Allt som ryms i ett sinne

Mikko
Mikko tittade sig själv i spegeln och grimaserade illa. Han hade på sig en vit skjorta som han endast tvingade på sig ifall han skulle på finare kalas eller middagar. Istället för sina svarta ringar som han annars hade i läpparna så satt det nu två silverstavar som var i alla fall lite mer diskretare. Han kände sig tom utan eyeliner men det kunde inte direkt hjälpas. Den ogillande blicken han fått av May på studenten räckte mycket väl för att förstå att hans stil inte uppskattades. Egentligen förstod han inte varför han gjorde sig till. Adrian skulle kommentera det, helt klart men…  Å andra sidan, varför skulle Mikko göra sig till? Varför vara Adrians föräldrar till lags? Adrian gillade ju honom för vad han var. I en djup suck sög Mikko in en av stavarna och bet den hårt. Han såg sig själv i spegeln innan han stålsatte sig. Nä han hade satt Robin på plats, allt annat skulle bli lätt hädanefter. Mikko drog på sig sin Nirvana T-shirt över skjortan och tog en svart slips. Det kändes bättre, mer som honom. Han hann precis lägga en smal linje eyeliner innan larmet på mobilen ringde som betydde att han var tvungen att hoppa in i bilen för att hämta Adrian. En snabb titt i spegeln en sista gång innan han tog trappen två steg i taget, sa hej då till Iris och Isa innan han slet med sig skinnjackan.
   När Adrian satte sig i bilen fick Mikko knappt fram ett ord, nervositeten var alldeles för stor. Adrian log och innan han satte sig i passegrarsätet lutade han sig fram mot Mikko och rätade till hans slips.
   ”Vad fin du är”, sa Adrian och gav Mikko en lätt puss på en av silverstavarna och satte sig till rätta.
   Mikko log och studerade sin pojkvän. Kvällen till ära hade han en mörkgrå skjorta och en mossgrön pullover. Det var något med den kombinationen som påminde honom om ett skogsväsen, som bodde ute i skogarna.
   ”Du med”, log Mikko innan han startade bilen igen och körde iväg.
   När Mikko svängde in till uppfarten höll han nästan på att köra rakt in i stenmuren om omringade huset. Jösses hur rik var inte Adrians föräldrar om de bodde på en stor herrgård?! Med öppen mun satt Mikko bara och stirrade på det stora huset med vita fasaden och stora panoramafönstren. Allting såg välskött ut på gården, de anlitade garanterat en trädgårdsmästare. Genast ångrade han sin klädsel. Med ihopdragen min höll han så hårt i ratten att knogarna vitnade. Detta kanske var ett misstag ändå. Adrian måste ju tycka att deras hus var ett ruckel i jämförelse.
   ”Ska vi gå in då?”, sa Adrian och rätade till en skrynkla på sina kläder och la till en hårslinga bakom örat.
   ”Ja, kom nu”, sa Mikko och svalde ljudligt, Adrian var minst lika nervös som han själv, de var tvungna att stötta varandra.
   Innan det nått entrén så hade molnen blivit tjockare på himmelen och det mullrade aggressivt. Det skulle garanterat bli regn. Ringklockan på dörren lät minst lika aggressiv som åskan som närmade sig. Adrian väntade inte på att någon skulle öppna utan steg in på eget bevåg. Mikko följde med honom tätt bakom och såg sig chockat om i hallen.  Det var ljust, högt till tak och kaklet var så rent att det nästan gnistrade. Genast kände Mikko att han valt helt fel klädsel till det här…
   ”Hej, jag är här”, sa Adrian och hukade sig ned för att knyta upp sina skor, anade Mikko att hans händer darrade?
  Han trampade av sina converse innan han la en hand på Adrians axel och kramade om hårt. Detta skulle gå bra, varför skulle de inte gå bra? De hann utbyta ett litet leende mellan varandra innan klapprandet från klackerskor ekade genom huset.  In kom Adrians mamma med rödrosiga kinder och ett brett leende på läpparna.
   ”Men hej gubben, välkommen he…”, hennes leende blekande och hon stirrade stint på Mikko. ”Vad gör du här?”
   Mikko kliade sig lite i nacken och såg ned på Adrian som gav honom en ursäktande blick. Den söta jubelidioten hade inte sagt något om att han skulle följa med, just snyggt.
  ”Jag är Mikko, Adrians Pojkv…”, började Mikko men Adrians mamma klippte av.
  ”Det är bäst att du går, Michael…”
  ”Mikko”, rättade Adrian men hans mamma gav honom en allvarlig min.
  ”Sak samma, Mikko, du borde gå”, sa hon och nickade mot utgången.
  Mikko såg från May till Adrian med ett frågande blick. De hundvalpsbruna ögonen såg ångerfulla ut och Adrian mimade ett förlåt. Detta var väl vad Adrian varnat honom för. Att accepteras i det här huset skulle nog bli en omöjlighet. För Adrians skull var Mikko inte angelägen att säga emot eller dra ut på tiden. Han tog på sig sina skor igen, gav sin pojkvän en kram vilket fick hans mamma att fnysa. I ren protest ville Mikko egentligen mer eller mindre pressa Adrian mot väggen och börja grovhångla, men det skulle inte göra något bättre precis.
   ”Vi ses”, sa Mikko och steg ut genom dörren.
   I samma stund började det spöregna och på några minuter var Mikko genomvåt. Men han hade inga planer att gå till bilen och köra iväg. Nu hade han chansen att med egna ögon se hur det egentligen stod till mellan Adrian och hans föräldrar. Tänderna började hacka där han stod drypande våt. Beslutsamt drog han upp skjortkragen en aning för att dämpa lite av blåsten och stampade ut på gräsmattan. Då var det bara att försöka hitta matsalsrummet. Mikko antog att det var en matsal de skulle äta i med tanke på hur stort huset var. Skorna hann bli våta i gräset och det tog en bra stund att ta sig runt på andra sidan huset i den bitande kylan och regnet som smattrade likt vassa iskristaller mot kinderna.
   Det tog ett bra tag att hitta deras matsal trots de stora panoramafönstren. Mesta dels för att de hade dragit för gardinerna så det var svårt att skymta personerna mellan det tunna tyget. Dock när Mikko väl vant sig var det inga svårigheter att se igenom de gråa gardinerna. Där vid ett långbord satt Adrian och såg nervös ut mellan sina föräldrar. Mannen som måste vara Arthur gav Mikko rysningar. Han hade mörkt hår, såg stor ut bara när han satt ner och de mörka ögonen såg vasst på sin son. May däremot pratade nästan konstant av läpprörelserna att döma och hon log, men hennes ögon sa annat, hon verkade orolig. Vad Mikko önskade att han kunde höra vad de sa. Han pressade sig lite närmare glaset och hoppades att de inte skulle se honom. Det var nog inget han egentligen behövde bekymra sig om för dem verkade upptagna med annat.  Adrian hoppade till där han sätt när Arthur började röra sina läppar och hans ögon smalnade. Och Mikko som inte kunde tro att Adrians ögon kunde se mer sorgsna ut, hade så fel. För varje ord hans pappa yttrade verkade Adrian sjunka ned i stolen, hans underläpp darrade. Blodet började koka i Mikkos ådror, hur kunde man bara göra Adrian, den finaste människan i världen, så ledsen? Det fortsatte så ett litet tag, och det slutade med att Adrian verkade ursäkta sig, la ifrån sig sina bestick och tänkte resa sig från bordet. Då hände det som Mikko befarat i sina värsta tankegångar.
   Arthur reste sig upp och grabbade tag i sin sons handled. Av Adrians grimas gjorde bara det ont och när han vände huvudet mot sin far måttades ett knytnävsslag över hans kind och Adrian stapplade in i närmaste vägg för att finna stöd. Mikkos ögon vidgades och tog sig chockat för munnen. Den stora mannen gick fram till Adrian, tog tag om hans överarmar och drämde in honom i väggen. Mikko kunde skymta lite blod rinna ned för Adrians haka innan ett till slag måttades mot honom och Arthurs rygg var i vägen för sikten. Förtvivlat började Mikko slå på rutan med det tycktes inte höras över regnets smattrande och åskans mullrande. Han skrek, försökte få dem att sluta. Något brast hos honom och han kände sig så värdelös när den person han älskade mest kom till sådan skada och han kunde inte göra något. Hur kunde man bara tänka på att skada Adrian?! HANS Adrian! Mikko vågade inte gå in, det skulle bara göra saken värre. Istället fick han äntligen fattningen igen och hans hjärna började fungera igen. Snabbt fiskade han upp sin mobil. Med skakiga fingrar slog han alarmnumret.
   ”SOS 1-1-2, vad har inträffat?”, sa en lugn kvinnoröst.
   ”De… de… min pojkvän... misshandlas av sin egn jävla farsa!”, tjöt Mikko fram mellan klapprande tänder och med panik i rösten.

Adrian
Vi satt där på uteserveringen och jag lät Mikko prata till punkt. Allt han berättade om vad som nyss hänt mellan honom och Robin kändes otroligt. Stoltheten över min pojkvän (kändes fortfarande underligt att vi var tillsammans) gjorde att jag log brett.  Det var starkt av Mikko att sätta dit den tönten, att ta tag i demonerna som omringade honom. Jag tog en tugga från vår humustallrik som vi beställt in innan jag tog till orda.
   ”Det är ju fantastiskt!”, sa jag entusiastiskt och såg stolt på honom.
   ”Han kommer väl döda mig”, sa Mikko skämtsamt men jag kunde ana oro i hans röst.
   Nervöst började Mikko trumma med fingrarna på bordet och innan han hann ta upp sitt ciggarettepaket tog jag hans hand och kramade om den hårt. Förvånat såg han upp på mig och jag anade en rodnad på hans kinder.
   ”Jag är så stolt över dig, att du sa till honom”, sa jag och mina kinder gjorde ont av att le så stort.
   ”Du menar hota honom?”, mumlade Mikko och lät luggen falla i ögonen, garanterat för att dölja sina röda kinder.
   ”Ja, det var på tiden”, sa jag peppande.
   Mikko skrattade ett glädjelöst skratt och skakade på huvudet. En djup suck undslapp mig och jag tänkte precis säga åt honom men jag hann bara öppna min mun så stängde jag den igen. Blicken Mikko gav mig när han såg upp från bordet fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort. Den var så innerlig, så sann, han hade haft den blicken när han börjat spela den där låten för mig… jag skulle aldrig lessna på den blicken. Han kramade om min hand lite hårdare och strök tummen över min handrygg.
   ”Tack”, sa Mikko och ett av hans sneda leenden drog i mungiporna.
   ”För vad”, harklade jag fram och kände hur det började hetta i kinderna.
   ”För att du finns bara”, sa han och jag kände hur min hand kramades om lite till. ”Du gav mig styrkan, skulle aldrig ha gjort det om du inte stått bakom mig”
   Det fick mig att rodna ändå mer och jag var tvungen att se ned i bordet. Hjärtat hamrade i hundra åttio och jag försökte få fram några ord men lyckades inte alls. Mikkos bekännelse fick mig att framstå som en stor skurk. Här satt Mikko och berättade om sina demoner och han försökte bekämpa dem. Medan jag teg om mina problem och släppte inte in honom för att dela på bördan eller råda mig till saker. Det var uppenbarligen tvunget att få ett slut på det, förr eller senare.
   ”Du… vad gör du ikväll?”, frågade Mikko efter en stunds tystnat och tog en soltorkad tomat från tallriken.
   ”Just ja, vi kan tyvärr inte ses ikväll”, sa jag i en djup suck. ”Ska på middag till mina föräldrar”
   ”Kan… inte jag få följa med?”, frågade  Mikko försiktigt, som om han själv var tveksam om det var ett så bra förslag.
   Det gjorde ont att behöva säga nej. Jag tuggade det jag hade i munnen noggrant för att slippa svara honom. Men snart nog var jag ju tvungen att svälja och sakta förde glaset mot munnen istället. Hur skulle jag kunna säga detta på ett fint sätt?
   ”Ledsen, men jag har ju sagt att det är komplicerat”, sa jag väldigt besvärat och jag lättade greppet om Mikkos hand och la den tillrätta i mitt knä istället.
   Mikkos tveksamma leende blekande och han såg nästan lite förolämpad ut när han fiskade upp sitt ciggarettepaket. Jag kunde inte förebrå honom heller. Så många gånger han frågat ut mig om mina föräldrar och alla de gånger jag nekat hans inviter till det samtalet och svaren.
   ”Och?”, sa Mikko lite kyligt, det gjorde ont i hjärtat.
    Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Med tanke på att jag egentligen inte fick umgås med Mikko för May. Jag skulle aldrig någonsin kunna säga det rakt ut till honom. Mikko var så pass känslig och skulle garanterat ta det på  fel sätt. (vem skulle inte det?)
   ”Adrian, hur är det mellan dig och dina föräldrar egentligen?”, frågade Mikko efter att jag suttit tyst alldeles för länge.
   ”Det är väl…”, jag pressade hårt ihop mina läppar, oförmögen att ljuga. ”Följ med då om du så gärna vill”
   Jag skulle ångra det, men kunde inte sluta le när jag såg Mikkos flin. Det skulle bli en kaosartad middag. Vad hade jag gett mig in på egentligen? Varför hade jag sagt det där sista?
   ”Om du säger det så”, sa Mikko och drog ett bloss på sin ciggarette, mest för att dölja sitt segerfiln.
   ”Bara för att du för en gångs skull satte Robin på plats behöver du inte börja köra med mig och bli odräglig”, sa jag med ett skämtsamt flin.
   ”Är jag ju inte, och dig får jag köra med”, skrattade Mikko och knäppte av lite aska från ciggen. ”Jag är större än dig”
   ”Längre, inte större”, suckade jag och himlade med ögonen. ”Lille pojk”
   ”Ska du säga, Hob”, skrattade Mikko och drämde ned fimpen i askkoppen. .
   ”Alv”, kontrade jag med och det fick Mikko att stirra på mig.
   ”Alv?”, skrattade Mikko. ”Av alla varelser så kontrar du med alv?”
   ”Ja, varför inte?”, sa jag och ryckte tafatt på axlarna.
   ”För jag är en orch?”, sa Mikko och gjorde en ful grimas och grymtade, vilket fick mig att fnissa. ”Jag måste tillbaka till jobbet”
   ”Jo, jag med”, suckade jag och reste mig upp från stolen, tiden flög alltid förbi med Mikko, det var olidligt ibland framförallt när man ville spendera mer tid med honom.
   ”Då ses vi ikväll”, sa Mikko och höjde ett ögonbryn. ”Ska jag vara nervös? För det är jag”, sa han när han tog på sig sin jacka.
   Jag kunde inget säga, för vad jag än sa skulle det göra honom ännu mer nervös. Jag log bara, ryckte på axlarna och tog min väska som hängde på ryggstödet. Mitt hjärta slog i hundraåttio och min hjärna gick på högvarv, hur skulle kvällen sluta? Jag märkte att mina händer darrade en aning när jag rätade till mina kläder och tänkte gå. Men innan jag hann ta ett steg kände jag ett par smala fingrar sluta sig om min handled och när jag vände mig om drog Mikko mig till sig. Jag borrade in min näsa i Mikkos bröstkorg och drog in alla hans betryggande dofter. Det var bara tvunget att fungera ikväll, jag ville att det skulle fungera ikväll. Jag tittade upp på Mikko innan jag ställde mig på tå och stal en kyss. Innan Mikko hann säga något mer så sa jag hej då och började gå mot jobbet igen.  Under den lilla promenaden bad jag till någon högre makt att tiden skulle stanna och att det aldrig blev kväll. När jag väl fått Mikko skulle garanterat mina föräldrar skrämma bort honom igen…

