”Mikko, vem var det?”, frågade jag och såg skarpt på honom.
   ”Ingen ingenting alls…”, mumlade han och ruskade på huvudet. ”Förlåt, jag måste gå…”
   Nej, jag kunde sitta och se på längre. Utan att fråga om lov så sträckte jag mig över bordet och norpade hans telefon. Jag hörde protester från honom men det struntade jag i, jag struntade i allt som hade med vett och etikett att göra, nu ville jag veta vad som verkligen höll på att hända. Jag tryckte pekfingret på skärmen och jag flämtade till när jag läste sms:et.

”Om inte jag får tag på dig hoppas jag att rakbladen du har gör jobbet åt mig!”

Jag scrollade uppåt. Men herregud han hade fått flera sms:s av en och samma person. Det ena värre än de andra.

Gårdagen var bara början, fjolla!
Sådana som du borde avlivas
Bögjävel!

   Jag stirrade chockat på sms:en med öppen mun innan jag tittade upp på Mikko som satt där på andra sidan bordet och såg ut att kunna gå itu när som helst.  Stackarn satt där med händerna hårt knutna och jag såg hur tårarna rann ned för hans kinder. Det såg nästan ut som att han skämdes över allting.
   ”Mikko, vem skickar sådana här sms till dig? Vet du det?”, frågade jag och la undan mobilen och sköt den ifrån mig, som om den vore pestsmittad. ”Jag antar att det var samma person som…”
   ”Det är Robin!”, sa Mikko och han reste sig upp från köksbordet. ”Jag måste verkligen gå…”
   Jag såg upp på Mikko och mötte hans tårfyllda blick, dock vände han snabbt undan den och rusade mot hallen. Nej, den här gången fick han inte bara gå sådär. Jag reste mig upp och innan Mikko fått på sig skorna så tog jag ett stadigt tag om hans axlar. Han vände sig om för att troligast fräsa något åt mig.  Då slöt jag armarna om honom och gav honom en hård kram. Plötsligt var det som att alla bitar föll på plats, eller några i alla fall. Mikko var så ledsen så han skakade i hela kroppen.
   ”Du darrar ju! Kom, vi sätter oss i soffan så får du berätta för mig…”, sa jag lugnt och stilla innan jag med ett milt leende tittade upp på Mikko och styrde honom till soffan.  ”Vad det än är, nu är det dags att du försöker prata om det…”
   Det jag fick höra hade jag aldrig någonsin kunnat ana. Mikko berättade om sin högstadieperiod. Om hur han kommit ut som homosexuell och allt efter det hade gått åt helvete. Robin och hans gäng hade börjat reta honom. I början hade det varit fysiskt med knuffar i skåp och armbågar i magen. Därefter hade det blivit psykologiskt, en mängd hatmejl och konstiga rykten.  Då hade sms:en börjat komma också, och allt mer fysiskt våld. Mikko, den knäppgöken sa aldrig något till Iris utan teg för att inte göra henne mer orolig och sårad än vad hon redan var efter sin makes död. Istället för att berätta som det var skyllde Mikko sina skador som Robin gjort på klumpighet. Det var inte förrän i nian allting gick över styr och Robin knuffat ned honom för en stentrapp och Mikko brutit en arm och fått en hjärnskakning sanningen kommit fram. Jag mådde illa av bara tanken att någon kunde ha gjort något sådant mot Mikko, han gjorde inte alls mycket väsen ifrån sig och var vänligt och snäll, gjorde inte en fluga förnär ens. Den gången hade inte hans vänner hållit tyst utan de hade stått upp och sagt som det varit. Mikko  hade fått lov att bekräfta det för rektorn, att Robin hade psykat och mobbat honom under alla år. Robin blev avstängd och ingen vågade lägga hand på Mikko igen efter att hans kompisar i princip hotat folk att vrida nacken av dem.
   ”De skulle ha klått upp hela skolan om de bara behövt, detta hände som sagt i nian och jag skulle ändå snart gå ut skolan så det fixade sig”, snyftade Mikko och försökte torka sina tårar. ”Men nu har han börjat igen… det här”, han pekade på sin blåtira med ett skakigt finger. ”Fick jag igår när jag var ute på en promenad, då kom han och hans gäng… och jag kunde inte göra något åt dem… nu är han här under hela sommaren...”
   Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var minst sagt mycket problem som Mikko fått utstå och inte blev det bättre av att hans demon skulle komma tillbaka under sommaren. Jag svalde illamåendet och tittade på Mikko som satt där i min soffa och såg så liten och ynklig ut. Jag kände igen det så väl. Hur många gånger hade inte jag själv suttit sådär med armarna om kroppen och känt mig liten och värdelös? Jag la en hand på Mikkos knä och försökte återigen fånga hans blick.
