Allt som ryms i ett sinne

Simon
Den utsatta tiden var sex men folk började dyka upp närmare åtta nio. Vid tio var det fullt ös och Simon började känna sig mer som hemma i storstan igen med en massa personer runt sig. Det kändes bra och efter några öl kändes det ännu bättre. Huvudet var sådär lagom bortdomnat och efter kanske tusende tjejen som raggat upp honom så fick det bli nog. Utmattad, men glad damp han ned i en soffa bredvid en svarthårig kutryggad figur.
   ”Ångrar du fortfarande att du kom?”,  flinade Simon och räckte Leo en öl.
   Leo hade suttit där i en soffa i över en halvtimme och sett ut som en lite butter varele. Ja, Simon höll koll på honom. Det var väl inget fel med det, eller? Hur som helst, ett tag hade han faktiskt gått runt och minglat och en hel del tjejer hade varit runt honom, hans nervösa rodnad då hade varit oslagbar. Simon kanske var lite an en tyrann som gillade att se andra plågas? Kanske…
Som svar skakade Leo på huvudet och tackade även nej till ölen på samma veva.
   ”Otroligt, ensamvargen gillar att umgås med människor?”, skrattade Simon och han hals var hes efter att fått överröstat musiken alldeles för många gånger.
  ”Ja…jag… måste ut och ta luft”, mumlade Leo och reste sig upp från soffan.
   Simon skrattade bara och tog en till klunk öl. I ena ögonvrån såg han hur Leo smet ut till verandan, garantera till sin lilla byracka. Vad var det med den pojken egentligen? Stängd som en mussla och det var minsann väldigt svårt att försöka hitta pärlan och låta den skina. Skitsamma… Simon drog handen genom håret och lutade sig bak i soffan och såg sig omkring. Det var verkligen som att hela skolan hade kommit…
   ”Hej”, kvittrade plötsligt en röst. ”Du är Simon va?”
   Simon tittade upp och där stod en brunett med långa ben och stora bröst. Hennes läppar var glansiga och ögonskuggan glittrade. De stora bruna ögonen var inramade med ett tjockt lager maskara och ett par lösögonfransar. Okej, så det fanns tydligen sådana i bushen också. Simon log bara ett bländade leende och hon satte sig bredvid honom. Lite dumt la hon benen i kors och började vira en av sina bruna lockar mellan fingrarna. Blicken han fick var intensiv, han kände igen den.
   ”Japp, det är mitt namn ja”, skrattade Simon. ”Och ditt är?”
   ”Therese, men kalla mig Tess, alltså, ditt hus är otroligt!”, fortsatte hon kvittra och masade sig närmare honom. ”Varför sitter du är alldeles ensam?”
   Simon höll nästan på att sätta ölen i halsen när en av hennes lösnagelprydda händer lades på innerlår. Okej, det var inte direkt ett problem att förstå vad hon ville. Det skulle inte vara en dum idé att få någon till säng, skulle bli mindre ensamt. Men nej, inte någon tjej som hon. Vem visste vilka könssjukdomar hon bar på. Men å andra sidan… varför skulle han försöka vara ansvarsfull när han egentligen inte ville vara det?
   ”Det blev visst bara så”, sa han och gav henne ett brett leende la en arm över hennes axlar, började leka lite med hennes hår. ”Men nu är jag ju inte ensam längre”
   ”Sant”, viskade hon och hennes fingrar började massera hans innerlår. ”Skulle du kunna visa mig runt? Där det är mindre folk”
   Plötsligt hade hennes kladdiga läppglansläppar pressats mot hans och hon gav honom en passionerad, eldig kyss. Simon besvarade den, ville känna hur hennes kyss kändes. Det var länge sedan han prövat, se om de gamla takterna satt i. hennes fingrar letade sig upp mot hans nackhår och hans egna händer smekte hennes rygg. Det kanske skulle gå ändå? Hon var bra… bra tidsfördriv, experiment för att se om allting fortfarande funkade som det skulle där nere? Skämt å sido, han visste att allt funkade.