Adrian
Resten av dagen var jag väldigt förvirrad. Hjärtat hamrade hårt mot bröstet och så fort jag slöt ögonen såg jag Mikko framför mig. Gång på gång hettade det i kinderna och jag kunde inte sluta att le när jag tänkte på kyssen. Det hade bara hänt, men det var kanske det bästa som jag kunde ha gjort. Friskt vågat hälften vunnet, nu visste Mikko och det kändes bra istället för den nervositet som gnagde i kroppen. Längtan efter att få kura ihop sig bredvid honom i soffan fast det inte var ”tillåtet” mellan vänner. Alla känslor hade fallit på plats efter lördagen och det kändes bra att äntligen vara säker på sin sak. Nu var bara frågan vad Mikko tyckte om det hela… det var det enda som gjorde mig nervös nu.

När ja stod utanför dörren till Mikkos hus var det ingen mindre än Iris som öppnade. Hon hade ett brett leende på läpparna och jag kunde inte hjälpa att le tillbaka trots att handsvetten spred sig i händerna på mig. Fjärilarna i  magen var inte lugna en sekund.
   ”Är Mikko hemma?”, frågade jag och klev innanför dörren och började knyta upp mina skor.
   ”Självklart, han är på sitt rum”, sa Iris och tog på sig en tunn jacka. ”Jag ska precis gå, men ni ser väl till Isa medan jag är borta va?”
   ”Vart ska du?”, frågade jag nyfiket
   Det fick Iris att smått le och blinka med ena ögat. ”Match.com säger jag bara, säg till Mikko att ni kan ta pengar i köksburken om ni ska handla något, hej då…”
   Så stängdes dörren och det enda som hördes i huset var Mikkos skräniga J-rock musik från övervåningen med dunkande bas. I en djup suck tog jag av mig jackan och hängde den på en krok. För första gången kände jag mig riktigt nervös att gå upp till Mikkos rum. Det var som så mycket som stod på spel. Ifall han inte ville… skulle jag såklart bli ledsen men vara tvungen att acceptera det. Jag menar, jag ville ju fortfarande vara en god vän med honom, han VAR en god vän till mig. Tyst tassade jag upp för trappen och gick snabbt till den dörr musiken kom ifrån.
   När jag öppnade dörren så hoppade Mikko högt upp i luften och tappade kläderna han höll i famnen så de singlade ned på golvet igen i den smutshög som den klassats som under hela veckan. Han såg chockat på mig och jag log lite försynt mot honom.
   ”Är du så rädd för mig!”, skrattade jag och skakade på huvudet.
   ”Du skrämde mig”, sa Mikko lite generat. ”Förlåt att det är så stökigt, höll på att städa”
   Jag ät blicken syna rummet. På bordet stod två urdruckna tekoppar tillsammans med några nedkluddade notblad som hade kaffefärgade koppringar i ena hörnet. Resten av rummet var bombaderat av kläder och en obäddad säng. Som vanligt stod datorn på golvet med inkopplade högtalare istället för att stå på skrivbordet som också var överöst av fler notblad. Det fick mig att le, så detta var hur en kreativ själ bodde egentligen? hur länge hade han varit tuvngen att städa varje gång jag kommit på besök? 
   ”Ingen fara alls”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Tycker ditt rum är så mysigt ändå”
   Jag satte mig ned i soffan och först tänkte jag fråga om Mikko ville ha hjälp med ständadet. Fast  han sparkade bara in kläderna under sängen och satte sig bredvid mig istället. Ännu en gång blev det tyst mellan oss, endast musiken fyllde rummet. Jag rättade till mina kläder och jag såg hur Mikko bet på en av sina snakebites, sög in den i munnen och knäppte händerna i knäet. Fundersamt synade jag honom där han satt och såg lite olycklig ut, det smärtade. I brist på annat att göra så plockade jag upp ett av notbladen och började studera det.
   ”Ehh den är inte riktigt klar”, sa Mikko hastigt och tog det ifrån mig innan jag hunnit läsa ordentligt.
   ”Okej”, sa jag lugnt och ryckte på axlarna. ”Men får jag höra något nytt, det är så mysigt när du sjunger och spelar”
    Mikko kunde inte dölja sitt leende och mitt hjärta trummade av lycka när jag märkte hur han reste sig upp, slog igen locket till datorn med foten så musiken tystnade innan han greppade sina smala fingrar om gitarrhalsen.  Det slutade oftast så när jag var här att jag tjatade fram några låtar från Mikko, men det var alltid mysigt att höra honom spela. Fast denna gång var det något annorlunda. än de andra. Det var inga rappa hårda ackord till någon rocklåt som han spelade. De var lugna och fina... ja glada.
  

”Everytime I see your smile 
It makes my heart beat fast
And though it's much too soon to tell
I'm hoping this will last

Cuz I just always wanna have you right here by my side
The future's near but never certain
At least stay here for just tonight

I must have done something right 
To deserve you in my life
I musta done something right 
Along the way

And even if the moon fell down tonight
There'd be nothing to worry about at all Because you make the whole world shine
As long as you're here everything will be alright

I must have done something right 
To deserve you in my life
I must have done something right 
Along the way

Jag satt där med bultande hjärta och bara stirrade på honom. Menade han vad jag trodde? Snart nog log jag, han var helt underbar. Mikko hann knappt lägga undan sin gitarr innan jag slog armarna om honom drog in alla hans underbara dofter. Till min stora glädje kände jag hans händer om min midja och han drog mig tätt intill sig. Försiktigt la jag mina händer mot hans bröstkorg, hans hjärta dunkade nästan i samma tempo som mitt eget. Med rosiga kinder tittade jag upp på Mikko som hade ett snett leende på sina tunna läppar. Vi sa ingenting till varandra, vi behövde inte säga något allting var så självklart ändå. Jag märkte hur våra ansikten sakta närmade sig varandra och snart nog pressade Mikko sina läppar mot mina. Precis som under lördagen, och under förmiddagen sveptes jag in i någon extas. Det enda jag kunde fokusera på var hur Mikkos läppar smakade, hur hans snakebites trycktes mot mina läppar.
   ”Du är knäpp”, mumlade han och skrattade dovt och la en hand bakom min nacke. ”Hur kan du se något hos mig som…”
   ”Du är snäll, underbar och världens bästa kille som går i ett par slitna converse!”, sa jag och kramade om honom hårt.
   ”En förstörd emokille med noll självförtroeende? Fin syn du har på underbar”, skrattade han och skakade på huvudet innan han rufsade mig i håret .
   ”Den bästa…”, sa jag och borrade in huvudet i hans hals. ”jag glömde jätte… den underbaraste jätten...”
   Det fick Mikko att skratta ändå mer, lät mer som en vibrerande ras där jag havlåg med örat tryckt mot hans hals. Jag hade alltid älskat att få honom att skratta, för hans skratt var det bästa som fanns att lyssna på.  Det var som att båda två hade bara väntat på att få röra varandra på detta sätt. Gosa ihop i soffan som en stor hög och bara njuta av varandras sällskap, värma upp varandra och bara… vara.
   ”Du är för söt…”, sa han och det kändes otroligt men han lyckades dra mig närmare till sig.
   ”Jag älskar dig”, mumlade jag in i hans nyckelben och kramade om honom hårdare.
   Mikko tog ett lätt tag om min haka och våra ögon möttes igen. Den lite dystra blicken som alltid låg över honom var som bortblåst, för en gångs skulle hade  de en brinnande klar och glad gnista som om han skulle kunna ta sig över alla hinder som ställdes framför honom.
   ”Och jag älskar dig…”, viskade han och gav mig en till kyss.
   Då gick det upp för mig att jag var hans, och Mikko var min. Två vilsna själar hade blivit nu till enhet och inget skulle kunna förstöra det. Just precis där i soffan kändes våra band starkare än någonsin och att varken någon eller något skulle kunna bryta dem.
   

låten är från Chase Coy "If the moon fell down" ^^

Ja denna kortis har jag fått insperation från av helt olika saker.... och den är på Engelska och den är verkligen inte den bästa, om jag har gjort något fel eller något ser klantigt ut så säg gärna till :)

”I don’t want to be here!”
Jonas smashed the back of his head in the wall and sighed. He could kill for a smoke. Terrifying he looked down on his hands; they shook as if they had some kind of damage on the nerves. Holy shit his black nail polish was so ugly and old, nearly gone on some of his nails…
   This place smelled sterile and uncomfortable. He looked around in the corridor. Two persons sat in a red sofa and looked into nothingness, their eyes didn’t focus. Down the corridor he saw a lady with bushy hair she hadn’t brush in week, mumbling by herself. This people scared him like hell. He already had problem with his sleep and everything around this place didn’t helped him at al. They just provoked his brain ghost even more and it got even worse. When would someone understand that this just made everything like a hell?!
   “How do you feel, Jonas?” An attendant with friendly eyes  asked and she had her blonde hair in an a bun.
   “When can I leave this place?” Jonas sighed and closed his eyes.
   “When you feeling better” She smiled and tilted her head. 
   “And how does that feels?” Jonas asked and he didn’t even care it was a stupid thing to say.
   “Well only you can ask yourself that question I’m afraid” She said and raised one eyebrow. “Do you feel any better?”
   Jonas nodded. “I do”
   He wanted do get out of here, and nothing could stop him. He couldn’t bear this anymore. He wanted to meet Yao, talk to him and be with him!
   “Are you sure? Well stay here and I will take a look at your journal” The attendant said and walked away. 
   Jonas banged his head at the wall again. Fuck, fuck, fuck ,fuck! Why couldn’t his brain ghost just stop? Right here, right now?  He didn’t want to be a part of this sick and scary people, he wasn’t like that so why did they keep him here?!
   “I can’t let you out just yet” The attendant said when she came back.
  “For fuck sake!” Jonas shouted out with anger and the attendant stepped back one foot. “Can I at least have a smoke?!”
   “I’m really sorry, but you said that the day before yesterday and then you ran away, do you remember?” She said and forced a smile upon her face.” You can’t leave this department in twenty four hours”
   “You got to be kidding me?!” Jonas sighed angry. “I want to get out, goddammit!” 
   He stomped away on angry feet down the corridor. He was so angry he could explode. If he hadn’t been so damn stupid and had runaway he could have been out now. Then he and Yao had sat in the theatre and watched a movie. Sad, frustrated and angry he flung up his mobile.

Jonas: Sorry hun, no movie tonight, they are not letting me out! >:

Yao: Don’t give up, you are at the right place now, you are always in my mind <3 And its okay, we can watch that stupid movie some other time! ^^

Jonas: When will you visit me? Miss you! <3

Yao: Miss you to! I’ll see if I can come tomorrow, hugs and kisses from me! Love you! <3

The last text made Jonas smile and he answered it with a heart before he putted the phone away. Twenty four hours, twenty four long and dead hours before he could come home. Like every other time he had been here, this hadn’t helped him at al. 

Mikko
Mikko vaknade följande morgon med sprängande huvudvärk. Ett tag trodde han att han låg i sin egen säng tills han borrade in huvudet i kudden och insåg att den luktade alldeles för mycket Adrian, det fick honom ändå att le. Lukte var trevlig, söt och välkommande... kände Mikko rätt eller låg det inte varm kropp bredvid honom!? Paniken spred sig och Mikko satte sig käpprakt upp i sängen. Där bredvid honom sov han ju! Det bruna håret var rufsigt där han låg på rygg med huvudet nedtryckt i kudden. Solen som sken in genom fönstret gjorde hans ljusa hy lite ljusare. Som om hettan i kinderna redan var påtaglig spred den sig mot halsen när han insåg att ingen av dem hade på sig underkläder. Vad hade hänt kvällen innan?! Mikko tog sig för pannan och försökte verkligen minnas... sakta började ha komma ihåg och han kände ångest. Åh han borde inte ha druckit så mycket. Fredrick och hans livsfarligt goda drinkar, man gick inte säker när han och Eddie var på samma fest. Mikko svalde och visste inte vad han skulle göra. Ännu en gång fästes hans blick på Adrian som sov. Inte förrän då upptäckte han de mörklila fläckarna Adrian hade på ryggen.  Mikko rynkade pannan i djupa veck och bet sig i läppen. Hur kunde Adrian ha så många blåmärken?...
Det hann inte Mikko fundera på så länge för rätt som det var började Adrians andetag bli mer ytliga och plötsligt slog han upp sina stora bruna ögon. De tittade på varandra, den ena mer röd i ansiktet än den andre.
   ”Ehh….”, började Adrian med Mikko kastade sig upp från sängen och fann sina kallingar och lika snabbt norpade han åt sig sina andra kläder och tog på sig dem. ”Mikko… vänta…”
   ”Förlåt, hej då”, mumlade Mikko och han passerade Timothy på vägen ut och han stängde dörren med en smäll.
   Med skakiga händer tände han en cigg och försökte rensa tankarna. Vad i helvete hade han gjort och vad i helvete skulle hända nu?!