   ”Jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig, ingen människa borde få utsättas för det som hänt och händer dig”, sa jag och makade mig närmare och gav honom en kram, han besvarade den.
   ”Men en sak ska du veta… jag finns här och jag vill hjälpa dig”
   ”Tack… det värmer men jag undrar om någon kan göra det…”, snyftade Mikko och jag kände hur hans axlar började skaka. ”Allt är åt helvete!”
   ”Det ordnar sig på ett eller annat sätt”, sa jag milt, men det var en annan sak som oroade mig också. ”Det Robin skrev i sitt sms, om, rakblad…”
   Mikko tog tag i mina axlar och sköt mig ifrån sig. Jag stirrade oroligt på honom och han fick den där tveksamma blicken igen.  Det slutade ändå med att han tog tag i dragkedjan till sin munkjacka. När han tagit av sig den och satt där i enbart T-shirt försökte jag att inte flämta, men det var svårt. Jag stirrade på Mikkos armar som hade vita ärr kors och tvärs ända upp till axeln, där fanns det även ett par nya djupa röda öppna sår. Jag slog armarna om honom igen och bet mig hårt i läppen för att inte bli för skakig på rösten, det skulle inte direkt hjälpa.
   ”Mikko, lova mig att inte låta Robin vinna så över dig!” sa jag och kramade honom hårdare. ”Han är inte värd det, ingen är värd att du ska skada dig själv, INGEN!”
   Jag visste inte hur länge vi satt som vi satt där i soffan. Minuter, timmar? Det började i alla fall skymma när Mikko hämtat och lugnat ned sig och jag fixade oss varsin kopp te. Vi satt där och drack det i tystnad uppkrupna tillsammans i soffan, och den nedåtgående solen färgade hela lägenheten orange.. Som alltid var det en skön tystnad, en tystnad som inte behövde fyllas. Allt detta var så otroligt, det var som om jag såg på Mikko med nya ögon, och inte på ett dåligt sätt. 
   ”Jag frågar dig igen, ska jag bussa Timothy på den där idoten Robin?”, sa jag efter ett tag och ställde ned koppen på bordet.
   Till min lättnad skrattade Mikko, det var ett matt men glatt skratt. ”Det skulle vara en fröjd att se…”
   ”Vet du vad jag brukar göra när allting känns som tyngst?”, sa jag med ett leende på läpparna. ”Jag brukar blunda och tänka på allting bra som jag har att se fram emot”
   ”Hjälper det?”, frågade Mikko och höjde ett ögonbryn.
   ”Ge det en chans”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Om du vill kan jag hjälpa dig någon gång…”
   Mikko drog på munnen. ”Det skulle jag behöva, men just nu vill jag hem, jag är helt slut…”
   Eftersom att det bara var drygt två kilometer mellan hans hus och lägenheten så hade han gått så jag följde med honom en bit med Timothy. På den promenaden pratade vi om allt mellan himmel och jord, inga jobbiga samtals ämnen kom upp. Det var en väldigt trevlig och uppfriskande promenad egentligen och det tog emot när vi gått halvvägs och jag skulle vända om och börja gå tillbaka. Det tycktes ta emot för Mikko också, han hade hade en missmodig min.
   ”Tack…”, sa han och blåste luggen ur ögonen. ”För att du orkade stå ut med mitt sammanbrott...”
   ”Säg inte så, vänner ställer upp, eller hur?”, sa jag och log. ”Ångest är jobbigt och man ska inte bära på den helt själv…”
   ”Jo…”, sa han och sparkade ena foten i gruset. ”Hoppas att du vet att du alltid kan prata med mig också?”
   ”Så denna gång är det inte ´du kan inte komma och göra allting bra´?”, skämtade jag och skrattade.   ”Tack, det uppskattas…”
   Mikko stoppade händerna i fickorna. ”Jag hade panik då… och jag är fortfarande rädd att du…”
   ”Jag är ett irriterande häftplåster, eller toffel kalla det vad du vill, när man väl fått mig på kroken så är det svårt att få bort mig, lika gärna att vänja dig att ha mig omkring dig”, skrattade jag och la en hand på hans axel. ”Du vet vart jag bor det är bara att komma, smsa, ringa, eller vad som helst om du vill något… dörren står alltid öppen för dig”
   Med det sagt skiljdes vi åt och jag vände mig om och såg Mikkos ryggtavla försvinna i mörkret. Trotts att detta blivit en helt galen dag kändes det bättre i mitt hjärta och jag hoppades att Mikko kände likadant. Nu visste jag vad som hänt, och hur det låg till. Jag bet mig i läppen och såg ned på Timothy som lunkade bredvid mig.
   ”Hur ska jag kunna berätta allting som jag varit med om? Jag måste ju”, sa jag och sparkade till en sten. ”Det är jag skyldig honom…”

Hemma, tack för idag!  :) skrev jag till Mikko så fort jag kommit hem.

Hemma också, och det är jag som ska tacka! Vi ses ^_^


Det går lite halvsegt med "Allt är inte guld och gröna skogar", men jag lovar er att det kommer en uppdatering snart till er som är interesserade C:Mi