   Mitt i kelet och hånglet bröts allting när ett hjärtskärande tjut hördes utanför huset. Simon brydde sig inte ens att Tess hade satt sig gränsle över honom utan reste sig upp ur soffan och lyckades tappa flaskan på köpet. Ölen rann ut över den vita mattan och det skulle bli ett helvete att få bort det sedan, men strunt samma. Han visste bara att det var en person där ute, och vad kunde ha hänt honom? Då hördes det ett skall utanför och nu var Simon inte den enda som hörde tumultet utanför. Simon rusade ut på verandan och scenen han såg fick honom att tappa hakan.
   Leo stod där med en hand över sin näsa, blod sipprade mellan de slanka pianofingrarna. Där bredvid honom stod Assasin med rynkad näsa, blottat tandkött  och skräckinjagande blodiga tänder. Som en skyddande mur så ingen skulle röra hans husse. Inte förrän då såg Simon två andra killar som såg från Assasin till en en annan varlese som låg där hopkurad på altanen i fosterställning. Då insåg Simon att det var den finnige Jonas som kurat ihop sig där och ömsom svor, ömsom grät. Han höll en av sina händer tätt emot kroppen och den såg ut att blöda ymnigt.
   ”Jag ska se till att den där hunden mördas!”, tjöt han argt oh blängde på Assasin och Leo.
   ”Du får skylla dig själv när du hoppade på mig utan anledning!”, tjöt Leo fram grötigt, lät nästan som att han var full.
   ”Du bussade ju jycken på honom!”,  tjöt Adam argt och gick fram till sin vän som låg där och kved på altanen. ”Idiot, det monstret ska dö!”
   Simon såg på den ena till den andra och kände sig som ett frågetecken. Hans gröna blick föll dock på Leo som torkade gång på gång sin rinnande näsa. Husse och hund såg nästan lika dana ut med blod runt munnen och blodig blick. Det var något som stack till i Simon, detta var hans fel eftersom att han dragit med sig Leo från början. Inte förrän då hörde Simon allt sorl bakom sig. När han vände sig om verkade det som att hela festen hade flyttats ut hit i kvällskylan och alla stirrade på de blödande pojkarna.
   ”Leo, vad hände?”, sa han tillslut och la huvudet på sned.
   Leo gav honom bara en frostig blick. ”Jag visste att det skulle bli såhär…”
  Den svarthåriga pojken torkade sig under näsan ännu en gång med skjortärmen innan han smidigt hoppade över broräcket ned på gräsmattan och sprang  mot grindarna med sin hund hack i häl.  De Simon ände paniken i bröstet. Nej, han fick bara inte försvinna sådär!!
   ”LEO!”, ropade han ut mot dem när de sprang mot grindarna. ”LEO FÖR HELVETE STANNA OCH FÖRKLARA!”
   Det hjälpte inte alls, plötsligt hade killen och hunden försvunnit utom synhåll, uppslukad av mörkret. Simon bet sig i läppen och kramande om träräcket så hårt att knogarna vitnade. Fan, fan, fan helvete vad hade ställt till med?! Plötsligt såg han blåa och röda ljus från en ambulans och straxt efter hörde man även det öronbedövande ljudet. Det var signalen på att festen var avstyrd och folk började gå hem. Vart man än vände sig om och lyssnade hade alla samma samtalsämnet på sina läppar. ”psykpojken med rabieshunden”. Finn Jonas fortsatte svära och kasta förbannelser över Leo och Assasin när ambulanspersonalen tog med honom till sin bil och skulle köra honom till akuten. Allting gick så fort att Simon inte ens märkte att han var alldeles ensam i huset när ambulansens tjut enbart hördes som ekanden genom kvarteret. Själv stirrade han ut i mörkret. Leo, vad hade hänt med Leo? Hur hade allting gått till? Vad hade egentligen nyss hänt?

YAAY ett kort inlägg... hoppas det dög haha! :3