Adrian ringde, Mikko svarade inte, Adrian smsade "svara?" sms som inte Mikko brydde sig om. Han vågade inte. Rädd för vad Adrian skulle säga och skriva. Tänk om allt var förstört?  Under hela dagen kunde inte Mikko släppa vad som hänt och inte blev det bättre av den irriterande bakfyllan som låg som ett dammigt och luddigt moln över honom.
Så kom Måndagen igen…
   ”Men du måste ju prata med honom, snälla Mikko”, skrattade Fredrick .
   ”Lätt för dig att säga…”, muttrade Mikko som satt där på en stol bakom kassan med armarna i kors.
   Det var tur att det inte öppnat butiken riktigt än. För annars skulle inte Mikko våga sig på att prata om det. Han såg på Fredrick som ställde till några gitarrer och började skruva ihop ett nytt elektroniskt trumsett de hade fått in som skulle stå i butikens ena hörn. Trots att det var länge sedan han och Fredrick träffats kändes det som igår. Den rödhåriga tönten hade rest iväg till London och jobbat där i fyra år. Endast mejlkontakt  hade gällt och det var inte många gånger Mikko hade tiden att skirva. Men nog hade han skrivit långa harranger till Fredrick ibland. Där i mellan var det tyvärr lätt att glömma bort honom. Vilket fick Mikko att skämmas, speciellt när Fredrick var en sådan bra vän. (Det var tack vare Fredrick som Mikko fått jobb här, hans pappa ägde musikbutiken)
   ”Han är minst lika förvirrad som du är nu”, sa Fredrick när han fixat trumsetet. ”Om inte du svarar nästa gång han ringer, så gör jag det”
   Mikko duckade undan Fredricks hand som garanterat skulle ha rufsat hans hår. Det fick Fredrick bara att skratta men han slog ut med armarna i en avvärjande gest. 
   ”Sedan när har du blivit en sådan tuffing då?”, flinade Fredde brett.
   Mikko bet sig i läppen igen, men fick fram ett leende. ”Förlåt då”
   ”Äsch, jag får väl inse att du inte är den där lilla rädda grabben som behövde skydd… det var ändå fyra år sedan vi sågs, såhär”, sa Fredde och satte sig uppe på disken och hans gröna ögon utstrålade värme.
   Om bara Fredrick själv visste hur fel han egentligen hade. Vissa gånger kände sig Mikko säker medan andra  gången kröp han in i sitt skal och gömde sig. Idag var en sådan dag han krupit in i sitt skal och ville inte öppna upp sig, inuti darrade han och det han egentligen ville var att krama om Fredrick som han gjort igår och bara vara glad. Men det var svårt nu, svårt att vara glad när det var så många frågor i huvudet…
   ”Mikko vad är det?”, frågade Fredrick efter ett tag och höjde ögonbrynet. ”Du ser väldigt bekymrad ut”
    ”Tänk om han avskyr mig nu?”, suckade Mikko och bet sig hårt i läppen. ”Jag brukar aldrig göra något sånt!”
   ”Varför skulle han göra det?”, skrattade Fredde och skakade på huvudet. ”Du är söt…”
   Det fick Mikko att haja till. ”Va?”
   ”Ja du är gullig så bekymrad du är över det där och Adrian”, flinade Fredrick. ”Nästan så man blir lite sotis”
   Fredrick drog Mikko till sig och borrade ned knogarna i hans hårbotten. Fnissandes försökte Mikko ta sig loss och plötsligt kändes det omöjligt att vara sur längre. Han log mot Fredrick som verkade vara glad att äntligen fått se ett leende på hans läppar. Om Mikko kunde stanna just denna minut skulle han vara glad, för sekunderna efter skulle han aldrig glömma.
   Entrédörren plingade till och när Mikko vände sig om stod Adrian där med öppen mun och vilt uppspärrade ögon. Mikko visste inte hur han skulle reagera eller vad han skulle säga. Snabbt hoppade han undan Fredrick och det slutade med att han bara stod där och såg chockat på Adrian. En klump bilades i magen och automatiskt såg han ned i golvet igen. Nu då?
   ”Jag ska nog gå… och… köpa… kaffe till fikarummet”, sa Fredde snabbt och smet ut från butiken.
   Tystnaden blev pinsamt påtaglig. Det enda som hördes var klockan vid disken som tickade högt. Det var en av de första gångerna som det kändes konstigt att vara i samma rum som Adrian.
   ”Du lovade…”, vad det första Adrian sa med darrig stämma. ”Du lovade att inte göra sådär igen!”
   Mikko tittade upp på Adrians glansiga ögon, det gjorde ont att se honom ledsen.  ”Förlåt…”
   ”Varför stack du bara?”, fortsatte Adrian. ”Vi är för fasiken nästan vuxna och borde kunna prata om sådant där! Lovade inte vi varandra det? Att vi skulle prata om allt?”
   Mikko stod där tyst med luggen som ett draperi för att slippa möta Adrians blick. Hjärtat pumpade fortare i snabb takt och han visste varken ut eller in. Vad skulle han säga? Varför kände han sådan skamm över något han egentligen inte borde behöva skämmas över?
   ”Okej, säg inget då!”, utbrast Adrian argt och slog ut med armarna. ”Ha så kul med den där Fredrick, ni verkar ju ha väldigt fin kontakt, du behöver inte mig längre, allt var väl bara ett stort misstag som du ångrar och det var en fyllegrej… jag ska gå så du kan fortsätta ignorera mina samtal och SMS och låtsas som att du inte betyder något för mig och vise versa”
   Mikko tittade upp och stirrade på Adrians ryggtavla, han höll på att lämna butiken. Vad skulle Mikko göra? Han ville ju inte att de skulle skiljas så här, ovänner. Utan att riktigt agera på egen vilja lutade han handflatorna mot disken och hoppade över den. Vad höll han på med? Det visste han inte knappt själv. Det enda han visste var att han ville ha Adrian i sitt liv, och den killen höll på att försvinna honom ur händerna på grund av hans idiotiska rädsla att tala och reda ut jobbiga saker med människor. Det fick inte ske.
   Utan att han riktigt veta  när det skett så stod han nu med ett ena handen sluten om Adrians handled, hindrade honom från att gå. Den brunhåriga pojken suckade och fräste något om att Mikko skulle släppa. Adrian vred på huvudet och deras blickar möttes. Hjärtat fladdrade till så intensivt och plötsligt att Mikko släppte Adrians hand av chock. Nu då?
   ”Förlåt… jag bara…”, började Mikko men kunde inte komma längre på meningen, visste inte hur han skulle fortsätta.
   ”Hur vill du ha det?”, sa Adrian i en djup suck och la armarna i kors. ”Jag vet inte vad jag ska tro längre…”
   Mikko ryckte på axlarna och såg ned i golvet. ”Vet inte… det jag vet att du betyder mycket för mig…”
   ”Du visar det dåligt…”, muttrade Adrian och stampade lite med ena foten.
   Mikko log ett snett leende och stoppade händerna i fickorna. Visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade Adrian väldigt rätt om. Mikko visade det fruktansvärt dåligt, otroligt dåligt, vansinnigt dåligt. Återigen ryckte han på axlarna innan han sakta gick tillbaka till kassan och satte sig på stolen som han suttit på bara någon minut tidigare. Adrians hade fortsatt en stålsatt blick på honom…
   ”Jag vet bara inte… klarar inte av drama och har inte svarat för att jag visste inte vad du skulle säga om allt”, sa Mikko tillslut. ”Och jag vet inte vart jag står alls kring oss två heller, allting igår blev helt upp och ned…”
   Ännu en djup suck kom från Adrians håll och han skakade på huvudet. Mikko kikade på honom i ögonvrån, såg han rätt eller hade Adrian ett leende på läpparna. Allting blev ännu mer förvirrande när den förut så arga pojken tog några snabba steg och rätt som det var så stod han rakt framför Mikko och deras ögon möttes. Adrian hade definitivt ett leende på läpparna. Men innan Mikko hann fundera på varför lutade sig Adrian mot honom och deras läppar pressades mot varandra och han gav honom en kyss. Alla minnen från gårdagen passerade revy och det var väldigt trevliga minnen insåg Mikko. Han kände hur hettan i kinderna blev påtaglig och när han slog upp ögonen var Adrians kinder minst lika röda som hans själv. Ett tag där hade Adrian slukat honom hel, alla sinnen hade bara fokuserats på honom, precis som under gårdagen. Pulsen slog lika snabbt som om han hade sprungit ett maratonlopp. I brist på annat att göra så fingrade Adrian lite på sin axelväska, halade upp den lite och strök några hårslingor bakom örat.
   ”Nu vet du vart jag står”, sa han med ett litet leende. ”Jag tycker verkligen om dig…”
   Mikko stirrade bara på honom med ett förvirrat leende, drog ena handen genom håret. Den där kyssen hade kommit en aning oväntat. Den pojken hade kommit in med en blick som kunde ha dödat någon och allt slutar med en kyss, det gick inte ihop.
   ”Och när ska du förstå att jag fortfarande vill träffa dig och jag tycker du är en helt underbar kille och en bra vän?”, sa Adrian och la en hand på Mikkos axel. ”Jag måste gå… och jag kommer till dig efter jobbet, inga undantag”
   Mikko lät luggen falla i ögonen, som ett draperi för att slippa se verkligheten. Det han hörde sen var att dörren öppnades och stängdes. Mikko satt där själv nu med den tickande klockan som ekade mellan väggarna. Ensam och bitande i läppen försökte han få ordning på alla sina tankar. Vad hade hänt där?m

(c) Moa

Adrian
Såklart att jag skulle bli förkyld av det där fördömda doppet i nydalasjön.  Följande morgon vaknade jag med täppt näsa och huvudet kändes tungt av snor. Inte blev det bättre de följande dagarna och jag kände mig alldeles febrig. Så under hela första veckan på Brothers kände jag mig hängig och när torsdagen kom hade jag garanterat feber. Men vad annat skulle jag göra än att jobba? Jag ville få pengarna så jag kunde börja betala min egen lägenhet någon gång.
   Jag snöt mig för hundrade gången inne på toaletten och gick ut till butiken igen med ett leende på läpparna och jag försökte se så hurtig ut som möjligt.  Det hade varit svårt att övertala dem att låta mig jobba här på Brothers i Up2 gallerian, jag skulle inte ge dem någon aneldning att ångra sig. Snabbt vinkade jag till henne som stod i kassa innan jag gick in på lagret och hämtade några nya kardigans som skulle hängas upp i butiken.  Men toppen, kartongerna med kläder var så pass tunga att jag knappt orkade lyfta dem. Hela min kropp var orkeslös egentligen och inte blev det bättre av att jag nästan inte sov något på nätterna.  Alla tankar som virvlade runt i huvudet var påfrestande ibland. Gång på gång gled tankarna på Mikko. Skulle jag följa Louises råd och faktiskt… fråga? Tänk om jag skrämde bort honom då? Eller om han bara skämtade bort det hela, jag visste inte alls och för varje dag som gick så blev jag mer och mer frustrerad på mig själv. Det kunde inte vara så svårt att bara fråga i alla fall?
   Mitt i alla tankegångar så lyckades jag snava och jag tappade greppet om lådan jag bar. Den åkte i golvet och generad resta jag mig upp och borstade av mina kläder. Jösses, jag hoppades att ingen hade sett det där. Med osäkra steg gick jag fram till lådan och tänkte ta upp den. Men precis när jag skulle sträcka fram händerna mot den var det några andra händer som lyfte upp den från marken.  Förvånat tittade jag upp och mitt hjärta slog ett extraslag när jag såg upp i Mikkos olikfärgade ögon. Han såg lite frågande på mig och jag såg chockat på honom. Vad gjorde han här?
   ”Ska inte du vara på jobbet?”, sa jag med stora ögon.
   Mikko log och ryckte lite på axlarna. ”Har lunch fram till ett, vil du äta med mig?”
   Jag kunde inte sluta att le. ”Gärna, måste bara packa upp allt det här först…”
   ”Då hjälps vi åt”
   Innan jag hann säga något så travade Mikko iväg framför mig med lådan i famnen.  Tacksamt följde jag efter honom och bad honom att stanna där de skulle vara och tillsammans började vi hänga upp dem. Inte förrän då insåg jag vilken tur det varit att Mikko kommit hit. Jag skulle aldrig nått upp till de stänger som var längst upp mot taket, medan Miko klarade det galant.
   ”Jätte”, flinade jag åt honom.
  ”Lilleputt”, skrattade Mikko. ”Vad skulle du ha gjort om inte jag varit här?”
   ”Vi har stegar, du vet, de där sakerna man behöver ifall man inte når någonting”, sa jag och himlade med ögonen.
   ”Jaha… sådana du behöver för att kunna nå upp till mattkanten ungefär då?”
  Jag skrattade och boxade honom lätt i axeln och han flinade bara. Alla sjukkänslor försvann som på ett litet kick när Mikko var i närheten. Han gav så mycket energi så det var ofattbart ibland. Hur hade jag kunnat överleva dagarna utan honom? Då kom de där tankarna tillbaka, skulle jag säga något?
    ”Hur är det… hallå, Adrian?”
   Jag ruskade lite på huvudet och såg på Mikko med ett litet leende. ”Va? Jo, det är väl bra, lite trött bara”
   ”Du har inte repat dig från förkylningen eller hur?”, sa Mikko och suckade tungt. ”Du är ju blekare än mig, och då är det illa…”
   ”Jag klarar mig, antar att jag bara behöver få i mig mat”, sa jag och log igen.
   ”Då går vi nu”, sa Mikko och tog tag i min handled. 

På mindre än fem minuter så satt vi på närmaste lunchställe och jag hade beställt en kycklingtoast medan Mikko köpt någon sallad. Vi satt där vid ett bord och såg ut ned på gatan genom de stora fönstren. Det var verkligen mycket människor ute idag och jag blev sugen på mjukglass när minst hälften av människorna som passerade fönstret bar på en.
   ”Tom kom förbi mig på jobbet”, sa Mikko plötsligt och drog handen genom håret. ”Eller ja, hela bandet, Tom ska tydligen ha en fest nu på lördag hemma hos sig”
   Jag såg upp från min toast och tittade lite snett på Mikko som gav mig ett av sina osäkra leenden. Vad ville han komma med allt detta? Stumt tuggade jag vidare och tittade ut genom fönstret.
   ”Det jag undrar är väl om du vill följa med”, sa Mikko efter ett tag och log. ”Om du vill alltså…”
   Jag sken upp som en sol. ”Såklart jag vill, vad annars?!”, sa jag med ett brett leende.
Att Mikko frågade gjorde mig alldeles varm inombords. Det skulle bli intressant att umgås mer med Mikkos kompisar. De verkade intressanta på mer än ett sett. Bara ett exempel var att både Tom och Eddie var experter på att sno varandras mobiler och skicka skumma SMS till varandras kontakter. (Första gången jag fick ett sådant skulle jag aldrig glömma).  Samtidigt gjorde det mig nervös, vilka skulle vara där? Jag antog ju att det inte skulle vara så… många som mig där. Det skulle väl bli att jag svassade runt Mikko som en och annan toffel…
   ”Och om du orkar, jösses, du ser inte pigg ut”, sa Mikko allvarligt.
   ”Vem är det nu som är nojig”, log jag och tog en stor klunk cola. ”Känner mig redan mycket bättre med mat i magen, ta det lugnt”
   Mikko såg på mig men nickade smått, helt övertygad såg han ändå inte ut att vara. Jag suckade och tog sista biten på min toast och reste mig upp. Såklart att man inte hade så mycket tid för småprat när vi båda jobbade. Det var dock alltid kul att träffa Mikko sådär på luncherna.
   ”Jag måste tillbaka, när slutar du idag?”, frågade jag innan jag tog upp min bricka.
   ”Fyra, om det inte kommer en massa kunder”, sa Mikko och suckade.
   ”Okej, skicka ett sms”, sa jag och log brett mot honom. ”Ha så trevligt… och peppa upp dig lite till lördag!”
   ”Ja, nu när du följer med vet jag vem som jag kan vara häftplåster på”, flinade Mikko och skakade på huvudet.
   ”Det blir bra, vi ses”, sa jag och lämnade Mikko där vid bordet och han kastade en sista blick på mig innan han såg ut genom det stora panoramafönstret igen.

Lördagen kom och äntligen hade febern gett med sig. Jag vaknade med ett leende på läpparna och dagen fortsatte bra. Efter en uppfriskande promenad med Timothy så började jag göra mig i ordning till festen. Jag skulle möta upp Mikko och tillsammans skulle vi ta oss till bussen utanför som förde oss utan för stan. Det som gjorde mig mest orolig var att alla klasskompisar hade berättat om hur festerna kunde se ut i bushen. Nu litade jag självklart på att Tom hade bjudit vettiga människor men man visste ju inte.  Tänk om?
    ”Ser det här bra ut?”, frågade jag Timothy som låg där i soffan och såg sådär extra ledsen ut med sina stora vackra ögon, försynt viftade han på svansen och gnällde lite. ”Men sluta jag ska ju bara vara borta till tolv, det klarar du… jag har ju köpt ett stort ben som du kan gnaga på, men vad säger du om mina kläder?”
Timothy fnös och vred på sig och vände baken mot mig. Jahaja, svårcharmad minsann. I en djup suck så såg jag ned på mina kläder. Det såg väl helt okej ut. Ett par svarta trekvartbyxor och en grön lite längre skjorta som jag kavlat upp i ärmarna. Det fick duga helt enkelt. På vägen ut från lägenheten så drog jag med mig jackan, man viste aldrig om det skulle bli kallt eller inte…
    När Mikko öppnade dörren slogs jag av hur fin han var. Där stod han i en svart skjorta och ett par tajtare slitna och trasiga jeans. Dagen till ära hade han försökt att platta sitt hår någorlunda, det hade lyckats till en viss del, men jag visste att det skulle bli fluffigt igen. Hur som helst så var han fin, det var alltid trevligt att se honom i annat än sina munkjackor och samma svarta jeans.
   ”Fint”, sa jag med ett leende. ”Så ska vi gå?”
  ”Äsch, ser ju inte så märkvärdig ut precis”, skrattade han och innan han stängde och låste dörren. ”Redo för ikväll?”
   ”såklart, det ska bli kul!”, log jag medan vi började gå mot busshållplatsen som skulle ta oss tvä mil utanför stan.
   ”Jag hoppas du kommer tycka det… Toms kamrater kan vara lite…”, började Mikko och det verkade som att han övervägde rätt ord, vilket gjorde mig ännu mer nervös.
   ”Kan vara lite vadå?”, frågade jag och jag likande garanterat ett frågetecken.
   ”Du får se”, log Mikko och ryckte på axlarna.

Det fösta jag kom att tänka på när vi stod i Toms lägenhet var den smått skräniga musiken och lukten av ungkarl. Det var den lilla doften av Axe och helt enkelt lukten av flottig mat som avgjorde saken. Annars var det svårt att avgöra om hans lägenhet var fin eller ej eftersom att den var överbelamrad av folk. Varenda sittyta var upptagen och jag kände hur både jag och Mikko fick många blickar på oss när Tom släpat in dem i vardagsrummet. Musiken var på högvarv och rätt som det var hade jag fått en öl i handen, jag som inte ens drack öl…
   ”Ja välkomna då och ta vad ni vill ha, jag bjuder er i bandet på dricka”, sa Tom och blinkade med ena ögat och plötsligt var han borta igen bland allt folk.
   Jag tittade på Mikko som såg på mig, han flinade smått och höjde sin öl innan han tog en klunk. Jag log lite tillbaka och jag höjde burken för att ta en klunk men hindrades av lukten, fy! Mikko skrattade och skakade lite på huvudet.
   ”Gå in i köket och se om du hittar något annat att dricka, du hittar mig ute på balkongen jag behöver en cigg, jag väntar på dig där…”, sa Mikko, la en hand på min axel innan han försvann bland folkvimlet.
   Det var intressant att han verkade så lugn på utsidan, var han verkligen så lugn? Det kanske var eftersom han visste vilka som var där, antagligen. Han var inte alls lika osäker ellerhängde med huvudet så luggen föll i ögonen. Eller var det helt enkelt så att han var lite gladare nu än på länge. I en djup suck försökte jag bana väg till köket mellan en mängd människor. Egentligen kände jag mig väldigt malplacerad och alla blickar jag fick, de var jobbigt.
   ”Men hej på dig!”
   Förvånat vände jag mig och om det var Eddies frostgråa ögon jag mötte. Av de rosiga kinderna och leendet att döma hade han redan fått i sig en del.  Men han såg bra ut ikväll han med, sådär lagomt snygg med sitt rufsiga hår och gårdagens skäggstubb. Jag log bara smått och såg ned på min öl, innan jag sakta räckte honom dem.
   ”Vill du ha den?”, frågade jag lite fåraktigt.
   ”Haha, tack du Adrian”, skrattade Eddie och skakade på huvudet. ”Antar att öl inte är något för en sådan söt lite pojke som du…”
   Vad skulle jag svara på det? Skulle jag bli sur? Men egentligen inte för på leendet att döma så verkade han bara skämta och han skrattade innan en av hans händer rufsade mig i håret.
   ”Jag fixar en rom och cola till dig”, sa Eddie och drog med mig längre in i köket.
   Där vid köksbordet satt några personer och ett enormt jubel kom därifrån.  Nyfiket tassade jag fram som om jag närmade mig en flock lejon, jag ville se vad de höll på med. Tydligen hade de tequila tävling och det var Ying som vara clownen och den som ledde det hela. Det syntes på hans enorma självbelåtna leende och lite dimmiga blick.
   ”Vill du vara med?”
   Jag vände blicken mot den som hade talat till mig och ett par gröna ögon log åt mig. Det var en kille jag inte träffat förut. Han hade eldrött hår och det enda jag kunde fokusera på var hans stora töjningar i öronen.  Min skärrade blick verkade få honom att skratta.
   ”Haha, men jösses skrämde jag dig? Jag är inte farlig”, sa han med ett brett leende.
   ”Ingen fara Fredrick, han ser alltid ut sådär, visst är han söt som en hundvalp?”
   Plötsligt hade jag ett glas i handen med något som likande Coca cola och ett par isbitar i och en arm över axeln. Jag tittade upp och Eddie stod där med ett brett leende på läpparna innan han rufsade mig i håret igen.
”Hundvalp va?”, fnös jag och slingrade ur hans grepp, men sedan log jag. ”Tack!”
”Vad heter du?”, frågade denna Fredrick och jag blev lika förvånad när det tydligen var mig han pratade med.
   ”Han heter Adrian”, sa Eddie när jag inte kunde få fram något ord. ”En av Mikkos kompisar från sin nya skola”
   ”Jaha Mikkos Adrian”, skrattade Fredrick och reste sig upp från bordet och jag fram mot mig, shit vad lång han var också. Minst lika lång som Miko ”Mikko har berättat mycket om dig…”
   Jag höjde ett ögonbryn. ”Jaha…” Jag önskade att jag kunde säga detsamma till honom.
   ”Jag är Fredrick och var med i The blue spirits innan jag flyttade”, log Fredrick och räckte fram handen så jag skulle kunna skaka den. ”trevligt att träffas”
   Jag skakade Fredricks hand och kände mig snopen. Varför hade inte Mikko sagt något om honom? Jag tittade åter igen upp på denna Fredrick som såg otroligt snygg ut, det kunde jag inte neka honom. Och varför började jag känna mig bitter?
   ”Detsamma”, sa jag och pressade fram ett leende.
   ”Nä nu ska jag hälsa på Mikko om han äntligen kommit, vi ses”
   Så gick Fredrick från mig och hans röda hår försvann in mot vardagsrummet. I brist på annat att göra tog jag en klunk av den där drinken som Eddie gjort och kunde inte hålla mig från att grimasera. Fy vad stark den var, god, men stark. Varför kände jag mig plötsligt så sur?
   ”Äsch Adrian, Fredde är en sjyst kille, inget annat”, sa Eddie tröstande.
   ”Vad menar du?”, sa jag i obrydd stämma och såg upp på honom.
   ”När ska du och Mikko göra det officiellt på facebook?”, retades han och la en hand på min axel.
   ”Jag vet inte vad du pratar om”, sa jag lite generat och av ren egentlig tristess så svepte jag drinken i fyra djupa klunkar och gav Eddie glaset. ”Är jag jobbig om jag ber om en till?”

Kvällen fortsatte så och mitt sinne blev allt mer luddigt. Det var kul såklart och jag pratade med många nya människor. Dock kände jag ett litet sting i magen gång på gång Fredrick och Mikko pratade avskilt. Jag förstod inte alls vad det egentligen var med mig, men varje gång så försökte jag dränka den känslan med alkohol, och snart brydde jag mig inte om vad jag drack. Och mitt huvud blev mer och mer tungt och segt. Jag minns inte ens vilken buss jag och Mikko tog hem. Det jag minns var att han hade fått i sig ungefär lika mycket som mig och att vi gick hem skrattandes och sjungandes på någon skränigsång när solen hade börjat gå upp igen. Den varma vinden fläktade när vi gick över Maxibron på väg upp mot Carlshem där jag hade min lägenhet. Den där avundsjuk känslan var som bortblåst när jag såg upp på hans underfina ansikte. Ja, jag visste att jag var helt tokkär i honom men hur skulle jag kunna säga det? 

   ”Iris kommer bli förbannad om jag kommer hem såhär”, skrattade Mikko med ett brett leende på läpparna, han var alldeles rödrosig om kinderna av alkoholen. Vad söt han var när han fått lite färg i ansiktet.
   ”Du kan alltid sova hos mig, min soffa är din soffa”, flinade jag och viftade dramatiskt med händerna och skrattade.
   ”Vad snällt, att jag inte behöver sova på golvet”, sa Mikko och skratted ekade över hela området och det blev värre när jag försökte hyscha ned honom.
   ”Nä inte om du vill det såklart”, skrattade jag.
   Vägen hem kändes ovanligt lång där vi gick och pratade som alltid. Denna gång inte om några problem, utan om saker som gjorde oss glada. Mitt hjärta hamrade i allt snabbare tempo ju närmare vi kom min lägenhet och lyckan spred sig i kroppen. Plötsligt stod vi där och jag började fumla med nycklarna för att låsa upp. En lurvig virvelvind hälsade på oss i hallen och det var när jag började ta av mig jackan som saker och ting började hända, saker som inte brukade hända.  Mikko slog armarna om min midja och mitt hjärta fladdrade till. Jag kom på mig själv med att stå där med vilt uppspärrade ögon och vidöppen mun. Vad höll han på med? Han la sakta sin kind mot min och jag kunde känna hans heta smått alkoholpåverkade andeträckt mot min hals.
   ”Jag tycker att vi borde röja bort allt bråte, och använda din säng…”, viskade Mikko i mitt öra och jag flämtade till när jag kände hans ringbeklädda läppar pressas mot min hals.
   Det skickades en stöt genom hela min kropp och den skrek av lycka. Inte förrän nu insåg jag hur länge jag väntat på det här egentligen. Utan minsta tveksamhet vände jag mig och om slog armarna runt om hans hals, pressade mina läppar mot hans. Spelade ingen roll om mitt sinne var dränk av alkohol och jag bara gick på impuls. Detta var vad jag ville och det spelade ingen roll, ingen kunde hindra mig nu… ingen. 

Mikko
Den vita kyrkan tornade upp sig bakom dem likt ett stort berg. Iris, Isabelle och Mikko stod där längst ned på begravningsplatsen, vid älvens mynning och tittade ned på den grå stenen med sorgsna uttryck. Sakta hukade sig Iris ned, strök fingertopparna över namnet som stod inristat på den, ”Tom  Hedlund”. Det blev nästan lite för mycket för Mikko, han bet sig läppen så hårt att ringarna pressades bak mot tänderna…
   ”Ja, ha det äran då, Tom”, suckade Iris ledsamt och la sin bukett med röda rosor på graven. ”Att det gått sex år, allt har gått så fort”
   ”Grattis, pappa”, mumlade Mikko och såg ut mot vattnet.
   Ja allt hade gått fort, allting var bara så fel, det var inte Toms fel att allt blivit som det blivit direkt och han och Mikko hade inte alltid dragit jämt. Men nu mer än någonsin saknade Mikko sin pappa.  Då hörde han ett snyftande och Isa tog Mikkos hand och tryckte den hårt. Medlidande såg han ned på sin syster och strök henne lätt över håret. Att Tom inte fanns med i bilden längre hade Mikko accepterat. Det var bara jobbigt när man började tänka på vad man önskade att han hade fått se och uppleva tillsammans med dem. Som skolavslutningar, studenten skulle bli en sådan grej, ledsam men ändå glad tillställning.
  ”Men Isa då”, suckade Mikko ledsamt åt sin syster och hukade sig ned och gav henne en stor kram.
   Mikko önskade att han kunde gråta sådär som bara barn kunde göra ibland. Men det kunde han inte, han höll det inne tills det inte gick mer, han vågade inte. Då kände han en hand på in axel och redan då förstod han att det var mamma. De två syskonen såg upp på Iris som log smått…
   ”Han skulle vara stolta över er”, sa hon med lite sorgsna ögon. ”Bara synd att han inte får se hur fina barn vi har”
   Mikko hatade när Iris blev sådär jobbigt sentimental. Det var som om hon inte riktigt förstod att det gjorde allting mycket värre. Ångesten steg och Mikko svalde det jobbiga som satte sig i halsen. Istället såg han upp på sin mor med ett litet leende innan han tog hennes hand också.
   ”Nä kom vi går, detta är en så dyster plats”, sa hans mamma och skakade på huvudet. ”Vi åker hem, Isabella vi måste fixa dina kläder till skolavslutingen i morgon så allting är klart, och jag kan bjuda på en glass när vi ändå passerar Statoil”
   Mikko tog Isas hand igen och tillsammans började de gå upp för grusgången under ljudet av måsarnas skri och den lite salta havslukten som trängde i näsan. På skoj började Mikko svänga med sin arm fram och tillbaka så snabbt att Isa nästan lyfte från marken med ett fnissande.  Det fick även Mikko på bättre humör och han tog en titt på Toms grav  en sista gång innan den försvunnit bortom den lilla slänten och alla andra gravar. Det var som det var och det gick inte att göra något åt, det enda man kunde göra av att acceptera, sakna och försöka se det positiva i livet och klara sig ändå. Med Adrian i bilden kändes det mycket lättare än vad han kunnat tro. Det enda som han gruvade sig var inför i morgon, Isas avslutning… en mängd barn såg han inte fram emot precis.

Mikko stod där längst bak i klassrummet bland de färgglada teckningarna som smyckade väggen. På den gröna griffeltavlan längst fram hade Isas lärare skrivit ”Glad sommar” med färgglada kritor och hon hade även ritat en blomsterkrans runt orden. Lite nervöst stod Mikko där med händerna i fickorna och kände sig helt bortkommen med sina mörka kläder och kajalsminkade ögon. De andra barnens föräldrar gav honom lite konstiga blickar och Mikko höll hårt i sin munkjackas muddar så att ärmarna inte skulle glida upp. Trots det kändes det som att alla kunde se igenom, förstå… till och med småbarnen. Nog för att de stirrade på andra saker, som hans piercingar.   Inte nog med att de stirrade, alla deras frågor. Gjorde piercingarna ont om man petade på dem? Var det inte varmt med munkjacka?
   ”Vill du ha tårta?”
   Mikko såg ned på sin syster som nästan pressade upp en tårtbit i ansiktet på honom. Illamåendet slog emot och Mikko skakade vänligt på huvudet. Det var svårt att hålla alla känslor och ångest i schack. Alla barn, vuxna, så mycket människor. Inte nog med det, vart han än vände sig om gick folk runt med tallrikar med stora gräddbomber till tårtbitar. Hur kunde folk äta så mycket, mycket, äcklig tjock osmakligt fluff? Bara den tanken tillsammans med alla barn som kletat det runt munnarna räckte för att Mikko inte skulle kunna tänka sig att äta.
   ”Nej tack”, sa Mikko pressade fram ett leende.
   Genast kände han Iris blick i nacken. Mikko visste mycket väl vad hon trodde och det gav honom dåligt samvete. Men hon hade ju pratat med Bengt. Det var inga ätstörningar inblandade han hade bara väldigt svårt att äta när han mådde lite sämre. Just precis nu var det en sådan gång.
   ”Men den är god”, uppmuntrade Iris och smuttade på sitt kaffe.
   ”Jag sa nej”, mumlade Mikko och såg underlugg på sin mamma.
   Tack och lov så behövde inte diskussionen fortgå för rätt som det var skulle de till Aulan där klassen skulle sjunga. Mikko pustade lättat ut och trots att han fortfarande hade sin mammas blick på sig hela vägen genom korridoren så var det skönt att de inte fortsatte den där jobbiga diskussionen.

   ”Jag förstår inte, hon tror att jag har anorexia”, mumlade Mikko och suckade tungt.
   Han och Adrian hade tagit sig till Nydalasjön efter skolavslutningen. De satt där på en av de allmänna bryggorna och hade doppat fötterna i det kalla svala försommarvattnet.  Mikko skådade Adrian lite i smyg där han satt med ett medlidsamt leende på läpparna. Han var extra söt idag med gräddvit kortärmad skjorta och ett par kakishorts, sådär lagomt sommarvacker. Mikko skämdes nästan där han satt i sina svarta jeans uppkavlade jeans och hoodtröja. Skämdes över tankarna han hade om Adrian, fick man ha det om sin bästa vän? Tydligen... eller var det något mer än vara vänskap de hade? Nej, inte de tankarna igen!
   ”Du vet att det inte är så, spelar det någon roll?”, log Adrian och ryckte lite på axlarna. ”Du har ju berättat hur det ligger till, mer kan du inte göra”
   Mikko kände hur mungiporna drogs upp och han nickade till svar. ”Sant”
   ”Men hur var skolavslutningen?”, frågade Adrian för att byta samtalsämne.
   ”Jo, det var fint, om man gillar falsk osammanhängande körsång”, skrattade Mikko och skakade på huvudet. ”Jöses…”
   ”Vad sött, lär upp dem vetjá”, skrattade Adrian och plaskade lite med benen. ”Skapa en barnkör, du kan ju få pengar om de lyckas slå igenom!”
    Mikko skrattade bara och himlade med ögonen. ”Jo det är ju så jag att leda en barnkör också, det är något du skulle kunna göra”
   ”På tal om slå…”, sa Adrian och blev medens mer allvarlig. ”Blev det någon anmälan efter hamnmagasinet?”
   Mikko skakade bistert på huvudet. ”Varför? De vet vad jag tycker om det där med att anmäla till polisen, de vet vad jag tycker om att de lägger sig i över huvudtaget…”
   Det skulle bara bli värre, de skulle få mer skit än vad de behövde ta. Det gjorde ont att se andra i hans närhet skada sig för hans skull, det skulle de inte behöva göra. Hur många förlåt sms hade han skickat till sina bandmedlemmar efter det där slagsmålet? För många…
   ”Nåja…”, suckade Adrian och såg men ens lite dystrare ut, men snart log han igen. ”Ska vi ta en glass?”
   ”Visst jag betalar”, sa Mikko och tillsammans reste de sig upp från bryggan.
   Sekunderna efter kändes som en filmscen i slowmotion. Adrian lyckades halka på den hala våta träytan och innan han ens hunnit slå ut med armarna för att hitta balansen hördes ett enormt plask och han hamnade i vattnet. I ren panik slängde sig Mikko på mage och började fiska efter Adrians händer från bryggkanten. Tur nog gick det snabbt att sluta fingrarna om hans handleder och med all sin kraft drog Mikko upp den plaskvåta huttrande pojken på land. Adrian liknade en blöt kattunge som hackade tänder när han låg där på bryggan och försökte hämta andan och hosta upp allt vatten han svalt.
   ”Tack”, flämtade han fram innan han satte sig upp på bryggan. ”Så klantigt!”
   Det var då Mikko såg det. Adrian drog upp sin skjorta en aning och skulle krama ur vattnet från den. Ett stort lila blåmärke blottades på hans understa revben. Genast började Mikko ana oråd, det där måste göra riktigt ont. Vad hade hänt? Att se Adrians annars släta hud så skadad gjorde ont i hjärtat. Men vad som hänt var tvunget att komma fram självmant. Mikko var inte den som tvingade någon att berätta något. Adrian visste mycket väl att han alltid kunde prata med honom. Det var det minsta Mikko kunde göra med tanke på vad Adrian gjort för honom.
   ”Du får vara mer försiktig”, suckade Mikko innan han en aning tveksamt tog av sig sin munkjacka och la den över Adrians darrande axlar. ”Du gav mig nästan en hjärtattack”
   Snopet såg Adrian från jackan upp på Mikko. ”Tack men…”
   Det kändes nervöst, Mikko hade aldrig blottat sina ärr och sår i solljuset förut, men det var något han skulle bli tvungen att komma över… ingen skulle ändå bry sig, hoppades han. Trots det kändes han sig lite blottad och naken, han saknade sina handledsvärmare. Han hade väntat sig ångest, den kom en aning men med Adrian bredvid sig kändes det inte alls lika mycket. Adrian var som en skyddande kupol, alla dumma tankar som Mikko annars brukade ha kom inte nära honom.
   ”Jag tror vi skippar glassen”, skrattade Mikko innan Adrian han säga något. ”Fryser du?”
   ”Några minuter i solen och jag blir varm”, log Adrian och drog Mikkos munkjacka tätare om sig.
   Mikko strök honom lite över ryggen innan hand drog upp honom på fötter. Bäst att gå litegrann för att få upp värmen. Adrian såg fortfarande osäkert på Mikko som kände sig säkrare än på länge. Tillsammans började de sakta men säkert ta sig bort från bryggan och upp mot grön området runt dem.
   ”Vill du ha tillbaka din munkjacka?”, sa Adrian efter ett tag, men blicken han fick efteråt var skamsen, som om han sagt något olämpligt. ”Inte för att du… jag menar om… du brukar ju inte vilja…”
   ”Den är blöt, så nej tack”, skrattade bara Mikko lite nervöst. ”Jag måste ändå träna på det…”
   Adrian nickade bara och log tacksamt tillbaka. Det leende fick Mikko att glömma alla eventuella blickar han skulle få över sina armar, all ångest. Det där söta leendet kunde få vem som helst att smälta ihop och dö. Kunde Adrian aldrig sluta vara så söt?

Adrian
Följande förmiddag vaknade jag av att det knackade på dörren till hallen. Förbryllat satt jag mig upp i soffan och gnuggade bort allt sömngrus ur ögonen. Vem kunde det vara? Det knackade på ännu en gång ochdå hörde hörde jag även att låsanordningen vreds om. Redan då visste jag vem det var, Lousie.
   ”Hej Adrian, antar att du vill ha tillbaka Timothy”, hojtade Lousie från hallen. ”Jag tog med mig lunch”
   Klapprandet av klor hördes på linoleumgolvet och inspringande kom min bruna pälsboll. Med ett brett flin körde jag in huvudet i hans päls när han var nära nog och la upp tassarna på mina knän. Lousie var så snäll som tog hand om honom när jag var borta, i och för sig hade hon fått ta hand om honom så länge jag bott hemma så det var nästan lika mycket hennes hund.
   ”Åh det hade du inte behövt”, sa jag och såg upp på min syster mellan Timothys öron, men hon såg inte på mig, hon hade fokusen på något längre bort i soffan… blicken på...
Förvirrat vred jag blicken och till min förvåning upptäckte jag att Mikko låg i andra änden av soffan, hopkurad och sov med ena armen som huvudkudde. Kajalen hade smetats ut en aning så nu påminde han om de pandor jag skämtade om att han liknade ibland, han var så chamrig. Chocken att han sovit här hela natten var överväldigande. Jösses somnade vi verkligen så hårt? Vi som hade gått hit och sett på film efter bion som slutat vid tolv. Uppenbarligen hade han blivit kvar, till min glädje.
   ”Jag hade kanske behövt köpa mer mat”, flinade Louise och la armarna i kors.
   Då tycktes den dunblonda killen vakan. Hans dubbelfärgade ögon slogs upp och blicken var förvånad och en smula skärrad. Han såg från mig till Lousie som vinkade till honom. Bekymrat rynkade jag pannan och la huvudet på sned när Mikko generat drog på sig sin munkjacka och satte sig upp i soffan. Genast anade jag vad han täntke...
   ”Hur mycket är klockan?”, frågade han och tittade på mig.
   ”Halv ett”, svarade Louise och log. ”Du måste vara Mikko, hejsan, grattis till studenten du med!”
    ”Louise jag har ju sagt…”, började jag men Mikko avbröt henne.
   ”Tack…”, mumlade han innan han vände blicken mot mig igen. ”Jag måste hem…”
   ”Det, behöver du verkligen inte…”, sa jag och såg med lite panik i blicken på Louise, hoppas det inte var för att hon sett hans ärr som han blev bortskrämd.
   ”Jo, det är min pappas födelsedag”, sa han och reste sig upp från soffan.
    Han behövde inte säga mer, jag förstod.
   ”Vii ses…”, sa han och han gav min syster ett ursäktande leende när han passerade henne till utgången till hallen. ”Trevligt att träffa dig också…”
   Jag reste mig upp men innan jag hunnit till hallen så hade dörren stängts och Mikko var inte längre i lägenheten. I en djup suck skakade jag på huvudet. jag visste så mycket om honom medan han knappt visste något om mig. Kunde i och för sig bero på att jag inte alls hade lust att prata om min. Då skulle jag bli tvungen att berätta för honom om hemligheten, hemligheten som jag inte var redo att han skulle få veta. Hur skulle han reagera? Och han skulle tycka jag var idiotisk som höll tyst om allt. Han skulle kanske inte förstå?

   ”Antar att  det där var Mikko som mamma kastade svordomar över igår när hon ringde mig”, log Louise och skrattade. ”Han verkar väldigt harmlös, du kan då spåra upp fina killar varför har aldrig jag sådan tur?”
   ”Äsch…”, sa jag och hettan i kinderna blev intensivare. ”Du hade lunch med dig? Jag är hungrig!”
   Louise och jag gick in i köket och började förbereda lunchen hon tagit med sig och vi pratade om vardagliga saker och skämtade. Allting var som det brukade och jag kände en enorm lättnad att Louise var här. Äntligen kunde jag prata med någon om allt som hänt under min examen, vilket jag verkligen kände behövdes.
   Det jobbiga och tunga ämnet hamnade på bordet när vi satt oss till rätta för att äta. Jag satt där och styrde maten fram och tillbaka och Louise suckade tungt.
   ”Mamma ringde igår… som jag sa hon var inte glad, inte glad alls”, sa hon och såg medlidande på mig. ”Du vet att…”
   ”I hela mitt liv har jag gjort saker för att göra andra glada, mamma, dig, Arthur”, sa jag plötsligt. ”Varför har mamma så mycket emot när jag för en gångs skull har en vän utanför skolan och faktiskt har ett liv?”
   Louise log. ”Stå på dig…”, Hon tog en klunk av sin dricka. ”Hon ser oss bryta upp med dem, och hon är så rädd att vi ska lämna henne ensam med honom… hon vill inte mista oss”
   Jag fnös. ”Då tycker jag att hon kan visa det på andra sätt, det är inte lätt när hon alltid står på hans sida, spelar ingen roll om hon är rädd”
   ”Vet Mikko, allt?”, sa Louise och la huvudet på sned.
   Mitt hjärta stannade upp och jag tittade på min syster med sorgsna ögon innan jag skakade på huvudet. Nej, han visste inte vilket helvete vi gått igenom, min syster och jag. Jag visste en av hans jobbigaste hemligheter, medan han inte visste min och det kändes dumt men jag visste inte hur jag skulle säga det till honom.
   ”Det kommer... jag tror du vågar lita på honom”, sa Louise. ”Med tanke på att han litar på dig”
   ”Hur menar du nu?”
   Louise suckade. ”Personer vars armar liknar mer skärbrädor än egentlig hud brukar inte visa det för någon de inte litar på och som de vet kan ta det bra… vad? Jag såg hans ärr om det är vad du är chockad över, svårt att inte märka hans ärr"
Jag bet mig lite i läppen. ”Han har det inte lätt…”
   ”Låt inte hans bekymmer ta över dina egna bara, men jag tror att ni håller det på bra nivå, kom bara ihåg att du nog ska försöka berätta… för hans och din skull”, sa Louise och hon såg bekymrat på mig när hon märkte att jag vände bort blicken. ”Hoppas ni skyddar er”
   Jag spärrade upp ögonen och såg förolämpat på henne. ”Vi är inte ens ihop!”*
   Hon skrattade och då förstod jag att hon enbart sagt så för att få mig på andra tankar och för att lätta upp stämnigen. Då började jag också skratta, suckade smått och himlade med ögonen. Kunde hon sluta göra sådär? Men det kändes skönt, skönt att ha ett syskon man kunde anförtro allt för. Var det verkligen så uppenbart att jag gillade honom? Såklart, vi gillade varandra annars skulle vi inte umgås, men fanns det något mer där? Skulle det någonsin bli något? Var vi för måna om vår vänskap? Lutade nog åt det. Jag suckade djupt och lutade min kind i ena handflatan. En sak var säker, det hade varit riktigt trevligt igår, bara han och jag…
   ”Vet du om, han spelar för ditt team om jag säger så?”, sa Louise, som om hon kunde läsa mina tankar.
   ”Va? Jo”, mumlade jag och såg ned i bordet, hettan om kinderna kom tillbaka.
   ”Bara fråga honom då”, sa Louise med en ton som tydde på att det var det självklaraste man kunde göra. ”Han gillar ju dig också”
   ”Mm…”, mumlade jag och stoppade munnen full av sallad som slut på diskussionen,
 Någon gång skulle jag kanske säga det, någon gång kanske om jag vågade. För tillfället ville jag bara leva i min lilla bubbla och må bra utan så mycket kaos. Nu när kaoset just lämnat mig. Plötsligt kände jag en våt nos på mitt knä och med ett brett flin såg jag ned på Timothy som tittade upp på mig med förväntansfulla hungriga ögon. Jag kastade ned en kycklingbit till honom som han snabbt glufsade upp under bordet. Vad jag önskade att känslor inte var så komplicerat ibland.

Det var en kall natt i oktober. Jag och mina kompisar var som alltid i skogen den här speciella natten, halloweennatten. Vi satt där framför den varma elden och grillade marshmallows och hade det väldigt trevligt. Det var lite läskigt med alla de mörka siluetterna av träd som omringade oss. Jag var glad att jag hade mina vänner där i alla fall. Jag var inte så rädd men jag gillade det ändå inte. Den känslan blev bara större när Arthur gick igång med sina spökhistorier.
   ”Har ni hört talas om slenderman?”, skrattade Arthur och log.
   ”Så börjas det igen”, suckade Melinda och himlade med ögonen. ”Nej, och jag vill inte veta heller!”
   ”Det sägs att han tar barn som går ensamma i skogen, och om du ser honom så kommer han jaga dig, förfölja dig tills han dödar dig eller att du tar självmord av paranoia eller insomnia”, fortsatte Arthur. ”Han kan bli över fem meter lång och han smyger runt i skogarna, han har formen som en lång man i svart kostym, med slätt vit ansikte, inga ögon, du kan se honom på gamla kort ibland, ett från en lekplats där alla barn senare har försvunnit!”
   ”Men håll käften Arthur, vi vill inte höra!”, sa Ashley argt. ”Vi är i en skog, är inte det skrämmande nog för fan!”
   Jag skrattade tillsammans med de andra killarna, jag ville ju inte verka mesig eller feg trots att Slender man gav mig rysningar. Han fanns såklart inte. Jag såg ut över den svarta skogen med ett leende, som om jag inte brydde mig alls. Melinda makade sig närmare mig och tog min hand. Mitt hjärta började slå i allt snabbare takt medan jag tittade på henne med ett ännu större leende. Vi hade varit ihop nu ett halvår, de bästa sex månaderna i mitt liv. Vi fortsatte att bara titta på varandra. Hennes blonda hår påminde om guld och topas i ljuset av brasan. Ögonen glimmade klarare än någon annan stjärna. Men den intensiva känslan vi hade försvann lika snabbt som den kommit när Arthur började igen.
   ”Han hamnar på band också, ifall han är nära så börjar kameran kruppa  och allting blir suddigt”, fortsatte Arthur och tog fram sin egen videokamera. ”Ska vi testa?!”
   ”Kan vi sluta prata om honom?”, sa jag plötsligt och kände rädslan krypa. ”Det är läskigt nog som det är!”
   ”Jag tror Dan är rädd för Slendy!”, skrattade Matt. ”Gå hem till din morsa!”
   ”Kan ni sluta?!”, sa plötsligt Melinda. ”Ni är sådana töntar!”
  Jag gav henne en tacksamblick och hon log tillbaka. Jag var glad över att hon stöttade mig när mina vänner blev för mycket. Allting kändes mindre läskigt när hon var med. Jag kände mig trygg, tryggare än vanligt. Det kändes ännu bättre när Arthur tack och lov äntligen bytte samtalsämne.
   ”Föresten, vill ni se mig göra ett coolt trick på min skateboard? Matt filmade det!”, sa Arthur och började trycka på några knappar på sin kamera. ”Det är episkt, Men vad….!”
   Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud från kameran. Det lät som när man la en mikrofon alldeles för nära förstärkaren. Grejen med detta ljud var att det lät tio gånger högre och var mer intensivt och ljusare. Även om man höll för öronen så trängde det igenom och sprängde mot trumhinnorna. Alla började kvida och skrek medan Arthur försökte dämpa ljudet.
   ”Väldigt lustigt, så klart att din kamera skulle börja göra ljud ifrån sig efter att du pratat om Slendy”, sa jag när Arthur äntligen fått tyst på sin kamera.
   Han var spökligt blek när såg åt mitt håll. ”J-j jag gjorde inget!”
   Vi började skratta åt honom. Och han kallade mig harig och lättskrämd? Arthur stod bara där och tittade på sin kamera, rädd och förvånad. Jag la huvudet på sned och tittade på honom. Stackarn, han hade blivit rädd för sina egna fantiser och historier.
   ”T-titta på den här framen!”, viskade han, så tyst att nästan vinden överröstade honom. ”Men titta för fan!”
Han gav mig kameran och jag tittade på displayen och började le ännu mer. Där i ett av hörnen på bilden under tiden Arthur höll på att göra ett skateboard trick stod en mansliknande mörk figur och stirrade på honom. Det var läskigt såklart. Men seriöst nu fick Arthur sluta. Jag var inte rädd längre, detta var ju bara löjligt.
   ”Du tror att vi ska tro på detta när du nyss talade om slender man? Vilket sammanträffande!”, skrattade jag och gav tillbaka kameran till Arthur. ”jag ska hämta mer ved, kommer snart”
Melinda tog min hand och tryckte den hårt och hon hade ett skärrat uttryck i ansikten. ”Skynda dig att komma tillbaka, och var försiktig!”
   jag tyckte synd om henne, hon hade blivit skrämd av hela det här spektaklet. Jag lutade mig fram mot henne och gav henne en varm kyss. Spökhistorier var inget att vara rädd för. Speciellt när historieberättaren gick alldeles för långt och man blev mer irriterad än rädd. Jag lämnade min plats på stocken och började gå från mina vänner och den varma brasan, i jakt efter mer ved.
   Snart nog var det varma ljuset från elden och mina vänners röster borta. Den svarta skogen slukade dem och ersattes med den kalla ensamma vinden. Jag drog min kappa tätare om mig och började se mig omkring i den mörka skogen. Arthur var så dum, han gick alldeles för långt med sina skämt. Jag skrattade åt mig själv när jag kände rädslan i kroppen igen. Hur kunde jag bli så uppjagad över någon meme grej som Arthur funnit på nätet, det var så himla dumt!
   Men allting fick en helomvändning när jag hörde ett skrik. Inte ett lekfullt skrik som tydde på skoj, utan det var ett hjärtskärande ”hjälp jag håller på att dö” skrik. Jag släppte grenarna jag hade i famnen och sprang mot vårt läger. Det var så dumt av mig, men jag kunde ha svurit på att det var Melindas skrik jag hört.
   När jag kom till lägret blev jag ordentligt rädd. Ingen av dem var där! Elden hade slocknat och allting var kallt, som om värmen från den aldrig existerat. Jag började vilt se mig omkring. Vart var de?!
   “Okej roligt, ni fick mig!”, skrattade jag glädjelöst. ”Jag gillar inte kurragömma, kom fram, hallå?!”
   Då kände jag verkligen paniken pumpa ut i mina blodådror. För första gången förstod jag innebörden av att vara dödligt skraj. Allting var så tyst, inget annat ljud förutom trädets viskningar kom emot mig. Jag svalde paniken och tog ännu ett steg mot eldstaden.
   ”Melinda?”, ropade jag ut i natten. ”Arthur, Ashley, Matt, det här är inte kul längre, vart är ni?!”
      jag trampade på något mjukt som låg där bland alla barr och fuktig jord. När jag tittade ned såg jag att det var en av Melindas vantar. Med ett kvidande tog jag upp den, kramade den hårt i mina händer. Melinda... vart hade de tagit vägen? Nej, jag skulle inte ge upp förrän jag hittade dem. Så långt bort kunde de inte vara! De skämtade garanterat bara, det var inte kul längre, detta var äckligt och läskigt!
   Då hörde jag något knaka bakom mig och jag vände mig om, i samma veva flämtade jag till.  Med vilt uppspärrade ögon tittade jag på denna varelse. Den stod där bakom några träd, jag såg HONOM. Men det kunde inte… hur skulle det kunna?
 

Nästa vecka i tidningen:
   Fyra ungdomar har försvunnit utan något som helst spår den 31 oktober nära det nedstängda hotellet Orkal. Polisen har ingen aning om vad som kan ha hänt dem.
   ”Det finns inga bevis eller ledtrådar på brottsplatsen som kan styrka en kidnappning eller mord”, klargör en av poliserna för oss när vi talar med dem.
   Det underligaste i denna historia är att den unga man som kontaktade polisen var de fyra ungdomarnas vän och han hade varit med dem under kvällen. Polisen ger oss även informationen att den unga mannen i fråga konstant talade om en lång man i svart kostym som inte hade något ansikte som tydligen tog hans vänner. Bekymrad över hans hälsa tog polisen kontakt med psykiatrin där pojken senare tar självmord efter några dagar.
   Om du vet något om detta eller om du såg dessa ungdomar på bilden denna natt så ta kontakt med polisen. Varje liten detalj kan vara avgörande för utredningen till detta mycket underliga fall.

Mikko
 Ett tag kändes det som att han skulle dö där i strålakstarljuset som bländade honom. Det var så pass skarpt att han enbart såg publiken som mörka siluetter. De hördes helt klart mer än vad de syntes. Mikko tog tag i mickstativet för att inte fall omkull där på scenen av rampfeber. Då slöt han ögonen och tog ett djupt andetag.
Detta skulle gå bra.
Precis när han intalade sig själv det så hörde han rösten som gjorde honom alldeles varm innombords. Den var lite nasal, precis som när personen i fråga pratade, fast nu tjoade han i kör med resten av alla ungdomar, Adrian. Hjärtat slog i allt snabbare takt så Mikko trodde att det nästan skulle höras ut i högtalarna. Illamåendeet kändes plötsligt mindre påtagligt. Adrian var där, detta skulle gå. Bättre blev det när musiken började att spela och de välkända tonerna och ackorden till deras musik fyllde rummet.

Själva uppträdandet kom Mikko knappt ihåg. Allt var en suddig och luddig dimma så om han gjorde bra ifrån sig visste han knappt. Det kändes dock bättre när han vände sig och om fick gillande blickar av sina bandmedlemmar och publiken slutade inte att jubla. Då måste det med andra ord gått bra. Lättnaden att de spelat klart giget var en otrolig obeskrivlig känsla. Ett leende lekte på hans läppar när han lyckligt tackade publiken som fortfarande jublade och skrek. Jösses var det verkligen så mycket människor som hade lyssnat? I vanliga fall skulle väl det fått Mikko att känna sig sämre till mods av allt folk men inte denna gång. Tankarna var i andra banor, han försökte söka upp en specifik människa. Leendet som den storögda hundvalpssöta killen hade på sina läppar smittade av sig. Där omringad av sina klasskamrater stod han med rosiga kinder och var en av dem som fortfarande klappade händerna och busvisslade. Åh vad det skulle bli kul att höra vad ha tyckte om allting sedan.
   Allting hade gått helt enkelt perfekt. När Mikko satte tillbaka micken i stativet så kändes det nästan som att gå på rosamoln, eller att en tung ryggsäck med sten lättade från hans axlar och det inte blev lika tungt att gå. För första gången på länge kände han sig stolt över sig själv. Stunder som denna kom han på varför han tvingade sig upp på scenen. Kicken efteråt var oslagbar, bättre än någon annan drog i hans ögon.
   ”Hey Mikko, det måste vara varmt med den där långärmade tröjan, varför tar du inte av den?!”
   Nej ryggsäcken hade inte försvunnit, någon hade bara lyft lite på den för att retas med honom. Det var inte ens värt att vända sig om. Idioten hade ett brett flin på läpparna och det kunde Mikko veta utan att se hans uppenbarelse.
   ”Du som är en sådan uppmärksamhetshora, du borde visa alla hur patetisk du är!”, hånskrattade Robin och applåderna började avta.
   Varför lyckades alltid den idioten och förstöra allting? Detta var vad Mikko befarat. Ja, varför skulle någonting gå smidigt och som han försökt tänka? Det gick aldrig att tänka positivt, man blev bara besviken. Mikko sneglade på sina bandmedlemmar som såg allt annat än roade ut. Bland annat Tom stod där med vilt uppspärrade ögon och såg mer ut som en mordisk björnhona som ertappat någon med att skada hennes björnunge.
   ”Tom, det är inte värt det…”, sa Mikko och försökte fånga upp sin väns blick men det var omöjligt.
    Den uppretade björnen lyssnade inte. Hatiskt hoppade den bastanta killen ned från scenen och klampade sig fram mellan folkhopen till Robin. De andra bandmedlemmarna följde efter Tom likt ett pärlband. Ensam stod Mikko kvar där på scenen… handfallen.
   ”Vad sa du nyss?”, morrade Tom varnande åt Robin och innan kräket hann torka bort sitt hånflin hade han blivit upptryck mot väggen. ”Är du helt dum i huvudet som inte fattar att du ska låta bli Mikko?!”
   Åh han gjorde det ju bara värre!
    Robin bara flinade. ”Inte visste jag att du fortfarande skyddade er sjungande lilla fjolla, är ni tillsammans eller?!”
  Mikko vände bort blicken när den första smällen utdelades mot Robins ansikte. De två biffiga killarna drabbades samman likt två stora kolosser och snart nog låg de båda på golvet och en ring av människor hade bildats runt dem och Mikko såg dem knappt. Inte blev det bättre av att Robins vänner hoppade in i det hela och försökte övermanna Tom. Vilket slutade med att Ying, Eddie och Sam hoppade in och envigen blev plötsligt en äkta strid och människohögen som bildades blev större. Magen vred sig på Mikko och han förmådde sig knappt att titta… varför? Varför? Allting hade börjat så bra och sedan måste det förstöras på grund av ett provocerande dumhuvud.
   ”Sluta!”
   Var det verkligen han som skrek ut det där? Ja tydligen, men ingen tycktes höra. Mikko knöt knogarna hårt så att de vitnade och blängde på dem. Han ville få ett stopp på det hela. Allting skulle bara bli värre. Det var kaos, precis som i hans egen hjärna. Nej slagsmålet fick inte fortsätta!
   Snabbt greppade han micken. ”MEN SLUTA FATTAR NI TRÖGT ELLER?!”
   Hans egen röst sprängdes ut i högtalarna och tack och lov fick det slagskämparna att sluta slåss. Istället såg alla fåraktigt på honom. Smärtan att se Tom med ett blåöga och Sam med en sprucken läpp gick inte att beskriva. Mikko bet sig i läppen och slängde micken på scenen så det tjöt i högtalarna. Allting var förstört, precis allt… 
 Då märkte han hur Adrian tittade sorgset på honom. Toppen, så hade han också sett allting. Mikko som hade hoppats på en bra kväll. Nej, känslorna inom honom blev för stora och ångesten kom krypande. Snabbt hoppade han av scenen och sprang ut från hamnmagasinet, lämnade alla sina vänner där i tegelbyggnaden, han orkade inte. Snabbade på sina steg och sprang upp mot filmstaden, genade över vägen till parken på andra sidan den stora röda "SF" skylten. Handfallet satte han sig på en av de vita bänkarna vid fontänen. Bittert drog han huvtröjan tätare mot kroppen och tittade in det sprutande vattnet, vinden låg på så han blev lite blöt av de vattendroppar som slet sig från fontänen. Varför, varför hade det hänt?! I all stress fiskade han upp en ciggarette och försökte tända den med skakiga händer.
   ”Mikko?
Han vände sig om och där i motljuset av den nedåtgående solen så såg han Adrians siluett komma gåendes mot honom.  Toppen, så hade han kommit också istället för att vara med sina vänner och ha en trevlig student. Vilken glädjedödare Mikko kunde vara, han och alla hans problem kunde ta sig på valfritt ställe.
   ”Gå tillbaka till dina kompisar och ha en trevlig kväll på studenten”, sa Mikko och drog ett halsbloss. ”jag klarar mig…”
   Adrian suckade tungt och satte sig bredvid honom. ”Du fattar ingenting, hur skulle jag kunna ha kul om en av mina bästa vänner mår dåligt?”
   Mikko såg frågande på Adrian som log ett milt leende, kunde den killen sluta säga så sanna och perfekta saker vid sådana rätta tillfällen? Mikko log och himlade lite med ögonen. Nej, det gick inte att vara sur när Adrian var i närheten.
   ”Hoppas Tom fick in en bra smäll på Robin, det förtjänar han”, sa Adrian och skrattade smått. ”Nu fick jag se honom i alla fall…”
   ”Önskar att du inte behövt det”, sa Mikko och suckade tungt. ”Förlåt, jag ville inte att han, eller något av mina problem skulle komma i vägen ikväll, du måste vara less”
   Adrian skakade på huvudet. ”Var inte dum, inte ditt fel att Robin är ett sådant dumhuvud som väljer strider vid konstiga opassande tillfällen”
   ”När är strider passande?”, skrattade Mikko plötsligt och log mot Adrian.
   ”Kärlek, tillexempel”, sa Adrian lite fundersamt och han fick en blick som tydde på att han var långt bort i fjärran. ”Då får man gå hur långt som helst”
   ”Så det säger du”, sa Mikko med ett bredare leende. ”hur långt då?”
   ”Jag sa ju det, man kan inte gå långt nog”, skrattade Adrian och reste sig upp från bänken. ”Nä, jag fryser, ska vi gå någonstans?”
   Mikko såg frågande på sin vän. Grabben som klätt upp sig för studentskiva och allt, skulle han bara strunta i den? Det kunde inte Mikko vara boven för.
   ”Äsch, ta dina klasskamrater och gå till er studentskiva”, sa Mikko och knäppte av lite aska från ciggaretten. ”Jag klarar mig…”
   ”Det tror jag säkert, men nu är det så att jag vill vara med dig”, sa Adrian och tog Mikkos hand, drog upp honom på fötter. ”Vi går till hemmakväll och köper godis och dricka, sedan får vi se…”
   Adrian kunde nog inte förstå själv hur mycket de där orden värmde egentligen. Mikko kunde inte sluta le. Men det var en sak de var tvungna att göra först dock. Mikko suckade djupt.
   ”Vi borde gå tillbaka och se hur allting gick efter slagsmålet”, sa Mikko och bet sig i läppen.
   ”Vi går dit tillsammans, visar att vi lever och ser till att dina kompisar lever, sedan gör vi något, bara du och jag”, sa Adrian med ett brett leende. ”Robin har fått sitt lilla roliga ikväll och om något händer så…”
   ”Så?”, frågade Mikko och höjde roat ett ögonbryn.
   ”Så stöter han på mig och då blir det inte roligt!”, skrattade Adrian och Mikko hängde på. ”Kom, nu fixar vi allting och sedan så ser vi till att fira min student som jag själv vill, med dig”
   Tillsammans gick de tillbaka längst grusgången i parken, mot hamnmagasinet. Älven lös som guld i sommarvärmen och vinden blåste varmt när de gick där senare längst kajen. Mikko sneglade på den brunögda killen som gick där bredvid honom och babblade på om vardagliga saker med studentmössan gulligt på sniskan. Ryggsäcken på Mikkos axlar lyftes lite ännu en gång, och det var ingen annan än Adrian som hjälpte honom släpa på den annars tunga bördan. Vad skulle hänt ifall inte träffat Adrian där på bussen? Det ville Mikko inte ens tänka på.

Adrian
Ändra kläder till studentskivan var ett måste. Väl där skulle väl någon full människa spilla någon klibbig drink eller rött vin som aldrig skulle gå bort. Jag såg mig i spegeln, såg till att alla blåmärken var täckta. Då sog det mig att jag och Mikko hade uppenbarligen mer gemensamt med varandra än vad ögat kunde se.  Vi försökte dölja våra djupaste hemligheter för omvärlden med hjälp av kläder.
   Knarrandet av dörren vittnade om att någon kom in i mitt rum. Jag behövde inte ens se mig om för att  veta vem det var, mamma. Hennes gröna ögon såg på mig genom spegeln och jag log tillbaka och knäppte sista knappen på västen. Mottagningen hade ändå gått bra, så länge en mängd släktningar var i huset kunde jag känna mig trygg. Arthur var inte så dum att komma med nedlåtande kommentarer eller slag då. Kommenterarna fick jag så vackert av mina mor och far föräldrar. Jag hade blivit van att vara släktens felande länk och hackkyckling så jag lät dem hållas…
   ”Jag vill inte att du ska umgås med den där Mikko”, sa plötsligt min mamma och hon satte sig ned på min säng, hennes gröna ögon var gravalvarliga. ”Han är konstig…”
   Varför var jag inte förvånad över att hon skulle säga något sådant? Enda sedan hon träffat Mikko hade hon haft den där blicken. Blicken som bad mig att sluta upp med det jag höll på med och bara vara ”normal”.
   Jag vände mig om och höjde ett ögonbryn åt henne. ”På vilket sätt då?”
   ”Allt omsakligt krimskrams runt munnen, han sminkar sig, kläderna, ja allt!”, sa min mamma och rynkade lite på näsan. ”Påminner mig om alla de där hemska punkarna på 70-talet… och vad skulle Arthur säga?”
   Jag höll nästan på att tappa hakan när jag hörde May yttra alla de där hemska påståendena om Mikko. Hur kunde hon döma någon utan att ens lärt känna personen i fråga? I min värld skulle man kunna acceptera alla oavsett hur man såg ut eller vad man gjorde, framförallt inte döma någon innan man lärt känna dem. Tydligen var det bara i min värld. Ett liv utan Mikko… nej det fanns inte ens!
   ”Det som är osmakligt är ditt sätt att döma människor”, sa jag, vart pondusen kom ifrån visste jag inte, men när folk talade illa om Mikko så började det bara koka inom mig. ”Jag bryr mig verkligen inte om Arthur eller vad han tycker, det ända han skulle kunna göra är att hacka och sparka mer på mig än vad han redan gör, så det spelar ingen roll!”
May såg chockat på mig och hon höll nästan på att vippa ut vinglaset som hon höll i handen, den röda vätskan var farligt nära glasets kant. Inte förrän några sekunder efter insåg jag vad jag egentligen sagt och chockat slog jag händerna för munnen. Hade jag verkligen höjt rösten åt min egen mamma?
  ”Förlåt jag…”, började jag svamla och jag såg ned i det välpolerade golvet.
   ”Du gillar honom verkligen”, sa min mamma plötsligt, hon lät sval på rösten, chockad. ”Adrian… snälla”
   ”Som vän, ja”, sa jag och kliade mig i nacken, hettan spred sig på mina kinder och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. ”Jag måste verkligen röra mig…”
   ”Adrian, snälla gör inget dumt, och Mikko är inte bra för dig lova mig att sluta umgås med honom”, sa May och reste sig upp från min säng, gick fram till mig och la en hand på min axel.
   Jag skakade bara av hennes axel, den bubblande ilskan kom tillbaka. ”Lita på mitt omdöme och på att jag vet vad jag gör… jag vet att du vill mitt bästa men ibland vet du inte vad som är bäst för mig, det har bevisats många gånger, hej då, jag sover i lägenheten i natt”
    'chocken över att jag vågat höja rösten sådär till min egen mamma satt kvar i mig. Förvirrad och med lite dåligt samvete lämnade jag May där i mitt rum och tog trappen två steg i taget. Det skulle vara skönt att slippa se den här byggnaden på ett tag. Nu ville jag bara fokusera på positiva saker, det skulle bli trevligt ikväll och Mikkos band skulle spela. Att få höra dem skulle bli kul.
   När jag stängde dörren efter mig och började gå mott busshållplatsen försökte jag fortfarande få grepp om vad som hänt. För bara någon månad sedan skulle jag skakat som ett asplöv, gråtit mig till söms av beslutsångest över ifall jag skulle umgås med Mikko eller inte ifall min mamma sagt sådär. Nu spelade det ingen som helst roll vad hon eller någon annan ansåg.  Jag ville umgås med Mikko så enkelt var det, han gjorde mig glad och uppenbarligen gjorde jag honom glad också. Så simpelt var det och inget annat verkade vara mer självklart för mig än att jag ville umgås med honom.
   Där och då, vid den blåa busskuren den försommar kvällen. Då solen höll på att smyga sig ned bakom husen och vinden som lekte i mitt hår bestämde jag mig. I takt med mitt bultande hjärta tog jag några djupa andetag. Drog in alla dofter av pollen, blommor, löv och asfalt. Mina föräldrar skulle inte styra mitt liv… kosta vad det kosta ville.
   Knastrandet av bildäck och lukten av avgaser fick mig att komma ur mina tankebanor. Jag gick på bussen och kände mig mer säkrare än någonsin. Snabbt smsedade jag mina klasskompisar och Mikko att jag var på väg med ett stort leende på mina läppar. Inget speciellt hade egentligen hänt, ändå kände jag mig så annorlunda inuti. Iris hade sagt hur bra det var att jag umgicks med Mikko, det var också tvärtom. Den blonda, långa, lite osäkra men snälla killen var uppenbarligen bra för mig med.

   När jag kom till lokalen, hamnmagasinet som låg vid älven, så var det redan fullpackat med folk. Man fick riktigt boxa sig fram mellan människor.  Den lokalen var mysig, luktade gott och de brukade alltid sälja gott fika. De röda sofforna som stod utplacerade lite varstans i fikalokalen var dock alltid upptagna. Lika dant de blåa vid den lilla scenen som det brukade vara diktuppläsning på ibland. Som väntat var det inget som inträffade  på den lilla scenen nu.  Istället satt det några ungdomar där och drack cola, man fick inte "förtära alkohol" här inne men jag slog vad om att alla fått i sig tillräckligt innan  de kom hit och skulle få i sig ännu mer efter att de varit här. Jag skakade lite på huvudet innan jag med snabba steg passerade trappen som ledde upp till loftet och fortsatte in till spelningsrummet.  Ett stort rum med en scen på ena långisdan och stora högtalara i taket. Det var blandat med folk, några satt på golvet, andra stod, men det var en massa folk där i alla fall. Jag log när jag såg hur många som kommit för att se Blue Spirits spela. Inte förrän då insåg även jag hur uppslet jag var över detta.  Hjärtat slog hårt emot bröstkorgen och jag kände hur min mun formades till ett brett flin.  Snart skulle detta öronbedövande sorl översötas av musik. Musik av Blue Spirits, och sångaren var ingen mindre mindre än Mikko vars sångröst gett mig gåshud förut.

Det tog några minuter innan bandet tog sig upp på scenen.  Och mitt leende blev om det ens var möjligt ännu bredare. Frontmannens blonda hål lös nästan som guld på grund av strålkastarna, hans ögon var välmarkerade med eyeliner vilket fick hans ögon att gnistra likt safir och smaragd.  Hettan i mina kinder spred sig till halsen och hjärtat slog omänskligt fort. Vad höll egentligen på att hända? Så fort jag såg på Mikko hände något inuti mig, jag blev varm, glad, och ett leende kröp alltid fram. Snabbt skakade jag på huvudet, försökte skärpa mina sinnen. Istället började jag fundera på hur de var klädda. Inte förrän då gick det upp för mig att Mikko hade sin svartgrå randiga munkjacka som han alltid använde. Jag himlade lite med ögonen och log, skulle han någonsin ta av sig den? Troligast inte, lika lite som att jag skulle ta av mig skjortan. Ett sting av dåligt samvete slog mig, jag hade inte berättat för honom… skulle jag någonsin göra det? Kanske…
Ett tag såg Mikko ut som ett rådjur som blivit bländad av strålakstar ljuset av en bil. Han såg bara ut på allt folk som stirrade tillbaka på honom. Men snart nog ruskade han på sin blonda hårman och greppade mikrofånen.
   Därefter nickad han åt resten av bandet och därefter började Tom att slå in resten av medlemmarna och då började musiken spela. Varje liten del av min kropp njöt av denna händelse.  Publiken började jubla och så även jag. Att höra Mikkos röst sjunga texterna till hans egna sånger gav mig gåshud igen. Jag hade lust att stanna tiden, just detta ögonblick och supa in känslan ändå mer. Mikko var helt otrolig och han visste inte ens om det. Hur kunde en människa med så mycket talang inte veta om det själv?

Mikko
Mikko höll hårt i sin väska och såg sig om i folkvimlet. Än så länge såg han inget annat en mängd av bakhuvuden och skyltar med bäbisansikten och personers namn och klass. Han skulle påminna sig själv att göra en minnes anteckning att sitta tillsammans med sin mamma och välja ut bild när han gick ut. Att ha en bild när man satt på pottan eller var nedkladdad med glass eller oidentifierbara matrester var inget som Mikko skulle vilja. Snabbt tittade han ned på sin klocka och bet sig i läppen, snart skulle alla springa ut, han hoppades att han skulle hitta Adrian bland allt folk, jo det skulle han nog.  Det var en annan sak som han kände sig lite nervös över och det var  just allt folk. Helst av allt ville han bara gå där ifrån, folksamlingar hade aldrig varit hans starka sida. Men han höll paniken i schack…
   Ljudet från dunkande baser kom allt närmare och skrålandet av elever lika så, ljudet av visselpipor och gastutor blev nästan öronbedövande när dörrarna öppnades. Ett hav av vita hattar strömmade ut från skolans portar. Mikkos hjärta fladdrade till och snabbt började han söka efter ansiktet med de stora runda nötbruna ögonen. Men vart han en såg så var det enbart andra ansikten han såg av hesa, rödrosiga ungdomar som glatt kramade om sina föräldrar. Det slutade med att det var Adrian som fann honom. Innan han ens hann reagera fick han ett par armar runt sig. Mikko såg ned och möttes med ett rödflammigt ansikte och ett stort leende.
   ”Jag visste att du skulle komma!”, sa Adrian och kramade honom ännu en gång.
  Hans andedräkt luktade lite champagne och jordgubbar, blandat med något annat sötare, som godis. Mikko kunde inte göra annat än att le. Hur söt fick en kille bli?
   ”Grattis till studenten, förlåt att jag har varit helt frånvarande den senaste veckan…”
   ”Tyst, det är okej”, log bara Adrian.
   ”Men jag vill gottgöra dig lite”, sa Mikko och tog av sig sin väska och började rota i den.
Lite osäkert tog han fram en brun fluffig gosedjurskanin som höll i en morot. Egentligen hade han köpt gosedjuret på en barnaffär och sytt dit studentmössa och ett blågult band som han gladeligen hängde över Adrians hals. Leendet på den brunhåriga killens läppar var oslagbart när han såg från Mikko till kaninen och up på Mikko igen. Det värmde att se en av sina bästa vänner så glad.
   Skrattande slängde sig Adrian sig runt Mikkos hals och kramade om honom hårt. Hjärtat slog ett extra slag och Mikko kramade automatiskt om sin vän. Deras blickar möttes och han kände hur han nästan sögs in i Adrians nötbruna ögon. Hjärtat började slå i omäsnklig  takt och han kände hur kinderna hettade en aning. Harklande släppte han greppet om Adrian som generat rättade till sin lugg. Vad  höll på att hända? Det visste han knappt själv
   ”Ni spelade bra”, sa Adrian och log brett.
   ”Tack! Men… äsch… det var ju inget märkvärdigt direkt”, sa Mikko och ryckte lite på axlarna. ”Är mer nervös inför i kväll”
   Det var sant, allt de spelat under dagen hade bara varit enbart sommarlåtar som man annars brukade spela på skolavslutningar, dessutom hade alla varit mer fokuserad på att skrika och tjuta så ingen hade knappt hört. Fast i och för sig, ett gäng med ännu fullare ungdommar på kvällen kunde väl inte vara värre? Eller jo, Robin skulle nog vara där…
”Du sjunger bra…”, sa Adrian och log ett av sina breda leenden, plötsligt blekande det, och ännu en gång slocknade hans glittrande ögon.
   ”ADRIAAANN!”, kvittrade en röst.
   Då upptäckte Mikko en mager och lång kvinna med brunt välfärgat hår och ett par intensiva gröna ögon. Det skrek businesswoman över henne och Mikko hajade till.  Av hennes leende och rosiga kinder verkade det som att hon hade fått i sig minst lika mycket som alla ungdomar runtomkring dem. Adrian log ett leende, som inte tycktes vara äkta när kvinnan knuffade sig förbi Mikko och kramade om honomn. Det störde Mikko att hela scenen såg stel ut. Var det där verkligen Adrians mor? Vad annorlunda de var… trots att deras drag påminde om varandra var deras kroppspråk helt annorlunda.
   ”Grattis till studenten gubben”, sa hon och hängde en liten flaska champagne och en bukett blommor runt hans hals. ”Jag orkade inte stå och vänta vid plakatet som pappa och jag beställt…”
   ”Det är lugnt May, och tack”, log Adrian stort.
   ”Vem är det här då?”, sa plötsligt kvinnan och vände sig mot Mikko.
   Nervositeten steg när de gröna ögonen synade honom uppifrån och ned. Dumt stod Mikko där, skrapade ena skon i marken och önskade att han bara kunde försvinna. Osäkert bet han sig i läppen, ville dölja snakebitsen. För första gången kände han sig opassande. Om hans morsa var sådär, hur var då hans farsa? Inte blev det bättre när May, som hon tydligen hette rynkade lite på näsan.
   ”Det är Mikko”, sa Adrian och skrattade. ”En vän och…”
   ”Åh, trevligt”, sa May och log, ett sådant där överlägset litet leende och Mikko svalde. ”Kom nu   Adrian… vi måste gå”
   Den druckna kvinnan tog ett stadigt tag om sonens arm och förde iväg honom. Fåraktigt stod Mikko kvar och såg med huvudet på sned på när den brunhåriga valpaktiga killen blev bortsläpad från honom. Det kändes inte bra, trots det så log bara Adrian och himlade med ögonen när deras ögon möttes som om det inte var någon fara. Mikko log tillbaka, trots att det kändes som att det var något som brast i honom. Av någon anledning trodde han att Adrians föräldrar skulle vara, annorlunda. Blicken han fått av May gick inte att ta miste på, hon avskydde honom. Var det hans klädstil? Eller var det något annat? En kombination av något? Eller? Mikko stod  där i folkvimlet och visste inte vart han skulle ta vägen för tillfället ville han bara försvinna  från jordens yta.
Alla tankar bröts dock när han hörde hur telefonen började ringa. Fortfarande förvirrad tog han upp telefonen och tryckte på grön lur innan han förde den mot örat.
   ”hallå?”, sa han och slet blicken från den punkt Adrian blivit uppslukad av allt folk.
   ”Vart är du? Vi måste ju till lokalen!”,  suckade Tom i andra änden. ”Har du grattat din pojkvän?”
   ”Öhh ja… men va?! Nej jag och Adrian är inte ihop!”, skrek Mikko fram och han tog sig snabbt om munnen, chockad över sin egen reaktion. ”Vi är bara vänner…”
   ”Jaja, visst vi säger så… men när kommer du?”, sa Tom och plötsligt hördes något mutter i bakgrunden. ”Eddie hälsar att om du inte kommer NU så ersätter vi dig med orangutang som rockar rockring”
   Det fick Mikko att fnissa. ”Jahaja, bäst att göra som ni säger då… jag är på väg”, sa han och tryckte på röd lur.

Alltså förlåt för mamma, hon är som hon är… :S

Ingen fara :3 hoppas du hade en rolig mottagning! 

Skulle ha varit roligare om du varit där, haha, alla frågade vem jag fått den gulliga kaninen av :)
Jaså, och vad sa du? O.o :3

Att jag fått den av dig såklart!!8D Men nu ska jag till din spelningen, ses där! ^^

   Mikko kunde inte sluta le. Adrian visste hur man kunde jaga bort dumma hjärnspöken helt klart. Skönt att han inte verkade bry sig om vad hans föräldrar tyckte. Men Mikko kunde fortfarande inte släppa Adrians bittra min. Den som han alltid fick när han nämnde sina föräldrar, varför? Mikko bet sig ena ringen i läppen, det visste han inte. Skulle han våga fråga?
   ”Mikko, vi ska på snart”
   just ja speningen! Mikko skakade på huvudet och såg upp på Samuel som stod där med ett stärkande leende. Rummet de satt i va litet med enbart en soffa, några stolar och ett bord. En frän lukt av något som påminde om rökelse var som satti väggarna. Mysigt var ordet som Mikko använde för att beskriva det Det var nära scenen, man kunde höra allt folk och musiken utanför. Bandet som spelade nu var bra, riktigt bra. Mikko började bli mer nervös än vad han kanske egentligen behövde vara… men nu gällde det. Efter flera månader skulle han upp på scenen igen, det kändes konstigt. Nyttigt såklart, men jobbigt på samma gång. Usch vad han började känna behovet av att gå på toa. Snabbt knep han ihop händerna och pressade ihop läpparna, det här skulle gå bra. Han sjönk djupare ned i soffan och slöt ögonen, det skulle det…
   ”Mikko, hur är det?”, sa Ying och höjde ett ögonbryn.  
   ”Det är bra, mer än bra”, sa Mikko och öppnade ögonen igen och reste sig upp. ”Nu ger vi allt!”

Jag hade bara väldigt tråkigt igår så jag gjorde Adrian och Mikko på Sims, haha. Angående mitt skrivande, jag håller på och det går frammåt, ni får ha lite tålamod! hurra och en klapp på axeln för er som står ut med denna vänta! Ha tålamod med mig! ^^ Men jag tänkte bjuda på denna bild i alla fall :3